Posts
Årskrönikor i tv eller andra medier fastnar i händelser. De lär oss inte att se hur skeenden bestäms av förändrade relationer mellan olika delar i komplexa system. Under 2011 bröt några komplexa systemrelationer samman. Spänningar hade byggts upp under många år. När system brister utlöser de vågor av svåröverskådliga följdverkningar.
Två och en halv kilometer under havsbotten utanför Japans östkust, brast den spänning mellan två kontinentalplattor som byggts upp under årtusenden. Det geologiska systemet producerade den värsta jordbävning som någonsin uppmätts. Den destabiliserade energiproduktionen – kärnkraftverk slogs ut, andra stängdes. Den pressade upp oljepriserna, slog sönder industriella leveranskedjor i bilindustrin, dator- och telekomindustrier. En tsunami dödade många hundra tusentals människor.
Den 4 januari dog en tunisisk grönsakshandlare. Han hade tänt på sig själv utanför en polisstation i staden Sidi Bouzid. Hans martyrdöd utlöste en missnöjesvåg som fortsätter att rulla genom norra Afrika och Mellanöstern. Ett maktsystem, vars strukturer i generationer byggt på förtryck förlorade sin grundläggande förutsättning för att fungera: rädslan. Nu är systemdynamiken bortom politisk kontroll. Syrien, Jemen, Irak, Iran, Saudi, Pakistan kommer att falla. Detta sker i världens per capita mest rustade länder.
I Europa har den finansiella systemet, Eurosystemet, gått sönder. Den ömsesidiga solidariteten och respekten för ordning och reda hade fått ge vika för populistisk överbudspolitik och för omättliga väljarkrav (jämför Sverige på 1970- och 80-talen). USA uppvisar jättelika underskott i budget och utrikeshandel. Relationerna mellan medborgare (konsumenter, förmånsmottagare, låntagare…) och statsledningar bygger upp för en folklig/politisk jordbävning. Dessvärre ligger inte inom räckhåll den tillväxt som inom överskådlig tid skulle rätta till obalanserna. Förtroendet rinner ut ur systemen.
I Ryssland har folket satt sig i rörelse mot Putins cementering av sitt maktinnehav. Kina ska byta stats- och partiledning år 2012. USA ska välja president. Stormaktsystemet befinner sig i rörelse.
Den fas i historiens förlopp som 2012 infinner sig i, kommer fortsatt påvisa tillvarons tilltagande ömsesidiga beroenden/relationer mellan naturens beteenden, teknologins möjligheter och skörheter samt människans politiska och finansiella försök att utöva makt och kontroll över tidens skeenden och komplexa systemrelationer.
Det är inte tiden som är ur led, utan våra sätt att tänka om den.
God fortsättning på tidsresan!
Publicerad i Dalarnas Tidningar 31 december 2011
Saturday, December 31, 2011
Friday, December 30, 2011
Framtiden i Kommission
Det ledande partiet i minoritetsregeringen har påbörjat omskrivningen av sin politiska historia. Detta är inte helt unikt när ett parti börjar tillskriva sig statsbärande status. Partiet tar nu också initiativ till att skriva ut framtiden. Regeringens fyra partiledare har utsett sig själva till en Framtidskommission. Syftet är att döma av tidsplanen att bereda underlaget för den politiska diskussionen i nästa valrörelse, att innehålla problemformuleringsinitiativet.
Jag tror aldrig socialdemokratin offentligt benämnde sig som statsbärande, även om partiet i praktiken innehade denna i grunden demokratiskt osunda ställning. Den ger den makthybris, som obevekligen leder till förfall.
Inget statsbärande parti eller rörelse har överlevt i evärdlig tid. Den socialdemokratiska maktbasen byggdes till synes ointaglig, omfattade de flesta samhällsområden. Det tusenåriga riket låg som på rätlinjig räls. ”Samhället är styrbart” skrev de ledande ekonomerna i en SNS-bok 1983.
Men så blev det inte, trots en 1982 alldeles nytillträdd ”framtidsminister”, den kloke Ingvar Carlsson. Framtiden blev inte som den tänktes ut. Idag ligger socialdemokratin i spillror. De är förvisso inte ensamma att ha vandrat ut i öknen. Alla Europas ”statsbärande” partier och rörelser under de senaste hundra åren har gått ned i de gravar som långliga maktinnehav gräver. Historien är en hårdhänt, obeveklig läromästare. Högmod har föregått fall. Det är obegripligt att makten aldrig lär sig: att söka hegemonisk makt är alltid början till slutet. Maktinnehavet sätter ner vitaliteten i lärandet till förmån för det egenkära rättfärdigandet av att maktinnehavet blivit ”vårt”.
Inget kan bättre ge ”friskhetens klara hy” än att vara sin egen mest intelligenta opposition. Men för att betjäna ett sådant syfte är inte Framtidskommissionen sammansatt.
Att tillsätta en Kommission är pretentiöst, för att inte säga pompöst. En Kommission tillsätts när någonting obehagligt och svårbemästrat har skett, något som de sedvanliga politiska mekanismerna inte förmår lösa; frågor där konflikterna skär som skalpeller över partigränser och genom valmanskåren. En Kejne-kommission, en Energikommission, Palmekommission, Etik- och förtroendekommissionen, en Estoniakommission. Alla har de handlat om politiska eller myndighetshaverier. Skulle nu också ”framtiden” vara ett sådant?
Men framtiden blir aldrig som det är tänkt, framförallt inte som makten tänker sig. Det är rent av en bisarr tanke – från den annars så förståndige Per Schlingman – att söka stänga in framtidsdiskussionen i partiledarbur, några med darriga mandat, och en därtill på oklara grunder utvald expertgrupp.
Det finns goda skäl att anta att den samhällsmodell och de ideologier som format 1900-talets maktstrukturer bryts ned av en teknologisk revolution, att den ”kreativa destruktionen” är av en sådan genomgripande natur att föreställningen att partiledare och ekonomer skulle kunna styra ”framtiden” i grunden är tokot. Det är ”svenskt” att Kommissionen inte rymmer någon med bakgrund i teknologi (en Brian Arthur eller Anders Ynnerman), i poesi (en Tomas Tranströmer eller Bei Dao) eller en curator/kritiker (en Lars Nittve eller Norman Lebrecht). Urvalet saknar de som har fantasi att frigöra sig från nuets debatter och strukturer: Påhittarna.
Verklig förändring sker inte på maktens villkor. Obeständigheten är varats villkor. Samtidens famlande efter ”hållbarhet” (och politikens och marknadens löften därom) är en eftersläpning av föreställningen om den tillvarons stabilitet och förutsägbarhet, som byggde det utopiska 1900-talssamhället.
Men kanske är Kommissionens uppgift att för en stund stötta upp föreställningen om regeringsmaktens beständighet. Jag tar mig därför friheten att föreslå ett annat format för en framtidsdiskussion än att forma en Regeringskommission. Idén bygger också på att förnya den svenska/nordiska modellens framgångsrecept: samverkans och konsensustraditionen. Vi har i långliga tider vetat att komma överens att komma överens är en god grund för samhällsbygge.
Här är mitt förslag:
1.Formulera en huvudfråga för samtal och diskussion om framtid, till exempel; vad skall vi ha Sverige till? Vi använde den frågan för samtal om framtid i skolor i samband med millennieskiftet.
Framtiden blir att leva i och med komplexitet. Vi kommer att få veta och kunna så mycket mer. Därför blir lärandet den inre kärnan i allt värdeskapande, i det vi vant oss att kalla arbete.
2.Erbjud hela Sverige att delta: skolor, studieförbund, konstnärer, nätverk av alla sorter, företag, forskare, fritänkare gör lärresor i samspel och växande gemenskap. Skapa debatter- inte bara på nätet. Över generations -och intressentgränser. Håll ”de som vet bäst” borta.
3.Etablera en stödorganisation, vars uppgift ska vara att ge metod- och processtöd, finansiera särskilt kreativa uppslag och frågeställningar. Den bör vara internationellt sammansatt. Lärande i vår tid kan inte begränsas till ett nationellt intresse eller territorium. Klimat, miljö, finans, euro och humanitära kriser visar att spelet inte längre handlar om att vinna över alla andra. Det handlar om att 193 nationer ska ta ansvar, inte att ”vi” ska konkurrera ut alla andra.
4.Om statliga medel skall användas måste riksdagen stå bakom beslut och process. Om enskilda partier vill göra egna utredningar skall självklart det egna partiet stå för finansieringen.
Det har skrivits och skrivs mycket strunt om framtiden, särskilt av dem som vill lägga den tillrätta att passa för den egna (alltid) begränsade ambitionen utifrån den egna (alltid) begränsade kunskapen. Ingen kan veta allt men alla kan tillföra något.
För hundra år sedan sattes folkbildning i system i Sverige. Den drog fram över hela samhället och lade grunden för en ny nationell identitet. Den gav demokratins genombrott den kunskapsbas detta förutsatte och behövde.
Nu, när det moderna projektets hierarkiska, rationalistiskt och nationalistiskt rätlinjiga modeller går sönder, krävs ett annat kunskaps- och institutionsbygge. Den globaliserande verklighetens ömsesidiga mänskliga, teknologiska, miljö- och ekonomiska beroenden förutsätter en annan identitet än den nationellt försnävade. Den nya måste byggas i demokratisk solidaritet med alla de som är delaktiga i att skapa det vi behöver: energi, mat och kläder men likaså säkerhet, ekonomisk trygghet och frihet.
Syftet bör vara att vi själva- medborgarna– lär oss att skärpa vår förmåga att hantera samhällsevolutionens tilltagande och löftesrika komplexitet. Detta kräver ansvarstagande av oss alla, men också för alla.
Publicerad i DN 2011-12-30
Jag tror aldrig socialdemokratin offentligt benämnde sig som statsbärande, även om partiet i praktiken innehade denna i grunden demokratiskt osunda ställning. Den ger den makthybris, som obevekligen leder till förfall.
Inget statsbärande parti eller rörelse har överlevt i evärdlig tid. Den socialdemokratiska maktbasen byggdes till synes ointaglig, omfattade de flesta samhällsområden. Det tusenåriga riket låg som på rätlinjig räls. ”Samhället är styrbart” skrev de ledande ekonomerna i en SNS-bok 1983.
Men så blev det inte, trots en 1982 alldeles nytillträdd ”framtidsminister”, den kloke Ingvar Carlsson. Framtiden blev inte som den tänktes ut. Idag ligger socialdemokratin i spillror. De är förvisso inte ensamma att ha vandrat ut i öknen. Alla Europas ”statsbärande” partier och rörelser under de senaste hundra åren har gått ned i de gravar som långliga maktinnehav gräver. Historien är en hårdhänt, obeveklig läromästare. Högmod har föregått fall. Det är obegripligt att makten aldrig lär sig: att söka hegemonisk makt är alltid början till slutet. Maktinnehavet sätter ner vitaliteten i lärandet till förmån för det egenkära rättfärdigandet av att maktinnehavet blivit ”vårt”.
Inget kan bättre ge ”friskhetens klara hy” än att vara sin egen mest intelligenta opposition. Men för att betjäna ett sådant syfte är inte Framtidskommissionen sammansatt.
Att tillsätta en Kommission är pretentiöst, för att inte säga pompöst. En Kommission tillsätts när någonting obehagligt och svårbemästrat har skett, något som de sedvanliga politiska mekanismerna inte förmår lösa; frågor där konflikterna skär som skalpeller över partigränser och genom valmanskåren. En Kejne-kommission, en Energikommission, Palmekommission, Etik- och förtroendekommissionen, en Estoniakommission. Alla har de handlat om politiska eller myndighetshaverier. Skulle nu också ”framtiden” vara ett sådant?
Men framtiden blir aldrig som det är tänkt, framförallt inte som makten tänker sig. Det är rent av en bisarr tanke – från den annars så förståndige Per Schlingman – att söka stänga in framtidsdiskussionen i partiledarbur, några med darriga mandat, och en därtill på oklara grunder utvald expertgrupp.
