Titta på Afrika med nya ögon

För en sisådär 60 000 år sedan började människan sin vandring från östra Afrika ut till jordens alla vinklar och vrår, även hit till Dalarna.

I dagarna har vi fått anledning att celebrera en av mänsklighetens allra största gestalter, Nelson Mandela, afrikan.

Han skänkte innehåll till abstrakta begrepp som rättvisa, jämlikhet och utveckling.

Han var ledaren som gick i första ledet och gav exemplet.

En annan gestalt av liknande mod och ledarskap var en ättling till en förslavad afrikan tvångsförd från Afrika till Nordamerika, Martin Luther King.

En tredje gestalt i samma kategori var Mahatma Gandhi som likt King mördades i sin kamp för rättvisa, frihet och medmänsklighet.

Att uttala principer och så faktiskt stå för dem är bokstavligen livsfarligt. Många av Mandelas förtrogna i frihetskampen försvann in i läger, fängelser och tortyrkammare.

Kolonialismens oerhörda övergrepp och brutalitet kunde ha skadat Afrika för evigt. Men faktum är att Afrika idag är på god väg att resa sig.

Om detta berättar journalisten Erika Bjerström i en nyutkommen bok Det nya Afrika (Weylers förlag). Boken ger en hoppfull bild av den utveckling som sker i många delar av denna väldiga kontinent.

Bjerström bryter med mediernas schablonföreställningar av Afrikas nuläge: svält, plundring och förödelser.

Det är ju till katastrofplatserna medierna sänder sina reportrar. Vi matas med händelser inte med sammanhang.

Det är ju också ett välkänt faktum att negativa nyheter säljer bättre än positiva.

Mandelas kanske viktigaste och mest bestående bidrag till denna utveckling som Bjerström skildrar i Det nya Afrika är återkomsten av den självkänsla och identitet som kolonialväldet berövade kontinenten.

Parallellt med Afrikas och Asiens framväxt ser vi Europas och kanske också USA:s stagnation.

Afrika är på väg att utveckla och bygga nya former för utbildning och välfärd, medan Sverige – i ett kort ögonblick av övermod – beslöt sig för att satsa mindre på de solidariska åtaganden som bygger samhällsgemenskap både för ny och nedan.

I Stockholm pågår just nu en utställning i Bergrummet på Skeppsholmen med skulpturer från den 1000-åriga Ife-kulturen i Nigeria.

De är av en unik skönhet, känslighet och hantverksmässig skicklighet.

Jag vill avslutningsvis påminna om att det var afrikansk konst som hade det avgörande inflytandet på Picassos uppbrott från den konkreta till den abstrakta konsten.

Detta förändrade världen.

En hållbar ohållbarhet

Samtidigt som både den politiska och kommersiella normen predikar hållbarhet eldar vi som aldrig förr under förändringens grytor. Det har blivit en del av samhällsnormen idag att vara entreprenör, förnyare, innovatör.

De löften som ställs ut är inte hållbarhet och stabilitet utan förändring och instabilitet. Stabilitet och hållbarhet föreställs kunna uppnås genom destabilisering av det existerande.

Precis häri ligger en av tidens stora politiska konflikter. Å ena sidan drömmen om den evigt stabila, beständiga, pålitliga, den tidtabellsbundna tillvaron – å andra sidan förändring, förnyelse, visioner, experimenterande, tillväxt. Ett samhälle där var och en ska ha största möjliga frihet att förverkliga sina egna drömmar.

Denna konflikt om hur det fortsatta samhällsbygget ska lösas är inte artikulerad för väljare, konsumenter eller arbetsmarknad. Så länge som det inte erbjuds någon politisk lösning på lokal nivå förblir det omöjligt att nå en sådan på global nivå. Det blir, till exempel, inget globalt klimatavtal.

Enligt min mening så är klimatproblemen väldefinierade: orsaker, förlopp och konsekvenser. Teoribildningen synes mig tillförlitlig. Men också om detta står strid.

