Friday, March 30, 2007

Makthavare skvallrar alltid om varandra

INLÄGG | Fichtelius, Persson och drevet, SvD

Uppenbarligen har Erik Fichte­lius med sin originella tv-produktion berört något av det mest tabu­belagda; programmet gav miljoner tittare en bild av en makthavares reflektioner och kommentarer i realtid.

Känslor, synpunkter och ref­lek­tioner som yttras under själva ­skeendet fryses med kamerans hjälp för att sedan tinas upp i en annan tid och politiskt klimat.

Den vrede som riktas mot ­Göran Persson och Erik Fichtelius saknar proportion i förhållande till vad som egentligen sägs eller avslöjas.

Makthavares bedömningar och skvaller om varandra, det må vara om kolleger i en regering, i en företagsledning eller en styrelse, är inslag i en ­ständigt pågående maktkamp om initiativ och att vinna matchen. Makthavare skvallrar alltid om varandra.

Min långa erfarenhet av arbete
i näringslivet är att gränsen är lövtunn mellan saklig kritik, taktiska upplägg och intriger och vanärande skvaller – ja, till och med hat (glöm inte Palmehatet!) – i kampen om position och makt.

Det Persson avslöjar synes mig vara en västanfläkt, någon gång kuling, i förhållande till de diskussioner makthavare kan bestå varandra inom skål och vägg.

Detta vet journalister, akademiker, företagsledare och politiker. Det unika är att detta blir blottlagt i tv-dokumentären. Persson visar en befriande frimodighet när han på detta sätt bjuder på sig själv och låter kameran gå i känsliga frågor.

Jag är övertygad om att Persson är medveten om sin kontrover­siella personlighet. Karismatiska ledare har ofta narcissistiska drag och använder sin omvärld för att betjäna och förstärka dessa. De utnyttjar sina med­arbetare för sin sak.

Om man inte kan ställa upp på en chefs stil och personlighet är man ju fri att lämna, som till exempel Margot Wallström gjorde. I en öppen demokrati måste diskussionen om ledarskapets innehåll och metoder ständigt vara en del av debatten. Det är en förutsättning för sans och balans. Det är en del av dess friskhet.

Den hatiska och distanslösa fördömelsen av Persson får motsatt verkan. Den beslutsfattare som skulle vilja gå längre än Persson i att dela med sig och öppna upp för hur verklighetens diskussioner faktiskt förs finns knappast längre inom räckhåll.

Mediedrevets resultat blir ­större slutenhet. Det är beklagligt.

Bo ekman

för © SvD, 30 mars 2007

Länk till artikeln

Wednesday, March 14, 2007

Ansvar och kunskap

I förra veckan tog regeringen beslutet att inte ge tillstånd för projektet Tre Toppar. Detta projekt har utretts, förhandlats och behandlats under tio år, i alla instanser ända upp i regeringen. Stora kostnader är nedlagda. Alternativen har lagts åt sidan.
Förutsättningarna för att överhuvudtaget få ett positivt beslut i frågan var redan från början dåliga. Tre Toppar ligger i ett av EU skyddat naturområde och i ett för samebefolkningen strategiskt viktigt betes- och vandringsområde.

Men ändå drevs frågan från instans till instans. Både Regionstyrelsen och Länsstyrelsen tillstyrkte projektet liksom givetvis Älvdalens kommun. Regionstyrelsen tydliggjorde att den för sin del enbart yttrade sig med utgångspunkt från sysselsättning och ekonomi. Länsstyrelsen yttrade sig främst med utgångspunkt i miljöfrågorna. Tre Topparprojektet förkroppsligar konflikten mellan ekonomi/sysselsättning och miljö/klimat.

Det visade sig att i detta viktiga ärende fungerade inte decentraliseringen av beslut till lokal och regional nivå. Här ville man inte gå emot starka lokala opinioner och påtryckare. Ärendet delegerades istället upp till regeringsnivå – till ”Stockholm” - som fick hålla i yxan. Detta rubbar tilltron till att de lokala och regionala politiska och myndighetsinstanserna har beslutskompetens - kunskap och mod - att fatta opinionsmässigt svåra beslut.

Med all säkerhet har den intensiva debatten om klimatfrågan under senare tid påverkat regeringens ställningstagande. Om Tre Toppar skulle ha handlagts av en regering, säg för tolv månader sedan, skulle sannolikt den socialdemokratiska regeringen ha tillstyrkt. Ulrica Messings uppseendeväckande inhopp i styrelsen för Idre fjäll, pekar entydigt på att den socialdemokratiska bedömningen skulle vägt över till fördel för ekonomi och sysselsättning. Men jag skulle heller inte hålla för otroligt att om Sverige hade haft en borgerlig regering vid den tidpunkten, så skulle också den ha givit sitt tillstånd till utbyggnad. Vad som möjliggjorde avslaget i mars 2007 var att den redan för något år sedan väl tillgängliga kunskapen om klimatfrågans allvar nu har trängt så djupt in i opinionen att en restriktivare tillståndsgivning för klimat- och miljökänsliga projekt blivit nödvändig. Tre Topparbeslutet ger en god fingervisning om vad vi har att vänta i framtiden.