Det finns goda skäl att anta att den samhällsmodell och de ideologier som format 1900-talets maktstrukturer bryts ned av en teknologisk revolution, att den ”kreativa destruktionen” är av en sådan genomgripande natur att föreställningen att partiledare och ekonomer skulle kunna styra ”framtiden” i grunden är tokot. Det är ”svenskt” att Kommissionen inte rymmer någon med bakgrund i teknologi (en Brian Arthur eller Anders Ynnerman), i poesi (en Tomas Tranströmer eller Bei Dao) eller en curator/kritiker (en Lars Nittve eller Norman Lebrecht). Urvalet saknar de som har fantasi att frigöra sig från nuets debatter och strukturer: Påhittarna.
Verklig förändring sker inte på maktens villkor. Obeständigheten är varats villkor. Samtidens famlande efter ”hållbarhet” (och politikens och marknadens löften därom) är en eftersläpning av föreställningen om den tillvarons stabilitet och förutsägbarhet, som byggde det utopiska 1900-talssamhället.
Men kanske är Kommissionens uppgift att för en stund stötta upp föreställningen om regeringsmaktens beständighet. Jag tar mig därför friheten att föreslå ett annat format för en framtidsdiskussion än att forma en Regeringskommission. Idén bygger också på att förnya den svenska/nordiska modellens framgångsrecept: samverkans och konsensustraditionen. Vi har i långliga tider vetat att komma överens att komma överens är en god grund för samhällsbygge.
Här är mitt förslag:
1.Formulera en huvudfråga för samtal och diskussion om framtid, till exempel; vad skall vi ha Sverige till? Vi använde den frågan för samtal om framtid i skolor i samband med millennieskiftet.
Framtiden blir att leva i och med komplexitet. Vi kommer att få veta och kunna så mycket mer. Därför blir lärandet den inre kärnan i allt värdeskapande, i det vi vant oss att kalla arbete.
2.Erbjud hela Sverige att delta: skolor, studieförbund, konstnärer, nätverk av alla sorter, företag, forskare, fritänkare gör lärresor i samspel och växande gemenskap. Skapa debatter- inte bara på nätet. Över generations -och intressentgränser. Håll ”de som vet bäst” borta.
3.Etablera en stödorganisation, vars uppgift ska vara att ge metod- och processtöd, finansiera särskilt kreativa uppslag och frågeställningar. Den bör vara internationellt sammansatt. Lärande i vår tid kan inte begränsas till ett nationellt intresse eller territorium. Klimat, miljö, finans, euro och humanitära kriser visar att spelet inte längre handlar om att vinna över alla andra. Det handlar om att 193 nationer ska ta ansvar, inte att ”vi” ska konkurrera ut alla andra.
4.Om statliga medel skall användas måste riksdagen stå bakom beslut och process. Om enskilda partier vill göra egna utredningar skall självklart det egna partiet stå för finansieringen.
Det har skrivits och skrivs mycket strunt om framtiden, särskilt av dem som vill lägga den tillrätta att passa för den egna (alltid) begränsade ambitionen utifrån den egna (alltid) begränsade kunskapen. Ingen kan veta allt men alla kan tillföra något.
För hundra år sedan sattes folkbildning i system i Sverige. Den drog fram över hela samhället och lade grunden för en ny nationell identitet. Den gav demokratins genombrott den kunskapsbas detta förutsatte och behövde.
Nu, när det moderna projektets hierarkiska, rationalistiskt och nationalistiskt rätlinjiga modeller går sönder, krävs ett annat kunskaps- och institutionsbygge. Den globaliserande verklighetens ömsesidiga mänskliga, teknologiska, miljö- och ekonomiska beroenden förutsätter en annan identitet än den nationellt försnävade. Den nya måste byggas i demokratisk solidaritet med alla de som är delaktiga i att skapa det vi behöver: energi, mat och kläder men likaså säkerhet, ekonomisk trygghet och frihet.
Syftet bör vara att vi själva- medborgarna– lär oss att skärpa vår förmåga att hantera samhällsevolutionens tilltagande och löftesrika komplexitet. Detta kräver ansvarstagande av oss alla, men också för alla.
Publicerad i DN 2011-12-30
Wednesday, December 21, 2011
En stor europé
En av vår samtids stora humanister, Vaclav Havel är död. Hans exempel och livsgärning är ett viktigt föredöme, en fixstjärna, för Europa i just denna Europas ödestid.
Vi hade flera gånger bjudit Havel att komma till Tällberg Forum för att tala till oss, men hans långvariga sjukdom lade hinder i vägen. Men år 2006 sände han Tällberg Forum en hälsning och ett budskap via video. Märkt av sin cancer, allvarlig i tonen, manade han till solidaritet och vaksamhet för rättvisa och medmänsklighet. Han sade att hoppet ska ställas till människans förmåga att ”tygla sin arrogans gentemot naturen”. Utan förtänksamhet och utan sans och måtta förbrukar vi vår miljö, var hans allvarliga budskap.
Havels misstro mot människors och nationers oförmåga att ”komma överens att komma överens” (temat för 2011 års Tällberg Forum) är bekräftad i svaga eller uteblivna internationella avtal och i politikens oförmåga till problemlösning i demokratisk ordning. Eller rättare sagt, nationernas oförmåga att finna en global demokratisk ordning som kan hantera de globala systemproblemen som växer inom miljö, klimat, finans, mat- och vattenförsörjning.
Vaclav Havel var poeten, dramatikern som blev dissident och president två gånger om. Först i Tjeckoslovakien, senare i Tjeckien. Hans politiska agenda var helt enkelt demokrati, frihet, respekt för människan. Han kom att symbolisera det som då, på 1990-talet kom att kallas ”sammets-revolutionen”.
Alexander Dubcek, under Pragvåren 1968 - som föregick den sovjetiska invasionen i augusti samma år – var en förelöpare.
Havel var en levande europé. Han förkroppsligade de värderingar som trots all fascism, alla förföljelser och trots alla krig gjort Europa till någonting viktigt att kämpa för: en det fria ordets, rättssäkerhetens och den sublima poesins, musikens och konstens hemvist.
Europa är ånyo i djup kris, monetär och moralisk (eller kanske ska den uttryckas precis tvärtom – moralisk och monetär). Den europeiska solidariteten hänger idag på den sköraste tråd. Vi kan inte ta för givet att demokrati och solidaritet kommer att stå emot när arbetslösheten går mot 15 procent. Totalitära krafter är tydliga i Ungern. Romer förföljs öppet i Frankrike, Rumänien och Ungern. Främlingshat och antimigration har bitit sig fast i de politiska församlingarna.
Havel talade till oss, med stort vemod och allvar, om människans oförmåga att disciplinera sin arrogans mot andra och gentemot naturen.
Jag tror inte vi på riktigt blir människor om vi inte förmår leva i omsorg om allt annat levande. Detta är demokratins kärna och ändamål.
God Jul, kära läsekrets.
Publicerad i Dalarnas Tidningar 21 december 2011
Vi hade flera gånger bjudit Havel att komma till Tällberg Forum för att tala till oss, men hans långvariga sjukdom lade hinder i vägen. Men år 2006 sände han Tällberg Forum en hälsning och ett budskap via video. Märkt av sin cancer, allvarlig i tonen, manade han till solidaritet och vaksamhet för rättvisa och medmänsklighet. Han sade att hoppet ska ställas till människans förmåga att ”tygla sin arrogans gentemot naturen”. Utan förtänksamhet och utan sans och måtta förbrukar vi vår miljö, var hans allvarliga budskap.
Havels misstro mot människors och nationers oförmåga att ”komma överens att komma överens” (temat för 2011 års Tällberg Forum) är bekräftad i svaga eller uteblivna internationella avtal och i politikens oförmåga till problemlösning i demokratisk ordning. Eller rättare sagt, nationernas oförmåga att finna en global demokratisk ordning som kan hantera de globala systemproblemen som växer inom miljö, klimat, finans, mat- och vattenförsörjning.
Vaclav Havel var poeten, dramatikern som blev dissident och president två gånger om. Först i Tjeckoslovakien, senare i Tjeckien. Hans politiska agenda var helt enkelt demokrati, frihet, respekt för människan. Han kom att symbolisera det som då, på 1990-talet kom att kallas ”sammets-revolutionen”.
Alexander Dubcek, under Pragvåren 1968 - som föregick den sovjetiska invasionen i augusti samma år – var en förelöpare.
Havel var en levande europé. Han förkroppsligade de värderingar som trots all fascism, alla förföljelser och trots alla krig gjort Europa till någonting viktigt att kämpa för: en det fria ordets, rättssäkerhetens och den sublima poesins, musikens och konstens hemvist.
Europa är ånyo i djup kris, monetär och moralisk (eller kanske ska den uttryckas precis tvärtom – moralisk och monetär). Den europeiska solidariteten hänger idag på den sköraste tråd. Vi kan inte ta för givet att demokrati och solidaritet kommer att stå emot när arbetslösheten går mot 15 procent. Totalitära krafter är tydliga i Ungern. Romer förföljs öppet i Frankrike, Rumänien och Ungern. Främlingshat och antimigration har bitit sig fast i de politiska församlingarna.
Havel talade till oss, med stort vemod och allvar, om människans oförmåga att disciplinera sin arrogans mot andra och gentemot naturen.
Jag tror inte vi på riktigt blir människor om vi inte förmår leva i omsorg om allt annat levande. Detta är demokratins kärna och ändamål.
God Jul, kära läsekrets.
Publicerad i Dalarnas Tidningar 21 december 2011
Tuesday, December 13, 2011
På rutinens brant
Understundom, eller snarare allt som oftast, blir det inte som det var lovat vare sig i äldrevården, i Telias kundservice, i SJ's snöröjning i växlarna längs banan, i SOS larmcentraler eller i IKEA's reklamationsköer, i föräldrars ansvarstagande för sina barns skolk eller i bankernas pensionsfondslöften. Ibland är löftesbryteriet satt i system. Genom vanvårdsbolaget Carema har det svenska språket tillförts en symbol och synonym för inhumanitet och ansvarslöshet.
När fel och brister får konsekvenser för människors väl och ve var det förr brukligt att i första hand skylla på ”någon annan”; inte mitt fel utan någon annans. Det var någon annan som inte hade lagt papper i kopieringsapparaten. Det var någon annan som inte hade sköljt ut kaffekopparna. Det var någon annan som hade struntat i att informera.
Idag är det annorlunda, idag skyller de ansvariga på ”något annat”. Nu är det fel på ”systemet”, det är fel i styrningen inne i systemet. Det är fel på systemets koder och funktion. De ansvarigas standardmantra: det har blivit fel i rutinerna. Den utlovade åtgärden blir alltså ”vi ska se över rutinerna”.
Detta innebär att företag och samhällsinstitutioner steg för steg lyfter över det personliga ansvaret från människor av kött och blod till ett neutrum, till ”systemet”. Och systemet det styrs, ja, av rutinerna, av programmeringen, av koderna. Detta är en bild av framtiden, där i allt högre och tätare grad våra liv och beteenden styrs av de rutiner som reglerar systemens funktion. Dessutom blir systemen alltmer integrerade och beroende av varandra. De bildar tillsammans en teknokratisk väv i vilken tillvaron äger rum.
Carema är en del av det globala finanssystemets eviga jakt på fiktiva värden som skapas av vinstförväntningar som är inbäddade i bonussystem och kostnadssänkningslöften som låg i det ursprungliga företagsförvärvets tillväxtkalkyl. Cheferna belånar sina bonusförväntningar och binder sig vid konsumtionsnivåer som kräver ständiga tillskott av ökade bonusar. Så fungerar systemet, så fungerar det också i bankerna. Bonusarna rättfärdigas genom att sägas vara en del av ett globalt system. Därför måste det föreligga jämlikhet mellan bankchefer i USA och bankchefer i Stockholm. Och förresten, Pacta sunt servanda: Avtal är till för att hållas. Åtminstone på toppen av banken, men inte nödvändigtvis för folket.
