Tuesday, October 30, 2007

Publicerad i Svenska Dagbladet

REPLIK TILL FJELLNER / Marknadsekonomin och klimathotet


Det du säger att vi säger, Christofer Fjellner, säger vi faktiskt inte. Men du ger uttryck för några nyliberala rädslor i tiden. Den ena rädslan är att röra vid marknadsekonomins ofelbarhet. Den andra är att inte falla in i en form av stum tillbedjan av att ”vår bästa tid är nu, är nu, är nu”; att där funnes ens en spricka i kristallen. Vi lever, för att citera Dickens ”En berättelse om två städer”, både i den bästa och i den värsta av tider.

I vår långa erfarenhet av ledarskap och entreprenörskap i näringslivet är tillämpningen av marknadsekonomins princip en fråga om det möjligas konst i syfte att skapa och fördela en tillväxt som tillgodoser allas legitima intressen, inte enbart ägarnas. Marknadsekonomins tillämpning är inte dogmatik utan precis som för de andra principerna demokrati och mänskliga rättigheter som vi förde fram i vår artikel, en fråga om principfast pragmatik.

Den pragmatiska kompromissen, den finner man i spelet mellan tvärsäkerheten och tvivlet. Där finner man realismens landskap.

Att söka realism är att hålla distans både till gränslös optimism och till destruktiv pessimism. Någon enda vägs politik har aldrig fungerat. Dogmens ofelbarhet är en illusion. Demokratins och marknadsekonomins livsluft är, likt naturens, mångfalden. Mångfalden tål inte dominansen av en enda idé eller en enda art. Dess motpol är diktaturen eller, i biologisk mening, monokulturen.

Det är denna insikt som måste genomsyra vårt arbete: att skapa balans mellan den globalisering och tillväxt, som vi bejakar i vårt inlägg, och naturens icke förhandlingsbara gränsvillkor.

Sunday, October 21, 2007

OP-ED Svenska Dagbladet

There is good reason to feel real fear in the face of the planet’s emerging ecological imbalances. Having first heard a swift stream of presidents and prime ministers at the UN General Assembly last month and then more politicians, philanthropists, scientists and business leaders at the Clinton meeting in New York, I cannot help but draw the following conclusions:

They are beginning to see the seriousness of the problem
They are in general agreement about the scientific evidence
They will not be able to agree on how the burdens should be shared
They will continue to prioritize growth (Business As Usual) ahead of sustainability (Business As Sustainable)

The term sustainable development has become an abracadabra, an incantation. How to reach sustainability is evidently beyond our ken. The Heads of State from Micronesia, Mauritius, Bangladesh and the leaders of the Inuit nations were clear and concise: We stand on the threshold of Armageddon. In my view, the term ought to mean that all human enterprises and economic activities must be kept to within those boundary conditions of nature which preserve an evolution in balance.

We live with two inseparably mutual dependencies, that between nature and humanity, and that between human beings themselves. Both of these relations function poorly. On October 9th, Australian Tim Flannery leaked that the next IPCC report to be published in November, sensationally asserts that the level of carbon dioxide and equivalents (CO2e) crossed the threshold of what has been defined as dangerous climate change. CO2e was measured in 2005 at 455 ppm. The consequences are, to cite the newly awarded Nobel Peace Prize Laureate Al Gore at the Clinton gathering, that the Earth is in a “State of Emergency.” Nature follows its own laws, not the laws of man. Just try negotiating with melting ice or declining water tables! Man must, as Vaclav Havel has said, be able to rein in his arrogance.

At the UN debate everyone pointed to Bali, where the next round of negotiations will take place in December to ramp up towards a new Kyoto agreement. But the UN system is the format to solve problems betweens states. The UN builds on the principle of sovereignty. The UN exists to resolve conflicts of interest, not common cross-boundary systemic dependencies. The UN debate, therefore, is marked by the omnipresent power game and the customary contradictions of interests between rich and poor, North and South, culpable and innocent, super powers and small powers.

Humankind’s population increase as a species combined with its technical prowess to convert nature into material growth has destabilized critical ecosystems such as the carbon cycle, the water cycle, forests and wetlands, oceans, polar and land ice, deserts, and even insects’ capacity for pollination. All of these are mutually dependent and dynamically interactive. Disrupt the balance in one and you create effects in the others.

The 2005 UN assessment of the ecosystems’ bearing capacity and distributive capacity of “services” for humanity’s physiological and economic needs showed that 2/3 of the ecosystem has been harmed. Bottlenecks are multiplying. The prices for wheat, bread, pasta, corn and energy are therefore climbing. Consumers get squeezed and get angry, be they monks in Myanmar or villagers in Dalarna.