Problemet är inte analytiskt och kognitivt. Problemet är politiskt och förhandlingsorganisatoriskt.

Vi har varken mål, medel eller metoder som gör det möjligt att samfällt lösa problem som vi samfällt genererar, oavsett nationalitet eller etnicitet. Solidariteten och ansvaret slutar vid gamla gränser.

Huvudproblemet är alltså konstitutionellt. Vi arbetar inom en ordning vars organiserande princip om territoriell integritet tillhör en tid då gränsen betydde också gräns för ansvaret.

Men det är en sinkadus om en orkan väljer väg över Honduras, Mexico, Texas, Florida eller New York. Det är också en sinkadus om det blir Filippinerna som drabbas hårdast av en tyfon och inte Vietnam, Kina eller Taiwan.

Det är geologiska och klimatologiska tillfälligheter som avgör var jordbävningar eller översvämningar inträffar. Men dessas följder är ett globalt ansvar i den globalt ömsesidigt beroende ekonomi som vi lever i.

Men just nu går den politiska opinionen i motsatt riktning. Ny-nationalismen växer inte bara i Sverige utan också i Europa och i Nordamerika.

Detta ser vi på område efter område, från ungdomsarbetslöshet till flykting-politik, till oförmågan att släcka ett krig som det i Syrien eller utrota fattigdom som i Indien.

Människan arbetar inom ramen för en ordning som aldrig varit hållbar, i den meningen att den producerar de lösningar vi behöver för den framtid som ännu inte infunnit sig.

Evolutionens dynamik arbetar på alla nivåer: bland Higgs-partiklar, micro-organismer bland instabila, sociala och ekonomiska ordningar, bland globala klimatologiska eller instabila och komplexa planetära system. Framtiden är i framtidens händer.

Jag tror Merkel visste

Förmodligen fanns ingen effektivare form för medborgarnas koll – eller övervakning om man så vill – av varandra än den gamla bondbyn i Dalarna. Information och skvaller löpte längs dikesrenarna.

I Gefle, där jag växte upp, löpte ”informationen” längs rännstenarna. På husen satt skvallerspeglar och i fönstren lagom genomskinliga gardiner för att kunna kolla vem som gick vart och gjorde vad.

På litet finare språk kallas det där för social kontroll. Vi människor är obotligt nyfikna på varandra och vad andra gör. Skvaller är inte liktydigt med illvilja. Vi känner oss tryggare om vi ”vet”, men paradoxalt nog också om de andra – fienden till exempel – ”vet”. Därför finns en ömsesidighet i nästan all underrättelseverksamhet. Jag har mycket svårt att tänka mig att till exempel Angela Merkel inte ”visste” eller åtminstone inte anade att olika säkerhetstjänster, inkluderande de amerikanska, höll ett noggrant öga och öra på henne.

Att avlyssning – så kallad signalspaning – pågått under långliga tider är väl känt liksom samarbetet mellan NSA – amerikanerna - och engelsmännen. De pågående teknologiska genombrotten inom telekommunikation ändrar stup i kvarten förutsättningarna för underrättelseverksamhet. Men vi får hoppas att denna ständigt ökar i effektivitet för att världen ska slippa sådana misslyckanden som USA’s oförmåga att fånga upp Bin Laden före dådet den 11 september 2001.

Den svåraste nöten att knäcka är att samtidigt förstärka signalspaningens effektivitet och den legala och demokratiska kontrollen över underrättelsetjänsternas arbete. Detta arbete måste ytterst vila på medborgarnas förtroende. Så var det också i bondbyn i Dalarna, vilken trots misshälligheter av olika slag, hölls samman av ett paraply av mer eller mindre uttalade gemensamma värderingar. Straffet för att på ett avgörande sätt bryta mot dessa var uteslutning ur gemenskapen.