Jag ringde igår till Microsoft i Stockholm för att försöka nå dess verkställande direktör i en speciell fråga. Den programmerade robotrösten ledde mig vidare genom alternativvalens djungler. Jag tvingades till fjorton knapptryckningar innan en levande mänsklig röst nådde mitt öra. Jag satt fast i systemet.
Vid en viss punkt, omöjlig att i förväg vare sig definiera eller tidsbestämma, brister lögnen; brister tron på löften och ansvar som aldrig blev bejakade. Till slut infinner sig den punkt när den vitmenade och välmenande lögnen svärtas till svek.
Det farliga som händer är att personligt omdöme och ansvar neutraliseras till en mekanik eller elektronik. Det är rutinerna som visat dåligt omdöme, brist på ansvarskänsla, brist på empatisk förmåga. Inte jag, utan något annat.
Publicerad i DT 2011-12-04
När fel och brister får konsekvenser för människors väl och ve var det förr brukligt att i första hand skylla på ”någon annan”; inte mitt fel utan någon annans. Det var någon annan som inte hade lagt papper i kopieringsapparaten. Det var någon annan som inte hade sköljt ut kaffekopparna. Det var någon annan som hade struntat i att informera.
Idag är det annorlunda, idag skyller de ansvariga på ”något annat”. Nu är det fel på ”systemet”, det är fel i styrningen inne i systemet. Det är fel på systemets koder och funktion. De ansvarigas standardmantra: det har blivit fel i rutinerna. Den utlovade åtgärden blir alltså ”vi ska se över rutinerna”.
Detta innebär att företag och samhällsinstitutioner steg för steg lyfter över det personliga ansvaret från människor av kött och blod till ett neutrum, till ”systemet”. Och systemet det styrs, ja, av rutinerna, av programmeringen, av koderna. Detta är en bild av framtiden, där i allt högre och tätare grad våra liv och beteenden styrs av de rutiner som reglerar systemens funktion. Dessutom blir systemen alltmer integrerade och beroende av varandra. De bildar tillsammans en teknokratisk väv i vilken tillvaron äger rum.
Carema är en del av det globala finanssystemets eviga jakt på fiktiva värden som skapas av vinstförväntningar som är inbäddade i bonussystem och kostnadssänkningslöften som låg i det ursprungliga företagsförvärvets tillväxtkalkyl. Cheferna belånar sina bonusförväntningar och binder sig vid konsumtionsnivåer som kräver ständiga tillskott av ökade bonusar. Så fungerar systemet, så fungerar det också i bankerna. Bonusarna rättfärdigas genom att sägas vara en del av ett globalt system. Därför måste det föreligga jämlikhet mellan bankchefer i USA och bankchefer i Stockholm. Och förresten, Pacta sunt servanda: Avtal är till för att hållas. Åtminstone på toppen av banken, men inte nödvändigtvis för folket.
Jag ringde igår till Microsoft i Stockholm för att försöka nå dess verkställande direktör i en speciell fråga. Den programmerade robotrösten ledde mig vidare genom alternativvalens djungler. Jag tvingades till fjorton knapptryckningar innan en levande mänsklig röst nådde mitt öra. Jag satt fast i systemet.
Vid en viss punkt, omöjlig att i förväg vare sig definiera eller tidsbestämma, brister lögnen; brister tron på löften och ansvar som aldrig blev bejakade. Till slut infinner sig den punkt när den vitmenade och välmenande lögnen svärtas till svek.
Det farliga som händer är att personligt omdöme och ansvar neutraliseras till en mekanik eller elektronik. Det är rutinerna som visat dåligt omdöme, brist på ansvarskänsla, brist på empatisk förmåga. Inte jag, utan något annat.
Publicerad i DT 2011-12-04
Tuesday, November 15, 2011
Denise och Hanna
Det var sent på dagen och glest med kunder i butiken i Leksand. I kassan möttes jag av två unga flickor som frågade om de fick hjälpa mig att stoppa ned varorna i bärkassarna.
På deras vita tröjor stod en lite konstig text, kratiresa. Jag frågade vad det nu var. De sträckte ut armarna. Och där stod Demokratiresa! Vad var nu detta? Jo, svarade Denise och Hanna, 14 år, vi ska i september nästa år fara till Auschwitz i Polen, till koncentrationsläger i Tyskland och till Berlin för att ännu bättre förstå vikten av demokratin. De går på Åkerö skola i Leksand. Där har man nu i många år låtit årskurs 9 göra denna resa. Över 400 har hittills rest tillsammans med lärare och föräldrar.
Jag har själv besökt Auschwitz för ganska precis femtio år sedan. Besöket är etsat i mitt minne för evigt. Jag har gått längs järnvägsspåren där människor sorterades till vänster eller till höger: Direkt till gaskamrarna eller till arbetslägret som mellanstation. Fascister är människor som vet med sig att veta bättre än andra människor i kraft av ras, nationalitet, kunskap eller helt enkelt makt. De tar sig makten att sortera agnar från vetet, kunniga från okunniga, begåvade från obegåvade, arier från judar.
I Tällberg tronade Gustaf Ankarcrona. Han gjorde mycket för hembygd och svenskhet. Men han var, som Gustav Näsström skrev i sin bok om Dalarna som svenskt ideal, en aggressiv antisemit. Därför blev han aldrig bjuden hem till Zorngården i Mora, Emma var ju judinna, född Lamm. I Dalarna mätte rasbiologen Bertil Lundman skallar och näsor för att rasbestämma befolkningen. Var de av nordisk stam eller månne av invandrad? Hans artiklar publicerades under ett tiotal år i Dalarnas Hembygdsbok.
Det svenska Rasbiologiska Institutet grundades 1922 genom ett riksdagsbeslut. Dess chef Herman Lundborg, antisemit, blev sedermera också rådgivare till nazisterna i Tyskland i hithörande frågor. Institutet var inrymt i Dekanhuset i Uppsala. Detta hyste också den teologiska fakulteten. Att mäta skillnader i skallform eller kunskap och intelligens för den delen - det kan kvitta - i syfte att sortera människor för vad de får bli eller inte, är demokratins dödgräveri. Det svenska steriliseringsprogrammet skördade 63 000 offer fram till 1975.
Därför är det viktigt, viktigare än någonsin, att åka på skolresa till Auschwitz. Att se med egna ögon, att känna med eget hjärta vad den extrema elitismens tyranneri kan göra när föraktet för andra som inte är som jag, fått fotfäste.
Bo Ekman
Publicerad i Dalarnas tidningar 13 november 2011
På deras vita tröjor stod en lite konstig text, kratiresa. Jag frågade vad det nu var. De sträckte ut armarna. Och där stod Demokratiresa! Vad var nu detta? Jo, svarade Denise och Hanna, 14 år, vi ska i september nästa år fara till Auschwitz i Polen, till koncentrationsläger i Tyskland och till Berlin för att ännu bättre förstå vikten av demokratin. De går på Åkerö skola i Leksand. Där har man nu i många år låtit årskurs 9 göra denna resa. Över 400 har hittills rest tillsammans med lärare och föräldrar.
Jag har själv besökt Auschwitz för ganska precis femtio år sedan. Besöket är etsat i mitt minne för evigt. Jag har gått längs järnvägsspåren där människor sorterades till vänster eller till höger: Direkt till gaskamrarna eller till arbetslägret som mellanstation. Fascister är människor som vet med sig att veta bättre än andra människor i kraft av ras, nationalitet, kunskap eller helt enkelt makt. De tar sig makten att sortera agnar från vetet, kunniga från okunniga, begåvade från obegåvade, arier från judar.
I Tällberg tronade Gustaf Ankarcrona. Han gjorde mycket för hembygd och svenskhet. Men han var, som Gustav Näsström skrev i sin bok om Dalarna som svenskt ideal, en aggressiv antisemit. Därför blev han aldrig bjuden hem till Zorngården i Mora, Emma var ju judinna, född Lamm. I Dalarna mätte rasbiologen Bertil Lundman skallar och näsor för att rasbestämma befolkningen. Var de av nordisk stam eller månne av invandrad? Hans artiklar publicerades under ett tiotal år i Dalarnas Hembygdsbok.
Det svenska Rasbiologiska Institutet grundades 1922 genom ett riksdagsbeslut. Dess chef Herman Lundborg, antisemit, blev sedermera också rådgivare till nazisterna i Tyskland i hithörande frågor. Institutet var inrymt i Dekanhuset i Uppsala. Detta hyste också den teologiska fakulteten. Att mäta skillnader i skallform eller kunskap och intelligens för den delen - det kan kvitta - i syfte att sortera människor för vad de får bli eller inte, är demokratins dödgräveri. Det svenska steriliseringsprogrammet skördade 63 000 offer fram till 1975.
Därför är det viktigt, viktigare än någonsin, att åka på skolresa till Auschwitz. Att se med egna ögon, att känna med eget hjärta vad den extrema elitismens tyranneri kan göra när föraktet för andra som inte är som jag, fått fotfäste.
Bo Ekman
Publicerad i Dalarnas tidningar 13 november 2011
Monday, November 7, 2011
Tillväxtdalen
Idag skulle en samling kring tillväxt ägt rum i Leksand. Men dessvärre har arrangemanget måst inställas. Intresset var för dåligt.
Med tanke på den dynamik som nu utvecklas i många delar av världen var detta stor skam. Dalarna och Sverige behöver all den inspiration och insikter om vad som är på gång.
Jag hade tillfälle att för ett par veckor sedan att resa runt, först i Tyskland och sedan i Silicon Valley för att bättre förstå vad som pågår i laboratorier och utvecklingsavdelningar. Jag kommer tillbaka med mer av hoppfullhet och tillförsikt.
Silicon Valley har under fyra årtionden varit vaggan för den digitala revolutionen. När jag var där lanserade Apple sin nya iPhonegeneration, 4S. Den sålde 4 miljoner första dagen! Det förra rekordet var 1,7. Version 4S har inbyggd artificiell intelligens. Programmet har fått namnet Siri (så hette min första lärarinna). Siri tar emot muntliga frågor och uppmaningar, till exempel: Behöver jag ett paraply idag? Eller Boka ett bord på den bästa tapasrestaurangen i Dallas! Systemet är lärande, vilket innebär att allteftersom miljoner användare ställer frågor byggs svarskapaciteten ut.
Jag besökte två företag, bland andra Tibco, som utvecklar system som gör det möjligt att fatta beslut i nästan samma ögonblick som någonting händer. Detta används i aktiehandel, i dagligvaruhandel, i spelbranschen. Det kallas realtidsbeslut. Branschen växer med över 25 procent om året.
Dessa nya teknologier friställer den dyrbaraste av resurser – tid – för viktigare saker än rutinjobb, till exempel lärande, kultur, produktutveckling, vård, omsorg, miljö, aktiv fritid.
Jag besökte laboratorier som arbetar med nya generationer av solenergi. Kostnadssänkningar och verkningsgrader som nu finns i prototyper är enastående. Priset för en kilowattimme, genererad av solstrålning, omvandlad med hjälp av artificiell fotosyntes kan inom ett par år ha kommit så lågt som 35-40 öre. Solenergi kommer att bli konkurrenskraftig med kol, och så småningom med alla fossila bränslen. CO2-problemet är under attack.
Silicon Valley är nog den enda utvecklingsregion som inte försöker kopiera Silicon Valley. Jag har rest och arbetat i regionen i 30 år och följt dess fenomenala förmåga att förnya sig själv. Skillnaden är stor till den europeiska scenen. Här råder mer av en stagnationens mentalitet. Fokus i Europa är på underskott och skuldberg, inte på hur resurserna ska förmeras. Förväntningarna ligger mer på ”när kommer nästa sparpaket?” än på ”när kommer nästa stora möjlighet?”.
