Posts
Årskrönikor i tv eller andra medier fastnar i händelser. De lär oss inte att se hur skeenden bestäms av förändrade relationer mellan olika delar i komplexa system. Under 2011 bröt några komplexa systemrelationer samman. Spänningar hade byggts upp under många år. När system brister utlöser de vågor av svåröverskådliga följdverkningar.
Två och en halv kilometer under havsbotten utanför Japans östkust, brast den spänning mellan två kontinentalplattor som byggts upp under årtusenden. Det geologiska systemet producerade den värsta jordbävning som någonsin uppmätts. Den destabiliserade energiproduktionen – kärnkraftverk slogs ut, andra stängdes. Den pressade upp oljepriserna, slog sönder industriella leveranskedjor i bilindustrin, dator- och telekomindustrier. En tsunami dödade många hundra tusentals människor.
Den 4 januari dog en tunisisk grönsakshandlare. Han hade tänt på sig själv utanför en polisstation i staden Sidi Bouzid. Hans martyrdöd utlöste en missnöjesvåg som fortsätter att rulla genom norra Afrika och Mellanöstern. Ett maktsystem, vars strukturer i generationer byggt på förtryck förlorade sin grundläggande förutsättning för att fungera: rädslan. Nu är systemdynamiken bortom politisk kontroll. Syrien, Jemen, Irak, Iran, Saudi, Pakistan kommer att falla. Detta sker i världens per capita mest rustade länder.
I Europa har den finansiella systemet, Eurosystemet, gått sönder. Den ömsesidiga solidariteten och respekten för ordning och reda hade fått ge vika för populistisk överbudspolitik och för omättliga väljarkrav (jämför Sverige på 1970- och 80-talen). USA uppvisar jättelika underskott i budget och utrikeshandel. Relationerna mellan medborgare (konsumenter, förmånsmottagare, låntagare…) och statsledningar bygger upp för en folklig/politisk jordbävning. Dessvärre ligger inte inom räckhåll den tillväxt som inom överskådlig tid skulle rätta till obalanserna. Förtroendet rinner ut ur systemen.
I Ryssland har folket satt sig i rörelse mot Putins cementering av sitt maktinnehav. Kina ska byta stats- och partiledning år 2012. USA ska välja president. Stormaktsystemet befinner sig i rörelse.
Den fas i historiens förlopp som 2012 infinner sig i, kommer fortsatt påvisa tillvarons tilltagande ömsesidiga beroenden/relationer mellan naturens beteenden, teknologins möjligheter och skörheter samt människans politiska och finansiella försök att utöva makt och kontroll över tidens skeenden och komplexa systemrelationer.
Det är inte tiden som är ur led, utan våra sätt att tänka om den.
God fortsättning på tidsresan!
Publicerad i Dalarnas Tidningar 31 december 2011
Saturday, December 31, 2011
Friday, December 30, 2011
Framtiden i Kommission
Det ledande partiet i minoritetsregeringen har påbörjat omskrivningen av sin politiska historia. Detta är inte helt unikt när ett parti börjar tillskriva sig statsbärande status. Partiet tar nu också initiativ till att skriva ut framtiden. Regeringens fyra partiledare har utsett sig själva till en Framtidskommission. Syftet är att döma av tidsplanen att bereda underlaget för den politiska diskussionen i nästa valrörelse, att innehålla problemformuleringsinitiativet.
Jag tror aldrig socialdemokratin offentligt benämnde sig som statsbärande, även om partiet i praktiken innehade denna i grunden demokratiskt osunda ställning. Den ger den makthybris, som obevekligen leder till förfall.
Inget statsbärande parti eller rörelse har överlevt i evärdlig tid. Den socialdemokratiska maktbasen byggdes till synes ointaglig, omfattade de flesta samhällsområden. Det tusenåriga riket låg som på rätlinjig räls. ”Samhället är styrbart” skrev de ledande ekonomerna i en SNS-bok 1983.
