På väg mot Köpenhamn

Det finns en underbart finurlig liten parafras på Evert Taubes visa Brevet från Lillan. Den lyder ”Pappa kom bort, i Köpenhamn. Här slutar brevet. Oläsligt namn”.

Så vill nog ingen på denna jord att den väg som nu är beträdd på Bali skall sluta.

Färdplanens innebörd är att steget ut ur ett klimatpolitiskt kaos tagits. Kan den bära ända fram? Givetvis! Men än är intet avtalat.

Baliprocessen behöver därför bredast tänkbara stöd. Avgörandets stund, om framtidens klimat -och ekosystem också skall fungera som de som vi byggde vårt samhälle för, är precis nu, under de kommande 24 månaderna. Sen har chansen runnit förbi att politiskt göra anpassningen i ordnade former och till rimliga kostnader.

Fram till december 2009 kommer ny kunskap att välla fram. IPCC kommer, likt Sternrapporten, att ännu en tid äga suveränt tolkningsföreträde. Men sannolikt kommer dispyterna om vad ”vetenskapen” verkligen säger att hårdna. Politikerna och förhandlarna måste ha kunskap och moraliskt mod att självständigt dra slutsatser och ta besluten. Forskarna är ”redovisningsavdelningen”, inte ”koncernledningen”.

Ett bra mått på hur snabbt debatten kommer att förflytta sig är den metamorfos den globala klimatmedvetenheten genomgått sedan ett drygt år.

All erfarenhet visar emellertid att färdplaner och förhandlingsresultat inte är några garantier för operativa resultat. Stockholm Environment Institute har visat att knappt något av de över 500 internationella avtal, överenskommelser, agendor, protokoll, mekanismer och deklarationer inom miljöområdet har uppfyllts. Den förestående förhandlingsrundan måste bryta mönstret. Då måste också det som blir sagt genomföras.

Låt oss kalla resultatet av de förestående förhandlingarna i Köpenhamn Plan A. Om Plan A kommer att uppfylla högt ställda krav på effektiva åtgärder och paras med en rigorös genomförandedisciplin är allt frid och fröjd. I så fall har ett invant internationellt beteendemönster brutits.

Men det må vara varje enskild nation förlåtet att ha sina tvivel och parallellt fundera över vad som skulle vara i just sitt intresse – det må vara ett USA, Kina eller Ryssland – om Plan A blir till pannkaka. Vad som då händer kan vi kalla utlösningen av en Plan B, en klimatprotektionistisk och en för alla förödande strategi.

Därför kräver ansvarstagande och ett realistiskt förhållningssätt en Plan C som utvecklas parallellt med Kyotoförhandlingarna, för den händelse att ett konkret alternativ skulle behövas till en process som inte skulle nå ända fram.

En Plan C kommer att utvecklas av det oberoende Tällberg Foundation tillsammans med SEI, i nära samarbete med många institutioner och företag och många andra goda krafter runtom i världen. Projektet kommer att gå under benämningen ”The Tällberg Consensus” och presenteras inför Köpenhamn 2009.

Plan C-arbetet skall inte uppfattas som någon konkurrent eller utmanare. Den kommer inte att behövas om Kyoto II-förhandlingarna blir en klockren framgång.

Men i en demokratisk och marknadsekonomisk värld krävs alltid alternativ och debatt. Detta vill vi bidra till.

Plan C kommer att utgå från det nödvändiga att vända på föreställningen att ”ekologin är till för ekonomin” till att en genomglobaliserad ekonomi och samhällsbygge måste och kan anpassas till biosfärens funktion och gränsvillkor.

Globaliseringen möjliggör globalt risktagande och nödvändiggör just därför globalt ansvarstagande. Tiden är förbi för de samhällsmodeller som maximerar delarnas intressen på bekostnad av helheten, det gemensamma – allmänningen.

Utgångspunkten för vårt arbete blir: Stöd Kyotoförhandlingarna, men gardera med Plan C.

Inte längre flum och tokvänster

MARKNADSEKONOMIN HAR MISSLYCKATS

Naturens cirklar är allvarligt rubbade. Näringslivet får inte än en gång förkasta miljöfrågan och tro att miljökampen bara förs av flummare och tokvänster. Näringslivet måste ställa sig i spetsen för ett hållbart samhälle, skriver Hans-Olov Olsson, ordförande i Teknikföretagen och vice ordförande i Vattenfall tillsammans med Tällberg Foundations ordförande Bo Ekman.
Jordens växande befolkning behöver ekonomisk tillväxt. Om detta står ingen strid. Globaliseringen har tagit vid när möjligheterna börjat sina på nationell nivå. I relativa tal har många fått det bättre.

Men i verklighetens absoluta tal står mänskligheten och stampar: 1 miljard lever på mindre än 1 dollar om dagen, (0,5 för 40 år sedan), 1,2 miljarder saknar friskt vatten, 2,6 miljarder saknar sanitet …

Marknadsekonomins principer omfattas numera av de flesta av världens nationer, även diktaturer. Men marknadsekonomins tillämpning måste vara underkastad den politiska demokratin.

Alla fungerande marknader har ett mått av reglering i alla medborgares intresse. Det må gälla bilar, läkemedel, skogsbruk eller livsmedel.

Men hittills har utsläpp av koldioxid i atmosfären varit fri och oreglerad. Det är tragiskt att behöva konstatera att Sir Nicholas Stern har rätt i att den pågående klimatförändringen är ”marknadsekonomins största misslyckande”.

Att säga detta är som att svära i den nyliberala kyrkan där den fria marknadsekonomins ofelbarhet hålls lika högt i helgd som den obefläckade avelsen i den katolska kyrkan.

Sedan Stern publicerade sin rapport och efter att IPCC förra året låste kunskapsläget inför årets rapporter, har nya oroande forskningsresultat presenterats.

Människans konflikt med naturen är värre än vad vi tidigare anat. Naturens cirklar är rubbade.

Det förändrade klimatet har drivit igång processer som FN-chefen Ban Ki-moon nu kallar katastrofala: ”at the tipping point”. BP:s förre strategichef Nick Butler skriver i Financial Times att utvecklingen skenar. Koldioxidhalten i atmosfären är på väg mot fullständigt oacceptabla 650 ppm. Detta skulle innebära en temperaturökning med förödande 4–5 °C!

Ban Ki-moon, Butler, IPCC:s ordförande Pachauri och många andra framhåller att än finns någon tidsfrist för handling.

Utsläppen av koldioxid måste sänkas med 80 procent inom 40 år. Den globalt gemensamma uppgiften är också att till 100 procent ta världen ur sitt 80-procentiga beroende av fossila bränslen.

Om vi lyckas kan vi kanske hålla temperaturhöjningen under knappt acceptabla 2,0 °C. För detta krävs en framgångsrik förhandlingsomgång på Bali och en samordnad global handlingsplan av tidigare aldrig skådad effektivitet.

Det är bara en global mobilisering för en massiv övergång till storskalig solenergi, vind- och vågkraft, effektivisering av befintlig kärnkraft och vattenkraft, biobränslen och i förlängningen fusionsenergi och bränsleceller som kan klara uppgiften.

Det kommer också att krävas hela skalan av energieffektiviserande åtgärder som nya processer och material, initiativ av typ Vattenfalls globala 3C-projekt för att snabbt få ner CO2-utsläpp.

Vi står på tröskeln till ett nytt riskfyllt men hoppfullt samhällsbygge. Vi har egentligen inget val.

De finansiella, tekniska, politiska och nationella intressemotsättningarna för att åstadkomma detta är monumentala. Men när gemensam vision och yttre hot gjorts obevekligt tydliga, har människan ändå kunnat klara gemensamma uppgifter i global skala.

Politik, medborgare och näringsliv i samverkan i de allierade länderna vann kampen över fascismen och andra världskriget. Detta födde fram en ny världsordning och en ny världsekonomi. Att gemensamt klara av uppgiften att hejda den globala uppvärmningen kan i sig skapa den nya ordning vi behöver för en nu tätt ömsesidigt beroende värld.

Frågans allvar gör det av största vikt att näringslivet i aktieägarnas, konsumenternas, de anställdas och i samhällets intressen formulerar skarpa krav på politikerna. Klimatkrisen är varken höger eller vänster.

Den är inte svensk, amerikansk, eller kinesisk. Den är inte privat eller offentlig. Den är en ekologisk systemfråga. Med naturen kan man inte förhandla. Vi har bara oss själva att göra upp med.

Politikens uppgift på lokal och global nivå förblir att se till det gemensammas och helhetens bästa, att skapa fördelningsmekanismer mellan olika befolkningsgrupper och mellan nutid och framtid.

I vår tid räcker inte längre historiskt givna nationella och konstitutionella förutsättningar till för att politiskt manövrera den globala utvecklingen. Stockholm Environment Institute har i sina analyser kommit till slutsats om hur världens nationer levt upp till de ungefär 500 internationella avtalen, protokollen och konventionerna i miljöfrågor.

Inte en enda av dessa överenskommelser har infriats till punkt och pricka! IPCC och Kyotoprocessen är positiva men ännu trevande experiment in i den framtid där nya politiska mekanismer måste skapas för att hantera globaliseringens konsekvenser.

Näringslivet är en av de viktigaste aktörerna. Därför får inte näringslivet göra om sitt strategiska misstag från 1970-talet då det inte gjorde miljöfrågan till sin.

Näringslivet valde att se de framväxande miljöfrågorna som hot mot kostnadsstrukturer, tekniska lösningar och konkurrenskraft. Det kom att ta årtionden innan kapitalmarknader och företag så sakteliga kom att inse miljöfrågornas betydelse för samhälle, framtid och konkurrenskraft.

Detta ställningstagande har kvardröjande effekter. Det finns fortfarande på sina håll i näringslivet en föreställning om att ekosystem- och klimatkris är frågor som drivs av antiglobaliseringskrafter, miljöflummare eller tokvänster.

Dessa föreställningar ger uttryck för ett politiskt, inte ett kunskapsbaserat förhållningssätt. Detta har också sina rötter i att ekologiska grundkunskaper fortfarande inte är en självklar del av en ekonom- eller civilingenjörsexamen.

Många i näringslivet saknar kunskaper om de oupplösliga sambanden mellan ekologi och ekonomi. De framvällande kunskaperna om ekosystem- och klimatkriserna visar med all tydlighet att naturen ställer gränsvillkor som inte får överskridas.

Vi är piskade att arbeta oss ur alltför snäva nationella lojaliteter och kulturella identiteter. Detta är den ekonomiska globaliseringens logiska konsekvenser. Den skapar världsomspännande finansiella och ekonomiska system av ömsesidiga beroenden.

Ekologi och klimat är i sig själva globala system som förvisso inte följer nationsgränser. Ekonomi och ekologi utvecklas i växelverkan.

Den ekonomiska globaliseringens motor är näringslivet. Därför bör näringslivet gå i täten när det gäller insikt, handling och ansvar i klimatfrågan.

Bo Ekman, ordförande Tällberg Foundation
Hans-Olov Olsson ledamot i Tällberg Foundations styrelse

Därför bör näringslivet gå i täten

Jordens växande befolkning behöver ekonomisk tillväxt. Om detta står ingen strid. Globaliseringen av ekonomierna har visat sig kunna förlösa en stabil och hög produktivitetsutveckling. Globaliseringen har tagit vid när möjligheterna börjat sina på nationell nivå. I relativa tal har många fått det bättre. Men i verklighetens absoluta tal står mänskligheten och stampar: 1 miljard lever på mindre än 1 dollar om dagen, (0,5 för 40 år sedan), 1,2 miljarder saknar friskt vatten, 2,6 miljarder saknar sanitet…

Marknadsekonomins principer omfattas numera av de flesta av världens nationer, även diktaturer. Men marknadsekonomins tillämpning måste vara underkastad den politiska demokratin. Alla fungerande marknader har ett mått av reglering i alla medborgares intresse. Det må gälla bilar, läkemedel, skogsbruk eller livsmedel.

Men hittills har utsläpp av koldioxid i atmosfären varit fri och oreglerad. Det är tragiskt att behöva konstatera att Sir Nicholas Stern har rätt i att den pågående klimatförändringen är ”marknadsekonomins största misslyckande”. Att säga detta är som att svära i den nyliberala kyrkan där den fria marknadsekonomins ofelbarhet hålls lika högt i helgd som den obefläckade avelsen i den katolska kyrkan. Sedan Stern publicerade sin rapport och efter att IPCC förra året låste kunskapsläget inför årets rapporter, har nya oroande forskningsresultat presenterats. Människans konflikt med naturen är värre än vad vi tidigare anat.

Naturens cirklar är rubbade. Det förändrade klimatet har drivit igång processer som FN:chefen Ban Ki-Moon nu kallar katastrofala: ”at the tipping point”. BP:s förre strategichef Nick Butler skriver i Financial Times att utvecklingen skenar. Koldioxidhalten i atmosfären är på väg mot fullständigt oacceptabla 650 ppm. Detta skulle innebära en temperaturökning med förödande 4 – 5 °C!