USA har också enorma skuldproblem. Det gäller också delstaten Kalifornien. Tidigare administrationer har förött kapitalbas och ekonomi. De fattiga och de utslagna växer i antal. Men ändå frustar Silicon Valley på, inte minst tack vare de vinster som genererats av tidigare utvecklingsgenerationer.
Alltså – utvecklingen sprätter åt många håll. De sociala och miljöproblemen är stora. Det bästa sättet är ändå att ta tag i dem: att samlas, göra bra analys och formulera sin vision. Tällberg Foundation samlar tillsammans med Teknikdalen om några veckor 200 unga ledare från Dalarnas alla kommuner, men också från övriga Sverige och andra länder. Hoppet är vår vän!
Publicerad i Dalarnas tidningar 30 okt, 2011
Med tanke på den dynamik som nu utvecklas i många delar av världen var detta stor skam. Dalarna och Sverige behöver all den inspiration och insikter om vad som är på gång.
Jag hade tillfälle att för ett par veckor sedan att resa runt, först i Tyskland och sedan i Silicon Valley för att bättre förstå vad som pågår i laboratorier och utvecklingsavdelningar. Jag kommer tillbaka med mer av hoppfullhet och tillförsikt.
Silicon Valley har under fyra årtionden varit vaggan för den digitala revolutionen. När jag var där lanserade Apple sin nya iPhonegeneration, 4S. Den sålde 4 miljoner första dagen! Det förra rekordet var 1,7. Version 4S har inbyggd artificiell intelligens. Programmet har fått namnet Siri (så hette min första lärarinna). Siri tar emot muntliga frågor och uppmaningar, till exempel: Behöver jag ett paraply idag? Eller Boka ett bord på den bästa tapasrestaurangen i Dallas! Systemet är lärande, vilket innebär att allteftersom miljoner användare ställer frågor byggs svarskapaciteten ut.
Jag besökte två företag, bland andra Tibco, som utvecklar system som gör det möjligt att fatta beslut i nästan samma ögonblick som någonting händer. Detta används i aktiehandel, i dagligvaruhandel, i spelbranschen. Det kallas realtidsbeslut. Branschen växer med över 25 procent om året.
Dessa nya teknologier friställer den dyrbaraste av resurser – tid – för viktigare saker än rutinjobb, till exempel lärande, kultur, produktutveckling, vård, omsorg, miljö, aktiv fritid.
Jag besökte laboratorier som arbetar med nya generationer av solenergi. Kostnadssänkningar och verkningsgrader som nu finns i prototyper är enastående. Priset för en kilowattimme, genererad av solstrålning, omvandlad med hjälp av artificiell fotosyntes kan inom ett par år ha kommit så lågt som 35-40 öre. Solenergi kommer att bli konkurrenskraftig med kol, och så småningom med alla fossila bränslen. CO2-problemet är under attack.
Silicon Valley är nog den enda utvecklingsregion som inte försöker kopiera Silicon Valley. Jag har rest och arbetat i regionen i 30 år och följt dess fenomenala förmåga att förnya sig själv. Skillnaden är stor till den europeiska scenen. Här råder mer av en stagnationens mentalitet. Fokus i Europa är på underskott och skuldberg, inte på hur resurserna ska förmeras. Förväntningarna ligger mer på ”när kommer nästa sparpaket?” än på ”när kommer nästa stora möjlighet?”.
USA har också enorma skuldproblem. Det gäller också delstaten Kalifornien. Tidigare administrationer har förött kapitalbas och ekonomi. De fattiga och de utslagna växer i antal. Men ändå frustar Silicon Valley på, inte minst tack vare de vinster som genererats av tidigare utvecklingsgenerationer.
Alltså – utvecklingen sprätter åt många håll. De sociala och miljöproblemen är stora. Det bästa sättet är ändå att ta tag i dem: att samlas, göra bra analys och formulera sin vision. Tällberg Foundation samlar tillsammans med Teknikdalen om några veckor 200 unga ledare från Dalarnas alla kommuner, men också från övriga Sverige och andra länder. Hoppet är vår vän!
Publicerad i Dalarnas tidningar 30 okt, 2011
Thursday, August 4, 2011
Den nya skiljelinjen
En högspänd, politiskt laddad skiljelinje har vuxit fram i globaliseringens kölvatten. De genomkalkylerade och utstuderade dåden i Norge är måhända en ytterlighet. En andra ytterlighet på reaktionsskalan mot globaliseringen är det passiva motstånd mot invandring som vi litet överslätande har lärt oss kalla främlingsfientlighet.
Den allra viktigaste politiska skiljelinjen i vår tid har kommit att bli den som går mellan nationalism och globalism/internationalisering; mellan monokultur och multikultur; mellan begränsad solidaritet och en identitet som bygger på förmågan till ett allt vidare ansvarstagande; mellan förhärligande av det egna, det provinsiella och bejakande av helhet och mångfald.
Förr gick de politiska skiljelinjerna, den organiserade konflikten, mellan landsbygd och stad, mellan kapital och arbete, mellan dem som har och dem som inte har. Dessa konflikter kommer att vara dynamiska också i framtiden men allt tydligare kommer den övergripande politiska frågan att vara att lösa konflikten mellan dem som vill bevara sin nationella egenart och dem som vill leva i en värld där den egna kulturen utvecklas i samspelet med alla andra.
Världen får allt fler nationalstater, snart 200, allt fler fördrag, avtal och mellanstatliga institutioner, i dag 6 129, som ska hålla isär och ihop oss. Vi försöker med andra ord samtidigt äta kakan och behålla den. Just däri ligger konflikten. De allra flesta vill ha globaliseringens frukter men inte ta ansvaret för dess konsekvenser.
Detta har lett till missnöjespartier, shariaattacker mot modernisering och västliga värderingar liksom islamofobiska reaktioner i Väst. Denna konflikt om den långsiktiga inriktningen för en global samhällsutveckling leder till småterror och storterror eftersom frågorna främst bearbetas utanför de etablerade politiska formerna.
Det politiska systemet måste därför förmå sig att artikulera denna växande samhällskonflikt för att kunna hantera den. Det innebär att den globala samhällsutvecklingen måste komma upp på de nationella politiska dagordningarna. Vi måste ta ansvaret att ge svaret på frågan: Hur i hela världen ska vi leva tillsammans; med vilken vision, med vilka värderingar och vilken rättsordning?
Utan svar på dessa frågor kommer vi inte tillsammans kunna lösa de stora systemfrågorna om tillväxt, energi, fördelning, klimat och miljö, fattigdom och solidaritet.
Publicerad i Dalarnas tidningar 2011-08-03
Den allra viktigaste politiska skiljelinjen i vår tid har kommit att bli den som går mellan nationalism och globalism/internationalisering; mellan monokultur och multikultur; mellan begränsad solidaritet och en identitet som bygger på förmågan till ett allt vidare ansvarstagande; mellan förhärligande av det egna, det provinsiella och bejakande av helhet och mångfald.
Förr gick de politiska skiljelinjerna, den organiserade konflikten, mellan landsbygd och stad, mellan kapital och arbete, mellan dem som har och dem som inte har. Dessa konflikter kommer att vara dynamiska också i framtiden men allt tydligare kommer den övergripande politiska frågan att vara att lösa konflikten mellan dem som vill bevara sin nationella egenart och dem som vill leva i en värld där den egna kulturen utvecklas i samspelet med alla andra.
Världen får allt fler nationalstater, snart 200, allt fler fördrag, avtal och mellanstatliga institutioner, i dag 6 129, som ska hålla isär och ihop oss. Vi försöker med andra ord samtidigt äta kakan och behålla den. Just däri ligger konflikten. De allra flesta vill ha globaliseringens frukter men inte ta ansvaret för dess konsekvenser.
Detta har lett till missnöjespartier, shariaattacker mot modernisering och västliga värderingar liksom islamofobiska reaktioner i Väst. Denna konflikt om den långsiktiga inriktningen för en global samhällsutveckling leder till småterror och storterror eftersom frågorna främst bearbetas utanför de etablerade politiska formerna.
Det politiska systemet måste därför förmå sig att artikulera denna växande samhällskonflikt för att kunna hantera den. Det innebär att den globala samhällsutvecklingen måste komma upp på de nationella politiska dagordningarna. Vi måste ta ansvaret att ge svaret på frågan: Hur i hela världen ska vi leva tillsammans; med vilken vision, med vilka värderingar och vilken rättsordning?
Utan svar på dessa frågor kommer vi inte tillsammans kunna lösa de stora systemfrågorna om tillväxt, energi, fördelning, klimat och miljö, fattigdom och solidaritet.
Publicerad i Dalarnas tidningar 2011-08-03
Thursday, July 28, 2011
Euron skapades i medvind
För några månader sedan skrev jag en reflektion i denna spalt med rubriken: Trasigt, trasigt... Den konstaterade att USA och Europa stod inför djupa, politiskt svårlösta problemkomplex, ett riktigt gyttjebad. Nu är vi där.
De politiska systemen förmår inte lösa de statsfinansiella problemen. Grundorsaken är enkel. Politiken är till syvende och sist nationell. Problemen den skall lösa är gränsöverskridande. EU har bättre redskap till hands än enskilda nationer som USA, Japan eller Kina. Men Euroländernas gemensamma valuta hade också krävt gemensam finanspolitik och budgetpolitik.
Euron är en medvindskonstruktion. Här finns ett glapp mellan verklighet och dröm. USA har spelat bort en hegemonisk maktposition. En radda av förlorade och kostsamma krig och skenande underskott i handel och budget har minskat handlingsutrymmet till praktiskt taget noll.
Det nationella politiska systemet fungerar inte längre som leverantör av kompromisser. Detta är låst av republikanernas fundamentalistiska värderingar och en nu gången tids föreställning om amerikansk exceptionalism. Det finansiella systemet varken slutar eller börjar vid amerikansk gräns. Så icke heller vid någon EU-gräns.
Den recession som rycker allt närmare är allas recession. Arbetslösheten är allas, liksom den kommande nedgången i aktie- och bostadsvärden.
De politiska institutionerna är oförmögna att lösa globalt sammanhängande problem. Dagens nationalstatsbundna ordning har visat sig lika oförmöget att lösa den akuta klimatkrisen liksom den akuta finanskrisen, eller för den delen fattigdomskrisen, resursfördelning, teknologiutveckling eller efterlevandet av mänskliga rättigheter.
Den bistraste av verkligheter är att vi faktiskt inte vet hur vi skall kunna komma överens på nationell och global nivå, samtidigt. Politiken, som den tillämpas, står mellan oss och lösningen.
Ingen tror väl att FN skall lösa dagens röra? Enligt FN:s register över bi- och multilaterala avtal och fördrag har minst 158 000 slutits under de sista 160 åren, de allra flesta sedan 1945. De flesta av dem är inte fullt ut respekterade eller fullföljda.
Om det hade varit så skulle världen ha sett mycket annorlunda i dag.
Publicerad i Dalarnas Tidningar 2011-07-25
Tyck till: mejla bo.ekman@tallbergfoundation.se
De politiska systemen förmår inte lösa de statsfinansiella problemen. Grundorsaken är enkel. Politiken är till syvende och sist nationell. Problemen den skall lösa är gränsöverskridande. EU har bättre redskap till hands än enskilda nationer som USA, Japan eller Kina. Men Euroländernas gemensamma valuta hade också krävt gemensam finanspolitik och budgetpolitik.
Euron är en medvindskonstruktion. Här finns ett glapp mellan verklighet och dröm. USA har spelat bort en hegemonisk maktposition. En radda av förlorade och kostsamma krig och skenande underskott i handel och budget har minskat handlingsutrymmet till praktiskt taget noll.
Det nationella politiska systemet fungerar inte längre som leverantör av kompromisser. Detta är låst av republikanernas fundamentalistiska värderingar och en nu gången tids föreställning om amerikansk exceptionalism. Det finansiella systemet varken slutar eller börjar vid amerikansk gräns. Så icke heller vid någon EU-gräns.