Men så blev det inte, trots en 1982 alldeles nytillträdd ”framtidsminister”, den kloke Ingvar Carlsson. Framtiden blev inte som den tänktes ut. Idag ligger socialdemokratin i spillror. De är förvisso inte ensamma att ha vandrat ut i öknen. Alla Europas ”statsbärande” partier och rörelser under de senaste hundra åren har gått ned i de gravar som långliga maktinnehav gräver. Historien är en hårdhänt, obeveklig läromästare. Högmod har föregått fall. Det är obegripligt att makten aldrig lär sig: att söka hegemonisk makt är alltid början till slutet. Maktinnehavet sätter ner vitaliteten i lärandet till förmån för det egenkära rättfärdigandet av att maktinnehavet blivit ”vårt”.
Inget kan bättre ge ”friskhetens klara hy” än att vara sin egen mest intelligenta opposition. Men för att betjäna ett sådant syfte är inte Framtidskommissionen sammansatt.
Att tillsätta en Kommission är pretentiöst, för att inte säga pompöst. En Kommission tillsätts när någonting obehagligt och svårbemästrat har skett, något som de sedvanliga politiska mekanismerna inte förmår lösa; frågor där konflikterna skär som skalpeller över partigränser och genom valmanskåren. En Kejne-kommission, en Energikommission, Palmekommission, Etik- och förtroendekommissionen, en Estoniakommission. Alla har de handlat om politiska eller myndighetshaverier. Skulle nu också ”framtiden” vara ett sådant?
Men framtiden blir aldrig som det är tänkt, framförallt inte som makten tänker sig. Det är rent av en bisarr tanke – från den annars så förståndige Per Schlingman – att söka stänga in framtidsdiskussionen i partiledarbur, några med darriga mandat, och en därtill på oklara grunder utvald expertgrupp.
Det finns goda skäl att anta att den samhällsmodell och de ideologier som format 1900-talets maktstrukturer bryts ned av en teknologisk revolution, att den ”kreativa destruktionen” är av en sådan genomgripande natur att föreställningen att partiledare och ekonomer skulle kunna styra ”framtiden” i grunden är tokot. Det är ”svenskt” att Kommissionen inte rymmer någon med bakgrund i teknologi (en Brian Arthur eller Anders Ynnerman), i poesi (en Tomas Tranströmer eller Bei Dao) eller en curator/kritiker (en Lars Nittve eller Norman Lebrecht). Urvalet saknar de som har fantasi att frigöra sig från nuets debatter och strukturer: Påhittarna.
Verklig förändring sker inte på maktens villkor. Obeständigheten är varats villkor. Samtidens famlande efter ”hållbarhet” (och politikens och marknadens löften därom) är en eftersläpning av föreställningen om den tillvarons stabilitet och förutsägbarhet, som byggde det utopiska 1900-talssamhället.
Men kanske är Kommissionens uppgift att för en stund stötta upp föreställningen om regeringsmaktens beständighet. Jag tar mig därför friheten att föreslå ett annat format för en framtidsdiskussion än att forma en Regeringskommission. Idén bygger också på att förnya den svenska/nordiska modellens framgångsrecept: samverkans och konsensustraditionen. Vi har i långliga tider vetat att komma överens att komma överens är en god grund för samhällsbygge.
Här är mitt förslag:
1.Formulera en huvudfråga för samtal och diskussion om framtid, till exempel; vad skall vi ha Sverige till? Vi använde den frågan för samtal om framtid i skolor i samband med millennieskiftet.
Framtiden blir att leva i och med komplexitet. Vi kommer att få veta och kunna så mycket mer. Därför blir lärandet den inre kärnan i allt värdeskapande, i det vi vant oss att kalla arbete.
2.Erbjud hela Sverige att delta: skolor, studieförbund, konstnärer, nätverk av alla sorter, företag, forskare, fritänkare gör lärresor i samspel och växande gemenskap. Skapa debatter- inte bara på nätet. Över generations -och intressentgränser. Håll ”de som vet bäst” borta.