Ban Ki-Moon, Butler, IPCC:s ordförande Pachauri och många andra framhåller att än finns någon tidsfrist för handling. Utsläppen av koldioxid måste sänkas med 80 procent inom 40 år. Den globalt gemensamma uppgiften är också att till 100 procent ta världen ur sitt 80-procentiga beroende av fossila bränslen. Om vi lyckas kan vi kanske hålla temperaturhöjningen under knappt acceptabla 2,0 °C. För detta krävs en framgångsrik förhandlingsomgång på Bali och en samordnad global handlingsplan av tidigare aldrig skådad effektivitet.

Det är bara en global mobilisering för en massiv övergång till storskalig solenergi, vind- och vågkraft, effektivisering av befintlig kärnkraft och vattenkraft, biobränslen och i förlängningen fusionsenergi och bränsleceller som kan klara uppgiften. Det kommer också att krävas hela skalan av energieffektiviserande åtgärder som nya processer och material, initiativ av typ Vattenfalls globala 3C-projekt för att snabbt få ner CO2 utsläpp. Vi står på tröskeln till ett nytt riskfyllt men hoppfullt samhällsbygge. Vi har egentligen inget val.

De finansiella, tekniska, politiska och nationella intressemotsättningarna för att åstadkomma detta är monumentala. Men när gemensam vision och yttre hot gjorts obevekligt tydliga, har människan ändå kunnat klara gemensamma uppgifter i global skala. Politik, medborgare och näringsliv i samverkan i de allierade länderna vann kampen över fascismen och andra världskriget. Detta födde fram en ny världsordning och en ny världsekonomi. Att gemensamt klara av uppgiften att hejda den globala uppvärmningen kan i sig skapa den nya ordning vi behöver för en nu tätt ömsesidigt beroende värld.

Frågans allvar gör det av största vikt att näringslivet i aktieägarnas, konsumenternas, de anställdas och i samhällets intressen formulerar skarpa krav på politikerna. Klimatkrisen är varken höger eller vänster. Den är inte svensk, amerikansk, eller kinesisk. Den är inte privat eller offentlig. Den är en ekologisk systemfråga. Med naturen kan man inte förhandla. Vi har bara oss själva att göra upp med.

Politikens uppgift på lokal och global nivå förblir att se till det gemensammas och helhetens bästa, att skapa fördelningsmekanismer mellan olika befolkningsgrupper och mellan nutid och framtid. I vår tid räcker inte längre historiskt givna nationella och konstitutionella förutsättningar till för att politiskt manövrera den globala utvecklingen. Stockholm Environment Institute har i sina analyser kommit till slutsats om hur världens nationer levt upp till de ungefär 500 internationella avtalen, protokollen och konventionerna i miljöfrågor. Inte en enda av dessa överenskommelser har infriats till punkt och pricka! IPCC och Kyotoprocessen är positiva men ännu trevande experiment in i den framtid där nya politiska mekanismer måste skapas för att hantera globaliseringens konsekvenser.

Näringslivet är en av de viktigaste aktörerna. Därför får inte näringslivet göra om sitt strategiska misstag från 1970-talet då det inte gjorde miljöfrågan till sin. Näringslivet valde att se de framväxande miljöfrågorna som hot mot kostnadsstrukturer, tekniska lösningar och konkurrenskraft. Det kom att ta årtionden innan kapitalmarknader och företag så sakteliga kom att inse miljöfrågornas betydelse för samhälle, framtid och konkurrenskraft.

Detta ställningstagande har kvardröjande effekter. Det finns fortfarande på sina håll i näringslivet en föreställning att ekosystem- och klimatkris är frågor som drivs av antiglobaliseringskrafter, miljöflummare eller tokvänster. Dessa föreställningar ger uttryck för ett politiskt, inte ett kunskapsbaserat förhållningssätt. Detta har också sina rötter i att ekologiska grundkunskaper fortfarande inte är en självklar del av en ekonom- eller civilingenjörsexamen. Många i näringslivet saknar kunskaper om de oupplösliga sambanden mellan ekologi och ekonomi. De framvällande kunskaperna om ekosystem- och klimatkriserna visar med all tydlighet att naturen ställer gränsvillkor som inte får överskridas.

Vi är piskade att arbeta oss ur alltför snäva nationella lojaliteter och kulturella identiteter. Detta är den ekonomiska globaliseringens logiska konsekvenser. Den skapar världsomspännande finansiella och ekonomiska system av ömsesidiga beroenden. Ekologi och klimat är i sig själva globala system som förvisso inte följer nationsgränser. Ekonomi och ekologi utvecklas i växelverkan. Den ekonomiska globaliseringens motor är näringslivet. Därför bör näringslivet gå i täten när det gäller insikt, handling och ansvar i klimatfrågan.

Replik till Johan Norberg

Johan Norberg sparkar in dörrar och fönster som står öppna på vidaste gavel. Han argumenterar mot någon inbillad fiende till den process som vi kallar globalisering med den nitälskan som anstår en engagerad lobbyist.

Jag fick alldeles …?.... klart för mig denna föreställning om den inbillade fienden i ett samtal med Svenskt Näringslivs VD Urban Bäckström för något år sedan där jag ville uppmuntra organisationer till att ta ledarskap i frågorna om ekosystem- och klimatkriserna. Bäckströms reaktion var att ”de frågorna drivs av miljö- och antiglobaliseringsrörelse”. Det var ungefär lika klokt som när P O Edin och dåvarande LO-chefen Bertil Jonsson i början av 1990-talet i samtal sa att vi behöver inget funderande om olika framtidsscenarier ”för vi förfogar i alla fall över samhällsvåldet”.

Maktens självförblindande arrogans är sig alltså lik om än förpackningen finns på Storgatan än på Norra Bantorget. Men värre är om självaste regeringen städslar lobbyister för utredningar med vetenskaplig pretention.

Alla tider, alla regimer, alla saliggörande samhällsmodeller har sina besjungare, sina trosvissa hovpoeter. Så länge makt och privilegier förmerats har maktstycket hållits samman. Men sedan, kollaps.

För den för stunden framgångsrike finns inget annat vägval än tangentens riktning, det linjära, vägen vi valde. Den enda vägens politik har varit varje – i sin linda – framgångsrik revolutions. Historiens snirklande väg genom tiden är belamrad med de politiska experimentens vrak. För att använda tidens mest missförstådda modeord: hållbar utveckling har aldrig varit regimens kännemärke.
Låt oss ta bara de senaste 200 årens mest flagranta dikeskörningar: kejserliga envälden, socialsim, kommunism, fascism, laissez-faire, apartheid, kulturrevolution, Gaullism, Keynesianism, neoliberalism, etniska herrefolks drömmar, blandekonomi. De flesta regioner har klätt sig i demokratins fraseologi, men alltfler länder dynastier makten som i USA, Norge, Pakistan och Ryssland där Putin nu kommer att ersätta Putin. Regioner är ständigt obetänkliga.

Hur, i nådens år 2007, skall vi så äntligen nå fram till en mänsklig, konstitutionell och marknadsmässig mognad som bryter mönstret? Det är detta tillstånd Johan Norberg …?... i sin panegyrik över globaliseringen, ”den åt alla lycka bär”, eftersom tillväxt enligt Norberg ”blir 2-3 % per år i hundra år”. En period av stabilitet och lycka för alla, men allra mest för de chefer som tjänar 411 gånger mer än sina arbetare.

Företagande är samhällets viktigaste verktyg för att skapa materiella värden och välfärd. Ju bättre kapitalister förstår marknad och hur komplexa samhällssyner kan opereras, desto bättre förutsättningar för framgång och vinst. Men systemet måste arbeta under politiskt satta linjer och regelverk som ser till helhet och de svaga. Vinster och skatter skall komma alla till del, främst fattiga och svaga.

Vår tids mest mångbesjungna modell är nyliberalismens frigörande av hämningar på entreprenörernas och innovatörernas rörelsefrihet. Tillväxt är dagens evangelium.

Samtidigt som det inte går att backa de chockterapeutiska plundringarna i Sovjetunionen, Polen och Östtyskland representerar dessa länder starkt ökad orättvisa och social misär.

I väst privatiseras fängelser, bevakning, truppinsatser, skolor, intelligence, samtidigt som den illegala brottsligheten med våld obstruerar rättssystemen.

Den neoliberala tillväxtpolitiken har lett till en rasande snabb strukturomvandling och en pågående destabilisering av marknader, produkter, beteenden, processer. Det globala kapitalet jagar varje skärv av sina ”assets”. Detta skeende ligger långt långt ifrån ”sustainable development”.

Jag har aldrig varit futurolog. Om något så är jag presentolog. Om något annat än nuet vet jag inte. Detta präglas till dels av ett skeende som vi kallar globalisering. Det är den process genom vilken vi omstrukturerar de finansiella, produktiva, distribution- och transportsystemen i syfte att nå allt högre produktivitet. Effekten blir ökat, förtätat ekonomiskt, etniskt, kulturellt och socialt beroende. Denna process har pågått sedan människan stegat ut ur Afrika för en sisådär 60 000 år sedan. Globaliseringen genom Thatcher-Reagan-Milton – inspirerad politik ha rullat ut över världen. Det finns ingen politisk ledare av avd slag det måste som inte vunnit val och maktkamp på löften om jobb och tillväxt. Men de politiska ledarna måste gå i armkrok med företagen. Det är ju de som skall leverera, också till aktieägarna.
Förutsättningarna för en upprepning av de senaste 10 årens megatillväxt synes otrolig, för många regioner och länder utesluten.

Jag ser fem områden (system) som kommer att ställa till kriser, svårigheter och möjligheter:

Den allvarligaste globala krisen utgör de grava snedbalanser mänsklig ekonomisk aktivitet skapat i livsviktiga ekosystem som färskvatten ( 1,2 miljarder saknar säkert vatten), sanitet (2,6 miljarder). Fiskebestånd är utplundrade. 30 % av korallreven har dött. Havsisavsmältningen går i rekordfart, glaciärerna smälter över hela världen i snabbt ökande takt.

Klimatkrisen måste sätta spelreglerna

1000 vetenskapsmän av alla de sorter från hela världen strålade samman i Wien i förra veckan. De samlades formellt för att fira forskningsnätverket IIASA:s 35-årsjubileum, men reellt för att byta forskningsresultat och söka lösningar på de framväxande kriserna i jordens ekosystem och, framför allt, klimatsystem.
Rapporterna konsoliderar och fördjupar våra redan vunna insikter och kunskaper.

Men viktigt var också att kärnvapen- och spridningsriskerna belystes både från amerikansk, nobelpristagaren Tom Schelling, och från rysk sida genom förre premiärministern Yegor Gaidar. Faran är definitivt inte över, om nu någon trodde det.

Forskarna från alla världens hörn redovisade världshavens bedrövliga tillstånd, den villrådighet över hur mark och vatten skall räcka till för att dels mätta den befolkning vi är – 6,5 miljarder – och den ökningen med 2,5 miljarder inom några få decennier.

Priser på mat- och naturresurser kommer obevekligen att stiga. Parallellt utvecklas klimatkrisen och förändrar ”spelreglerna” i jordens ekosystem.

Slutsatserna är att vi måste både skifta och anpassa framförallt energiteknik, men också konsumtionsbeteenden, livsstilar och politiska spelregler. Det måste ske nu. Om detta kommer det att stå strid på alla nivåer och mellan ekonomiska och politiska intressen.

Det allra viktigaste just nu är att få ut de snabbt flödande och ökande kunskaperna till beslutsfattare – politiker i alla församlingar, chefredaktörer, företagsledare och i offentlig sektor. Ekosystem- och klimatkrisen är inte en fråga om tro utan om vetande

Meteorologer, klimatforskare, oceanografer, biologer, geologer, redovisar kunskap, men de är inte beslutsfattare. De motsvarar, kan man säga, redovisningsavdelningen i en kommun, region, i ett landsting eller företag. Det är inte redovisningschefen som skall leda och ta beslut. Det måste de ansvariga politikerna eller företagsledarna ha egen kompetens och insikt att göra. Behovet av utbildning är stort och omedelbart. I Wien presenterades också flera goda exempel på framsynt och kompetent ledarskap i företag, på regional och nationell nivå.

Det mest hoppfulla exemplet var Costa Rica. Det lilla landet har lyckats vända en nedåtgående spiral. Regnskogarna expanderar, fattigdom minskar, arter växer till.

Det går att vända utvecklingen – med kunskap och ledarskap.

Bo Ekman

Någonting har redan hänt

I anslutning till Daladagen i Falun den 12 november presenterades en scenarieskrift om framtider för Dalarna i ett förändrat klimatperspektv. Daladagens tema var Dalarna i världen men med tonvikt på de pågående förändringarna i eko- och klimatsystem. Frågan som ställdes i skriften framtider för Dalarna var: ”Hur kan det komma att se ut i Dalarna när den globala temperaturen har stigit med genomsnittligt 2 grader °C?”