Yet most serious is the ongoing climate change. The current Kyoto process - under UN leadership – has so far failed to mobilize the nations of the world politically to act with common interest in the reduction of greenhouse gases. Since 1990 they have risen 35 percent. Scientists at Canada’s Victoria University just released their findings that we must reduce these gases by 100 percent below the 1990 level before 2050 in order to avoid crossing the two degree Celsius threshold to “a different planet.” Drastic measures, such as the immediate cessation of all new coal-fired power plants that do not sequester the carbon dioxide, should be implemented but will not be. A necessary carbon dioxide tax is still remote.

Today’s promise to voters, investors and consumers that even faster growth, new technologies and hocus pocus will pull it off, is wishful thinking without empirical foundation. Value creation and innovation are by nature risky and destabilizing. Everyone should clear about the fact that the technology and growth, in which we all had good faith, also generated the problem.

A few blocks from UN Headquarters another discussion was taking place at the Clinton Global Initiative. This forum, like the Club of Rome, The Elders, Kofi Annan’s newly started Global Humanitarian Foundation and the Tällberg Foundation are initiatives which to a start out more from the systematic nature of the problems than from the economic or hegemonic special interests of sovereign nations. These initiatives emerge as reactions to the new cross-boundary configuration of problems, which the aging multilateral institutions cannot master. We can be assured that the needs will continue to grow as the ecosystem and climate crises deepen and conflicts over limited resources multiply. Energy and climate are on the way to becoming global security issues.

The idea of the Clinton initiative is to mobilize social engagement and private capital to push through new technologies to solve the climate problem, as well as poverty and support for education. The Tällberg Foundation works from a wholeview systems analysis. We have to search for new concrete ways to assume the common responsibility for common solutions to common issues. The legitimate self-interest must be operationally linked to the legitimate interest of the whole. The Tällberg Forum is further developing a “experimental workshop” for new forms and processes for global governance.

The difficulty lies in taking the step from knowledge of the problem (which we have in part) to solutions (which we do not have) to super complex systems problems. Solutions presuppose leadership with an unwavering inner moral compass. It also demands a considerable measure of honesty, solidarity and a confidence that today is lacking in the international system. The European Union is the most hopeful constitutional innovation.

If we do not succeed in solving our relationship between people and people/nation and nation, we will neither be able to solve the relationship between human beings and nature.

Bo Ekman, Tällberg Foundation

Människans arrogans måste tyglas

Swedish version

Efter att ha lyssnat till klimatsamtalen i FN:s generalförsamling och vid Clinton-mötet kan jag konstatera att världens ledare kommer att prioritera konventionell farlig tillväxt. Och de är inte överens om hur bördorna ska fördelas, skriver Bo Ekman vid Tällberg Foundation, som oroas över att den moraliska kompassen inte fungerar.

Det finns anledning att känna fruktan inför planetens fram¬växande ekologiska obalanser. Efter att ha lyssnat till en strid ström av statschefer och stats¬ministrar i FN:s generalförsamling för någon vecka sedan och till politiker, filantroper, vetenskapsmän och företagare vid Clinton-mötet i New York, kan jag inte annat än dra följande slutsatser:

•De börjar inse problemens allvar.

•De är hyggligt överens om de vetenskapliga bevisen.

•De kommer inte att komma överens om hur bördorna ska fördelas.

•De kommer fortsatt att prioritera konventionell tillväxt (Business as usual) före hållbarhet (Business as sustainable).

Begreppet hållbar utveckling har blivit ett Abrakadabra, en besvärjelse. Hur vi uppnår hållbarhet vet vi bevisligen inte.

Statscheferna från Mikronesien, Mauritius, Bangladesh och Inuiternas företrädare var tydliga: ”Vi står på tröskeln till ett Harmagedon”.

Enligt min mening borde begreppet betyda att all mänsklig verksamhet och ekonomisk aktivitet måste hållas inom de naturens gränsvillkor som bevarar en evolution i balans.

Vi lever i två oskiljaktiga ömse¬sidiga beroenden, det mellan natur och människa och det mellan människa och människa. Båda ¬relationerna fungerar dåligt.

Den 9 oktober läckte professor Tim Flannery från Australien att nästa ICCP-rapport, som publiceras i november, sensationellt fastslår att koldioxidhalten (CO2e) har överskridit gränsen för vad som definieras som farlig klimatförändring. CO2e uppmättes då till 455 ppm.

Konsekvenserna är, för att citera den nyss utnämnde Nobelfredspristagaren Al Gore vid Clinton-mötet, att jorden befinner sig i ett ”state of emergency”.

Naturen följer sina lagar, inte människans. Inte ens demokrati kan bestämma över naturen. Försök förhandla med smältande isar eller sjunkande grundvatten!

Människan måste, som Václav Havel säger, förmå sig att ”tygla sin arrogans”.