Den recession som rycker allt närmare är allas recession. Arbetslösheten är allas, liksom den kommande nedgången i aktie- och bostadsvärden.
De politiska institutionerna är oförmögna att lösa globalt sammanhängande problem. Dagens nationalstatsbundna ordning har visat sig lika oförmöget att lösa den akuta klimatkrisen liksom den akuta finanskrisen, eller för den delen fattigdomskrisen, resursfördelning, teknologiutveckling eller efterlevandet av mänskliga rättigheter.
Den bistraste av verkligheter är att vi faktiskt inte vet hur vi skall kunna komma överens på nationell och global nivå, samtidigt. Politiken, som den tillämpas, står mellan oss och lösningen.
Ingen tror väl att FN skall lösa dagens röra? Enligt FN:s register över bi- och multilaterala avtal och fördrag har minst 158 000 slutits under de sista 160 åren, de allra flesta sedan 1945. De flesta av dem är inte fullt ut respekterade eller fullföljda.
Om det hade varit så skulle världen ha sett mycket annorlunda i dag.
Publicerad i Dalarnas Tidningar 2011-07-25
Tyck till: mejla bo.ekman@tallbergfoundation.se
Sunday, July 10, 2011
I förhandlingsfabriken
Världshandelsorganisationen (WTO) ligger i ett av de gamla kontorspalatsen från Nationernas förbunds (NF:s) tidevarv. NF kom som bekant till 1919 som ett av de nästan omedelbart förgängliga resultaten av fredsförhandlingarna i Paris efter första världskriget.
På WTO presiderar Pascal Lamy. Hans utstrålning är en kombination av en buddistmunk och en driven europeisk intellektuell. Han leder den kanske mest framgångsrika av mellanstatliga organisationer.
Det finns inte mindre än 6 129 sådana. Deras uppgift är att övervaka mer än 150 000 fördrag, avtal och protokoll. Ingen vet riktigt hur många. Vi kan också vara säkra på att den ena handen inte riktigt vet vad den andra gör.
Därutöver finns nu 196 nationalstater. Snart är de 200. Förhandlingssalen i WTO ser ut som en tätt sammanpackad monteringsfabrik i Kina. WTO är en förhandlingsfabrik.
Jag deltar inte i några förhandlingar, men i ett mindre informellt möte, som Lamy sammankallat om den svåra frågan om hur världens länder kan göra våra liv säkrare, ekonomin växande, miljön renare och samarbetet mer förtroendefullt.
Det är likartade frågor som behandlades på Tällberg Forum som just avslutats. Detta år i Sigtuna. Både vid Tällberg Forum och i Genève får jag intrycket att äntligen (som Gert Fylking skulle ha utropat), har så kallad Global Governance kommit högre på dagordningen. Hur ska vi sköta våra gemensamma intressen?
Vid Genèvemötet underströk Lamy att kunskap och insikt på den lokala nivån är en förutsättning för framgångsrik samverkan mellan marknader och länder på den globala nivån. Jag kunde berätta om hur Tällberg Forum samlat till samtal och diskussioner om ekonomi, miljö, tillväxt och globalisering med allmänheten i Sigtunas olika kommundelar.
Det viktigaste jag tog med mig från årets Tällberg Forum 2011, att förmedla till WTO, var att allmänhetens kunskap, insikt och medvetenhet växer med globaliseringens tilltagande komplexitet. Jag tror vi håller på att bli skickligare att forma våra liv för en värld med allt färre gränsövergångar och med en vidare solidaritet.
Som min mor brukade säga: Svårigheter är till för att övervinnas!
Publicerad i Dalarnas tidningar 2011-07-10
På WTO presiderar Pascal Lamy. Hans utstrålning är en kombination av en buddistmunk och en driven europeisk intellektuell. Han leder den kanske mest framgångsrika av mellanstatliga organisationer.
Det finns inte mindre än 6 129 sådana. Deras uppgift är att övervaka mer än 150 000 fördrag, avtal och protokoll. Ingen vet riktigt hur många. Vi kan också vara säkra på att den ena handen inte riktigt vet vad den andra gör.
Därutöver finns nu 196 nationalstater. Snart är de 200. Förhandlingssalen i WTO ser ut som en tätt sammanpackad monteringsfabrik i Kina. WTO är en förhandlingsfabrik.
Jag deltar inte i några förhandlingar, men i ett mindre informellt möte, som Lamy sammankallat om den svåra frågan om hur världens länder kan göra våra liv säkrare, ekonomin växande, miljön renare och samarbetet mer förtroendefullt.
Det är likartade frågor som behandlades på Tällberg Forum som just avslutats. Detta år i Sigtuna. Både vid Tällberg Forum och i Genève får jag intrycket att äntligen (som Gert Fylking skulle ha utropat), har så kallad Global Governance kommit högre på dagordningen. Hur ska vi sköta våra gemensamma intressen?
Vid Genèvemötet underströk Lamy att kunskap och insikt på den lokala nivån är en förutsättning för framgångsrik samverkan mellan marknader och länder på den globala nivån. Jag kunde berätta om hur Tällberg Forum samlat till samtal och diskussioner om ekonomi, miljö, tillväxt och globalisering med allmänheten i Sigtunas olika kommundelar.
Det viktigaste jag tog med mig från årets Tällberg Forum 2011, att förmedla till WTO, var att allmänhetens kunskap, insikt och medvetenhet växer med globaliseringens tilltagande komplexitet. Jag tror vi håller på att bli skickligare att forma våra liv för en värld med allt färre gränsövergångar och med en vidare solidaritet.
Som min mor brukade säga: Svårigheter är till för att övervinnas!
Publicerad i Dalarnas tidningar 2011-07-10
Monday, June 13, 2011
På kunglig jakt
Den skadskjutne monarken jagades upp i ett eftersök av en reporter från TT. Resten av drevet ylade för att det inte fick delta i avskjutningen. Dessutom vägrade monarken att lägga sig på rygg och abdikera.
Men vad har kungen egentligen gjort? Vilka är de verkligt viktiga frågorna?
Låt mig föreslå några: Är Kungen demokrat? Motarbetar han grundlagen? Har han förskingrat? Har han vanhedrat nationen Sverige i sitt arbete? Har han uppfostrat en slarva till sin efterträdare? Vilken är hans syn på jämställdhet och mänskliga rättigheter? Är han en kärlekslös och ohörsam strutt? Är han av börd och släktskap nazist? Fuskar han? Smiter han från plikten?
Det här är de viktiga frågorna. Men medierna har låtit sig ledas av en bok främst byggd på anonyma källor och en – som medierna uttalar med närmast orgiastisk vällust - tungt kriminell för att tvinga ned bytet.
Sjöbergs bok (medförfattaren skriver nu också i en bok i geschäftet kring varumärket Markovic och hans bilder) behandlar inga av de frågor jag formulerat ovan. Hans jobb lämnas därhän.
Kungen har varit kung i 38 år. Jag gissar att kungen är på jobbet, lågt räknat, cirka 200 dagar om året. Jag antar att han varje dag träffar minst två representanter för företag, forskning, offentlig sektor, politik, föreningar eller kultur, inkluderande besök och resor i Sverige och naturligtvis internationellt.
Detta blir över dessa 38 år lågt räknat 160 000 möten. Jag gissar att den verkliga siffran är minst det dubbla. Kungen och drottningen är i personlig närvaro med någon miljon människor om året. Det är en god prestation att göra detta utan att göra alltför många övertramp. Några få inrikespolitiska stormar, men inga internationella komplikationer.
Vi har en grundlag. Vi har en person som till 100 procent fogar sig i den. Han har mig veterligen aldrig bedrivit egen utrikespolitik, miljöpolitik, regionalpolitik eller…?
Men så har han alltså hoppat över konvenansens skaklar i sitt privatliv. So what?
Anders, Aje, Noppe, Camilla och vad de heter är perifera till jobbet att representera Sverige, att vara statschef. Däremot kan de måhända vara centrum i ett nöjesliv som ligger utanför den ceremoniella funktionen.
Kungen, drottningen och kronprinsessan har vid flera tillfällen besökt Tällberg Forum. Våra afrikanska och asiatiska gäster häpnar över kungens åtkomlighet och informalitet.
Om kungen ändå skulle tröttna på tillställningen, ansvaret och abdikera så borde det vara till förmån för en ny konstitution, inte för sin dotter. Men detta skulle nog vara ett skräckscenario för medierna. För vems bebisar ska de då skriva om?
Publicerad i Dalarnas Tidningar 2011-06-13
Men vad har kungen egentligen gjort? Vilka är de verkligt viktiga frågorna?
Låt mig föreslå några: Är Kungen demokrat? Motarbetar han grundlagen? Har han förskingrat? Har han vanhedrat nationen Sverige i sitt arbete? Har han uppfostrat en slarva till sin efterträdare? Vilken är hans syn på jämställdhet och mänskliga rättigheter? Är han en kärlekslös och ohörsam strutt? Är han av börd och släktskap nazist? Fuskar han? Smiter han från plikten?
Det här är de viktiga frågorna. Men medierna har låtit sig ledas av en bok främst byggd på anonyma källor och en – som medierna uttalar med närmast orgiastisk vällust - tungt kriminell för att tvinga ned bytet.
Sjöbergs bok (medförfattaren skriver nu också i en bok i geschäftet kring varumärket Markovic och hans bilder) behandlar inga av de frågor jag formulerat ovan. Hans jobb lämnas därhän.
Kungen har varit kung i 38 år. Jag gissar att kungen är på jobbet, lågt räknat, cirka 200 dagar om året. Jag antar att han varje dag träffar minst två representanter för företag, forskning, offentlig sektor, politik, föreningar eller kultur, inkluderande besök och resor i Sverige och naturligtvis internationellt.
Detta blir över dessa 38 år lågt räknat 160 000 möten. Jag gissar att den verkliga siffran är minst det dubbla. Kungen och drottningen är i personlig närvaro med någon miljon människor om året. Det är en god prestation att göra detta utan att göra alltför många övertramp. Några få inrikespolitiska stormar, men inga internationella komplikationer.
Vi har en grundlag. Vi har en person som till 100 procent fogar sig i den. Han har mig veterligen aldrig bedrivit egen utrikespolitik, miljöpolitik, regionalpolitik eller…?
Men så har han alltså hoppat över konvenansens skaklar i sitt privatliv. So what?
Anders, Aje, Noppe, Camilla och vad de heter är perifera till jobbet att representera Sverige, att vara statschef. Däremot kan de måhända vara centrum i ett nöjesliv som ligger utanför den ceremoniella funktionen.
Kungen, drottningen och kronprinsessan har vid flera tillfällen besökt Tällberg Forum. Våra afrikanska och asiatiska gäster häpnar över kungens åtkomlighet och informalitet.
Om kungen ändå skulle tröttna på tillställningen, ansvaret och abdikera så borde det vara till förmån för en ny konstitution, inte för sin dotter. Men detta skulle nog vara ett skräckscenario för medierna. För vems bebisar ska de då skriva om?
Publicerad i Dalarnas Tidningar 2011-06-13
Tuesday, May 24, 2011
Två bilder av den nya världen
När jag först såg den dramatiska bilden från The Situation Room i Vita Huset, där Obama, Clinton och de andra ur statsledningen trollbands av tillslaget i Abbottabad fick jag en stark känsla av att ha sett bilden förut. Deja vu!
Ledare runt ett bord, ledig klädsel och i lediga positioner. Men med spänt fokus på ett skeende som är fördolt för oss som bara kan se betraktarna. De kunde se på ett avsnitt ur Vita Huset, USA-Kanada i hockey men vi upplyses om att de betraktar avrättningen av Obama Bin Laden (känd Falubesökare 1971). De ser rakt in i fiendens ansikte.