Vi vet redan idag att temperaturhöjningen kommer att bli 1,6 °C. Bortom +2 °C betecknar forskarna läget som synnerligen allvarligt. För att hålla den globala uppvärmningen under 2 °C krävs betydande sänkningar av koldioxidutsläppen, med minst 80 procent fram till år 2050.

Om den globala medeltemperaturen ökar med + 2 °C kommer temperaturen här i Dalarna att öka betydligt mer eller med någonting mellan +2 - 4 °C. Allra mest ökar temperaturen uppe i Arktis. Där har temperaturhöjningen redan nått 5 – 6 °C. Det är därför havsisar och glaciärer smälter med sådan hastighet. Den Arktiska havsismassan har minskat med 80 procent under de senaste 40 åren. Avsmältningen accelerar.

Norra Europa, Sverige och Dalarna, tillhör, om man får tro forskarnas simuleringsmodeller, vara ett av de områden som kommer att klara sig ”bäst”. Dalarna kommer att få Skånes klimat med längre växtsäsong och kortare vintrar. Vintersporterna kommer att trängas ut allteftersom temperaturen stiger. Däremot kan vi räkna med varmare och längre somrar. Eftersom de långsiktiga prognoserna för Medelhavsområdet pekar på långvarig torka, vattenbrist och ökenutbredning kan mycket väl våra trakter bli synnerligen attraktiva för turister men också för företagsamhet från andra delar av världen.

I skriften Framtider i Dalarna återfanns ett antal fantasifulla bilder om hur det skulle kunna se ut på olika kända platser i Dalarna. Där fanns en bild av ett granklätt Städjan; där fanns en bild av ett tättbefolkat Falänge, ett Vasaloppsmål, där åkarna kommer infarande på rullskidor och en bild av Rättviksstranden som nu mer liknar Marbella eller Las Palmas. Skriften stimulerar till debatt och till eftertanke. Den hjälper oss till insikt om att stora förändringar kommer att komma i klimatförändringens spår men den stimulerar också oss till handling för att sänka utsläpp och införa ny teknik.

Inom kort träffas 192 av världens länder på Bali för att försöka komma överens om utgångspunkterna för nästa globala överenskommelse i klimatfrågan, Kyoto 2. Förhandlarna har en mycket svår uppgift framför sig att överbrygga motsättningarna mellan i-länder och utvecklingsländer, mellan öst och väst, mellan nord och syd, mellan de som drabbas mindre och de som redan drabbas mycket.

De träffas under trycket av att i år, mellan mycket lågt räknat, minst 100 miljoner, kanske upp till 200 miljoner människor – även FN-statistiken är osäker - har fått sin tillvaro mer eller mindre långsiktigt sönderslagen av naturkatastrofer av en intensitet och frekvens som vi inte hittills varit drabbade av.

Någonting har redan hänt.

SvD

Just nu famlar de flesta av oss efter svar på frågor som vi ännu inte riktigt vet att formulera. Vi vet idag hur mycket vi inte begrep eller visste för blott fem år sedan. Detta säger oss hur mycket som återstår att förstå och få veta. Intill dess, låt försiktighetsprincipen gälla.

Låt tvivlet få sin plats i tvärsäkerhetens landskap.

Bo Ekman

Replik, SvD

Stig Göthe, Bo Normark och Christer Asplund (SvD Brännpunkt 25/10), ta en titt på bilden här intill. Den visar en i svenska medier orapporterad verklighet: tusentals skogsbränder i Bolivia och angränsande länder.

Inte moln utan rök täcker stora delar av kontinenten. Katastrofen i södra Kalifornien är liten i jämförelse.

Brandmännen vi får se i tv-rutan bekämpar – med modernaste teknik – symptomen på den globala ekosystem- och klimatkrisen. Sydvästra USA genomlider sedan decennier vad som nu kommit att kallas ”The Perfect Drought”.



Utgångspunkten för en saklig diskussion om ekosystemkrisen kan inte vara den svenska elkraftsnäringens intressen. Den måste ha sina utgångspunkter i dels det dynamiska vetenskapliga kunskapsbyggandet, dels i de faktiska politiska realiteterna.

Stern-rapport och IPCC-data är redan förbisprungna av nya insikter, som i och för sig förutsetts av forskare som Flannery, Hansen, Lovelock, Schellnhuber och Rockström.

Min övertygelse, förmedlad i min artikel på SvD Brännpunkt 21/10, är att de politiska realiteterna i dagsläget omöjliggör en för planeten rationell överenskommelse.

Detta är inte att vara pessimist. Men det är att föra fram en analys och slutsats som går emot rosenröd teknikoptimism.

Både vindkraft och eldrivna hybridbilar måste som ni nämner finnas med i lösningsmixen, men de kommer att spela en underordnad roll. Enligt den senaste rapporten från International Energy Agency står vindkraften för 0,064 procent av den globala energimixen (2004).

Prognosen är att produktionen av hybridbilar ska nå 7,5 miljoner år 2020. Världens totala fordonsflotta, allt inräknat, är i dag nära två miljarder! 79 procent av världens energi kommer ur fossila bränslen. Denna realitet kommer inte att förändras över en natt.

Vårt beroende av koldioxid- alstrande energiproduktion växer. Två nya koleldade kraftverk byggs i veckan. Detta spär på den klimatkris som nu har gått in i, för att citera Al Gore, ”a state of emergency”.

Utan realism och insikt hos ansvariga intresseorganisationer finns verkliga skäl för pessimism.

BO EKMAN Tällberg Foundation

Publicerad i Svenska Dagbladet

REPLIK TILL FJELLNER / Marknadsekonomin och klimathotet

Det du säger att vi säger, Christofer Fjellner, säger vi faktiskt inte. Men du ger uttryck för några nyliberala rädslor i tiden. Den ena rädslan är att röra vid marknadsekonomins ofelbarhet. Den andra är att inte falla in i en form av stum tillbedjan av att ”vår bästa tid är nu, är nu, är nu”; att där funnes ens en spricka i kristallen. Vi lever, för att citera Dickens ”En berättelse om två städer”, både i den bästa och i den värsta av tider.

I vår långa erfarenhet av ledarskap och entreprenörskap i näringslivet är tillämpningen av marknadsekonomins princip en fråga om det möjligas konst i syfte att skapa och fördela en tillväxt som tillgodoser allas legitima intressen, inte enbart ägarnas. Marknadsekonomins tillämpning är inte dogmatik utan precis som för de andra principerna demokrati och mänskliga rättigheter som vi förde fram i vår artikel, en fråga om principfast pragmatik.

Den pragmatiska kompromissen, den finner man i spelet mellan tvärsäkerheten och tvivlet. Där finner man realismens landskap.

Att söka realism är att hålla distans både till gränslös optimism och till destruktiv pessimism. Någon enda vägs politik har aldrig fungerat. Dogmens ofelbarhet är en illusion. Demokratins och marknadsekonomins livsluft är, likt naturens, mångfalden. Mångfalden tål inte dominansen av en enda idé eller en enda art. Dess motpol är diktaturen eller, i biologisk mening, monokulturen.

Det är denna insikt som måste genomsyra vårt arbete: att skapa balans mellan den globalisering och tillväxt, som vi bejakar i vårt inlägg, och naturens icke förhandlingsbara gränsvillkor.

OP-ED Svenska Dagbladet

There is good reason to feel real fear in the face of the planet’s emerging ecological imbalances. Having first heard a swift stream of presidents and prime ministers at the UN General Assembly last month and then more politicians, philanthropists, scientists and business leaders at the Clinton meeting in New York, I cannot help but draw the following conclusions:

They are beginning to see the seriousness of the problem
They are in general agreement about the scientific evidence
They will not be able to agree on how the burdens should be shared
They will continue to prioritize growth (Business As Usual) ahead of sustainability (Business As Sustainable)

The term sustainable development has become an abracadabra, an incantation. How to reach sustainability is evidently beyond our ken. The Heads of State from Micronesia, Mauritius, Bangladesh and the leaders of the Inuit nations were clear and concise: We stand on the threshold of Armageddon. In my view, the term ought to mean that all human enterprises and economic activities must be kept to within those boundary conditions of nature which preserve an evolution in balance.

We live with two inseparably mutual dependencies, that between nature and humanity, and that between human beings themselves. Both of these relations function poorly. On October 9th, Australian Tim Flannery leaked that the next IPCC report to be published in November, sensationally asserts that the level of carbon dioxide and equivalents (CO2e) crossed the threshold of what has been defined as dangerous climate change. CO2e was measured in 2005 at 455 ppm. The consequences are, to cite the newly awarded Nobel Peace Prize Laureate Al Gore at the Clinton gathering, that the Earth is in a “State of Emergency.” Nature follows its own laws, not the laws of man. Just try negotiating with melting ice or declining water tables! Man must, as Vaclav Havel has said, be able to rein in his arrogance.

At the UN debate everyone pointed to Bali, where the next round of negotiations will take place in December to ramp up towards a new Kyoto agreement. But the UN system is the format to solve problems betweens states. The UN builds on the principle of sovereignty. The UN exists to resolve conflicts of interest, not common cross-boundary systemic dependencies. The UN debate, therefore, is marked by the omnipresent power game and the customary contradictions of interests between rich and poor, North and South, culpable and innocent, super powers and small powers.

Humankind’s population increase as a species combined with its technical prowess to convert nature into material growth has destabilized critical ecosystems such as the carbon cycle, the water cycle, forests and wetlands, oceans, polar and land ice, deserts, and even insects’ capacity for pollination. All of these are mutually dependent and dynamically interactive. Disrupt the balance in one and you create effects in the others.

The 2005 UN assessment of the ecosystems’ bearing capacity and distributive capacity of “services” for humanity’s physiological and economic needs showed that 2/3 of the ecosystem has been harmed. Bottlenecks are multiplying. The prices for wheat, bread, pasta, corn and energy are therefore climbing. Consumers get squeezed and get angry, be they monks in Myanmar or villagers in Dalarna.

Yet most serious is the ongoing climate change. The current Kyoto process - under UN leadership – has so far failed to mobilize the nations of the world politically to act with common interest in the reduction of greenhouse gases. Since 1990 they have risen 35 percent. Scientists at Canada’s Victoria University just released their findings that we must reduce these gases by 100 percent below the 1990 level before 2050 in order to avoid crossing the two degree Celsius threshold to “a different planet.” Drastic measures, such as the immediate cessation of all new coal-fired power plants that do not sequester the carbon dioxide, should be implemented but will not be. A necessary carbon dioxide tax is still remote.

Today’s promise to voters, investors and consumers that even faster growth, new technologies and hocus pocus will pull it off, is wishful thinking without empirical foundation. Value creation and innovation are by nature risky and destabilizing. Everyone should clear about the fact that the technology and growth, in which we all had good faith, also generated the problem.

A few blocks from UN Headquarters another discussion was taking place at the Clinton Global Initiative. This forum, like the Club of Rome, The Elders, Kofi Annan’s newly started Global Humanitarian Foundation and the Tällberg Foundation are initiatives which to a start out more from the systematic nature of the problems than from the economic or hegemonic special interests of sovereign nations. These initiatives emerge as reactions to the new cross-boundary configuration of problems, which the aging multilateral institutions cannot master. We can be assured that the needs will continue to grow as the ecosystem and climate crises deepen and conflicts over limited resources multiply. Energy and climate are on the way to becoming global security issues.

The idea of the Clinton initiative is to mobilize social engagement and private capital to push through new technologies to solve the climate problem, as well as poverty and support for education. The Tällberg Foundation works from a wholeview systems analysis. We have to search for new concrete ways to assume the common responsibility for common solutions to common issues. The legitimate self-interest must be operationally linked to the legitimate interest of the whole. The Tällberg Forum is further developing a “experimental workshop” for new forms and processes for global governance.

The difficulty lies in taking the step from knowledge of the problem (which we have in part) to solutions (which we do not have) to super complex systems problems. Solutions presuppose leadership with an unwavering inner moral compass. It also demands a considerable measure of honesty, solidarity and a confidence that today is lacking in the international system. The European Union is the most hopeful constitutional innovation.

If we do not succeed in solving our relationship between people and people/nation and nation, we will neither be able to solve the relationship between human beings and nature.

Bo Ekman, Tällberg Foundation

Människans arrogans måste tyglas

Swedish version

Efter att ha lyssnat till klimatsamtalen i FN:s generalförsamling och vid Clinton-mötet kan jag konstatera att världens ledare kommer att prioritera konventionell farlig tillväxt. Och de är inte överens om hur bördorna ska fördelas, skriver Bo Ekman vid Tällberg Foundation, som oroas över att den moraliska kompassen inte fungerar.