Demokratin förutsätter att vi har fördrag med varandras olikheter; att vi tillåter oss att ha olika politiska meningar och religiösa övertygelser. Vissa sådana värderingar är så viktiga att de skrivs in i nationella konstitutioner, bystadgor eller internationella fördrag. Just nu vill många av oss till exempel få ett internationellt hållbart avtal som reglerar klimatpolitiken.

En stor stenbumling i vägen för detta är faktiskt demokratin själv. De amerikanska konstitutionen stipulerar att en förutsättning för att USA ska kunna ingå bindande avtal som begränsar landets självständighet är att två tredjedelar av senatens medlemmar samtycker. Detta villkor har medfört att USA kommit, om än inte till anden så till formen, att i många fall ställa sig utanför den internationella, formella ”bygemenskapen”.

Publicerad i Dalarnas Tidningar, november 2013

Kunskapen ingen lösning

För en dryg vecka sedan lämnade FN’s klimatpanel första delen av årets rapport. Det var sju år sen sist! Panelens ordförande under Stockholmsmötet var den schweiziske fysikern Thomas F Stocker. Han redovisade resultaten med klocksäker precision för en grupp svenska storföretagsledare, biträdd av Sveriges klimatguru nummer ett: Johan Rockström. Ordförande för mötet var Volvos koncernchef Olof Persson.

IPCC, FN’s internationella klimatpanel består av tusentalsvetenskapsmän från alla världens hörn. IPCC tilldelades år 2007 Nobels fredspris. Forskare från hela världen bidrar till arbetet i IPCC på frivillig basis. Sekretariatet ligger i Geneve. Den, slutliga, sammanfattande rapporten av denna den femte stora rapportomgången från IPCC kommer att presenteras i Köpenhamn i slutet av oktober 2014.

Klimatrapportering är alltså inte några larmrapporter som lättsinnigt hastas fram. Arbetet handlar ju faktiskt om hur framtida livsförutsättningar kan komma att påverkas av mer eller mindre stora förändringar i och av den biosfär som är grunden för liv och civilisation.

Rapporteringen från Stockholmsmötet följde i de spår och linjer som tidigare rapporter tecknat. Men nu, enligt forskarna, med ännu större säkerhet och högre sannolikheter. Det är en hotfull bild av framtidens livsbetingelser som tecknas. Signalerna är väl bekanta vid det här laget. Glaciärer och isar smälter. Orkaner och cykloner intensifieras. Havsnivåer stiger, tork- och regnperioder blir fler och intensivare. Samhällsbygget är sedan 1000-tals år anpassat till andra naturens reaktionsmönster och beteenden än de som nu ses vid horisonterna.

Att bromsa drivkrafterna bakom klimatförändringarna har hittills visat sig ogörligt. Mänskligheten äger ännu inte någon globalt fungerande demokrati som effektivt kan lösa globalt gemensamma problem.
Det egna intresset vinner som regel över det gemensamma. Det kortsiktiga vinner över det långsiktiga.

Nyckeln till en godtagbar lösning på klimatproblemet ligger förborgat i framtidens energiförsörjning och därmed energipolitiken. För att erhålla en tillfredsställande stabilitet i klimatsystemet borde CO2-innehållet i atmosfären inte överstiga 350 ppm. Vi är redan uppe på nivån nära 400 och är på väg mot 500 ppm. Den största boven i dramat är fossila bränslen. Det är om övergången från fossila bränslen till andra alternativa energikällor, inklusive olika former av kärnkraft, som striden står.

Vi vet vad problemet är, men vi vet inte hur vi ska lösa det.
Publicerad i Dalarnas Tidning, oktober 2013

Att göra tidning i tiden

En tidning får sin personlighet genom de människor som skapar den. Falukuriren har i hög grad fått sin personlighet och anslag i kontakten med läsekretsen genom Christer Gruhs.

Christer Gruhs hör hemma i Dalarna och i den tidning som följer utvecklingen mellan byarnas årscykler och det globala, mer oförutsägbara skeendet. Mellan den lilla världen och den stora, där den lilla världen trängs undan av kraften och dynamiken i de storskaliga skeendena. Han har utvecklat en speciell dalsk journalistisk dialekt.

