Wednesday, April 20, 2011

Trasigt, trasigt…

De institutioner och processer - förhandlingsmekanismer - som genom åren har tillskapats för att lösa internationella problem och angelägenheter fungerar allt sämre. De passar inte längre för att lösa de globaliserade problemens komplexitet. Institutionerna formades för att ta tillvara en nu gången tids politiska, ekonomiska och sociala intressen; den tid som präglades av industrialism, kampen mellan socialism och kapitalism, väst mot öst och nationalstaters oberoende.

Den epoken skapade FN, WTO, IMF, Världsbanken, NATO. Den skapade nationell frigörelse i Afrika, Asien och Nordafrika och Mellanöstern. Femtio nationalstater år 1945 blev nära tvåhundra år 2011. Den suveräna nationalstaten och dess institutioner formar fortfarande det strategiska tänkandet.

Men låt oss se oss omkring i världen. Det en gång så mäktiga USA är idag en politiskt och ekonomiskt svagare och politiskt tämligen trasig nation, trots sin (i de allra flesta lägen obrukbara) militära styrka. USA vinner inte sina krig i Vietnam, Somalia, Irak eller Afghanistan. Den militära logiken från 1900-talets mitt gäller inte längre. Krigen är inte längre mellan nationer. De sker inom staten, regionen, religionen. Mellanstatliga styrkor (NATO, ISAF) utkämpar inomstatliga krig.

USA’s politiska struktur, byggd på den klassiska envigen mellan republikaner och demokrater, eroderar allteftersom industrisamhällets valmanskårer och politiska uppgifter försvinner. Detta har också drabbat de svenska socialdemokraterna. ”Deras” samhälle och arbetsliv eroderar. Övergången till servicesamhället pågår: Nya yrken, nya rika, nya proletariat. Andelen sysselsatta i direkt tillverkning i världen är blott ca 15%, i Sverige ca 11,5%.

Men också Europa är trasigt. Island, Irland, Storbritannien, Spanien, Portugal, Grekland är länder som tappat fotfästet. Ekonomierna håller inte takt med den gångna epokens strukturer och välfärdslöftena.

Befolkningarna i Nordafrika och Mellanöstern har kastat sig ut i en långvarig destabilisering och sökande efter nya politiska institutioner, efter tyranniet.
Men ändå växer världens varuproduktion, eftersom befolkningen ökar. Människor behöver bostäder, kläder, mat, transporter, kommunikation. Detta kräver energi och råvaror. Häri ligger det stora miljödilemmat.

Men om tillväxten i varuproduktion ökar, exploderar den i servicenäringarna: finans, utbildning, mäkleri, hälsovård, mjukvaror, spel. Där kommer jobben. Internet har vuxit med faktor 1 miljon sedan 1995. Nätet, cybervärlden skapar nya värden som är svåra att fånga i trubbiga BNP-mått, inte minst för att de skapas i alltmer tätt, sinsemellan beroende värdeskapande system, som inte känner några nationsgränser eller territoriell suveränitet.

Därför blir begreppet nation alltmer en abstraktion. Nationen, det nationellt politiska, löser inte längre de gemensamma problemen, t ex klimat, oceanernas försurning, människors matförsörjning eller behov av krediter.

publicerad i Dalarnas Tidningar 2011-04-16

… men på väg mot helhet

Idag står likhetstecken mellan global och gemensam. Det är begreppet nation som utgör brandväggen på vägen mot global säkerhet och solidaritet. FN står inte för globalt och gemensamt. FN bygger på nationalstatsprincipen och styrs av de stormaktsintressen som gäller för tillfället.

Går det att lösa den nya tidens problem och möjligheter nationellt och av var och en för sig? Nej. Globala problem kräver globala lösningar. Dessa är på väg genom nätet och cyberspace. Men också genom nya regelverk för finans, ekonomi och miljö. De är på väg genom den nya vetenskapen, bioteknologin, de nya energiformerna och odlingsmetoderna.

Vår tids dominerande förändringskraft är teknologiexplosionen. Brian Arthur, har lärt oss genom sin bok ”The Nature of Technology” hur nya teknologier föds fram genom att kombinera de existerande på nya sätt. Så kom transistorn till. Så kom PC’n till. Så kom el-bilen till. Det existerande skapar nya teknologier, som i sin tur föder fram nya i accelererande takt.Precis som naturen och ekonomin bildar teknologierna - som alltså är varandras förutsättningar - ett allt tätare integrerat och alltmer intrikat globalt ”teknosystem”. Det helt autonoma, det isolerat fristående, existerar knappt längre.

De nya teknologierna skapar tillväxt – eller tillbakagång - i snabbare takter än i industrisamhället. Förnybar energi är idag lika stor som kärnkraft i USA: ca 11% vardera! Det globaliserande teknosystemet som vi lever av och i består till exempel av ofattbara 170 miljarder miljarder (15 nollor!) datachips. Internet (kom igång 1993) byggs redan upp av fler transistorer än det finns neuroner i hjärnan. Detta planetära elektroniska system är i nivå med hjärnans komplexitet. Nätet konsumerar ca fem procent av all världens elektricitet. Ingen människa, ingen forskare, ingen nation kontrollerar eller styr nätets expansion. Nationell politik förvandlas till en illusion.

Världen organiserar sig alltså inifrån, nerifrån, inte enligt någon plan utan därför att allt fler människor har viljan att få det bättre, få mer för mindre insats och utnyttjar teknologins möjligheter för att nå sina syften. Världen globaliserar sig själv. Det finns faktiskt inte ett enda globaliseringsministerium i något land.
Industrisamhället har redan försvunnit långt in i historien. Till historien hör egentligen också dess institutioner och linjära föreställningar om en närmast förutbestämd, långtidsplanerad framtid, utopisk eller dystopisk. Men industri-samhällets deterministiska föreställningar präglar fortfarande politiken idag: evig tillväxt eller en nära förestående undergång.

Genom årtusenden har människan framgångsrikt hankat sig fram tack vare för arten två unika förmågor: allt hitta på nya verktyg (teknologier) och nya former för sitt samarbete. Dagens konstitutioner och organisationsformer vare sig rår på eller kan hålla tillbaka det framväxande teknologiomslutna samhället. De var satta att betjäna ett samhälle som inte längre finns.

Jag träffade häromdagen på Chalmers Tekniska Högskola i Göteborg en grupp unga ingenjörer, som kallade sig ”Ingenjörer utan gränser”. Det var befriande att möta människor som ser på nutiden ur framtidens möjlighetsperspektiv och inte ur historiens politiskt, ekonomiskt och miljömässigt definierade omöjlighetsperspektiv.

publicerad i Dalarnas tidningar 2011-04-18