Det finns anledning att känna fruktan inför planetens fram¬växande ekologiska obalanser. Efter att ha lyssnat till en strid ström av statschefer och stats¬ministrar i FN:s generalförsamling för någon vecka sedan och till politiker, filantroper, vetenskapsmän och företagare vid Clinton-mötet i New York, kan jag inte annat än dra följande slutsatser:

•De börjar inse problemens allvar.

•De är hyggligt överens om de vetenskapliga bevisen.

•De kommer inte att komma överens om hur bördorna ska fördelas.

•De kommer fortsatt att prioritera konventionell tillväxt (Business as usual) före hållbarhet (Business as sustainable).

Begreppet hållbar utveckling har blivit ett Abrakadabra, en besvärjelse. Hur vi uppnår hållbarhet vet vi bevisligen inte.

Statscheferna från Mikronesien, Mauritius, Bangladesh och Inuiternas företrädare var tydliga: ”Vi står på tröskeln till ett Harmagedon”.

Enligt min mening borde begreppet betyda att all mänsklig verksamhet och ekonomisk aktivitet måste hållas inom de naturens gränsvillkor som bevarar en evolution i balans.

Vi lever i två oskiljaktiga ömse¬sidiga beroenden, det mellan natur och människa och det mellan människa och människa. Båda ¬relationerna fungerar dåligt.

Den 9 oktober läckte professor Tim Flannery från Australien att nästa ICCP-rapport, som publiceras i november, sensationellt fastslår att koldioxidhalten (CO2e) har överskridit gränsen för vad som definieras som farlig klimatförändring. CO2e uppmättes då till 455 ppm.

Konsekvenserna är, för att citera den nyss utnämnde Nobelfredspristagaren Al Gore vid Clinton-mötet, att jorden befinner sig i ett ”state of emergency”.

Naturen följer sina lagar, inte människans. Inte ens demokrati kan bestämma över naturen. Försök förhandla med smältande isar eller sjunkande grundvatten!

Människan måste, som Václav Havel säger, förmå sig att ”tygla sin arrogans”.

I FN-debatten pekade alla mot Bali. Där ska nästa förhandlingsomgång i uppmarschen mot en ny Kyotoöverenskommelse äga rum i december. Men FN-systemet är format för att lösa problem stater emellan.

FN bygger på principen om suveränitet. FN är till för att lösa intressekonflikter, inte gemensamma, gränsöverskridande systemberoenden.

Därför präglas debatten i FN av det allestädes närvarande maktspelet och de sedvanliga intressemotsättningarna mellan rik och fattig, nord och syd, öst och väst, skyldig och oskyldig, stormakt och småmakt.

Människans förökning som art, kombinerad med hennes tekniska förmåga att omvandla natur till materiell tillväxt, har destabiliserat kritiska ekosystem som kolcykeln, färskvattencykeln, skogar och våtmarker, oceaner, polar- och landisar, öknar och till och med insekters pollineringsförmåga.

Alla är de sinsemellan beroende, dynamiskt interaktiva. Rubbas balansen i det ena får det effekter i de andra.

FN:s utvärdering 2005 av ekosystemens bärkraft och leveransförmåga av ”tjänster” för männi¬skans fysiologiska och ekonomiska behov visade att nära 2/3 av ekosystemen är skadade.

Flaskhalsarna blir allt fler. Därför stiger priserna på vete, bröd, pasta, majs och energi. Konsumenterna pressas, blir förbannade vare sig de är munkar i Burma eller glesbygdsbor i Dalarna.

Men allvarligast är den pågående klimatförändringen.

Den nuvarande Kyotoprocessen – i FN:s regi – har än så länge misslyckats att politiskt mobilisera världens länder att solidariskt sänka utsläppen av växthusgaser. Svarte Petter-spelet pågår.

Sedan 1990 har utsläppen ökat med 35 procent. Forskarna vid Victoriauniversitetet i Kanada har förra veckan konstaterat att vi måste sänka med 100 procent före 2050 i förhållande till 1990 års nivåer, för att inte överträda tvågradersgränsen till ”en annorlunda planet”.

Drastiska åtgärder som att omedelbart stoppa all utbyggnad av kolkraft, där koldioxiden inte kan lagras säkert i berggrunden, bör genomföras. Men det kommer inte att ske. En nödvändig global koldioxidskatt är ännu avlägsen.

Dagens löften till väljare, investerare och konsumenter att än snabbare tillväxt och ny teknik simsalabim ska klara biffen är en förhoppning utan empirisk grund. Tillväxt och innovation är till sin natur risktagande och ¬destabiliserande.

Alla borde vara klara över att det är den teknik och tillväxt som vi alla i god tro bejakat som också genererat problemet. Energi och klimat är på väg att bli den stora säkerhetsfrågan.

Clinton-initiativets idé är att mobilisera socialt engagemang och privat kapital för att driva fram ny teknik i syfte att lösa klimatproblemet, men också fattigdom, och stödja utbildning.

Vi måste söka nya konkreta former för att ta det gemensamma ansvaret för gemensamma lösningar på gemensamma frågor. De legitima egenintressena måste operationellt länkas med det legitima helhetsintresset.

Det svåra är att ta steget från probleminsikt (den finns till dels) till lösningar (de finns inte) på superkomplexa system¬problem. Lösningar förutsätter ledarskap med osviklig inre ¬moralisk kompass.

Den kräver också betydande mått av ärlighet, solidaritet och ett förtroende som idag inte präglar det internationella systemet. Europeiska unionen är den mest hoppingivande konstitutionella innovationen.

Om vi inte lyckas lösa denna vår relation mellan människa och människa/nation och nation, så kommer vi heller inte att lösa relationen mellan människa och natur.

Bo Ekman

Reflektion

Det finns all anledning att känna fruktan inför planetens framtida ekologiska obalanser. Efter att ha lyssnat till en strid ström av statschefer och statsministrar – inklusive Sveriges Fredrik Reinfeldt – i FN:s generalförsamling och till politiker, vetenskapsmän och företagare på Clinton-mötet i New York, kan jag inte annat än dra slutsatserna:

 De börjar inse problemens allvar
 De är överens om de vetenskapliga bevisen
 De kommer inte att komma överens om hur bördorna skall fördelas
 De kommer att prioritera tillväxt och jobb före hållbarhet

Begreppet hållbar utveckling har blivit ett Abrakadabra, en besvärjelse, som vackert garnerar regeringsdeklarationer och företagens marknadsföring.
Enligt min mening borde begreppet betyda att all mänsklig verksamhet och ekonomisk aktivitet måste hållas inom naturens gränsvillkor för att bevara en evolution i balans. Men hur vi uppnår detta har vi bevisligen inte grepp om. Stadscheferna från Mikronesien, Mauritius, Bangladesh och Innuitnationens företrädare var tydliga: ”Vi står på själva tröskeln till ett Armageddon”.

Naturen följer sina lagar, inte människans. Inte ens demokrati kan bestämma över naturen. Försök förhandla med smältande isar eller sjunkande grundvatten!

Vi leder i två manifest ömsesidiga beroenden mellan människa och natur, och mellan människa och människa.

Båda relationerna fungerar dåligt. Konsekvenserna är att vi, för att citera Al Gore, är på väg in i ”A State of Emergency”. Trots alla politiska löftesmattor och all teknikoptimism är det helt uppenbart att utvecklingen inte är hållbar.

I FN pekade alla mot Bali. Där skall nästa förhandlingsomgång i uppmarschen mot en ny Kyotoöverenskommelse äga rum i december.

Men FN-systemet är inte forumet för att lösa ekologiska systemproblem som inte känner människans principer som suveränitet och nationella gränser. FN är till för att lösa nationella intressekonflikter, inte gemensamma systemberoenden.
Därför blir debatten i FN en om motsättningar, de sedvanliga mellan rik och fattig, nord och syd, öst och väst, skyldig och oskyldig.

Människans förökning som art kombinerat med hennes tekniska förmåga till exponentiell tillväxt har destabiliserat kritiska ekologiska system som färskvattencykeln, skogar och våtmarker, oceaner, polar- och landisar, öknar, och insekters pollineringsförmåga. Alla är de sinsemellan beroende, dynamiskt interaktiva. Rubbas balansen i det ena får det omedelbart effekter i de andra. FN:s utvärdering 2005 av ekosystemens bärkraft och framtida leveransförmåga av ”tjänster” för människans fysiologiska och ekonomiska behov visade att 2/3 av ekosystemen är allvarligt skadade. Nu stiger också priserna på vete, bröd, pasta, majs och energi. Flaskhalsarna blir allt fler.

Men allvarligast är naturligtvis den pågående klimatförändringen. Den nuvarande Kyotoprocessen har än så länge misslyckats med att politiskt mobilisera världens länder för att sänka utsläppen av växthusgaser. Sedan 1990 har de ökat med 35 procent! De insiktsfulla forskarna vet att vi måste sänka med 80 % (!) före 2050 i förhållande till 1990 års nivåer för att vara hyggligt säkra på att inte vara på väg att skapa ”en annorlunda planet”. Drastiska åtgärder som att omedelbart stoppa all utbyggnad av kolkraft, där koldioxiden inte kan lagras säkert i berggrunden, bör genomföras.

Vi måste alltså röra vid den allra heligaste av myter i vår tid, den om tillväxt. Det finns inte en politiker som inte lovar tillväxt och jobb. Leverantören är marknad och företag. Därför går politik och företag i armkrok i praktiskt taget alla länder. Tillväxtens aptit på resurser ur naturen är på väg att pressa oss ut ur boet, men ändå är tillväxten receptet för att ta oss ur den kniptång vi försatt oss i!

Det svåraste är att hur vi än vänder oss blir det fel, vare sig vi fortsätter som nu - ”Business as Usual” - eller om vi skulle slå till tillväxtbromsen. Dagens löften till väljare, investerare och konsumenter att ny teknik fixar biffen är aningslösa. Alla måste vara klara över att det just var den teknik som vi alla bejakat och den nu globalt accepterade tillväxtmodellen som skapat problemet. Tillväxt och innovation är till sin natur destabiliserande. Kapitalism är kreativ destruktion, som nationalekonomen Schumpeter en gång formulerade saken.

Några kvarter från FN-huset pågick under resten av veckan Clinton Global Initiative. Detta liksom Club of Rome, Kofi Annans nystartade Global Humanitarian Initiative och Tällberg Forum är initiativ som utgår från problemens systemiska natur snarare än enskilda nationers ekonomiska eller hegemoniska intressen. De söker formulera det gemensamma ansvaret och lösningar för gemensamma ansvaret och lösningar gemensamma frågor av kritiskt viktig natur.

Dessa initiativ går in i ett vakuum. Vi kan vara säkra att denna trend kommer att förstärkas i takt med att ekosystemkrisen fördjupas och klimatkrisen blir alltmer akut.

Clinton-mötets idé är att mobilisera engagemang och kapital för att driva fram främst ny teknik för att lösa klimatproblemet, men också för att mildra fattigdom och stödja utbildning.

Club of Rome utgår i sitt arbete från ekologins möjligheter och begränsningar.

Tällberg Forum arbetar men en analys som omfattar både ekologi, ekonomiska och sociala system. Globaliseringen intensifierar samband och ömsesidiga beroenden.

Globaliseringen har gjort det nuvarande multilaterala styrsystemet alltmer ineffektivt.

Men det blir alltmer uppenbart att världen söker sig mot nya former för att lösa gemensamma systemproblem.

Bo Ekman

Vapenvägrare som vapendragare

En psalmvers rann upp i minnet när Mikael Odenberg avgick med dunder och brak - ett uttryck som förresten just kommer från slagfältet. Med en lätt retusch:

"Vår Gud är oss en väldig Borg,
Han är vårt vapen trygga;
På honom i all nöd och sorg
Vårt hopp vi vilja bygga".

Vi låter "Han" i andra raden syfta på Borg, vår finansminister. Genom att tillsätta en arbetsgrupp i sitt departement för att dra ned inköpen av vapen (s.k. material) med mer än fyra miljarder satte Borg överrock på försvarsministern. Nu blir vapenvägraren Sten Tolgfors, Fredrik Reinfeldts och Anders Borgs vapendragare. Pålitlig nymoderat, med ytterst begränsad erfarenhet om detta komplexa fögderi på en cirka 40 miljarder.

ÖB Håkan Syrén får en delikat uppgift att nu både utbilda den formellt politiskt ansvarige, vara medveten om att den verkliga makten ligger hos Borg/Reinfeldt, att den verkliga planeringsmakten ligger i finansdepartementets beredningsgrupp och samtidigt utöva sitt myndighetsansvar utifrån bedömningar av hotbilder som han måste dela. Delikat!