Christer Gruhs har noga följt hur dalakulturens scener och bygdespel -Himlaspel, Skinnarspel, Ingemarsspel, Musik vid Siljan - inte överlevt i gamla former. Nya växer upp, gärna med engelska namn: Peace & Love, Tällberg Foundation, Beyond Skiing, (Skid-VM) eller Mindhouse Park. Identiteter skiftar långsamt.

Den sanne journalisten befinner sig i ständigt, ändlöst samtal med sina läsare. Hen är observatör, uttolkare, förmedlare av kunskaper. Varje dag. År ut och år in. Journalisten är en del av sin tid. Hen gör den mer begriplig utan att moralisera eller tillrättavisa. Andra har de rollerna.

En lokal/regional tidning är en del av samhällsväven och gemenskapen. Den måste spegla – också på ledarplats – den lilla världens vedermödor och landvinningar. Den som lyssnar äger läsarens förtroende. Detta äger Christer Gruhs, men inte som ensamseglare utan som en del av det större sammanhang som är Tidningen. En tidning är ingenting utan sin kommunikation med läsarna. Saknas denna, reduceras tidningen till ett annonsblad.

Tidningen är omistlig i det moderna samhället. Nätet, twittrande, personliga bloggare kan inte ersätta Tidningen, som under tryckfrihetslagar skapas av sammanhang i tid och rum. I detta sammanhang har Christer Gruhs verkat. Han har med sin penna och på sitt ödmjuka, stillsamma sätt i med- och motgång hållit den publicistiska etiken högt.

Varje tid har sina förtecken. Dagsjournalistiken speglar samhällets förändrings­process. Själv debuterade jag som journalist 1957 på Gefle Dagblad. Arbetarbladet tvärs över gatan och Norrlandsposten leddes av stora tidningsmän, som skapade ett professionellt klimat där den journalistiska etiken alltid gick före det kommersiella intresset.

Precis så har jag också erfarit Christer Gruhs’ gärning. Men tror mig våga säga att vara politisk redaktör är långt svårare idag än för 50 år sedan.

Tack Christer! Lycka till Jens!!

Publicerad i Dalarnas Tidningar 2013-05-24

Erfarenheter under kniven

Genom narkosdimman tränger en röst ner i mitt medvetande. Den sjunger den gamla Frank Sinatralåten Fly me to the moon, rytmiskt och i takt med hammarslagen mot mitt underben. Jag tar senare reda på att det är kirurgen Hans Christian som står för musik under arbetet. Sedan faller jag djupt ner i narkosens varma famn.

Först när jag tar mig upp till medvetandet igen kommer sången tillbaka. Men nu är det två undersköterskor på Post-Op som går förbi min säng, nynnandes en ABBA-låt. De frågar mig: Håller vi på att vakna nu? Jo, det gör jag men nu med en splitterny inopererad knäled.

Operationskön har varit lång. Det tog mer än ett halvår att komma under kniven. Men operation och eftervård blev en positiv upplevelse. Jag tror att mina förväntningar var påverkade i negativ riktning av den mediala eländesbilden av Vårdsverige. Jag råddes av flera vänner att söka mig till någon privatklinik.

S:t Görans Sjukhus ägs av företaget Capio, men man är där patient på precis samma villkor som vore det landstingsägt.

Men det var något alldeles speciellt med atmosfären på denna arbetsplats. Man sjunger inte om man vantrivs, om ledarskapet är dåligt, om gemenskapen är usel.

De preoperativa förberedelserna flöt fram under överinseende av Tuula, bördig från en by 23 mil norr om Torneå. Vi hade goda samtal om drabbningarna under kriget i hennes hemtrakt.

Narkosläkaren Filippa svepte - leende bakom munskyddet – förbi och lade en ryggbedövning som förvandlade bål och ben till timmerstockar.