Den andra bild som kommer för mig är bilden från sammanbrottet i Klimatförhandlingarna i Köpenhamn under natten till den 18 december 2009. Obama och de andra regeringscheferna sitter runt ett soffbord. Blickarna vandrar ofokuserat ut i ett intet. Misslyckandet står skrivet i deras ansikten.
Bilderna speglar maktens språk och liturgier långt, långt borta från de formellt stela skolklassfotografier som plägar avsluta de flesta toppmöten.
Det som förenar dessa två interiörer från två olika maktcentra är att det problem de söker lösa båda har global räckvidd. Det betyder att de berör oss alla, var vi än lever på jorden.
Problemet för oss alla är att vi saknar effektiva konstitutioner och beslutsordningar för att lösa gemensamma problem gemensamt. Dagens beslutsordningar bygger på principen att varje land ska lösa sina problem för sig. Men säkerhet, klimat, miljö, finans och ekonomi bryter gränser, är systemiska till sin uppbyggnad. Vi sitter alla i samma båt. Vi måste finna de nya formerna för hur vi alla kan göra vår del av jobbet.
Länder kan inte längre smita undan och hoppas att ”nån annan” ska ta det större ansvaret. Vi måste forma de nya beslutsordningar som globaliseringen kommer att kräva för att vi ska kunna ta vårt sakliga och moraliska ansvar.
Vi har tillräcklig kunskap om miljö-/klimatstörningarna och om terrorns/diktaturernas medvetna övergrepp mot mänskliga rättigheter för att handla.Men vi saknar redskapen för det nödvändiga gemensamma ansvarstagandet. De stora problemen är globala men politiken är nationell/lokal. Att foga ihop de två är den stora reformen.
FN duger inte längre. Det visar Klimatförhandlingarnas sammanbrott, oförmågan att hantera säkerhetsfrågor, frånvaron i de stora finansiella, ekonomiska och sociala frågorna.
USA’s attack på Usama Bin Laden blev i Obamas händer främst en inrikespolitisk aktion. Men den hade behövt en global rättslig legitimitet. USA och Kina såg främst till sina egna intressen i Köpenhamn, trots att frågan var i allas intresse.
Precis här ligger sambandet mellan de två bilderna: den riskfyllda oförmågan att legitimt och rättssäkert hantera den redan globaliserade verkligheten.
Fotografen i Vita huset heter Souza. Det hade varit passande med John Philip Sousa’s marsch Stars and Stripes som musikbakgrund till Vita-Husbilden och till Köpenhamnsbilden Strauss’ Also Sprach Zarathustra, musiken som fick inleda Kubriks Space Odysse 2001 och senare Stjärnornas Krig.
Publicerad i Dalarnas Tidningar 2011-05-24
Ledare runt ett bord, ledig klädsel och i lediga positioner. Men med spänt fokus på ett skeende som är fördolt för oss som bara kan se betraktarna. De kunde se på ett avsnitt ur Vita Huset, USA-Kanada i hockey men vi upplyses om att de betraktar avrättningen av Obama Bin Laden (känd Falubesökare 1971). De ser rakt in i fiendens ansikte.
Den andra bild som kommer för mig är bilden från sammanbrottet i Klimatförhandlingarna i Köpenhamn under natten till den 18 december 2009. Obama och de andra regeringscheferna sitter runt ett soffbord. Blickarna vandrar ofokuserat ut i ett intet. Misslyckandet står skrivet i deras ansikten.
Bilderna speglar maktens språk och liturgier långt, långt borta från de formellt stela skolklassfotografier som plägar avsluta de flesta toppmöten.
Det som förenar dessa två interiörer från två olika maktcentra är att det problem de söker lösa båda har global räckvidd. Det betyder att de berör oss alla, var vi än lever på jorden.
Problemet för oss alla är att vi saknar effektiva konstitutioner och beslutsordningar för att lösa gemensamma problem gemensamt. Dagens beslutsordningar bygger på principen att varje land ska lösa sina problem för sig. Men säkerhet, klimat, miljö, finans och ekonomi bryter gränser, är systemiska till sin uppbyggnad. Vi sitter alla i samma båt. Vi måste finna de nya formerna för hur vi alla kan göra vår del av jobbet.
Länder kan inte längre smita undan och hoppas att ”nån annan” ska ta det större ansvaret. Vi måste forma de nya beslutsordningar som globaliseringen kommer att kräva för att vi ska kunna ta vårt sakliga och moraliska ansvar.
Vi har tillräcklig kunskap om miljö-/klimatstörningarna och om terrorns/diktaturernas medvetna övergrepp mot mänskliga rättigheter för att handla.Men vi saknar redskapen för det nödvändiga gemensamma ansvarstagandet. De stora problemen är globala men politiken är nationell/lokal. Att foga ihop de två är den stora reformen.
FN duger inte längre. Det visar Klimatförhandlingarnas sammanbrott, oförmågan att hantera säkerhetsfrågor, frånvaron i de stora finansiella, ekonomiska och sociala frågorna.
USA’s attack på Usama Bin Laden blev i Obamas händer främst en inrikespolitisk aktion. Men den hade behövt en global rättslig legitimitet. USA och Kina såg främst till sina egna intressen i Köpenhamn, trots att frågan var i allas intresse.
Precis här ligger sambandet mellan de två bilderna: den riskfyllda oförmågan att legitimt och rättssäkert hantera den redan globaliserade verkligheten.
Fotografen i Vita huset heter Souza. Det hade varit passande med John Philip Sousa’s marsch Stars and Stripes som musikbakgrund till Vita-Husbilden och till Köpenhamnsbilden Strauss’ Also Sprach Zarathustra, musiken som fick inleda Kubriks Space Odysse 2001 och senare Stjärnornas Krig.
Publicerad i Dalarnas Tidningar 2011-05-24
Wednesday, April 20, 2011
Trasigt, trasigt…
De institutioner och processer - förhandlingsmekanismer - som genom åren har tillskapats för att lösa internationella problem och angelägenheter fungerar allt sämre. De passar inte längre för att lösa de globaliserade problemens komplexitet. Institutionerna formades för att ta tillvara en nu gången tids politiska, ekonomiska och sociala intressen; den tid som präglades av industrialism, kampen mellan socialism och kapitalism, väst mot öst och nationalstaters oberoende.
Den epoken skapade FN, WTO, IMF, Världsbanken, NATO. Den skapade nationell frigörelse i Afrika, Asien och Nordafrika och Mellanöstern. Femtio nationalstater år 1945 blev nära tvåhundra år 2011. Den suveräna nationalstaten och dess institutioner formar fortfarande det strategiska tänkandet.
Men låt oss se oss omkring i världen. Det en gång så mäktiga USA är idag en politiskt och ekonomiskt svagare och politiskt tämligen trasig nation, trots sin (i de allra flesta lägen obrukbara) militära styrka. USA vinner inte sina krig i Vietnam, Somalia, Irak eller Afghanistan. Den militära logiken från 1900-talets mitt gäller inte längre. Krigen är inte längre mellan nationer. De sker inom staten, regionen, religionen. Mellanstatliga styrkor (NATO, ISAF) utkämpar inomstatliga krig.
USA’s politiska struktur, byggd på den klassiska envigen mellan republikaner och demokrater, eroderar allteftersom industrisamhällets valmanskårer och politiska uppgifter försvinner. Detta har också drabbat de svenska socialdemokraterna. ”Deras” samhälle och arbetsliv eroderar. Övergången till servicesamhället pågår: Nya yrken, nya rika, nya proletariat. Andelen sysselsatta i direkt tillverkning i världen är blott ca 15%, i Sverige ca 11,5%.
Men också Europa är trasigt. Island, Irland, Storbritannien, Spanien, Portugal, Grekland är länder som tappat fotfästet. Ekonomierna håller inte takt med den gångna epokens strukturer och välfärdslöftena.
Befolkningarna i Nordafrika och Mellanöstern har kastat sig ut i en långvarig destabilisering och sökande efter nya politiska institutioner, efter tyranniet.
Men ändå växer världens varuproduktion, eftersom befolkningen ökar. Människor behöver bostäder, kläder, mat, transporter, kommunikation. Detta kräver energi och råvaror. Häri ligger det stora miljödilemmat.
Men om tillväxten i varuproduktion ökar, exploderar den i servicenäringarna: finans, utbildning, mäkleri, hälsovård, mjukvaror, spel. Där kommer jobben. Internet har vuxit med faktor 1 miljon sedan 1995. Nätet, cybervärlden skapar nya värden som är svåra att fånga i trubbiga BNP-mått, inte minst för att de skapas i alltmer tätt, sinsemellan beroende värdeskapande system, som inte känner några nationsgränser eller territoriell suveränitet.
Därför blir begreppet nation alltmer en abstraktion. Nationen, det nationellt politiska, löser inte längre de gemensamma problemen, t ex klimat, oceanernas försurning, människors matförsörjning eller behov av krediter.
publicerad i Dalarnas Tidningar 2011-04-16
Den epoken skapade FN, WTO, IMF, Världsbanken, NATO. Den skapade nationell frigörelse i Afrika, Asien och Nordafrika och Mellanöstern. Femtio nationalstater år 1945 blev nära tvåhundra år 2011. Den suveräna nationalstaten och dess institutioner formar fortfarande det strategiska tänkandet.
Men låt oss se oss omkring i världen. Det en gång så mäktiga USA är idag en politiskt och ekonomiskt svagare och politiskt tämligen trasig nation, trots sin (i de allra flesta lägen obrukbara) militära styrka. USA vinner inte sina krig i Vietnam, Somalia, Irak eller Afghanistan. Den militära logiken från 1900-talets mitt gäller inte längre. Krigen är inte längre mellan nationer. De sker inom staten, regionen, religionen. Mellanstatliga styrkor (NATO, ISAF) utkämpar inomstatliga krig.
USA’s politiska struktur, byggd på den klassiska envigen mellan republikaner och demokrater, eroderar allteftersom industrisamhällets valmanskårer och politiska uppgifter försvinner. Detta har också drabbat de svenska socialdemokraterna. ”Deras” samhälle och arbetsliv eroderar. Övergången till servicesamhället pågår: Nya yrken, nya rika, nya proletariat. Andelen sysselsatta i direkt tillverkning i världen är blott ca 15%, i Sverige ca 11,5%.
Men också Europa är trasigt. Island, Irland, Storbritannien, Spanien, Portugal, Grekland är länder som tappat fotfästet. Ekonomierna håller inte takt med den gångna epokens strukturer och välfärdslöftena.
Befolkningarna i Nordafrika och Mellanöstern har kastat sig ut i en långvarig destabilisering och sökande efter nya politiska institutioner, efter tyranniet.
Men ändå växer världens varuproduktion, eftersom befolkningen ökar. Människor behöver bostäder, kläder, mat, transporter, kommunikation. Detta kräver energi och råvaror. Häri ligger det stora miljödilemmat.
Men om tillväxten i varuproduktion ökar, exploderar den i servicenäringarna: finans, utbildning, mäkleri, hälsovård, mjukvaror, spel. Där kommer jobben. Internet har vuxit med faktor 1 miljon sedan 1995. Nätet, cybervärlden skapar nya värden som är svåra att fånga i trubbiga BNP-mått, inte minst för att de skapas i alltmer tätt, sinsemellan beroende värdeskapande system, som inte känner några nationsgränser eller territoriell suveränitet.
Därför blir begreppet nation alltmer en abstraktion. Nationen, det nationellt politiska, löser inte längre de gemensamma problemen, t ex klimat, oceanernas försurning, människors matförsörjning eller behov av krediter.
publicerad i Dalarnas Tidningar 2011-04-16
… men på väg mot helhet
Idag står likhetstecken mellan global och gemensam. Det är begreppet nation som utgör brandväggen på vägen mot global säkerhet och solidaritet. FN står inte för globalt och gemensamt. FN bygger på nationalstatsprincipen och styrs av de stormaktsintressen som gäller för tillfället.