Ty logiken i Odenbergs resonemang är ytterst svår att angripa: det svenska försvarets dimension, kvalitet och beväpning måste utgå från en bedömning av riskläget, inte av regeringens (läs finansministerns) behov av att skaka fram pengar för att möta vallöften utställda i en tid med ett annat säkerhetsläge. Det ligger praktiskt nära till hands att anta att finansdepartementet behöver varje krona till utlovade skattesänkningar. Det måste, antar jag att finansministern hävdar, finnas en rak linje mellan vallöften och den budget som kommer den 20 september.

Men kruxet är att vår insikt om att en ny och svårtydbar säkerhetspolitisk kontext är under utveckling. De viktigaste drivkrafterna är den eskalerande kampen om tillgången på energi- och naturresurser och kampen om fördelningar av bördorna att proaktivt mildra och så småningom ta hand om konsekvenserna av den globala uppvärmningen.

Denna nya situation illustreras av att Ryssland planterar sin flagga på ishavets botten vid Nordpolen. Detta är aggression och höjer spänningarna i kampen om de olje-, gas-, och marina resurser som finns under det smältande ishavstäcket. Den 3 september var istäcket 20 procent mindre än för två år sedan och nära 50 procent mindre än 1980. Ryssland använder oljan som påtryckning mot sina grannar, utifrån en styrkeposition.

En Hamas-raket slog ned någon kilometer från Mona Sahlin på besök i Israel i förrgår. Regeringens otydlighet i försvarspolitiken i ett skede av ökade, nya spänningar gör att jag känner tvekan om att de två sista psalmverserna skulle hålla vad de lovar.

För kolumnen i Falukuriren

Centralisering ingen naturlag

Det är med glädje jag läser att Dalarna nu går från åtta till nio dagliga tågförbindelser med Stockholm. Det är kanske ett litet steg för mänskligheten, men ett stort steg för oss som bor och verkar både i Dalarna och i Stockholm. Det är viktigt att inse att kommunikationer leder lika mycket bort som hit.

Urbaniseringstrenden i världen är obeveklig. Under 2007 kommer för första gången i historien fler bo i städer än på landsbygden. Om 20 år kommer 60 procent att bo i urbana miljöer.

Stockholm och Mälardalen ser sin framtid som ljus. Huvudstadens aptit är stor och saluför sig nu under namnet ”Capital of Scandinavia”. Hit ska centreras politik, finans, administration, kunskap, utbildning, och den snabbt växande tjänstesektorn. Här är mötesplatsen.

Nye universitetskanslern Anders Flodström driver tesen att högre utbildning och forskning skall samlas i fem storstadsuniversitet. Ansvarsutredningen vill centralisera regionförvaltning och sjukvård. Huvudkontoren har försvunnit från utmarkerna i glesbygder och flockas kring Stureplan och Kungsträdgården.

Men samtidigt har aldrig möjligheterna till snabb kommunikation – både fysisk och elektronisk – varit större än i vår tid. Jag tror att vi kan räkna med bättre vägar, bättre järnvägar, bättre flygförbindelser och ett ännu mer effektivt och heltäckande Internet. Mobiltelefoner blir avancerade kommunikationsterminaler. I denna utveckling ligger att vi kan jobba varsomhelst och hursomhelst och närsomhelst.

En professor förutspådde häromdagen i ett föredrag i Gagnef att Dalarna snart skulle bli tömt och flyttat till ”mötesplatserna och galleriorna i Stockholm”. Men Dalarna skulle ändå ha en roll att fylla som rekreationsställe; vi skulle åka tillbaka till hus och gårdar för fritid.

Jag tror inte alls det behöver bli så. Jag tror inte att centralisering är en naturlag.

Det är en tankekonstruktion som har sina rötter i att utveckling skulle vara detsamma som rationalisering, större byråkratier och enheter.

Självklart kan kreativiteten också gå i andra riktningen, att vi kan hitta på hur vi bäst kan arbeta i mindre sammanhang, i mindre enheter, men ändå inte bli offer för högre kostnader. Det är viktigt att påminna om att Sverige under sex år haft en utomordentlig konjunktur. Lönsamheten i företag har slagit rekord. Statsfinanserna är i god ordning. Många kommuner går bra. Det finns mycket pengar. Det borde finnas utrymme att experimentera med och satsa på mer okonventionella lösningar än stereotyp centralisering.

Förutsättningarna för decentralisering och småskalighet utvecklas inom många teknikområden: medicin och sjukvård, energiproduktion, automatisering, pedagogik och utbildning, kulturproduktion, media och besöksnäring. Men vissa verksamheter förblir storskaliga som Kvarnsvedens pappersmaskin eller Volvos Torslandafabrik. Men till och med Volvo visade faktiskt på sin tid att det gick att lönsamt skala ned bilproduktion och förlägga den till Kalmar - bara man ville.

Nästa specialitet för region Dalarna och Högskolan borde bli att utveckla kompetens i världsklass att bryta centraliseringstrenden och utveckla ett samhälle som är bäst i världen på att tillämpa ny teknik för mindre skala.

Bo Ekman

Siljan

Jag är övertygad om att de allra flesta som drar till Siljan bär på en bild av frisk och vacker natur som förenar det storslagna med det intima. Den är både besöksnäringens och besökarnas viktigaste tillgång.

Aktiv miljöpolitik är inte att bevara boendemiljöer och verksamheter som de en gång var. God miljöpolitik är att se till att all mänsklig verksamhet utvecklas utan långsiktiga skadeverkningar på de ekologiska system som utgör själva förutsättningen för liv och all ekonomisk verksamhet. Detta gäller givetvis i allra högsta grad också den del av bygdens verksamhet som utgörs av besöksnäringen och turismen.

Just nu debatteras intensivt på tidningarnas insändarsidor cruisingen i Falun och i Rättvik. Kärleken till gamla bilar och bensinslukande amerikanare är i kollision med miljöintressen och medborgarnas tillgång till sin stad eller ort. Det här fenomenet är förvisso inte bara ett problem för Dalarna. Västerås har sitt Power Meet och runt Mälaren cirkulerar i slutet av augusti 20 000 motorcyklar i Mälaren runt.

Det finns en tydlig tendens i vår tid i att vilja samlas till stora gemensamma manifestationer. 15 000 kör Vasaloppet, många cyklar Vättern runt, 3000 simmar i Vansbro och Robert Wells samlar 4000 i Dalhalla varje kväll. Evenemangsindustrin växer. Den förutsätter bilen och effektiva transporter.

Men obevekligen kommer opinionen kring de olägenheter, och framförallt utsläpp den evenemangsknutna bilismen genererar, att komma i debattens fokus. Den kommer också att pressas av ökande bensinpriser och koldioxidskatter. Ju tydligare effekterna av den obevekliga globala uppvärmningen kommer att bli desto skarpare blir kraven på åtgärder.

Jag tror det allra bästa är att evenemangsarrangörerna själva tar initiativ till att utveckla en framsynt miljöpolitik för just sina evenemang i samarbete med sina deltagare. Detsamma gäller givetvis för alla typer av företag. Varför skulle evenemangsindustrin stå vid sidan av detta?
Rättvik Classic Car Week är ett viktigt evenemang inte bara för Rättvik, utan även för regionen. Det är en glädje att se många av dessa välhållna och välskötta bilklassiker. Classic Car Week har givetvis, som alla större evenemang av den här typen, en ”svans” att ta hand om. Men Classic Car Week borde formulera miljönormer, för de bilar som ska tillåtas delta i cruisingen, vad avser bränsleeffektivitet och avgasrening. Katalysatorer bör vara ett villkor för att få delta.

Man bör också utveckla normer för hur cruisingen ska fungera i relation till samhälle och natur. Man kan arrangera särskilda aktiviteter kring miljökunskap, seminarier om bil och miljö och andra utbildningsaktiviteter. Man kan engagera ledande företrädare från bilindustrin som ju nu mangrant intensifierar miljöanpassning och bränsleeffektivitet.

De bilföretag som inte möter de allt hårdare miljökraven kommer inte att överleva. Så blir det nog också i framtiden för stora bilburna evenemang. Om Rättvik och Classic Car Week tar ett framsynt initiativ kan de istället bli en förebild och föregångare och bevara en folkfest som engagerar och stimulerar så många människor runt om i samhället. Detta gäller hela vår besöksnäring.

Vem vill bli förlorare i det klimatpolitiska spelet?

Vi ser på TV och vi läser i tidningarna om hur miljoner människor i Kina, Indien, USA och i Europa plågas av ömsom skyfall, översvämningar och jordskred ömsom av torka, vattenbrist och olidlig hetta. Sambanden mellan klimatförändring och väderlek blir allt tydligare. Klimat- och miljökrisen för planeten jorden är på väg att bli akut. Men den enda kraft som kan vidta heltäckande åtgärder med nödvändig kraft – de politiska systemen – agerar försiktigt, tassande i snigelfart.

Politiker i de flesta länder är livrädda att störa marknader, konjunktur och tillväxt. Tillväxten ger återval och makt. Vaga, icke avtalsbundna löften ställs ut om sänkta utsläppsnivåer i förhållande till 1990 med 20, 30 eller 50 % i tidsperspektiv som ger oacceptabla riskhöjningar. Vi har inte sett röken av ett enda förslag på ett globalt kontrollorgan med makt och myndighet att sätta sanktioner bakom avtalsbrott. I själva verket ökar utsläppen av växthusgaser fortsatt med ett par procent om året.

Den amerikanska och för den delen den övriga västvärldens position är ”Vår livsstil är inte förhandlingsbar!” Kina Indien och den fattiga världen kommer till förhandlingsborden med utgångspunkten ”Det är vår tur nu. Ni skapade problemet. Vi kan inte förmena miljarder människor att förverkliga drömmen att leva det lev ni lever”.

FNs klimatpanel har genom den senaste raden av rapporter förstärkt kunskapsbasen. Men ännu är de politiska slutsatserna för fega. De är resultat av köpslagan om det politiskt möjliga snarare än rationella konsekvensanalyser av redovisade risker.

Kunskapen om klimatfrågan politiseras. För Svenska Dagbladets ledarskribenter gäller inte vetenskapssamhällets belägg och slutsatser. För dem är klimatfrågan ”en vänsterfråga” (7/7 2007), ett uttryck för anti-globaliseringskrafter!

Klimatpanelens scenarier visar att det inte går att undvika en global temperaturhöjning med 1,4 grader (0,74 grader hittills). Detta är illa nog. Dessvärre ligger +2 grader i korten. Vid +3 grader talar vi om en annan planet. Denna överhängande riskbild är inte tydligt kommunicerad. Detta är i sig ett stort demokratiskt problem.

Regeringen gör nu anspråk på ledarskap i frågan. Det är förpliktigande för en Allians som inte tog sig an frågan förrän den allmänna debatten vaknade till liv efter valet i höstas. Ett av många dilemman för regeringen är att den måste våga gå motströms starka kapital-, konsument- och arbetsmarknadsintressen. Ingen kommer självmant att acceptera att bli förlorare i det klimatpolitiska spelet.

I USA drivs klimatpolitiken fram underifrån av frivilligorganisationer, lokalsamhällen, företag och delstater. Över hela kontinenten dras aktiviteter, utbildning, teknologiskiften och effektiviseringskampanjer igång. Så beslöt till exempel staden Portland i Oregon i mars i år att halvera stadens olje- och naturgasförbrukning under de kommande 25 åren.
Man sätter en hård press på presidenten, kongressen och den federala regeringen. Så borde också ske i Sverige.

Region Dalarna borde ta initiativet att tillsammans med våra 14 kommuner, landsting och civilsamhällets alla goda krafter mobilisera Dalarna att bli föredöme i energi- och miljöeffektivitet och därmed sätta press på och ge stöd till regeringen för det kraftfulla ledarskap som nu behövs i en fråga som kräver politisk samling över alla gränser.

Ursprung

En varm söndag i början av juni tog min vän Lasse Larsson från Dala-Järna mig med ut i skogarna i sydvästraste Leksand. Vi träffades vid Ejendammen och for sen upp till Fjällbergets fot. På vägen dit stannade vi till vid Skäppsjön.
Där visade Lasse mig var strandlinjen en gång gick för en stor istidssjö. Någon gång för 8-9 000 år sedan brast naturliga dammar nere vid Mockfjärd. Kvar blev ett pärlband av sjöar – bl.a. Flatensjöarna. Här bodde i över 7 000 år en stabil stenålderskultur i ett landskap som då påminde långt mer om fjällvärlden uppe vid Grövelsjön. Här finns ymniga spår från stenålder. När vi gräver med händerna i en sjökant hittar vi ”avslag” från tillverkning av stenpilar. Det äldsta daterbara fyndet av bearbetat trä från denna trakt är 9 000 år gammalt. Då hade isen dragit sig tillbaka ungefär till fjällvärlden.

