Erfarenheter under kniven

Genom narkosdimman tränger en röst ner i mitt medvetande. Den sjunger den gamla Frank Sinatralåten Fly me to the moon, rytmiskt och i takt med hammarslagen mot mitt underben. Jag tar senare reda på att det är kirurgen Hans Christian som står för musik under arbetet. Sedan faller jag djupt ner i narkosens varma famn.

Först när jag tar mig upp till medvetandet igen kommer sången tillbaka. Men nu är det två undersköterskor på Post-Op som går förbi min säng, nynnandes en ABBA-låt. De frågar mig: Håller vi på att vakna nu? Jo, det gör jag men nu med en splitterny inopererad knäled.

Operationskön har varit lång. Det tog mer än ett halvår att komma under kniven. Men operation och eftervård blev en positiv upplevelse. Jag tror att mina förväntningar var påverkade i negativ riktning av den mediala eländesbilden av Vårdsverige. Jag råddes av flera vänner att söka mig till någon privatklinik.

S:t Görans Sjukhus ägs av företaget Capio, men man är där patient på precis samma villkor som vore det landstingsägt.

Men det var något alldeles speciellt med atmosfären på denna arbetsplats. Man sjunger inte om man vantrivs, om ledarskapet är dåligt, om gemenskapen är usel.

De preoperativa förberedelserna flöt fram under överinseende av Tuula, bördig från en by 23 mil norr om Torneå. Vi hade goda samtal om drabbningarna under kriget i hennes hemtrakt.

Narkosläkaren Filippa svepte - leende bakom munskyddet – förbi och lade en ryggbedövning som förvandlade bål och ben till timmerstockar.

Sköterskor och biträden beredde operationen i ett effektivt och harmoniskt samspel. Där fanns en slags musikalitet. I en operationssal spelar man faktiskt också på många instrument.

Efter fyra-fem timmar, tillbakarullad till avdelning 34. Jag läggs på blandad sal. Besök får tas emot när som helst. Mobilen får vara på. Den goda andan återfinns också på röntgen och i sjukgymnastiken.

Givetvis finns en besvikelse bland personalen över att deras arbete inte får sin uppskattning i lönebildningen. Men yrkesetiken låter inte denna gå ut över patienterna.

Det jag här berättar är inte en udda solskenshistoria. Den är en anekdot ur verkligheten.

Det är egentligen ganska egendomligt att den enskilde entreprenören och det enskilda initiativet i så hög grad heroiseras i en tid där samverkan och gemenskap är förutsättningar för att förverkliga en globalisering av marknaden, produktion och utbildning.

De viktigaste frågorna – säkerhet, välfärd, miljö, jobb och tillväxt – kommer att kräva arbetslag likt dem jag mötte på S:t Görans sjukhus.

Publicerad i Dalarnas Tidningar 2013-05-14