3.Etablera en stödorganisation, vars uppgift ska vara att ge metod- och processtöd, finansiera särskilt kreativa uppslag och frågeställningar. Den bör vara internationellt sammansatt. Lärande i vår tid kan inte begränsas till ett nationellt intresse eller territorium. Klimat, miljö, finans, euro och humanitära kriser visar att spelet inte längre handlar om att vinna över alla andra. Det handlar om att 193 nationer ska ta ansvar, inte att ”vi” ska konkurrera ut alla andra.
4.Om statliga medel skall användas måste riksdagen stå bakom beslut och process. Om enskilda partier vill göra egna utredningar skall självklart det egna partiet stå för finansieringen.
Det har skrivits och skrivs mycket strunt om framtiden, särskilt av dem som vill lägga den tillrätta att passa för den egna (alltid) begränsade ambitionen utifrån den egna (alltid) begränsade kunskapen. Ingen kan veta allt men alla kan tillföra något.
För hundra år sedan sattes folkbildning i system i Sverige. Den drog fram över hela samhället och lade grunden för en ny nationell identitet. Den gav demokratins genombrott den kunskapsbas detta förutsatte och behövde.
Nu, när det moderna projektets hierarkiska, rationalistiskt och nationalistiskt rätlinjiga modeller går sönder, krävs ett annat kunskaps- och institutionsbygge. Den globaliserande verklighetens ömsesidiga mänskliga, teknologiska, miljö- och ekonomiska beroenden förutsätter en annan identitet än den nationellt försnävade. Den nya måste byggas i demokratisk solidaritet med alla de som är delaktiga i att skapa det vi behöver: energi, mat och kläder men likaså säkerhet, ekonomisk trygghet och frihet.
Syftet bör vara att vi själva- medborgarna– lär oss att skärpa vår förmåga att hantera samhällsevolutionens tilltagande och löftesrika komplexitet. Detta kräver ansvarstagande av oss alla, men också för alla.
Publicerad i DN 2011-12-30
Jag tror aldrig socialdemokratin offentligt benämnde sig som statsbärande, även om partiet i praktiken innehade denna i grunden demokratiskt osunda ställning. Den ger den makthybris, som obevekligen leder till förfall.
Inget statsbärande parti eller rörelse har överlevt i evärdlig tid. Den socialdemokratiska maktbasen byggdes till synes ointaglig, omfattade de flesta samhällsområden. Det tusenåriga riket låg som på rätlinjig räls. ”Samhället är styrbart” skrev de ledande ekonomerna i en SNS-bok 1983.
Men så blev det inte, trots en 1982 alldeles nytillträdd ”framtidsminister”, den kloke Ingvar Carlsson. Framtiden blev inte som den tänktes ut. Idag ligger socialdemokratin i spillror. De är förvisso inte ensamma att ha vandrat ut i öknen. Alla Europas ”statsbärande” partier och rörelser under de senaste hundra åren har gått ned i de gravar som långliga maktinnehav gräver. Historien är en hårdhänt, obeveklig läromästare. Högmod har föregått fall. Det är obegripligt att makten aldrig lär sig: att söka hegemonisk makt är alltid början till slutet. Maktinnehavet sätter ner vitaliteten i lärandet till förmån för det egenkära rättfärdigandet av att maktinnehavet blivit ”vårt”.
Inget kan bättre ge ”friskhetens klara hy” än att vara sin egen mest intelligenta opposition. Men för att betjäna ett sådant syfte är inte Framtidskommissionen sammansatt.
Att tillsätta en Kommission är pretentiöst, för att inte säga pompöst. En Kommission tillsätts när någonting obehagligt och svårbemästrat har skett, något som de sedvanliga politiska mekanismerna inte förmår lösa; frågor där konflikterna skär som skalpeller över partigränser och genom valmanskåren. En Kejne-kommission, en Energikommission, Palmekommission, Etik- och förtroendekommissionen, en Estoniakommission. Alla har de handlat om politiska eller myndighetshaverier. Skulle nu också ”framtiden” vara ett sådant?
Men framtiden blir aldrig som det är tänkt, framförallt inte som makten tänker sig. Det är rent av en bisarr tanke – från den annars så förståndige Per Schlingman – att söka stänga in framtidsdiskussionen i partiledarbur, några med darriga mandat, och en därtill på oklara grunder utvald expertgrupp.