När vi går uppför Fjällbergets rundade sluttning berättar Lasse att berget då var en del av en brygga mellan Siljan, som nu syns där i norr, och sjöarna i söder. Siljan var då en havsvik, en del av Littorinahavet, rik på saltvattenfisk och säl. De som bodde här hade rejäla skafferier att leva av.
Uppe på berget steker Lasse med stekspade fläsk och potatis i hemgjort messmör över en mästerligt uppgjord liten minield, under säker kontroll. Vi vilar med tankar om de som bodde här förr och vilkas kultur visade sig hållbar i så många tusentals år. Här i norra Dalarna gick man direkt från stenålder till järnålder.

Lasse Larsson har rest jorden runt för att samtala med och intervjua ursprungsbefolkningar. Han vill ta reda på hur och varför kulturer har kunnat överleva med ett beteende som präglas av symbios med naturen; människor som lever efter naturens mått, inte efter människans. Lasse återkommer ständigt i sina berättelser om natur och kultur till sin uppväxt i Särna präglad av morföräldrarnas förankring i djupa kunskapstraditioner.

Lasse Larsson har döpt sitt företag, sin verksamhet, till Tidlös Kunskap. Den kunskapen kom också väl till pass när vi planerade förra årets invigningskväll för Tällberg Forum. Den ägde rum nere vid Siljans strand och tillägnades Moder Jord och de fyra elementen; vattnet, elden, jorden, luften. Ursprungsfolken har all det gemensamt att de samlas kring elden. Att samlas är en ceremoni, precis som vi fortfarande gör på valborgsmässoafton. Vi tänder vår eld, vi sjunger våra sånger och vi välkomnar våren. Det är viktigt med ceremonier. De knyter oss till platsen, till sammanhanget och till gemenskapen. TV:ns blå eld kan aldrig ersättas med gemenskapen kring en levande eld i skymning.

På hemväg från Fjällberget lär mig Lasse att vitmossan har de mest fantastiska egenskaper. Vitmossan fungerar som antiseptiskt medel mot småsår och skavanker. Den funkar som tvättmedel och mjukgörare: det blir skönt på huden när man gnuggat den med vitmossa. Lasse lär mig också att göra te på ljungblommor: ”Du somnar bättre då”.

Det gjorde jag.

Bo Ekman


för Siljan just nu

Sälja viktigare än att kritisera

Det enda riktigt stabila i denna tid är börsen. På ryggen av en dånande tillväxt i Kina och Indien åker västvärldens företag och ekonomier snålskjuts på tillväxtboomen. Den driver upp efterfrågan på mineraler, metaller, mat, tonnage, energi, produkter och kompetens. Tillväxten skapar nya hemmamarknader och den skapar – i Kina och Indien – en tillverkningsindustri med produktivitet och kostnadsläge som slår ut existerande industristrukturer i väst. Precis som Japan och Korea gjorde på 1970-talet.

Kina har vuxit med mer än 300 procent sen 1995. För någon vecka sedan gjorde den kinesiske presidenten statsbesök i Sverige. Besöket speglade tydligt den nya maktordningen. Villkoren för besöket – ner i detaljer – bestämdes av kineserna. Den kinesiske presidenten vägrade möta medierna och pressen. Inga spontana frågor kunde ställas. Regeringen drev inte kontroversiella bilaterala frågor som mänskliga rättigheter eller förhållanden i arbetslivet.

Bortblåst var den aggressiva Kinakritiken den dåvarande oppositionen (nuvarande regeringen) – inte minst Lars Leijonborg – gav Persson för hans klassiska berömmande ord om den ”stabilitet” den kinesiska regimen har skapat i sitt land.

På Haga Slott höll president Hu Jintao audiens för Peter Wallenberg med familj. Kontrakt för 10 miljarder samlades ihop för rituellt undertecknande.

Flera personer som deltagit under besöket vittnar om ”distans”, ”kyla”, ”kineserna bestämde allt”. Så det kanske snarare var ett svenskt statsbesök i Kina fast det ägde rum på svensk botten.

Det synes mig alltmer bli så att våra utrikesrelationer handlar mer om att sälja svenska varor och att plöja för svenska företag, än att tydliggöra våra bärande principer för mellanfolklig samverkan. Som liten, alliansfri nation är det senare lika nödvändigt som omistligt. Den kritiska rösten saknades också vid Statsminister Reinfeldts resa till president Bush i USA för någon månad sedan.

Stormakterna driver i varje läge sina egna intressen. Står den lilla nationen i vägen dras kranen åt.

Att manifestera urtydlig hållning i säkerhetspolitik, utrikespolitik och bistånds-och utvecklingspolitik i avgörande folkrättsliga frågor, mänskliga rättigheter och miljöfrågor är viktigare än marknadsföring. Detta arbete måste driva inte minst Sverige genom EU och FN.

Men i den bästa av världar går de båda hand i hand. Det synes de ha gjort på Hokkaido när Leksands politiker och företagare utvecklade sitt långvariga samarbete med vänorten Tobetsu.

Bo Ekman

Energiresurserna och tillväxten

Längst inne i Isfjorden på Grönlands västkust, högt uppe på en moränås har en grupp forskare från olika delar av världen slagit sitt läger. Under sommaren skall de förfina sina mätningar av den väldiga Jakobshavn-glaciärens avsmältning och rörelser. Isfjorden är när sju och en halv mil lång och 1 mil bred. Glaciären pressar ut 30 miljoner ton is varje dygn. Detta motsvarar New Yorks vattenbehov under ett helt år. Isen rör sig med 36 meter om dagen eller 15 km/året. Det är en fördubbling på mindre än tio år!

Fjorden är packad med spektakulära isberg. Isen kan vara många tiotusentals år gammal. Ju blåare, desto äldre.

Denna majestätiska natur har förklarats världsarv av UNESCO.

Men forskarna är oroliga. De mätningar de gör visar att den globala uppvärmningens tempo ökar.

Smältvattnet blir ymnigare både ovanpå och under isen. Isbergen blir fler. Havsisen längs kusten lägger sig inte längre. Förr kunde man ta bilen på isen mellan de små samhällena längs kusten, precis som på Siljan. Jakten och fisket – ryggraden i inuiternas kultur – förändras, tunnas ut. Här är den tuffa naturens stabilitet en förutsättning för överlevnad.

Forskarna berättar att den enorma Grönlandsisen är en nyckelfaktor för framtidens globala klimatutveckling. De vet redan att här i polarområdena blir temperaturökningarna flerdubbelt större än längre söderut och kring ekvatorn.

Detta märks särskilt påtagligt i Alaska och nordvästra Sibirien där töande permafrost förändrar förutsättningarna för människor, djur och ekosystem. Den arktiska havsisen krymper nu med en takt på nära åtta procent/år. Här kan vara isfritt om sommaren om 30-40 år!

En joker i prognoserna om framtidens klimatdynamik är just inlandsisen på Grönland. Ingen vet med någon säkerhet hur den kommer att bete sig om temperaturen här i Arktis stiger fortvarigt med 4-6 grader. Hur snabb blir avsmältning och nedbrytning? Hur snabba blir isrörelserna ut mot haven? Hur påverkas havsnivån på 100, 200 eller 300 års sikt? Grönlandsisen omfattar nästan ofattbara 100 miljoner km3. Den smälter inte av i en handvändning!

Jag står framför isens väldighet med frågor om vi människor – vi är snart 7 000 000 000! – utan att riktigt förstå, har satt igång processer som blir mycket svåra att bromsa. Vår kunskap om naturens och evolutionens dynamik är fortfarande förfärande ofullkomlig.

När tvärsäkerhet inte är tillämpbar bör tvivlet få utrymme. Tvärsäkerhet om välsignelsen av snabb tillväxt bör få vika när nu insikten växer om att tillgångar på resurser som färskvatten, fossila bränslen, skog, fisk och andra marina resurser har sina begränsningar. Så mycket vet vi, säger Mattia Romani i Shells planeringsgrupp, att nu kända energiresurser inte kan möta prognoserna om en två-tredubbel tillväxt fram till 2050.

Detta dilemma måste världens länder lösa tillsammans. Politiken måste utveckla nya verktyg. Den världsledande danska glaciärforskaren Dorthe Dahl-Jensen vid Niels Bohr-institutet i Köpenhamn var vår guide ut till forskningsstationen på isen. Hon säger att vi vet tillräckligt för att handla i tid med beslutsamhet för att undvika konflikter över allt mer begränsade resurser.

Om några veckor skall Dorthe guida president Barroso på samma plats. Han kan förvänta sig ett varnande budskap.


Bo Ekman

Grönland

Diskobukten utanför den lilla staden Ilulissat på Grönlands västkust har det gemensamt med Siljan att isläggning sker senare och islossningen tidigare än i mannaminne. Förr kunde man köra bil ut till byarna – liksom över vikarna i Siljan. Men inte nu längre.

Isavsmältningen på Grönland är både en följd av klimatkrisen och en del av den. Finn, som är infödd inuit från en familj av fiskare och jägare, berättar att djurlivet förändras. Fiskar som hälleflundra blir både färre och mindre i storlek. Sälen och isbjörnen försvinner när havsisen inte längre pålitligt ligger under vintern.

Professor Dorthe Dahl-Jensen från Niels Bohr-institutet i Köpenhamn och en av världens främsta experter på inlandsis och glaciärer berättar att Jakobshavn-glaciären, som mynnar i Isfjorden (som förklarats för Världsarv av UNESCO) under bara de senaste 10 åren fördubblat sin hastighet från 7 till 13 km/året. Den rör sig med 36 meter om dygnet och ger ifrån sig 30 miljoner ton is per dag. Detta motsvarar New Yorks hela årskonsumtion av vatten! Glaciärerna smälter fortare.

Glaciären och isfjorden bjuder besökaren ett vidunderligt skådespel av oerhörda naturkrafter och spektakulär skönhet.
Men den stora frågan som de allt fler forskarlagen på isen söker besvara, är om avsmältningen av Grönlandsisen påtagligt kommer att höja havsnivån i världen under överskådlig tid.

Både befolkning och forskare är klara över att förändringarna är stora och påtagliga. Men forskningen står och väger i sin bedömning av framtiden. Grönland är lika stort som hela Indien. Ismassan är enorm – 100 miljoner km3. Den årliga avsmältningen har fördubblats, men ligger ännu på blygsamma 150 km3.
Men när en gång isen börjat smälta är processen svår att stoppa. Nu bildas om somrarna stora sjöar av smältvatten ovanpå isen, men också mellan isen och berggrunden. Vattnet fungerar som smörjmedel mellan berg och is, skyndar på smältprocesserna och glaciärernas rörelser mot havet.

Den globala uppvärmningen är inte jämnt fördelad över jorden. Det är däruppe i Arktis som den stiger snabbast. Där kan den, enligt samstämmiga prognoser, stiga med åtta grader eller till och med mer.

Den stora frågan är hur en sådan utveckling påverkar avsmältningen av isen. Den kan bli dramatisk. Vi ser nu hur snabbt glaciärer runt om på jorden – i Alperna, i Anderna, i Himalaya och Afrika – blir mindre. Snart finns inte längre någon snö på Kilimanjaro.

Havsisen i Arktis krymper nu med nära 8 procent om året. Allt detta påverkar livet för de 56 000 människor som lever och bor i Grönlands 17 små städer och 80 byar. Denna utveckling kommer också att påverka region Siljans fem kommuner med dess mer än 300 byar. Här bor också precis som på det väldiga Grönland ca 56 000 människor.

Jag tycker att det vore intressant för Siljansregionen att utveckla ett slags vänortsförhållande till Grönland. Här finns viktig insikt och kunskap om de miljö- och klimatförändringar som påverkar vår jord. Grönland är ett slags ”early warning system” om framtiden. Här finns också en, liksom i Siljansregionen, levande kultur och en storslagen natur, om än med helt andra förtecken.

Därtill kan vi vara säkra på att Grönland har det som hos oss inom överskådlig tid kan bli bristvara – snö och is i överflöd.

för Siljan Just Nu

Priser och skatter måste höjas!

Miljöfanatiker! Så kallade Ulf Björklund från Idre sina förmenta motståndare i debatten om Idre Fjälls framtid och det nu stoppade Tre Topparprojektet. Tillmälet är inget hållbart argument lika litet som ”jobbfanatiker”skulle ha varit som tillmäle på projektets banérbärare från dem som tog ansvaret för att hantera den svårbedömda balansen mellan miljö och ekonomi. Vi människor är beroende av dem båda. Det är ju faktiskt så att miljön/naturens resurser är källan för all produktion.
Konflikten mellan ekonomi och miljö kommer att bli starkare i framtiden; inte bara över vargen i våra skogar, över laxodling i Österviken, över strandskyddet i Hjortnäs eller Tre Toppar uppe i Idre. Den stora konflikt som förestår blir den över framtidens energipriser och energisystem. Vi i Dalarna, Sverige och övriga världen kommer inte att klara klimatkrisen om inte priser och skatter höjs – som en av många åtgärder – på koldioxidutsläpp från bilar, hus och industrier.