Tre Topparprojektet lär oss att politiker och myndigheter måste ligga i den absoluta framkanten i fråga om kunskapsinhämtning, inte bara vad gäller den egna orten, kommunen eller regionen. Kunskapsuppbyggnaden måste också utveckla insikt om hur företeelser här i Dalarna fogas in i allt vidare och mer komplexa sammanhang. Den globala uppvärmningen är ett sådant. Andra exempel är energiförsörjning, kommunikationer, utbildning och arbetsmarknad. Vi tvingas allt mer att arbeta med ”helhetssyn”. Vår kunskap ”här” – i det lokala/regionala - måste vara minst lika hög och djup som deras kunskap ”där” – vare sig ”där” är i Stockholm, Bryssel eller Washington. Annars fungerar inte den viktiga decentraliseringen. Globaliseringen höjer kompetensribban för politiker och beslutsfattare.

Klimatfrågan är ett bra exempel på nödvändigheten att ligga i framkant inom kunskapsutvecklingen för att inte göra felbedömningar och felinvesteringar. Både politiken och den viktiga offentliga sektorn måste ligga steget före. Det är förutsättningen för självständiga och hållbara beslut. Det är förutsättningen för att hävda Dalarnas och regionens rådighet över de egna besluten. Det är denna rådighet som ytterst lägger grunden för omvärldens respekt och för tydlig identitet.

Omvärldens respekt är bra att ha som bagage när ansvarskommitténs förslag om nya regionstrukturer på allvar ska diskuteras.

Thursday, March 1, 2007

En del av himmelen

För någon vecka sedan besökte jag Saudiarabien för att lära mer om landets snabba förändring, oljefrågorna och om de politiska kriserna i regionen. Prins Turki al Faisal, som besökte Tällberg Forum i somras, hade bjudit ut oss till sitt fritidsviste någon timme utanför Riyadh, huvudstaden. Prins Turki är sonson till Saudis grundare, Kung Abdul Aziz. Han var landets Gustav Vasa.

Turki själv har varit landets ambassadör i England och USA. Han öppnade samtalet, när vi på beduinvis slagit oss ned på sittkuddar runt en eldstad med vidsträckt utsikt över öknen, med att säga till familj och vänner: ”Jag var i Tällberg i somras. Tällberg är en del av himlen”.

Man får gå tillbaka till Karl-Eriks Forsslunds storverk ”Med Dalälven från källorna till havet” för att läsa en liknande formulering om vår bygd:
”En sommardag är allting blått, sjön, bergen, himmelen – det är ett blått drömland med vita glimt i allt detta blå, vita skogar, vita gässpågorna…”

Medan samtalet glider vidare i spännande slingor slår det mig vilka likheter våra kulturer ändå har. Vi sitter runt en lägereld precis som den på Digerberget eller Waverön ute i Siljan. Turkis viste ute i öknen är hans vad vi skulle kalla utfäbod. Runt stället rör sig kameler, hästar och får.

Arkitekturen har sina rötter i beduintältens form. Precis som de flesta hus vi bygger här runt Siljan har rötter i knuttimrat och stående lockpanelat. Men bundenheten till ursprung och tradition är nog starkare där i Saudi än här vid Siljan.

Vi gör en vandring ut i öknen, omsluts av en mäktig, vacker men krävande natur. Den formar sina människor.

Idag finns lite mer än två miljoner (ca 10 procent av befolkningen) nomadiserande beduiner kvar i öknarna. Jag besöker några mot slutet av resan. De hade sina läger i skuggan av de väldiga oljefälten i öster, vid Persiska viken.

Oljan moderniserar landet. Jag besökte ett nybyggt sjukhus för rehabilitering. Investering: 7 miljarder kronor. 70 000 patientbesök per år. ”Humanitarian City” är en anläggning som saknar sitt like i vårt land; i tekniska resurser, terapeutisk kompetens och arkitektonisk funktionalitet och skönhet. För många patienter är säkert denna anläggning på sitt sätt ”en del av himmelen”.

På detta sjukhus träffade jag en ung, framåt kvinna från Medina. Hon arbetar med utbildning. Hon representerar en ny generation, som inte bär slöja eller huvudduk. Men även om nya starka kvinnliga ledare träder fram så drar fundamentalismens kårar också genom det saudiska samhället. Terrordåden är sällsynta men häromdagen mördades fyra turister ute i öknen. Moderniseringen av det saudiska samhället – ja, för hela arabvärlden – är en riskfylld process för alla inblandade.

Fundamentalismens krafter förstärks av den amerikanska katastrofinvasionen i Irak. Fruktan för ett anfall mot Irans nukleära anläggningar är närvarande i nästan alla samtal. Det kommer att ta lång tid, mycket lång tid innan massorna får förtroende igen för USA och väst.

En brobyggande ledare i Mellanöstern är drottning Rania av Jordanien. Hon är begåvad, klok - och vacker. Drottningen hade inbjudits att hålla inledningsanförandet vid en stor ekonomisk konferens i Jeddah, vid Röda Havet. Hon talar om kunskap, utbildning, om sina barns framtid, om miljön, om respekt för oliktänkande. Hon möter ideliga applådåskor. Mellanöstern är förvisso inte bara mörkermän.

Drottning Rania är också inbjuden att komma till Siljan och Tällberg Forum i sommar. Det finns en god möjlighet att det blir så. Då får hon som alla andra som kommer att dra till Siljan i midsommartid uppleva hur det är att besöka ”en del av himmelen”.