Det finns goda skäl att anta att den samhällsmodell och de ideologier som format 1900-talets maktstrukturer bryts ned av en teknologisk revolution, att den ”kreativa destruktionen” är av en sådan genomgripande natur att föreställningen att partiledare och ekonomer skulle kunna styra ”framtiden” i grunden är tokot. Det är ”svenskt” att Kommissionen inte rymmer någon med bakgrund i teknologi (en Brian Arthur eller Anders Ynnerman), i poesi (en Tomas Tranströmer eller Bei Dao) eller en curator/kritiker (en Lars Nittve eller Norman Lebrecht). Urvalet saknar de som har fantasi att frigöra sig från nuets debatter och strukturer: Påhittarna.
Verklig förändring sker inte på maktens villkor. Obeständigheten är varats villkor. Samtidens famlande efter ”hållbarhet” (och politikens och marknadens löften därom) är en eftersläpning av föreställningen om den tillvarons stabilitet och förutsägbarhet, som byggde det utopiska 1900-talssamhället.
Men kanske är Kommissionens uppgift att för en stund stötta upp föreställningen om regeringsmaktens beständighet. Jag tar mig därför friheten att föreslå ett annat format för en framtidsdiskussion än att forma en Regeringskommission. Idén bygger också på att förnya den svenska/nordiska modellens framgångsrecept: samverkans och konsensustraditionen. Vi har i långliga tider vetat att komma överens att komma överens är en god grund för samhällsbygge.
Här är mitt förslag:
1.Formulera en huvudfråga för samtal och diskussion om framtid, till exempel; vad skall vi ha Sverige till? Vi använde den frågan för samtal om framtid i skolor i samband med millennieskiftet.
Framtiden blir att leva i och med komplexitet. Vi kommer att få veta och kunna så mycket mer. Därför blir lärandet den inre kärnan i allt värdeskapande, i det vi vant oss att kalla arbete.
2.Erbjud hela Sverige att delta: skolor, studieförbund, konstnärer, nätverk av alla sorter, företag, forskare, fritänkare gör lärresor i samspel och växande gemenskap. Skapa debatter- inte bara på nätet. Över generations -och intressentgränser. Håll ”de som vet bäst” borta.
3.Etablera en stödorganisation, vars uppgift ska vara att ge metod- och processtöd, finansiera särskilt kreativa uppslag och frågeställningar. Den bör vara internationellt sammansatt. Lärande i vår tid kan inte begränsas till ett nationellt intresse eller territorium. Klimat, miljö, finans, euro och humanitära kriser visar att spelet inte längre handlar om att vinna över alla andra. Det handlar om att 193 nationer ska ta ansvar, inte att ”vi” ska konkurrera ut alla andra.
4.Om statliga medel skall användas måste riksdagen stå bakom beslut och process. Om enskilda partier vill göra egna utredningar skall självklart det egna partiet stå för finansieringen.
Det har skrivits och skrivs mycket strunt om framtiden, särskilt av dem som vill lägga den tillrätta att passa för den egna (alltid) begränsade ambitionen utifrån den egna (alltid) begränsade kunskapen. Ingen kan veta allt men alla kan tillföra något.
För hundra år sedan sattes folkbildning i system i Sverige. Den drog fram över hela samhället och lade grunden för en ny nationell identitet. Den gav demokratins genombrott den kunskapsbas detta förutsatte och behövde.
Nu, när det moderna projektets hierarkiska, rationalistiskt och nationalistiskt rätlinjiga modeller går sönder, krävs ett annat kunskaps- och institutionsbygge. Den globaliserande verklighetens ömsesidiga mänskliga, teknologiska, miljö- och ekonomiska beroenden förutsätter en annan identitet än den nationellt försnävade. Den nya måste byggas i demokratisk solidaritet med alla de som är delaktiga i att skapa det vi behöver: energi, mat och kläder men likaså säkerhet, ekonomisk trygghet och frihet.