För Sälen har 2006/2007 varit en svag säsong. Skistar har inte täljt guld med kniv. Alperna har också haft en förfärlig säsong. Snön kom sent. Bankerna ger numera sällan kredit till anläggningar under 1500-metersgränsen. Siljan har i år haft rekordkort isläggning.
Vetenskapen är så enig den kan bli om klimatförändringens orsaker. Scenarierna om fortsättningen är sådana att allmänhet, ansvariga politiker och investerare måste ställa sig frågan: Vad kommer detta att betyda för mig? Hur påverkar klimatförändringar och alla andra stora miljöproblem våra risker, våra jobb, våra livsstilar?

Att inte ta med och integrera klimatfrågan i kalkylerna över långsiktiga och oåterkalleliga strukturprojekt är aningslöst.

För Sveriges del måste vi, liksom de som bor i Kanada och Ryssland, räkna med att klimatzonerna flyttar norröver. Skåne kan få medelhavsklimat, Mälardalen får Skåneklimat, Dalarna blir varmare. Jag tycker till exempel inte det är någon bra idé för Falun att söka VM 2013. Årets Svenska Skidspel kändes närmast patetiska där åkarna rände fram på sin utlagda snösträng genom barmarken.

Vi behöver ett tillkommande planeringsunderlag för att utveckla ett levande och växande framtidens Dalarna. Vi behöver tydliga, konkretiserade scenariobeskrivningar av hur framtidens Dalarna kan komma att konkret gestaltas i olika långsiktiga klimat- och energiscenarier, till exempel med utgångspunkt i rapporterna från FN:s klimatpanel.

Det är lika viktigt som ansvarsfullt att planera för alternativa framtider, att inte bita sig fast i det gamla: att måla in sig i ett hörn. Förr eller senare skulle gruvan i Grängesberg ta slut, förr eller senare skulle Dalaregementet läggas ned. Så mycket krut spilldes på att streta emot en obeveklig framtida verklighet. Det gick alldeles utmärkt att lägga ned Dalregementet. Nya idéer och nytt kapital frigjordes.

Klarar sig inte Idre Fjäll längre utan en expansion? Hur ser kalkylen ut för projektet? Vad skulle garantera att utbyggnaden skulle ha stannat vid den föreslagna? Det finns stora obesvarade ekonomiska frågor om projektet. Och som Christer Gruhs efterfrågar: Vilka är de kreativa alternativen?

Kan vi stoppa klimatförändringarna?
Vi kan definitivt dra åt utsläppsbromsen och förhindra att vi glider in i mer kaotiska och våldsammare klimattyper. Men för detta krävs politiskt mod – inte bara i Sverige – också i de stora nationerna. Men vår egen kunskap och vårt handlande kan bli vägbrytare och förebild.

Makthavare skvallrar alltid om varandra

INLÄGG | Fichtelius, Persson och drevet, SvD

Uppenbarligen har Erik Fichte­lius med sin originella tv-produktion berört något av det mest tabu­belagda; programmet gav miljoner tittare en bild av en makthavares reflektioner och kommentarer i realtid.

Känslor, synpunkter och ref­lek­tioner som yttras under själva ­skeendet fryses med kamerans hjälp för att sedan tinas upp i en annan tid och politiskt klimat.

Den vrede som riktas mot ­Göran Persson och Erik Fichtelius saknar proportion i förhållande till vad som egentligen sägs eller avslöjas.

Makthavares bedömningar och skvaller om varandra, det må vara om kolleger i en regering, i en företagsledning eller en styrelse, är inslag i en ­ständigt pågående maktkamp om initiativ och att vinna matchen. Makthavare skvallrar alltid om varandra.

Min långa erfarenhet av arbete
i näringslivet är att gränsen är lövtunn mellan saklig kritik, taktiska upplägg och intriger och vanärande skvaller – ja, till och med hat (glöm inte Palmehatet!) – i kampen om position och makt.

Det Persson avslöjar synes mig vara en västanfläkt, någon gång kuling, i förhållande till de diskussioner makthavare kan bestå varandra inom skål och vägg.

Detta vet journalister, akademiker, företagsledare och politiker. Det unika är att detta blir blottlagt i tv-dokumentären. Persson visar en befriande frimodighet när han på detta sätt bjuder på sig själv och låter kameran gå i känsliga frågor.

Jag är övertygad om att Persson är medveten om sin kontrover­siella personlighet. Karismatiska ledare har ofta narcissistiska drag och använder sin omvärld för att betjäna och förstärka dessa. De utnyttjar sina med­arbetare för sin sak.

Om man inte kan ställa upp på en chefs stil och personlighet är man ju fri att lämna, som till exempel Margot Wallström gjorde. I en öppen demokrati måste diskussionen om ledarskapets innehåll och metoder ständigt vara en del av debatten. Det är en förutsättning för sans och balans. Det är en del av dess friskhet.

Den hatiska och distanslösa fördömelsen av Persson får motsatt verkan. Den beslutsfattare som skulle vilja gå längre än Persson i att dela med sig och öppna upp för hur verklighetens diskussioner faktiskt förs finns knappast längre inom räckhåll.

Mediedrevets resultat blir ­större slutenhet. Det är beklagligt.

Bo ekman

för © SvD, 30 mars 2007

Länk till artikeln

Ansvar och kunskap

I förra veckan tog regeringen beslutet att inte ge tillstånd för projektet Tre Toppar. Detta projekt har utretts, förhandlats och behandlats under tio år, i alla instanser ända upp i regeringen. Stora kostnader är nedlagda. Alternativen har lagts åt sidan.
Förutsättningarna för att överhuvudtaget få ett positivt beslut i frågan var redan från början dåliga. Tre Toppar ligger i ett av EU skyddat naturområde och i ett för samebefolkningen strategiskt viktigt betes- och vandringsområde.

Men ändå drevs frågan från instans till instans. Både Regionstyrelsen och Länsstyrelsen tillstyrkte projektet liksom givetvis Älvdalens kommun. Regionstyrelsen tydliggjorde att den för sin del enbart yttrade sig med utgångspunkt från sysselsättning och ekonomi. Länsstyrelsen yttrade sig främst med utgångspunkt i miljöfrågorna. Tre Topparprojektet förkroppsligar konflikten mellan ekonomi/sysselsättning och miljö/klimat.

Det visade sig att i detta viktiga ärende fungerade inte decentraliseringen av beslut till lokal och regional nivå. Här ville man inte gå emot starka lokala opinioner och påtryckare. Ärendet delegerades istället upp till regeringsnivå – till ”Stockholm” - som fick hålla i yxan. Detta rubbar tilltron till att de lokala och regionala politiska och myndighetsinstanserna har beslutskompetens - kunskap och mod - att fatta opinionsmässigt svåra beslut.

Med all säkerhet har den intensiva debatten om klimatfrågan under senare tid påverkat regeringens ställningstagande. Om Tre Toppar skulle ha handlagts av en regering, säg för tolv månader sedan, skulle sannolikt den socialdemokratiska regeringen ha tillstyrkt. Ulrica Messings uppseendeväckande inhopp i styrelsen för Idre fjäll, pekar entydigt på att den socialdemokratiska bedömningen skulle vägt över till fördel för ekonomi och sysselsättning. Men jag skulle heller inte hålla för otroligt att om Sverige hade haft en borgerlig regering vid den tidpunkten, så skulle också den ha givit sitt tillstånd till utbyggnad. Vad som möjliggjorde avslaget i mars 2007 var att den redan för något år sedan väl tillgängliga kunskapen om klimatfrågans allvar nu har trängt så djupt in i opinionen att en restriktivare tillståndsgivning för klimat- och miljökänsliga projekt blivit nödvändig. Tre Topparbeslutet ger en god fingervisning om vad vi har att vänta i framtiden.

Tre Topparprojektet lär oss att politiker och myndigheter måste ligga i den absoluta framkanten i fråga om kunskapsinhämtning, inte bara vad gäller den egna orten, kommunen eller regionen. Kunskapsuppbyggnaden måste också utveckla insikt om hur företeelser här i Dalarna fogas in i allt vidare och mer komplexa sammanhang. Den globala uppvärmningen är ett sådant. Andra exempel är energiförsörjning, kommunikationer, utbildning och arbetsmarknad. Vi tvingas allt mer att arbeta med ”helhetssyn”. Vår kunskap ”här” – i det lokala/regionala - måste vara minst lika hög och djup som deras kunskap ”där” – vare sig ”där” är i Stockholm, Bryssel eller Washington. Annars fungerar inte den viktiga decentraliseringen. Globaliseringen höjer kompetensribban för politiker och beslutsfattare.

Klimatfrågan är ett bra exempel på nödvändigheten att ligga i framkant inom kunskapsutvecklingen för att inte göra felbedömningar och felinvesteringar. Både politiken och den viktiga offentliga sektorn måste ligga steget före. Det är förutsättningen för självständiga och hållbara beslut. Det är förutsättningen för att hävda Dalarnas och regionens rådighet över de egna besluten. Det är denna rådighet som ytterst lägger grunden för omvärldens respekt och för tydlig identitet.

Omvärldens respekt är bra att ha som bagage när ansvarskommitténs förslag om nya regionstrukturer på allvar ska diskuteras.

En del av himmelen

För någon vecka sedan besökte jag Saudiarabien för att lära mer om landets snabba förändring, oljefrågorna och om de politiska kriserna i regionen. Prins Turki al Faisal, som besökte Tällberg Forum i somras, hade bjudit ut oss till sitt fritidsviste någon timme utanför Riyadh, huvudstaden. Prins Turki är sonson till Saudis grundare, Kung Abdul Aziz. Han var landets Gustav Vasa.

Turki själv har varit landets ambassadör i England och USA. Han öppnade samtalet, när vi på beduinvis slagit oss ned på sittkuddar runt en eldstad med vidsträckt utsikt över öknen, med att säga till familj och vänner: ”Jag var i Tällberg i somras. Tällberg är en del av himlen”.

Man får gå tillbaka till Karl-Eriks Forsslunds storverk ”Med Dalälven från källorna till havet” för att läsa en liknande formulering om vår bygd:
”En sommardag är allting blått, sjön, bergen, himmelen – det är ett blått drömland med vita glimt i allt detta blå, vita skogar, vita gässpågorna…”

Medan samtalet glider vidare i spännande slingor slår det mig vilka likheter våra kulturer ändå har. Vi sitter runt en lägereld precis som den på Digerberget eller Waverön ute i Siljan. Turkis viste ute i öknen är hans vad vi skulle kalla utfäbod. Runt stället rör sig kameler, hästar och får.

Arkitekturen har sina rötter i beduintältens form. Precis som de flesta hus vi bygger här runt Siljan har rötter i knuttimrat och stående lockpanelat. Men bundenheten till ursprung och tradition är nog starkare där i Saudi än här vid Siljan.

Vi gör en vandring ut i öknen, omsluts av en mäktig, vacker men krävande natur. Den formar sina människor.

Idag finns lite mer än två miljoner (ca 10 procent av befolkningen) nomadiserande beduiner kvar i öknarna. Jag besöker några mot slutet av resan. De hade sina läger i skuggan av de väldiga oljefälten i öster, vid Persiska viken.

Oljan moderniserar landet. Jag besökte ett nybyggt sjukhus för rehabilitering. Investering: 7 miljarder kronor. 70 000 patientbesök per år. ”Humanitarian City” är en anläggning som saknar sitt like i vårt land; i tekniska resurser, terapeutisk kompetens och arkitektonisk funktionalitet och skönhet. För många patienter är säkert denna anläggning på sitt sätt ”en del av himmelen”.

På detta sjukhus träffade jag en ung, framåt kvinna från Medina. Hon arbetar med utbildning. Hon representerar en ny generation, som inte bär slöja eller huvudduk. Men även om nya starka kvinnliga ledare träder fram så drar fundamentalismens kårar också genom det saudiska samhället. Terrordåden är sällsynta men häromdagen mördades fyra turister ute i öknen. Moderniseringen av det saudiska samhället – ja, för hela arabvärlden – är en riskfylld process för alla inblandade.

Fundamentalismens krafter förstärks av den amerikanska katastrofinvasionen i Irak. Fruktan för ett anfall mot Irans nukleära anläggningar är närvarande i nästan alla samtal. Det kommer att ta lång tid, mycket lång tid innan massorna får förtroende igen för USA och väst.

En brobyggande ledare i Mellanöstern är drottning Rania av Jordanien. Hon är begåvad, klok - och vacker. Drottningen hade inbjudits att hålla inledningsanförandet vid en stor ekonomisk konferens i Jeddah, vid Röda Havet. Hon talar om kunskap, utbildning, om sina barns framtid, om miljön, om respekt för oliktänkande. Hon möter ideliga applådåskor. Mellanöstern är förvisso inte bara mörkermän.