Går det att lösa den nya tidens problem och möjligheter nationellt och av var och en för sig? Nej. Globala problem kräver globala lösningar. Dessa är på väg genom nätet och cyberspace. Men också genom nya regelverk för finans, ekonomi och miljö. De är på väg genom den nya vetenskapen, bioteknologin, de nya energiformerna och odlingsmetoderna.
Vår tids dominerande förändringskraft är teknologiexplosionen. Brian Arthur, har lärt oss genom sin bok ”The Nature of Technology” hur nya teknologier föds fram genom att kombinera de existerande på nya sätt. Så kom transistorn till. Så kom PC’n till. Så kom el-bilen till. Det existerande skapar nya teknologier, som i sin tur föder fram nya i accelererande takt.Precis som naturen och ekonomin bildar teknologierna - som alltså är varandras förutsättningar - ett allt tätare integrerat och alltmer intrikat globalt ”teknosystem”. Det helt autonoma, det isolerat fristående, existerar knappt längre.
De nya teknologierna skapar tillväxt – eller tillbakagång - i snabbare takter än i industrisamhället. Förnybar energi är idag lika stor som kärnkraft i USA: ca 11% vardera! Det globaliserande teknosystemet som vi lever av och i består till exempel av ofattbara 170 miljarder miljarder (15 nollor!) datachips. Internet (kom igång 1993) byggs redan upp av fler transistorer än det finns neuroner i hjärnan. Detta planetära elektroniska system är i nivå med hjärnans komplexitet. Nätet konsumerar ca fem procent av all världens elektricitet. Ingen människa, ingen forskare, ingen nation kontrollerar eller styr nätets expansion. Nationell politik förvandlas till en illusion.
Världen organiserar sig alltså inifrån, nerifrån, inte enligt någon plan utan därför att allt fler människor har viljan att få det bättre, få mer för mindre insats och utnyttjar teknologins möjligheter för att nå sina syften. Världen globaliserar sig själv. Det finns faktiskt inte ett enda globaliseringsministerium i något land.
Industrisamhället har redan försvunnit långt in i historien. Till historien hör egentligen också dess institutioner och linjära föreställningar om en närmast förutbestämd, långtidsplanerad framtid, utopisk eller dystopisk. Men industri-samhällets deterministiska föreställningar präglar fortfarande politiken idag: evig tillväxt eller en nära förestående undergång.
Genom årtusenden har människan framgångsrikt hankat sig fram tack vare för arten två unika förmågor: allt hitta på nya verktyg (teknologier) och nya former för sitt samarbete. Dagens konstitutioner och organisationsformer vare sig rår på eller kan hålla tillbaka det framväxande teknologiomslutna samhället. De var satta att betjäna ett samhälle som inte längre finns.
Jag träffade häromdagen på Chalmers Tekniska Högskola i Göteborg en grupp unga ingenjörer, som kallade sig ”Ingenjörer utan gränser”. Det var befriande att möta människor som ser på nutiden ur framtidens möjlighetsperspektiv och inte ur historiens politiskt, ekonomiskt och miljömässigt definierade omöjlighetsperspektiv.
publicerad i Dalarnas tidningar 2011-04-18
Går det att lösa den nya tidens problem och möjligheter nationellt och av var och en för sig? Nej. Globala problem kräver globala lösningar. Dessa är på väg genom nätet och cyberspace. Men också genom nya regelverk för finans, ekonomi och miljö. De är på väg genom den nya vetenskapen, bioteknologin, de nya energiformerna och odlingsmetoderna.
Vår tids dominerande förändringskraft är teknologiexplosionen. Brian Arthur, har lärt oss genom sin bok ”The Nature of Technology” hur nya teknologier föds fram genom att kombinera de existerande på nya sätt. Så kom transistorn till. Så kom PC’n till. Så kom el-bilen till. Det existerande skapar nya teknologier, som i sin tur föder fram nya i accelererande takt.Precis som naturen och ekonomin bildar teknologierna - som alltså är varandras förutsättningar - ett allt tätare integrerat och alltmer intrikat globalt ”teknosystem”. Det helt autonoma, det isolerat fristående, existerar knappt längre.
De nya teknologierna skapar tillväxt – eller tillbakagång - i snabbare takter än i industrisamhället. Förnybar energi är idag lika stor som kärnkraft i USA: ca 11% vardera! Det globaliserande teknosystemet som vi lever av och i består till exempel av ofattbara 170 miljarder miljarder (15 nollor!) datachips. Internet (kom igång 1993) byggs redan upp av fler transistorer än det finns neuroner i hjärnan. Detta planetära elektroniska system är i nivå med hjärnans komplexitet. Nätet konsumerar ca fem procent av all världens elektricitet. Ingen människa, ingen forskare, ingen nation kontrollerar eller styr nätets expansion. Nationell politik förvandlas till en illusion.
Världen organiserar sig alltså inifrån, nerifrån, inte enligt någon plan utan därför att allt fler människor har viljan att få det bättre, få mer för mindre insats och utnyttjar teknologins möjligheter för att nå sina syften. Världen globaliserar sig själv. Det finns faktiskt inte ett enda globaliseringsministerium i något land.
Industrisamhället har redan försvunnit långt in i historien. Till historien hör egentligen också dess institutioner och linjära föreställningar om en närmast förutbestämd, långtidsplanerad framtid, utopisk eller dystopisk. Men industri-samhällets deterministiska föreställningar präglar fortfarande politiken idag: evig tillväxt eller en nära förestående undergång.
Genom årtusenden har människan framgångsrikt hankat sig fram tack vare för arten två unika förmågor: allt hitta på nya verktyg (teknologier) och nya former för sitt samarbete. Dagens konstitutioner och organisationsformer vare sig rår på eller kan hålla tillbaka det framväxande teknologiomslutna samhället. De var satta att betjäna ett samhälle som inte längre finns.
Jag träffade häromdagen på Chalmers Tekniska Högskola i Göteborg en grupp unga ingenjörer, som kallade sig ”Ingenjörer utan gränser”. Det var befriande att möta människor som ser på nutiden ur framtidens möjlighetsperspektiv och inte ur historiens politiskt, ekonomiskt och miljömässigt definierade omöjlighetsperspektiv.
publicerad i Dalarnas tidningar 2011-04-18
Friday, March 18, 2011
Olja, tyranner och demokrati
Energiproduktionen i världen har ökat ca 10 gånger under de senaste 60 åren. Den globala bruttonationalprodukten har ökat med ungefär lika mycket. Energiproduktionen förväntas fördubblas från den höga nivån inom 20 år. Det står politisk strid om alla energislag, möjligtvis med undantag för direktverkande solenergi. Västvärldens tillväxt har under denna period varit helt beroende av olje- och gastillförsel från diktaturstater, auktoritära, ofta starkt korrupta regimer i Afrika, Sydamerika och Sovjet/Ryssland. Väst har prioriterat sin egen energitillförsel före demokratisering i produktionsländer, egen säkerhet och vapenhandel/upprustning framför effektiva krav på utbildning, rättigheter, frihet, jämlikhet, partibildningar, och pålitliga rättssystem.
Mellanöstern har med något undantag – FNL i Algeriet på 1950 och 1960-talen – inte haft frihetsrörelser som i årtal - likt ANC i Sydafrika – byggt upp trovärdiga alternativ till envåldshärskare. Man kan inte med bästa vilja i världen påstå att USA och Europa har varit demokratins hedersvakt bland den arabiska och muslimska världens människor. Genom tv-apparaterna träder nu fram en annan bild av araber än den som pumpats ut under senare år: terrorister, fundamentalister och hedersmördare. Nu ser vi människor som vill precis samma sak som vi: framtid, frihet och demokrati. Kommer Sverige, Europa och USA att hjälpa till? Det ser inte ut så. Väst prioriterar kortsiktig stabilitet i oljetillförsel och energipriser framför det stöd till demokrati som ändå är den enda förutsättningen för långsiktig politisk stabilitet.
I Marocko, Jemen, Saudiarabien, Bahrain, Oman och Syrien dominerar tyranniskt styre. Kadaffi ser ut att med sina tunga vapen vinna över rebellerna inom någon vecka eller två. Därefter kommer massakrer att följa på rebellerna och deras familjer som ställt upp för frihet och demokrati. De ropar nu på vår hjälp. Skall revolutionen ha en chans måste Egypten, Frankrike, England och USA bomba sönder och samman Kadaffis flyg och tunga vapen. Nu.
Men så kommer inte att ske. Som så många gånger tidigare (Rwanda, Bosnien…) kommer bekvämlighet och kortsiktig egen oljeförsörjning gå före princip och rättvisa.
Det är lättare att ge stöd när naturen slår till med jordbävningar än när psykopatiska tyranner går bärsärkagång med den egna befolkningen.
Det behövs en radikal förnyelse av folkrätten.
Bo Ekman
Mellanöstern har med något undantag – FNL i Algeriet på 1950 och 1960-talen – inte haft frihetsrörelser som i årtal - likt ANC i Sydafrika – byggt upp trovärdiga alternativ till envåldshärskare. Man kan inte med bästa vilja i världen påstå att USA och Europa har varit demokratins hedersvakt bland den arabiska och muslimska världens människor. Genom tv-apparaterna träder nu fram en annan bild av araber än den som pumpats ut under senare år: terrorister, fundamentalister och hedersmördare. Nu ser vi människor som vill precis samma sak som vi: framtid, frihet och demokrati. Kommer Sverige, Europa och USA att hjälpa till? Det ser inte ut så. Väst prioriterar kortsiktig stabilitet i oljetillförsel och energipriser framför det stöd till demokrati som ändå är den enda förutsättningen för långsiktig politisk stabilitet.
I Marocko, Jemen, Saudiarabien, Bahrain, Oman och Syrien dominerar tyranniskt styre. Kadaffi ser ut att med sina tunga vapen vinna över rebellerna inom någon vecka eller två. Därefter kommer massakrer att följa på rebellerna och deras familjer som ställt upp för frihet och demokrati. De ropar nu på vår hjälp. Skall revolutionen ha en chans måste Egypten, Frankrike, England och USA bomba sönder och samman Kadaffis flyg och tunga vapen. Nu.
Men så kommer inte att ske. Som så många gånger tidigare (Rwanda, Bosnien…) kommer bekvämlighet och kortsiktig egen oljeförsörjning gå före princip och rättvisa.
Det är lättare att ge stöd när naturen slår till med jordbävningar än när psykopatiska tyranner går bärsärkagång med den egna befolkningen.
Det behövs en radikal förnyelse av folkrätten.
Bo Ekman
Tuesday, March 1, 2011
Kartan ritas om
Den politiska geografin ritas ständigt om. Gränser flyttas. Intressen förändras. Detta sker lika mycket globalt som lokalt. 1950 hade Sverige 2 498 kommuner. Dalarna hade drygt 50, i dag 14. Nuvarande Leksand bestod av Insjön, Leksand och Siljansnäs. Kommunerna förgår men kulturerna består.
Förr fanns några få imperier och maktsfärer. I dag lever vi med paradoxen att människor blir mer och mer sinsemellan ömsesidigt beroende genom globaliseringen, samtidigt som nationer önskar vara varandra ännu mer oberoende.
För en tid sedan arrangerade Tällberg Foundation sitt allra första Vinterforum i Oslo, som en förberedelse för sommarens Tällberg Forum i Sigtuna och det påföljande Höstforumet i Tällberg i november. Årets tema handlar om hur i hela världen vi ska kunna förena globaliseringens ökande ömsesidiga beroenden och suveränitetens krav på oberoende.
Vi köper gärna fisk från Vietnam, frukter från Israel, biff från Brasilien och verktyg från Kina. Men vi ogillar att beslut om vår tillvaro och vardag fattas i Stockholm, i Bryssel eller på Wall Street. Tällberg Vinter Forum visade flera exempel på hur dessa motstridiga krafter är på väg att återigen rita om de politiska kartorna.