Syftet bör vara att vi själva- medborgarna– lär oss att skärpa vår förmåga att hantera samhällsevolutionens tilltagande och löftesrika komplexitet. Detta kräver ansvarstagande av oss alla, men också för alla.
Publicerad i DN 2011-12-30
Wednesday, December 21, 2011
En stor europé
En av vår samtids stora humanister, Vaclav Havel är död. Hans exempel och livsgärning är ett viktigt föredöme, en fixstjärna, för Europa i just denna Europas ödestid.
Vi hade flera gånger bjudit Havel att komma till Tällberg Forum för att tala till oss, men hans långvariga sjukdom lade hinder i vägen. Men år 2006 sände han Tällberg Forum en hälsning och ett budskap via video. Märkt av sin cancer, allvarlig i tonen, manade han till solidaritet och vaksamhet för rättvisa och medmänsklighet. Han sade att hoppet ska ställas till människans förmåga att ”tygla sin arrogans gentemot naturen”. Utan förtänksamhet och utan sans och måtta förbrukar vi vår miljö, var hans allvarliga budskap.
Havels misstro mot människors och nationers oförmåga att ”komma överens att komma överens” (temat för 2011 års Tällberg Forum) är bekräftad i svaga eller uteblivna internationella avtal och i politikens oförmåga till problemlösning i demokratisk ordning. Eller rättare sagt, nationernas oförmåga att finna en global demokratisk ordning som kan hantera de globala systemproblemen som växer inom miljö, klimat, finans, mat- och vattenförsörjning.
Vaclav Havel var poeten, dramatikern som blev dissident och president två gånger om. Först i Tjeckoslovakien, senare i Tjeckien. Hans politiska agenda var helt enkelt demokrati, frihet, respekt för människan. Han kom att symbolisera det som då, på 1990-talet kom att kallas ”sammets-revolutionen”.
Alexander Dubcek, under Pragvåren 1968 - som föregick den sovjetiska invasionen i augusti samma år – var en förelöpare.
Havel var en levande europé. Han förkroppsligade de värderingar som trots all fascism, alla förföljelser och trots alla krig gjort Europa till någonting viktigt att kämpa för: en det fria ordets, rättssäkerhetens och den sublima poesins, musikens och konstens hemvist.
Europa är ånyo i djup kris, monetär och moralisk (eller kanske ska den uttryckas precis tvärtom – moralisk och monetär). Den europeiska solidariteten hänger idag på den sköraste tråd. Vi kan inte ta för givet att demokrati och solidaritet kommer att stå emot när arbetslösheten går mot 15 procent. Totalitära krafter är tydliga i Ungern. Romer förföljs öppet i Frankrike, Rumänien och Ungern. Främlingshat och antimigration har bitit sig fast i de politiska församlingarna.
Havel talade till oss, med stort vemod och allvar, om människans oförmåga att disciplinera sin arrogans mot andra och gentemot naturen.
Jag tror inte vi på riktigt blir människor om vi inte förmår leva i omsorg om allt annat levande. Detta är demokratins kärna och ändamål.
God Jul, kära läsekrets.
Publicerad i Dalarnas Tidningar 21 december 2011
Vi hade flera gånger bjudit Havel att komma till Tällberg Forum för att tala till oss, men hans långvariga sjukdom lade hinder i vägen. Men år 2006 sände han Tällberg Forum en hälsning och ett budskap via video. Märkt av sin cancer, allvarlig i tonen, manade han till solidaritet och vaksamhet för rättvisa och medmänsklighet. Han sade att hoppet ska ställas till människans förmåga att ”tygla sin arrogans gentemot naturen”. Utan förtänksamhet och utan sans och måtta förbrukar vi vår miljö, var hans allvarliga budskap.
Havels misstro mot människors och nationers oförmåga att ”komma överens att komma överens” (temat för 2011 års Tällberg Forum) är bekräftad i svaga eller uteblivna internationella avtal och i politikens oförmåga till problemlösning i demokratisk ordning. Eller rättare sagt, nationernas oförmåga att finna en global demokratisk ordning som kan hantera de globala systemproblemen som växer inom miljö, klimat, finans, mat- och vattenförsörjning.
