Upproret måste komma från mitten

Sverige har gått i baklås när det gäller att lösa de tre viktigaste frågorna på dagordningen sedan 30 år: välfärden, tillväxten och vår roll i Europa. Folkomröstningens budskap till makten i politiken och i näringslivet: vi tror inte på vad ni säger. Nog nu. Folkomröstningen för Sverige in i tre kriser.

Den första krisen är konstitutionell. Vi hänger nu samman med EU i en arm, inte två. 1994 pressades ett ja till EU fram genom en formidabel mobilisering av s-väljare. Ingvar Carlsson visste att Sverige behövde EUs konvergenskrav för att tvinga fram de åtgärder som varken en s-regering eller borgarregering av egen kraft kunnat få igenom.
Detta har aldrig vänstern kunnat smälta. Det frampiskade EU-medlemskapet visar sig nu vila på bräcklig demokratisk grund. Folket gick till val om identitet och tillhörighet. Traditionen av svensk social och politisk isolisationism är intakt.

För det andra har Sverige nu hamnat i en parlamentarisk knipa. Riksdagen är i majoritet för EMU/EU medan folket är emot. Landet leds av en regering vars egna och stödpartiernas väljarunderlag är negativa till EMU/EU. Regeringen är i sig splittrad.

För det tredje är det regeringsbärande partiet fortsatt splittrat även i välfärds- och energipolitik. En svag socialdemokrati och en svag borgerlighet lämnar fältet fritt för ytterligheter till vänster och höger. Landets främsta symbol och företrädare för internationellt samarbete mördas. Vänstern stämmer upp Internationalen som segersång i en aningslös känsla för det paradoxala.

Hur har denna röra blivit möjlig? 1968 gjorde vänstern sitt uppror. Det var på det tidiga sjuttiotalets vänstervåg som den offentliga sektorns enorma expansion genomfördes. Den fullföljdes av den borgerliga regeringen, som också ansvarade för den katastrofala upplåningen som ledde till devalveringarna. Välfärden var från början underfinansierad. Välfärdssystemens uppbyggnad var frikopplad från dess viktigaste finansieringsmekanism: ekonomisk tillväxt och företagande.

Under 1980-talet kom upproret från höger: nyliberalismen. Den föreskrev en o- och avreglerad kapitalism, som skulle ha som enda mål att betjäna aktieägarnas förmögenhetstillväxt. Samtidigt gick globaliseringen in i ett turboskede. Nationalstaternas självständighet minskade. Den nya kapitalismen sökte sina förebilder i USA och England. Vi fick en kapitalism frikopplad från den välfärdspolitiska realiteten som är förutsättningen för produktivitet.
Så kom vänstern, isolerad i sin box, värnande välfärd och högern, isolerad i sin box, värnande det fria kapitalet. Resultatet: vi har usel välfärd och usel tillväxt.
Sverige behöver en revitaliserad kapitalism men ömsesidigt kopplad till ett stabilt välfärdsskapande.

Bo Ekman