Sköterskor och biträden beredde operationen i ett effektivt och harmoniskt samspel. Där fanns en slags musikalitet. I en operationssal spelar man faktiskt också på många instrument.

Efter fyra-fem timmar, tillbakarullad till avdelning 34. Jag läggs på blandad sal. Besök får tas emot när som helst. Mobilen får vara på. Den goda andan återfinns också på röntgen och i sjukgymnastiken.

Givetvis finns en besvikelse bland personalen över att deras arbete inte får sin uppskattning i lönebildningen. Men yrkesetiken låter inte denna gå ut över patienterna.

Det jag här berättar är inte en udda solskenshistoria. Den är en anekdot ur verkligheten.

Det är egentligen ganska egendomligt att den enskilde entreprenören och det enskilda initiativet i så hög grad heroiseras i en tid där samverkan och gemenskap är förutsättningar för att förverkliga en globalisering av marknaden, produktion och utbildning.

De viktigaste frågorna – säkerhet, välfärd, miljö, jobb och tillväxt – kommer att kräva arbetslag likt dem jag mötte på S:t Görans sjukhus.

Publicerad i Dalarnas Tidningar 2013-05-14

Ett samhälles ändamål kan inte vara att bli bäst på hockey. Ledarskapets uppgift är att samla samhällsutvecklingen för de väsentligaste frågorna: att ha arbete, utbildning, hälsa och omsorg, säkerhet och en bred gemenskap, också inkluderande hockey.

Under många år har bilden av Leksand vuxit fram att professionell idrott varit det sammanhållande kittet i samhällsbygget. Kring detta har de tre starka krafterna i kommunen samlats: Leksands IF, Leksands kommun och Leksands näringsliv. Föreställningen har funnits att Leksand skulle ha en alldeles särskild ishockey-kultur. En ihärdig supporterklubb. Många smittades av entusiasmen. Självbilden förstärktes. Pengarna rann iväg.

Själv växte jag upp med hockeyn i Gävle. ”Min” klubb var GGIK som blev svenska mästare några gånger. Men där fanns också Strömsbro och Brynäs. Allas vår ”ärkefiende” var Leksand.

Jag fick hederstiteln ”Leksandsambassadör” för många år sedan. Varje gång ägde Ambassadörsmötena rum i samband med någon hockeymatch, mestadels i Leksand men också på Globen. Varje gång med god mat och dryck. Så småningom dristade jag mig att föreslå att något möte också borde läggas någon annanstans, t ex på Limsjögårdens äldreboende. Det blev tyst i hockeylogen. Jag har inte fått någon inbjudan sedan dess. Men min uppfattning är att, om jag ska vara Leksandsambassadör, så ska det inte bara vara för hockeyn, även om jag sällan missar en stormatch på TV.

2001 fick jag hedersuppdraget att hålla talet på midsommarafton i Sammilsdal. Eftersom jag av erfarenhet visste att få lyssnar och ännu färre kommer ihåg något av vad som sägs vid ett sådant tillfälle, valde jag att hålla talet på ett annorlunda sätt. Jag bad Leksands IF’s hejarklacksledare, Emil, att hjälpa mig att omvandla 20 000 midsommarfirare till en hejarklack, för allt det goda som Leksands kommun åstadkommer, i skola, i sjukvård, företag-samhet, kultur och idrott. Så hejade och hurrade vi för hela samhället. Naturligtvis också för laget. För tillfället hade jag förärats med en hockeytröja med nr 8 på ryggen.

Men idag traskar Leksandsbor genom Noret för att besjunga en trottoar som använts som hävert i en kommunens skatte-planering, i en affär som till syvende och sist har givit ett antal kapitalstarka Leksandssupporters en förmånlig investering i Leksands Strand. Överhuvudtaget har näringslivets och kapitalets roll kring Leksands IF varit frånvarande i debatten. En idé vore att göra Waverö Island till kommunens eget lilla skatteparadis. Där kunde pengar både grävas ner och tvättas.