Vaclav Havel var poeten, dramatikern som blev dissident och president två gånger om. Först i Tjeckoslovakien, senare i Tjeckien. Hans politiska agenda var helt enkelt demokrati, frihet, respekt för människan. Han kom att symbolisera det som då, på 1990-talet kom att kallas ”sammets-revolutionen”.
Alexander Dubcek, under Pragvåren 1968 - som föregick den sovjetiska invasionen i augusti samma år – var en förelöpare.
Havel var en levande europé. Han förkroppsligade de värderingar som trots all fascism, alla förföljelser och trots alla krig gjort Europa till någonting viktigt att kämpa för: en det fria ordets, rättssäkerhetens och den sublima poesins, musikens och konstens hemvist.
Europa är ånyo i djup kris, monetär och moralisk (eller kanske ska den uttryckas precis tvärtom – moralisk och monetär). Den europeiska solidariteten hänger idag på den sköraste tråd. Vi kan inte ta för givet att demokrati och solidaritet kommer att stå emot när arbetslösheten går mot 15 procent. Totalitära krafter är tydliga i Ungern. Romer förföljs öppet i Frankrike, Rumänien och Ungern. Främlingshat och antimigration har bitit sig fast i de politiska församlingarna.
Havel talade till oss, med stort vemod och allvar, om människans oförmåga att disciplinera sin arrogans mot andra och gentemot naturen.
Jag tror inte vi på riktigt blir människor om vi inte förmår leva i omsorg om allt annat levande. Detta är demokratins kärna och ändamål.
God Jul, kära läsekrets.
Publicerad i Dalarnas Tidningar 21 december 2011
Tuesday, December 13, 2011
På rutinens brant
Understundom, eller snarare allt som oftast, blir det inte som det var lovat vare sig i äldrevården, i Telias kundservice, i SJ's snöröjning i växlarna längs banan, i SOS larmcentraler eller i IKEA's reklamationsköer, i föräldrars ansvarstagande för sina barns skolk eller i bankernas pensionsfondslöften. Ibland är löftesbryteriet satt i system. Genom vanvårdsbolaget Carema har det svenska språket tillförts en symbol och synonym för inhumanitet och ansvarslöshet.
När fel och brister får konsekvenser för människors väl och ve var det förr brukligt att i första hand skylla på ”någon annan”; inte mitt fel utan någon annans. Det var någon annan som inte hade lagt papper i kopieringsapparaten. Det var någon annan som inte hade sköljt ut kaffekopparna. Det var någon annan som hade struntat i att informera.
Idag är det annorlunda, idag skyller de ansvariga på ”något annat”. Nu är det fel på ”systemet”, det är fel i styrningen inne i systemet. Det är fel på systemets koder och funktion. De ansvarigas standardmantra: det har blivit fel i rutinerna. Den utlovade åtgärden blir alltså ”vi ska se över rutinerna”.
Detta innebär att företag och samhällsinstitutioner steg för steg lyfter över det personliga ansvaret från människor av kött och blod till ett neutrum, till ”systemet”. Och systemet det styrs, ja, av rutinerna, av programmeringen, av koderna. Detta är en bild av framtiden, där i allt högre och tätare grad våra liv och beteenden styrs av de rutiner som reglerar systemens funktion. Dessutom blir systemen alltmer integrerade och beroende av varandra. De bildar tillsammans en teknokratisk väv i vilken tillvaron äger rum.
Carema är en del av det globala finanssystemets eviga jakt på fiktiva värden som skapas av vinstförväntningar som är inbäddade i bonussystem och kostnadssänkningslöften som låg i det ursprungliga företagsförvärvets tillväxtkalkyl. Cheferna belånar sina bonusförväntningar och binder sig vid konsumtionsnivåer som kräver ständiga tillskott av ökade bonusar. Så fungerar systemet, så fungerar det också i bankerna. Bonusarna rättfärdigas genom att sägas vara en del av ett globalt system. Därför måste det föreligga jämlikhet mellan bankchefer i USA och bankchefer i Stockholm. Och förresten, Pacta sunt servanda: Avtal är till för att hållas. Åtminstone på toppen av banken, men inte nödvändigtvis för folket.