I FN-debatten pekade alla mot Bali. Där ska nästa förhandlingsomgång i uppmarschen mot en ny Kyotoöverenskommelse äga rum i december. Men FN-systemet är format för att lösa problem stater emellan.

FN bygger på principen om suveränitet. FN är till för att lösa intressekonflikter, inte gemensamma, gränsöverskridande systemberoenden.

Därför präglas debatten i FN av det allestädes närvarande maktspelet och de sedvanliga intressemotsättningarna mellan rik och fattig, nord och syd, öst och väst, skyldig och oskyldig, stormakt och småmakt.

Människans förökning som art, kombinerad med hennes tekniska förmåga att omvandla natur till materiell tillväxt, har destabiliserat kritiska ekosystem som kolcykeln, färskvattencykeln, skogar och våtmarker, oceaner, polar- och landisar, öknar och till och med insekters pollineringsförmåga.

Alla är de sinsemellan beroende, dynamiskt interaktiva. Rubbas balansen i det ena får det effekter i de andra.

FN:s utvärdering 2005 av ekosystemens bärkraft och leveransförmåga av ”tjänster” för männi¬skans fysiologiska och ekonomiska behov visade att nära 2/3 av ekosystemen är skadade.

Flaskhalsarna blir allt fler. Därför stiger priserna på vete, bröd, pasta, majs och energi. Konsumenterna pressas, blir förbannade vare sig de är munkar i Burma eller glesbygdsbor i Dalarna.

Men allvarligast är den pågående klimatförändringen.

Den nuvarande Kyotoprocessen – i FN:s regi – har än så länge misslyckats att politiskt mobilisera världens länder att solidariskt sänka utsläppen av växthusgaser. Svarte Petter-spelet pågår.

Sedan 1990 har utsläppen ökat med 35 procent. Forskarna vid Victoriauniversitetet i Kanada har förra veckan konstaterat att vi måste sänka med 100 procent före 2050 i förhållande till 1990 års nivåer, för att inte överträda tvågradersgränsen till ”en annorlunda planet”.

Drastiska åtgärder som att omedelbart stoppa all utbyggnad av kolkraft, där koldioxiden inte kan lagras säkert i berggrunden, bör genomföras. Men det kommer inte att ske. En nödvändig global koldioxidskatt är ännu avlägsen.

Dagens löften till väljare, investerare och konsumenter att än snabbare tillväxt och ny teknik simsalabim ska klara biffen är en förhoppning utan empirisk grund. Tillväxt och innovation är till sin natur risktagande och ¬destabiliserande.

Alla borde vara klara över att det är den teknik och tillväxt som vi alla i god tro bejakat som också genererat problemet. Energi och klimat är på väg att bli den stora säkerhetsfrågan.

Clinton-initiativets idé är att mobilisera socialt engagemang och privat kapital för att driva fram ny teknik i syfte att lösa klimatproblemet, men också fattigdom, och stödja utbildning.

Vi måste söka nya konkreta former för att ta det gemensamma ansvaret för gemensamma lösningar på gemensamma frågor. De legitima egenintressena måste operationellt länkas med det legitima helhetsintresset.

Det svåra är att ta steget från probleminsikt (den finns till dels) till lösningar (de finns inte) på superkomplexa system¬problem. Lösningar förutsätter ledarskap med osviklig inre ¬moralisk kompass.

Den kräver också betydande mått av ärlighet, solidaritet och ett förtroende som idag inte präglar det internationella systemet. Europeiska unionen är den mest hoppingivande konstitutionella innovationen.

Om vi inte lyckas lösa denna vår relation mellan människa och människa/nation och nation, så kommer vi heller inte att lösa relationen mellan människa och natur.

Bo Ekman

Thursday, October 4, 2007

Reflektion

Det finns all anledning att känna fruktan inför planetens framtida ekologiska obalanser. Efter att ha lyssnat till en strid ström av statschefer och statsministrar – inklusive Sveriges Fredrik Reinfeldt – i FN:s generalförsamling och till politiker, vetenskapsmän och företagare på Clinton-mötet i New York, kan jag inte annat än dra slutsatserna:

 De börjar inse problemens allvar
 De är överens om de vetenskapliga bevisen
 De kommer inte att komma överens om hur bördorna skall fördelas
 De kommer att prioritera tillväxt och jobb före hållbarhet

Begreppet hållbar utveckling har blivit ett Abrakadabra, en besvärjelse, som vackert garnerar regeringsdeklarationer och företagens marknadsföring.
Enligt min mening borde begreppet betyda att all mänsklig verksamhet och ekonomisk aktivitet måste hållas inom naturens gränsvillkor för att bevara en evolution i balans. Men hur vi uppnår detta har vi bevisligen inte grepp om. Stadscheferna från Mikronesien, Mauritius, Bangladesh och Innuitnationens företrädare var tydliga: ”Vi står på själva tröskeln till ett Armageddon”.