Leksand är idag ett sargat varumärke. Några känner stolthet över det som har skett. Andra känner vämjelse. Motsättningarna går inte längs partilinjer utan mer efter moraliska linjer. Vad är rätt och vad är fel? Hur mycket och hur länge ska ett ändamål få helga medlen?

Den utveckling som nu - till dels - har kommit i dagen har pågått under lång tid. Jag har understundom blivit uppringd av människor som suttit ”mitt i smeten”. Jag har då valt att föra vidare – utan att avslöja sagesmän - till kommunledning och hockeyledning, det faktum att människor varit kränkta i sin rättskänsla men själva känt sig maktlösa. Jag har då påpekat att om en så marginell person som undertecknad blir kontaktad i frågor som har med rätt och fel i hanteringen av intressen och pengar att göra, så kan de vara förvissade om att informationen når media och allmänhet. Det har det nu gjort.

Enligt min uppfattning borde ledarskapet i kommun, näringsliv och förening ha tagit kraftfullt avstånd från debattens ytter-ligheter, t ex att fyrfaldigt hurra för en moraliskt sned skatte-planering. Men det är nog så att Leksands maktintressen är så invävda i varandra, att de själva inte förmår rensa upp i det som skett. Samhället måste återfå en balans. Hockeyn ska ha sin plats, men inte mer. Affärsverksamheten ska ha sin plats, men inte mer. Kommunen är allas, och ingens.

Jag föreslår, för att komma vidare i en mer konstruktiv diskussion om framtiden, att kommunfullmäktige i Leksand utser en ”God Kvinna” eller ”God Man” som med absolut oavhängighet ges tillfälle att gå igenom den utveckling som resulterat i ett haveri där många bär ansvar genom många år. En sådan person kunde vara en Inga-Britt Ahlenius, eller en Peter Öhrn. Ge någon frihet och resurser att vända och vrida på argumenten, att tala med människor runt om i kommunen. Inte för att peka finger utan för att lägga en grund för ett nytt gemensamt samtal om den framtid Leksand vill ha.

Leksand kunde bli det goda exemplet på hur man leder ett samhälle ur sin förtroendekris.

PS/ Grattis till laget för avancemanget till elitserien!

Publicerad i DT 2013-04-02

Tech-talk at Google

On the 12th February, Bo Ekman was invited to Google to give a ”Tech-Talk”.

Google is located in Mountain View, adjacent to Palo Alto and Stanford. It’s beautiful campus radiates intensity and creativity. A beautiful sculpture garden welcomes the visitor to the main entrances. Just outside the main entrance were this day parked a fleet of the driverless cars that Google has created and produced. It was quite awesome to see them take off and mix effortlessly into the traffic streams.

Google is an extremely creative company, venturing into the futures of artificial intelligence, robotics and complex systems. I was invited by the outfit that scans the horizons for new ideas in the context of biological, genetic, social and technological evolution. The person who took care of me, Paul Nichols, had his post-graduate training from Harvard Divinity School. That tells about the breadth and depth of knowledge supplied at Google. His boss, Nicklas Lundblad, told me that it is now more difficult to enter Google than to enter Harvard or MIT!

I chose to talk about how the Tällberg Foundation has evolved over 30 years without any formal, strategic objectives or plans. Our evolution has been guided by the questions that we have been able to formulate together with thousands of participants that have come our way. I also chose to show Nora Bateson’s wonderful film about her father, Gregory Bateson, “An Ecology of Mind”. That film is a wonderful illustration of human and biological evolution of which also the Tällberg Foundation is a part.

After the talk, I took off to visit an old friend whose new project comes out of both his worry about environmental degradation and his hopefulness that the avalange of new technologies will help us correct mistakes and side-stepping. His project is to revive lost species.