Jag ringde igår till Microsoft i Stockholm för att försöka nå dess verkställande direktör i en speciell fråga. Den programmerade robotrösten ledde mig vidare genom alternativvalens djungler. Jag tvingades till fjorton knapptryckningar innan en levande mänsklig röst nådde mitt öra. Jag satt fast i systemet.
Vid en viss punkt, omöjlig att i förväg vare sig definiera eller tidsbestämma, brister lögnen; brister tron på löften och ansvar som aldrig blev bejakade. Till slut infinner sig den punkt när den vitmenade och välmenande lögnen svärtas till svek.
Det farliga som händer är att personligt omdöme och ansvar neutraliseras till en mekanik eller elektronik. Det är rutinerna som visat dåligt omdöme, brist på ansvarskänsla, brist på empatisk förmåga. Inte jag, utan något annat.
Publicerad i DT 2011-12-04
När fel och brister får konsekvenser för människors väl och ve var det förr brukligt att i första hand skylla på ”någon annan”; inte mitt fel utan någon annans. Det var någon annan som inte hade lagt papper i kopieringsapparaten. Det var någon annan som inte hade sköljt ut kaffekopparna. Det var någon annan som hade struntat i att informera.
Idag är det annorlunda, idag skyller de ansvariga på ”något annat”. Nu är det fel på ”systemet”, det är fel i styrningen inne i systemet. Det är fel på systemets koder och funktion. De ansvarigas standardmantra: det har blivit fel i rutinerna. Den utlovade åtgärden blir alltså ”vi ska se över rutinerna”.
Detta innebär att företag och samhällsinstitutioner steg för steg lyfter över det personliga ansvaret från människor av kött och blod till ett neutrum, till ”systemet”. Och systemet det styrs, ja, av rutinerna, av programmeringen, av koderna. Detta är en bild av framtiden, där i allt högre och tätare grad våra liv och beteenden styrs av de rutiner som reglerar systemens funktion. Dessutom blir systemen alltmer integrerade och beroende av varandra. De bildar tillsammans en teknokratisk väv i vilken tillvaron äger rum.
Carema är en del av det globala finanssystemets eviga jakt på fiktiva värden som skapas av vinstförväntningar som är inbäddade i bonussystem och kostnadssänkningslöften som låg i det ursprungliga företagsförvärvets tillväxtkalkyl. Cheferna belånar sina bonusförväntningar och binder sig vid konsumtionsnivåer som kräver ständiga tillskott av ökade bonusar. Så fungerar systemet, så fungerar det också i bankerna. Bonusarna rättfärdigas genom att sägas vara en del av ett globalt system. Därför måste det föreligga jämlikhet mellan bankchefer i USA och bankchefer i Stockholm. Och förresten, Pacta sunt servanda: Avtal är till för att hållas. Åtminstone på toppen av banken, men inte nödvändigtvis för folket.
Jag ringde igår till Microsoft i Stockholm för att försöka nå dess verkställande direktör i en speciell fråga. Den programmerade robotrösten ledde mig vidare genom alternativvalens djungler. Jag tvingades till fjorton knapptryckningar innan en levande mänsklig röst nådde mitt öra. Jag satt fast i systemet.
Vid en viss punkt, omöjlig att i förväg vare sig definiera eller tidsbestämma, brister lögnen; brister tron på löften och ansvar som aldrig blev bejakade. Till slut infinner sig den punkt när den vitmenade och välmenande lögnen svärtas till svek.
Det farliga som händer är att personligt omdöme och ansvar neutraliseras till en mekanik eller elektronik. Det är rutinerna som visat dåligt omdöme, brist på ansvarskänsla, brist på empatisk förmåga. Inte jag, utan något annat.
Publicerad i DT 2011-12-04
Subscribe to:
Posts (Atom)