Naturen följer sina lagar, inte människans. Inte ens demokrati kan bestämma över naturen. Försök förhandla med smältande isar eller sjunkande grundvatten!

Vi leder i två manifest ömsesidiga beroenden mellan människa och natur, och mellan människa och människa.

Båda relationerna fungerar dåligt. Konsekvenserna är att vi, för att citera Al Gore, är på väg in i ”A State of Emergency”. Trots alla politiska löftesmattor och all teknikoptimism är det helt uppenbart att utvecklingen inte är hållbar.

I FN pekade alla mot Bali. Där skall nästa förhandlingsomgång i uppmarschen mot en ny Kyotoöverenskommelse äga rum i december.

Men FN-systemet är inte forumet för att lösa ekologiska systemproblem som inte känner människans principer som suveränitet och nationella gränser. FN är till för att lösa nationella intressekonflikter, inte gemensamma systemberoenden.
Därför blir debatten i FN en om motsättningar, de sedvanliga mellan rik och fattig, nord och syd, öst och väst, skyldig och oskyldig.

Människans förökning som art kombinerat med hennes tekniska förmåga till exponentiell tillväxt har destabiliserat kritiska ekologiska system som färskvattencykeln, skogar och våtmarker, oceaner, polar- och landisar, öknar, och insekters pollineringsförmåga. Alla är de sinsemellan beroende, dynamiskt interaktiva. Rubbas balansen i det ena får det omedelbart effekter i de andra. FN:s utvärdering 2005 av ekosystemens bärkraft och framtida leveransförmåga av ”tjänster” för människans fysiologiska och ekonomiska behov visade att 2/3 av ekosystemen är allvarligt skadade. Nu stiger också priserna på vete, bröd, pasta, majs och energi. Flaskhalsarna blir allt fler.

Men allvarligast är naturligtvis den pågående klimatförändringen. Den nuvarande Kyotoprocessen har än så länge misslyckats med att politiskt mobilisera världens länder för att sänka utsläppen av växthusgaser. Sedan 1990 har de ökat med 35 procent! De insiktsfulla forskarna vet att vi måste sänka med 80 % (!) före 2050 i förhållande till 1990 års nivåer för att vara hyggligt säkra på att inte vara på väg att skapa ”en annorlunda planet”. Drastiska åtgärder som att omedelbart stoppa all utbyggnad av kolkraft, där koldioxiden inte kan lagras säkert i berggrunden, bör genomföras.

Vi måste alltså röra vid den allra heligaste av myter i vår tid, den om tillväxt. Det finns inte en politiker som inte lovar tillväxt och jobb. Leverantören är marknad och företag. Därför går politik och företag i armkrok i praktiskt taget alla länder. Tillväxtens aptit på resurser ur naturen är på väg att pressa oss ut ur boet, men ändå är tillväxten receptet för att ta oss ur den kniptång vi försatt oss i!

Det svåraste är att hur vi än vänder oss blir det fel, vare sig vi fortsätter som nu - ”Business as Usual” - eller om vi skulle slå till tillväxtbromsen. Dagens löften till väljare, investerare och konsumenter att ny teknik fixar biffen är aningslösa. Alla måste vara klara över att det just var den teknik som vi alla bejakat och den nu globalt accepterade tillväxtmodellen som skapat problemet. Tillväxt och innovation är till sin natur destabiliserande. Kapitalism är kreativ destruktion, som nationalekonomen Schumpeter en gång formulerade saken.

Några kvarter från FN-huset pågick under resten av veckan Clinton Global Initiative. Detta liksom Club of Rome, Kofi Annans nystartade Global Humanitarian Initiative och Tällberg Forum är initiativ som utgår från problemens systemiska natur snarare än enskilda nationers ekonomiska eller hegemoniska intressen. De söker formulera det gemensamma ansvaret och lösningar för gemensamma ansvaret och lösningar gemensamma frågor av kritiskt viktig natur.

Dessa initiativ går in i ett vakuum. Vi kan vara säkra att denna trend kommer att förstärkas i takt med att ekosystemkrisen fördjupas och klimatkrisen blir alltmer akut.

Clinton-mötets idé är att mobilisera engagemang och kapital för att driva fram främst ny teknik för att lösa klimatproblemet, men också för att mildra fattigdom och stödja utbildning.

Club of Rome utgår i sitt arbete från ekologins möjligheter och begränsningar.

Tällberg Forum arbetar men en analys som omfattar både ekologi, ekonomiska och sociala system. Globaliseringen intensifierar samband och ömsesidiga beroenden.

Globaliseringen har gjort det nuvarande multilaterala styrsystemet alltmer ineffektivt.

Men det blir alltmer uppenbart att världen söker sig mot nya former för att lösa gemensamma systemproblem.

Bo Ekman