Drottning Rania är också inbjuden att komma till Siljan och Tällberg Forum i sommar. Det finns en god möjlighet att det blir så. Då får hon som alla andra som kommer att dra till Siljan i midsommartid uppleva hur det är att besöka ”en del av himmelen”.

Davos

English version

At the World Economic Forum in Davos the climate issue took off like the proverbial IPO. No one wanted to miss that train, or get passed by to opine on the question of the day. They had good reason: five days later the UN climate panel (IPCC) released its most authoritative report to date.

When power talks climate change and carbon dioxide emissions, they show up in clattering helicopters from Zurich’s airport, or in bulky black German limousines, or in American SUV’s. It’s no wonder that the head of Porsche, and now joined by Angela Merkel herself, stirred up a war of words over EU’s plans to lower emissions levels for automobiles. This would “favor small car manufacturers in Italy and France.” The question that the Davos forum actually formulated was this: can we depend on the free market’s own interests for solutions to the transition to a continuously sustainable symbiosis between human beings and ecology? I don’t think so.

According to the IPCC’s report, global warming of the planet is “unequivocal.” The prognoses center on the rise in density of greenhouse gases in the atmosphere from 385 ppm today to 550 ppm within the foreseeable future. At 3°C, says Jim Hansen of the Goddard Institute, among others, we are talking about “another planet.”

The question is how the world’s nations will arrive at a binding agreement on shared responsibilities and emission quotas.

“Can the markets save the planet?” was the headline for one of the sessions. With its near evangelical atmosphere it almost felt as if the climate threat were a god sent opportunity for new growth and innovation. New technology must be a large part of the solution. But we know that new complex technologies, especially when they must be scaled up quickly, create new problems that were never part of the calculations. The energy system upon which we built today’s society has not proven itself to be sustainable. Of course new technology is needed, but also needed are changed values and behavior.

Fundamentally one must come to the insight that it is not nature itself that is the threat or the reason for the climate – water – air pollution problems, to desertification or deforestation. It is humankind. The soon nine billion of us are the threat.

We human beings can negotiate and solve problems among ourselves. But with all of the might we have built up to hold power over each other, we cannot force the glaciers of Greenland and Himalaya to stop melting or the Aral Sea to be once again an inland sea.

It’s plain narrow-minded to think that the climate problem can be solved isolated from other crises which our species and our societal models incur upon nature.

It’s naive to think that nations and voters, companies and consumers are ready to change from a growth agenda to a safety first principle. Governments and companies do not survive in today’s societal logic without growth, higher profits and more jobs. This was precisely the power coalition that convened in Davos.

What opportunities exist then for the nations of the world to reach agreement on the complex issues that impact all of us at the same time? Take, for example, the free trade negotiations, the so-called Doha Round which has gone on for five years with the goal to open EU and US markets to the developing world. While Africa has 12 percent of the population, the continent’s share of world trade has fall to just 2 percent.

EU’s trade commissioner, Peter Mandelson, exclaimed that he “had never in my ministerial career dealt with a more complicated problem than the agricultural part of the Doha Round.”

If global trade issues are difficult, then climate and environmental issues are a negotiation nightmare. The current so-called Kyoto Protocol is about as powerful as Chamberlain’s deal with “Mr. Hitler:” “Peace in our time.” Kyoto was to have lowered carbon dioxide emissions by 5 percent below the 1990 level. Yet now the global level of emissions has already risen 25 percent over that level.

We can only imagine the difficulties of negotiation that will develop when quotas of emissions rights are to be set between the rich and developing nations. Don’t believe anything other than that China, India and Africa will demand greater concessions at the rich nations’ cost.

Global warming also brings along with it all the other conflicts concerning the exploitation of the eco-system – the capacity of which sets the limits for growth – and above all the water resources of Asia and Africa. Physicist and astronomer Martin Rees led a discussion in Davos on the origins of life. In his low-key manner he asserted that the long-term survival of life forms on this planet is now being decided during the 21st Century.

Do we have the optimal societal organizations and economic models in order to be able to solve those problems that we have created for ourselves? The task is not made easier by the fact that the authority of the sovereign nation-state is weakened not least by the virtual network society’s almost bacteriological expansion. Power and information spreads; decentralization and individuality gain the advantage. In of itself this is a positive development, but it makes all the more difficult for the necessary, globally collective decisions to be taken on such issues as trade conditions, climate change and terrorism.

In the foreseeable future nation-states must develop the necessary institutions for a globally functioning, lawful society. This must be built upon the entwined mutual needs brought about by globalization.

We need something akin to the WTO for global negotiations with the power and authority to impose sanctions on climate and energy security issues. It is a matter of the defense of common global security and everyone’s access to a system of justice. Not a particularly unwarranted requirement.

At the final session in Davos, the Republican presidential candidate John McCain said that we can never plan for “nature’s capriciousness.” In the end he invoked his god. This still remnant vision, held by many, of humanity as the crown of creation and “nature” as capricious, threatening, and therefore necessary to control and exploit one-sidedly is presumably one of the important roots to the evil we have put upon ourselves.

A new vision is needed of just what a long-standing sustainable society actually means. What does the formula look like that makes it possible for us in every situation and technological environment to merge the equation of social order/economic development/energy production with the ecological systems’ expanding or shrinking capacities and potentialities? Such a common vision/frame of reference should be formulated to serve as a platform to solve the great issues of our time.

This is first and foremost an existential/practical philosophical question, not a market issue. At the conclusion of the Tällberg Forum 2006, the former president of the Czech Republic Václav Havel said that humankind would not manage the task ahead if it is not able “to put an end to mankind’s arrogance towards nature.” To do this human beings must act collectively with at least “a moral minimum.”

In Davos the discussions did not reach so far as the moral questions.

Bo Ekman

Davos- det stora hotet är människan

Vid Världsekonomiskt Forum i Davos stack klimatfrågan iväg som en börsraket. Ingen ville missa tåget, bli omkörd i opinionsfrågan för dagen. De hade en god anledning: fem dagar senare offentliggjorde FN:s klimatpanel (IPCC) sin mest auktoritativa rapport hittills.

När makten pratar klimatförändring och koldioxidutsläpp kommer den i smattrande helikoptrar från flygplatsen i Zürich eller i tunga tyska svarta limousiner eller i amerikanska stadsjeepar. Det är inte att förundras över att Porche-chefen och nu senast Angela Merkel själv blåste till krig mot EU:s planer att sänka utsläppsnivåerna för personbilar. De skulle ”favorisera småbilstillverkarna i Italien och Frankrike”. Den fråga som Davosmötet egentligen formulerade var: kan vi lita till den fria marknadens egenintressen för lösningen av övergången till en i fortvarighet hållbar symbios mellan människa och ekologi? Jag tror inte det.

Enligt IPCC:s rapport är den globala uppvärmningen av klimatet ”otvetydig”. Prognoserna centreras mot en ökning av tätheten av växthusgaser i atmosfären från dagens 385 ppm till en nivå på 550 ppm inom överskådlig framtid. Vid + 3 °C, säger bland andra Jim Hansen, Goddard Institute, talar vi om ”en annan planet”.

Frågan är hur världens nationer skall kunna komma fram till bindande avtal om delat ansvar och utsläppstilldelning.

”Kan marknaderna rädda planeten?” var anslaget för en av sessionerna. I den lätt evangelistiska stämningen kändes det nästan som om klimathotet var en gudasänd möjlighet till ny tillväxt och innovation. Ny teknik måste bli en stor del av lösningen. Men vi vet att ny komplex teknik, särskilt när den snabbt skall skalas upp, skapar nya problem som aldrig fanns med i kalkylen. Energisystem som vi byggde dagens samhälle på har inte visat sig vara hållbara. Givetvis behövs ny teknik, men också förändrade värderingar och beteende.

Det är fundamentalt att komma till insikt om att det inte är naturen själv som är hotet och orsaken till klimat-, vatten-, och luftföroreningsproblemen, till ökenspriding eller avskogning. Det är människan. Hotet är de snart nio miljarderna av oss.

Människor kan förhandla och lösa problem sig själva sinsemellan. Men vi kan inte, ens med all den makt som människor byggt upp för att utöva makt över varandra, tvinga Grönlands och Himalayas glaciärer att sluta smälta eller Aralsjön ånyo bli ett innanhav.

Det är smalsyn att tro att klimatproblemet kan lösas isolerat från andra kriser som vår art och dess samhällsmodeller åsamkar naturen.

Det är naivt att tro att nationer och väljare, företag och konsumenter vore beredda att växla över från tillväxtprincipen till en försiktighetsprincip. Regeringar och företag överlever inte i dagens dominerande samhällslogik utan tillväxt, högre vinster och fler jobb. Det var precis den maktkoalitionen som träffades i Davos.

Vilka möjligheter har då världens nationer att komma överens i komplexa frågor, som berör oss alla samtidigt? Jämför med frihandelsförhandlingarna, den s.k. Doha-rundan som pågått sedan fem år framför allt i syfte att öppna utvecklingsländernas tillgång till marknaderna i EU och USA. Afrika har 12 procent av jordens befolkning, medan kontinentens andel av världshandeln har sjunkit till blott 2 procent.

EU:s kommissionär för handelsfrågor, Peter Mandelson, utbrister att han ”aldrig någonsin i min ministerkarriär mött ett mer komplicerat problem än jordbruksförhandlingarnas del i Doha-rundan”.

Om handelsfrågorna är svåra så blir klimat- och eko-frågorna en förhandlingsmardröm. Det nuvarande s.k. Kyotoprotokollet är ungefär lika kraftfullt som Chamberlains avtal med ”herr Hitler”: ”Fred i vår tid”. Kyoto skulle sänka utsläppen av koldioxid till 5 procent under 1990 års nivå. Men redan nu har utsläppen i världen ökat med mer än 25 procent över den nivån.

Vi kan bara föreställa oss vilka förhandlingssvårigheter som kommer att utvecklas när fördelningen av utsläppsrätter skall göras senast mellan de redan rika och utvecklingsländer. Tro inte annat än att Kina, Indien och Afrika kommer att kräva ett mycket större utrymme på de rika ländernas bekostnad.

Till den globala uppvärmningen kommer alla andra konfliktfrågor om utnyttjandet av ekosystem, vars kapacitet sätter gränser för tillväxt, främst färskvattenresurserna i Asien och Afrika. Fysikern och astronomen Martin Rees ledde i Davos en diskussion om livets uppkomst. Lågmält konstaterade han att livsformernas långsiktiga överlevnad på jorden avgörs nu, under det 21:a århundradet.

Har vi optimala samhällsorganisationer och ekonomiska modeller för att mäkta med att lösa de problem som vi skapat för oss själva? Uppgiften blir inte lättare av att den suveräna nationalstatens auktoritet urholkas inte minst av det virtuella nätverksamhällets närmast bakteriologiska expansion. Makt och information sprids till förmån för decentralisering och individualitet. Men denna i och för sig positiva utveckling försvårar nödvändiga, globalt kollektiva beslut till exempel om handelsvillkor, klimatfrågor och terrorism.

Nationalstaterna måste under överskådlig tid utveckla nödvändiga institutioner för ett globalt fungerande rättssamhälle. Detta måste byggas utifrån de snabbt hoptvinnade, ömsesidiga beroenden som globaliseringen medför.

Vi behöver något liknande WTO för globala förhandlingar och med makt och myndighet att utöva sanktioner i klimat- och energisäkerhetsfrågorna. Detta handlar om försvaret av gemensam global säkerhet och allas tillgång till rättvisa. I grunden inte särskilt ohemula krav.

Den republikanske presidentkandidaten John McCain sa vid ett av avslutningssamtalen i Davos att vi aldrig kan planera för ”naturens nyckfullhet”. Allra sist åkallade han sin gud. Denna mångas kvardröjande vision om människan som skapelsens krona och ”naturen” som nyckfull, hotfull - och därmed nödvändig att ensidigt kontrollera och utnyttja - är förmodligen en av de viktiga rötterna till det onda som vi dragit på oss.

Det behövs en ny vision om vad i all fortvarighet ett uthålligt samhälle faktiskt innebär. Hur ser den formel ut som gör att vi i varje läge och teknologiska miljö förmår förena ekvationen samhällsordning/ekonomisk utveckling/energiproduktion med de ekologiska systemens expanderande eller krympande kapaciteter och möjligheter? En sådan gemensam vision/referensram bör formuleras för att tjäna som en plattform för att lösa tidens stora frågor.

Detta är i första hand en existentiell/praktiskt filosofisk fråga, inte i första hand en marknadsfråga. Tjeckiens förre president Václav Havel sa vid avslutningen av Tällberg Forum 2006 att människan inte kommer att klara uppgiften om den inte förmår ”tygla sin arrogans mot naturen”. För att klara detta måste människan kollektivt handla med åtminstone ”ett minimum av moral”.

Så långt som till moralfrågorna kom inte diskussionerna i Davos.

Bo Ekman

för © SvD, 5 februari 2007

Länk till artikeln