Om arbete måste vi tänka om

Sveriges unga är fördelaktigt positionerade för den bråkiga framtid som breder ut sig. Sverige har i praktiken redan genomfört övergången från industrisamhälle till ett samhälle som lever av produktionen av tjänster och kunskap. Mindre än 10% av arbetsmarknaden är sysselsatt i direkt produktion i industri, skogs- och jordbruk. Även i ett industriföretag som Volvo Personvagnar arbetar bara runt 50% av 22 000 anställda i direkt produktion. Av dessa är dessutom en betydande del tjänsteproducenter, t ex programmerare, utbildare och personer sysselsatta i underhåll.

Detta innebär inte att våra behov av industriprodukter har minskat radikalt. Däremot har produkternas ”innehåll” förändrats. De innehåller idag så mycket mer av kunskap och tjänster. Den utvecklingen kommer att fortsätta. Allt färre kommer att producera allt mer, dessutom med allt mindre insatser av allt dyrare råvaror och energi. Robotiseringen, digitaliseringen och insatser av artificiell intelligens fortsätter.

Detta är till fördel för ett land som Sverige med en välutbildad befolkning, vars kompetens vuxit fram genom industriell evolution under 150 år. Detta är dåliga nyheter för utvecklingsländer, där arbetsmarknaderna flödar över av underutbildad ungdom. Av jordens befolkning är 43 procent under 25 år. (UNFPA, The State of World Population 2011)

Den traditionella vägen till högre levnadsstandard – stegvis industrialisering - är inte tillgänglig för dessa länder. Både jordbruk och produktion har blivit högteknologisk processindustri, allt mindre arbetsintensiv.

För 30 år sedan var ”normal” arbetslöshet ca 2-3 procent. Idag är normen 8. I Spanien är arbetslösheten 25 procent, i Indien 11 (mörkertalet är dock stort). (Utrikespolitiska Institutets Landguide)

Detta väldiga arbetskraftsutbud kommer inte inom överskådlig framtid möta en motsvarande efterfrågan på arbetskraft, som kan hålla arbetslösheten inom rimliga gränser. Begreppet ”full sysselsättning” tillhör en svunnen 150-årig industrialiseringsepok. Detta har och kommer att få djupgående konsekvenser på politik, ekonomi och migration.

Växande områden för meningsfull sysselsättning kommer att bli utbildning och lärande, kommunikation, miljövård, omsorg, konstnärligt skapande, idrott och underhållning. Att vara i utbildning kommer att jämställas med det vi idag kallar ”riktiga” jobb. Alternativet för många blir sysslolöshet.

Denna utveckling kommer att tvinga fram en anpassning av beskattnings- och fördelningsprinciper. Transfereringar kommer att behöva ske från hårdrationaliserade processföretag inom produktion och service, till människor som inte får tillgång till konventionell arbetsmarknad. De vinster det arbetande kapitalet gör i sådana företag måste föras över till finansieringen av meningsfull och samhällsutvecklande sysselsättning för allt fler.

En sådan operation är relativt lätt att genomföra i ett land som Sverige men däremot ytterst svår i länder som har brutaliserande överskott på unga människor i förhållande till de framtider som erbjuds.

Därför kommer vi att få se en myckenhet av social oro och kaos runt om världens ”Tahrir-torg”.

Det finns ingen större demokratisk fråga än att få ungdomar i meningsfull sysselsättning.


Publicerad i Dalarnas Tidningar 2013-02-04

Lincoln

I had the privilege yesterday to attend a preview here in Stockholm of Steven Spielberg’s portrait of President Abraham Lincoln.

It is a full-sized movie of a man with a character which is larger than life. The film covers the final political process pushing through the House of Representatives, the 13^th Amendment on the abolishment of slavery and the ensuing peace and murder.

This film is a lesson in the practice of democracy, covering the full space between sublimity and the brutality of canvassing the last votes. Victory was never certain, but it arrived. As Nayan put it, “this movie is a lecture defining the meaning of principled pragmatism”.

