Inte längre flum och tokvänster

MARKNADSEKONOMIN HAR MISSLYCKATS

Naturens cirklar är allvarligt rubbade. Näringslivet får inte än en gång förkasta miljöfrågan och tro att miljökampen bara förs av flummare och tokvänster. Näringslivet måste ställa sig i spetsen för ett hållbart samhälle, skriver Hans-Olov Olsson, ordförande i Teknikföretagen och vice ordförande i Vattenfall tillsammans med Tällberg Foundations ordförande Bo Ekman.
Jordens växande befolkning behöver ekonomisk tillväxt. Om detta står ingen strid. Globaliseringen har tagit vid när möjligheterna börjat sina på nationell nivå. I relativa tal har många fått det bättre.

Men i verklighetens absoluta tal står mänskligheten och stampar: 1 miljard lever på mindre än 1 dollar om dagen, (0,5 för 40 år sedan), 1,2 miljarder saknar friskt vatten, 2,6 miljarder saknar sanitet …

Marknadsekonomins principer omfattas numera av de flesta av världens nationer, även diktaturer. Men marknadsekonomins tillämpning måste vara underkastad den politiska demokratin.

Alla fungerande marknader har ett mått av reglering i alla medborgares intresse. Det må gälla bilar, läkemedel, skogsbruk eller livsmedel.

Men hittills har utsläpp av koldioxid i atmosfären varit fri och oreglerad. Det är tragiskt att behöva konstatera att Sir Nicholas Stern har rätt i att den pågående klimatförändringen är ”marknadsekonomins största misslyckande”.

Att säga detta är som att svära i den nyliberala kyrkan där den fria marknadsekonomins ofelbarhet hålls lika högt i helgd som den obefläckade avelsen i den katolska kyrkan.

Sedan Stern publicerade sin rapport och efter att IPCC förra året låste kunskapsläget inför årets rapporter, har nya oroande forskningsresultat presenterats.

Människans konflikt med naturen är värre än vad vi tidigare anat. Naturens cirklar är rubbade.

Det förändrade klimatet har drivit igång processer som FN-chefen Ban Ki-moon nu kallar katastrofala: ”at the tipping point”. BP:s förre strategichef Nick Butler skriver i Financial Times att utvecklingen skenar. Koldioxidhalten i atmosfären är på väg mot fullständigt oacceptabla 650 ppm. Detta skulle innebära en temperaturökning med förödande 4–5 °C!

Ban Ki-moon, Butler, IPCC:s ordförande Pachauri och många andra framhåller att än finns någon tidsfrist för handling.

Utsläppen av koldioxid måste sänkas med 80 procent inom 40 år. Den globalt gemensamma uppgiften är också att till 100 procent ta världen ur sitt 80-procentiga beroende av fossila bränslen.

Om vi lyckas kan vi kanske hålla temperaturhöjningen under knappt acceptabla 2,0 °C. För detta krävs en framgångsrik förhandlingsomgång på Bali och en samordnad global handlingsplan av tidigare aldrig skådad effektivitet.

Det är bara en global mobilisering för en massiv övergång till storskalig solenergi, vind- och vågkraft, effektivisering av befintlig kärnkraft och vattenkraft, biobränslen och i förlängningen fusionsenergi och bränsleceller som kan klara uppgiften.

Det kommer också att krävas hela skalan av energieffektiviserande åtgärder som nya processer och material, initiativ av typ Vattenfalls globala 3C-projekt för att snabbt få ner CO2-utsläpp.

Vi står på tröskeln till ett nytt riskfyllt men hoppfullt samhällsbygge. Vi har egentligen inget val.

De finansiella, tekniska, politiska och nationella intressemotsättningarna för att åstadkomma detta är monumentala. Men när gemensam vision och yttre hot gjorts obevekligt tydliga, har människan ändå kunnat klara gemensamma uppgifter i global skala.

Politik, medborgare och näringsliv i samverkan i de allierade länderna vann kampen över fascismen och andra världskriget. Detta födde fram en ny världsordning och en ny världsekonomi. Att gemensamt klara av uppgiften att hejda den globala uppvärmningen kan i sig skapa den nya ordning vi behöver för en nu tätt ömsesidigt beroende värld.

Frågans allvar gör det av största vikt att näringslivet i aktieägarnas, konsumenternas, de anställdas och i samhällets intressen formulerar skarpa krav på politikerna. Klimatkrisen är varken höger eller vänster.

Den är inte svensk, amerikansk, eller kinesisk. Den är inte privat eller offentlig. Den är en ekologisk systemfråga. Med naturen kan man inte förhandla. Vi har bara oss själva att göra upp med.

Politikens uppgift på lokal och global nivå förblir att se till det gemensammas och helhetens bästa, att skapa fördelningsmekanismer mellan olika befolkningsgrupper och mellan nutid och framtid.

I vår tid räcker inte längre historiskt givna nationella och konstitutionella förutsättningar till för att politiskt manövrera den globala utvecklingen. Stockholm Environment Institute har i sina analyser kommit till slutsats om hur världens nationer levt upp till de ungefär 500 internationella avtalen, protokollen och konventionerna i miljöfrågor.

Inte en enda av dessa överenskommelser har infriats till punkt och pricka! IPCC och Kyotoprocessen är positiva men ännu trevande experiment in i den framtid där nya politiska mekanismer måste skapas för att hantera globaliseringens konsekvenser.

Näringslivet är en av de viktigaste aktörerna. Därför får inte näringslivet göra om sitt strategiska misstag från 1970-talet då det inte gjorde miljöfrågan till sin.

Näringslivet valde att se de framväxande miljöfrågorna som hot mot kostnadsstrukturer, tekniska lösningar och konkurrenskraft. Det kom att ta årtionden innan kapitalmarknader och företag så sakteliga kom att inse miljöfrågornas betydelse för samhälle, framtid och konkurrenskraft.

Detta ställningstagande har kvardröjande effekter. Det finns fortfarande på sina håll i näringslivet en föreställning om att ekosystem- och klimatkris är frågor som drivs av antiglobaliseringskrafter, miljöflummare eller tokvänster.

Dessa föreställningar ger uttryck för ett politiskt, inte ett kunskapsbaserat förhållningssätt. Detta har också sina rötter i att ekologiska grundkunskaper fortfarande inte är en självklar del av en ekonom- eller civilingenjörsexamen.

Många i näringslivet saknar kunskaper om de oupplösliga sambanden mellan ekologi och ekonomi. De framvällande kunskaperna om ekosystem- och klimatkriserna visar med all tydlighet att naturen ställer gränsvillkor som inte får överskridas.

Vi är piskade att arbeta oss ur alltför snäva nationella lojaliteter och kulturella identiteter. Detta är den ekonomiska globaliseringens logiska konsekvenser. Den skapar världsomspännande finansiella och ekonomiska system av ömsesidiga beroenden.

Ekologi och klimat är i sig själva globala system som förvisso inte följer nationsgränser. Ekonomi och ekologi utvecklas i växelverkan.

Den ekonomiska globaliseringens motor är näringslivet. Därför bör näringslivet gå i täten när det gäller insikt, handling och ansvar i klimatfrågan.

Bo Ekman, ordförande Tällberg Foundation
Hans-Olov Olsson ledamot i Tällberg Foundations styrelse