It is a movie to be revisited again and again. It is a lesson in the hardest of disciplines, that of exercising one’s character without corrupting others or corrupting oneself, facing the truths of oneself. In the midst of the turmoil of politicking self-promotions, slander, intriguing, media hyping - everyone, of course represents the noblest of causes. Lincoln rests on a very, very clear foundation which is adequately amplified by Spielberg: equality, freedom, democracy. These three pillars are completely inseparable, never to be corrupted, never to be sacrificed.

The film argues forcefully the case for constitutional integrity, the rule of law and everyone being equal before the law, however different they may be as individuals. The film is a forceful reminder of, that the debates that are underway on governance beyond the nation-state, must always be based on the democratic principles. That principle and only that principle can generate legitimacy. Lincoln saw no short-cuts. He was strong enough to take the qualms to sacrifice 600 000 lives. He met death eye to eye on the battle field, in the hospitals but he never let sentimentality cloud his judgment on what principles he represented as an individual and as a nation.

Spielberg tells a necessary story to our time. We should think about it and talk about it and let the story inspire our own thinking about how we act and why.

/Bo

Breaking times

För någon vecka sedan tilldelades den Europeiska Unionen Nobels Fredspris i Oslo Rådhus. När priskommitténs ordförande Thorbjørn Jagland sammanfattade grundarnas vision och Europas och främst Tysklands episka förändring under 65 år brast fördämningarna i salen.

Applåderna växte till en orkan i insikten om att utvecklingen av ett politiskt, överstatligt ramverk har gjort krig otänkbart i Europa. Fredsprocessen – kärnan i EU-projektet - är irreversibel. Angela Merkel, den tyska förbundskanslern och den franske presidenten Francois Hollande satt bredvid varandra i Rådhuset. Jag har aldrig tidigare sett Merkel med tårar i ögonvrån. Belgaren von Rompuy, president i EU’s Ministerråd, slutade sitt anförande på tyska ”Ich bin ein Europäer”.

Fred är en komplex process. Vapenvila är blott ett frostigt eld-upphör, fyllt av rädsla och hat. Europa har fred. Inte vapenvila. Man kan jämföra situationen i Europa med situationen i Mellanöstern. Mellanöstern saknar idag en gemensam vision för områdets politiska och ekonomiska principer, därmed också ytterst för medborgarnas säkerhet.

Det är naturligtvis inget annat än ett konstitutionellt underverk att 27, snart 28 nationer samlats i en pragmatisk, överstatlig gemenskap, ytterst byggd på demokrati och mänskliga rättigheter. Många av dem också medlemmar i en monetär union med gemensam valuta.

I detta nu skakas några länder i EU – Grekland, Spanien, Portugal av mycket svåra finansiella kriser. Men kom ihåg att för blott 20 år sedan skakades Sverige av finansmarknadens misstro, 500 procents ränta och fiskal misskötsel. Banker som stod på näsan. Några fick nödlån. Nu samlas Euroländerna till att forma en ny tillsynsmyndighet, Bankunionen. Detta behövs för att stävja vanskötsel av offentliga finanser, men också att stävja privat finansiell rovdrift.

Det är bara demokratin – den alltid så komplexa och mödosamma – som kan skapa säker fred. Banker och finansmarknader kan bara fungera under demokratins villkor, alltså i solidaritet och med ömsesidigt ansvarstagande för varandra. Pengars värde vilar på en enda faktor: förtroende.

I en globaliserande värld måste demokratin nå längre än det egna landets gränser. De starka måste hjälpa de svaga. De starka kommer också bli svaga och de svaga kommer att bli de starka. Ingenting förblir vad det en gång var. Detta är varken gott eller ont. Vi behöver inte gå längre än till oss själva för att inse att 1960- och 70-talens svenska övermod blev 1990-talets fall. Men nu har vi repat oss igen.

EU är det allra främsta exemplet i världen på globaliseringens praktiska politiska möjligheter. Detta borde klimat-, handels-, och fattigdoms-förhandlingar lära sig mer av.


Publicerad i Dalarnas tidningar 2012-12-27