Uppe i Arktis har Norge och Ryssland kommit överens att efter 40 (!) år av förhandlingar definiera sin gemensamma gräns genom Barents hav. Gränsen förenar, paradoxalt nog, mer än den skiljer. Både hav och land blir nu åtkomliga både för nationell och gemensam exploatering. Arve Johnsen, tidigare chef för Statoil och en av förhandlarna, karaktäriserar det historiska avtalet som "delad suveränitet".
Colombianen Martin von Hildebrand redovisade en helt ny ekologisk, demografisk och ekonomisk kartbild över Amazonas. Denna möjliggör att denna för oss alla livsviktiga "världens lunga", kan skötas som en helhet, med delat ansvar mellan de nio nationer som har formell suveränitet i området.
Tunisiens och Egyptens folk integrerar sig med värderingar och tänkesätt som delas av allt fler folk och nationer. Insikten om värdet av det gemensamma kan rinna över isolering och "apartheid".
Så ritas kartorna om. Framtiden ligger i denna frambrytande insikt att jordens resurser förenar, inte skiljer oss människor från varandra och inte människan från naturen.
Publicerad: 2011-02-25 21:29
Förr fanns några få imperier och maktsfärer. I dag lever vi med paradoxen att människor blir mer och mer sinsemellan ömsesidigt beroende genom globaliseringen, samtidigt som nationer önskar vara varandra ännu mer oberoende.
För en tid sedan arrangerade Tällberg Foundation sitt allra första Vinterforum i Oslo, som en förberedelse för sommarens Tällberg Forum i Sigtuna och det påföljande Höstforumet i Tällberg i november. Årets tema handlar om hur i hela världen vi ska kunna förena globaliseringens ökande ömsesidiga beroenden och suveränitetens krav på oberoende.
Vi köper gärna fisk från Vietnam, frukter från Israel, biff från Brasilien och verktyg från Kina. Men vi ogillar att beslut om vår tillvaro och vardag fattas i Stockholm, i Bryssel eller på Wall Street. Tällberg Vinter Forum visade flera exempel på hur dessa motstridiga krafter är på väg att återigen rita om de politiska kartorna.
Uppe i Arktis har Norge och Ryssland kommit överens att efter 40 (!) år av förhandlingar definiera sin gemensamma gräns genom Barents hav. Gränsen förenar, paradoxalt nog, mer än den skiljer. Både hav och land blir nu åtkomliga både för nationell och gemensam exploatering. Arve Johnsen, tidigare chef för Statoil och en av förhandlarna, karaktäriserar det historiska avtalet som "delad suveränitet".
Colombianen Martin von Hildebrand redovisade en helt ny ekologisk, demografisk och ekonomisk kartbild över Amazonas. Denna möjliggör att denna för oss alla livsviktiga "världens lunga", kan skötas som en helhet, med delat ansvar mellan de nio nationer som har formell suveränitet i området.
Tunisiens och Egyptens folk integrerar sig med värderingar och tänkesätt som delas av allt fler folk och nationer. Insikten om värdet av det gemensamma kan rinna över isolering och "apartheid".
Så ritas kartorna om. Framtiden ligger i denna frambrytande insikt att jordens resurser förenar, inte skiljer oss människor från varandra och inte människan från naturen.
Publicerad: 2011-02-25 21:29
Tuesday, February 15, 2011
Mubaraks tid är ute
För ganska precis ett år sedan besökte jag Biblioteket i Alexandria. Det ligger alldeles vid Medelhavet. På andra sidan gatustråket längs den svagt buktande kusten ligger stranden där Alexander den Store steg i land år 332 f Kr för att grunda staden. Det var emellertid först under Ptolemaios II år 280 f Kr som biblioteket kom till stånd. Under antiken sades att alla bokrullar på jorden stod att finna i detta bibliotek. Det var Aristoteles som inspirerade Alexander till studier i filosofi och historia i denna kunskapens högborg.
Biblioteket förstördes troligen omkring år 47 f Kr - men är nu återuppbyggt i en ny och djärv arkitektur. Det är samma norska arkitekt som ritat det nya Alexandrina-biblioteket, invigt år 2003, som också ritat den nya spektakulära Oslo-operan.
Den som tog initiativ till nyuppförandet av Alexandrinabiblioteket var Egyptens ”first lady”, Madame Mubarak. Hon är en sofistikerad och målmedveten kvinna som ägnat sitt liv åt utbildnings-, ungdoms- och kvinnofrågor i det egyptiska samhället. Jag träffade henne och Alexandrinabibliotekets dynamiske chef, Ismail Serageldin, för att diskutera ungdomars framtida jobb och i förberedelse av den stora Rework-konferensen som ägde rum i Leksand i juni förra året.
Jag uppfattade Biblioteket som en humanismens och toleransens tillflyktsort i ett samhälle i gungning. I biblioteket ordnas kurser och konferenser med tonvikt på kultur, ungdomar och framtid. Biblioteket understryker värderingar som kunskap, tolerans och respekt.
När jag talade med Ismail Serageldin, tidigare vice VD i Världsbanken, häromdagen berättade han med stor och stark känsla i rösten att Alexandrias ungdomar hade bildat kedja runt om biblioteksområdet för att skydda biblioteket från kravaller och upplopp. Ingenting hade skadats. Serageldin berättade också att demonstrationerna aldrig urartat i religiös förföljelse eller pogromer. Kampen står för demokrati.
Igår kom beskedet att Mubarak avgår. Om härskarfamiljen bestulit landet på miljarder återstår att se. Men det är ändå gott att veta att kampen för demokrati och mänskliga rättigheter redan har sina starka företrädare.
Ett stort och riskfyllt men oåterkalleligt moderniseringsarbete är påbörjat av arabvärldens folkrikaste land. En framgång skulle betyda oerhört mycket för stabilisering och fred.
Publicerad i Dalarnas tidningar 2011-02-12
Biblioteket förstördes troligen omkring år 47 f Kr - men är nu återuppbyggt i en ny och djärv arkitektur. Det är samma norska arkitekt som ritat det nya Alexandrina-biblioteket, invigt år 2003, som också ritat den nya spektakulära Oslo-operan.
Den som tog initiativ till nyuppförandet av Alexandrinabiblioteket var Egyptens ”first lady”, Madame Mubarak. Hon är en sofistikerad och målmedveten kvinna som ägnat sitt liv åt utbildnings-, ungdoms- och kvinnofrågor i det egyptiska samhället. Jag träffade henne och Alexandrinabibliotekets dynamiske chef, Ismail Serageldin, för att diskutera ungdomars framtida jobb och i förberedelse av den stora Rework-konferensen som ägde rum i Leksand i juni förra året.
Jag uppfattade Biblioteket som en humanismens och toleransens tillflyktsort i ett samhälle i gungning. I biblioteket ordnas kurser och konferenser med tonvikt på kultur, ungdomar och framtid. Biblioteket understryker värderingar som kunskap, tolerans och respekt.
När jag talade med Ismail Serageldin, tidigare vice VD i Världsbanken, häromdagen berättade han med stor och stark känsla i rösten att Alexandrias ungdomar hade bildat kedja runt om biblioteksområdet för att skydda biblioteket från kravaller och upplopp. Ingenting hade skadats. Serageldin berättade också att demonstrationerna aldrig urartat i religiös förföljelse eller pogromer. Kampen står för demokrati.
Igår kom beskedet att Mubarak avgår. Om härskarfamiljen bestulit landet på miljarder återstår att se. Men det är ändå gott att veta att kampen för demokrati och mänskliga rättigheter redan har sina starka företrädare.
Ett stort och riskfyllt men oåterkalleligt moderniseringsarbete är påbörjat av arabvärldens folkrikaste land. En framgång skulle betyda oerhört mycket för stabilisering och fred.
Publicerad i Dalarnas tidningar 2011-02-12
Wednesday, February 2, 2011
Trängd Obama lovar stort
President Obama är inträngd i ett politiskt ”mitten”, vars position nu bestäms av politiska ytterligheter och av väldiga problemberg, inte av hans egen övertygelse och ideologi. Handlingsfriheten och manövreringsutrymmet är begränsade.
I Obamas tal till nationen härom kvällen fanns en stark känsla av att USA blivit förbisprunget, kanske delvis ikullsprunget av främst Kina, men också andra tillväxtländer. Därför lovar Obama det amerikanska folket – och kongressen – ”Att Vinna Framtiden”. Att USA återigen skall bli nummer ett. Den nationalistiska retoriken står som spön i backen i en tid av galopperande globalisering, som gör alla alltmer beroende av alla. Oberoende, att som nation helt förfoga över sitt eget öde, är något som hör en svunnen tid till, vare sig man heter USA, Kina eller Sverige.
USA’s statsskuld överstiger 13 biljoner (13 tusen miljarder) dollar. Budgetunderskottet uppgår till 1 480 miljarder dollar. Samtidigt står landet för mer än 50 procent av världens militärutgifter – nära 700 miljarder dollar. Kina’s är blott en tiondel av dessa. I USA finns en växande oro för att USA skall hamna där Grekland, Irland, Portugal och England har hamnat: att förlora den egna kontrollen över landets ekonomi. USA närmar sig en ”tipping point”, som en neutral bedömare uttryckte sig. Obama är piskad att få ordning på finanserna, samtidigt som han framhåller att slaget om framtiden bara kan vinnas genom satsningar på utbildning, forskning, teknik och infrastruktur.
Presidenten, men också de moderata bland republikanerna, jagas av den populistiska teaparty-rörelsen, som kräver fortsatt utbyggnad av fossilindustrin, idiotstopp på social- och sjukvårdsförsäkringar och nedmontering av den federala byråkratin och maktapparaten. Därför väntar nu politisk strid om varje tumsbredd i de förslag som presidenten kommer att lägga på kongressens bord: att 85% av all energi skall vara ”ren” år 2035, att 80% av alla amerikaner har tillgång till höghastighetståg år 2035, att 98% har tillgång till snabba bredband om fem år. Obama gav löftet i talet till kongressen, att reformer och förslag skall ske i politisk endräkt, tillsammans. I varje förhandling kommer alltså den politiska mitten att definieras. Den har förflyttats en bra bit högerut genom valet 2010 och en försvagad presidentmakt.
Jag följde denna politiskt högspända kväll här i USA, främst via CNN men också via högerradikala Fox News. Samtidigt som analyserna om överbelåning, energi- och miljöproblem vällde fram genom rutan lade TV-reklamen moteld. Kvällens reklamutrymme hade köpts upp dels av ett kreditinstitut, Lending Tree, som elegant illustrerade hur lätt det nu är att få billigare lån, och dels av den amerikanska kolindustrin som lät tittarna förstå att kolkraft är Guds gåva till Amerika.
Att vinna framtiden är en bra appell. Men frågan är för vem?
Publicerad i Dalarnas Tidningar 2011-01-28
I Obamas tal till nationen härom kvällen fanns en stark känsla av att USA blivit förbisprunget, kanske delvis ikullsprunget av främst Kina, men också andra tillväxtländer. Därför lovar Obama det amerikanska folket – och kongressen – ”Att Vinna Framtiden”. Att USA återigen skall bli nummer ett. Den nationalistiska retoriken står som spön i backen i en tid av galopperande globalisering, som gör alla alltmer beroende av alla. Oberoende, att som nation helt förfoga över sitt eget öde, är något som hör en svunnen tid till, vare sig man heter USA, Kina eller Sverige.
USA’s statsskuld överstiger 13 biljoner (13 tusen miljarder) dollar. Budgetunderskottet uppgår till 1 480 miljarder dollar. Samtidigt står landet för mer än 50 procent av världens militärutgifter – nära 700 miljarder dollar. Kina’s är blott en tiondel av dessa. I USA finns en växande oro för att USA skall hamna där Grekland, Irland, Portugal och England har hamnat: att förlora den egna kontrollen över landets ekonomi. USA närmar sig en ”tipping point”, som en neutral bedömare uttryckte sig. Obama är piskad att få ordning på finanserna, samtidigt som han framhåller att slaget om framtiden bara kan vinnas genom satsningar på utbildning, forskning, teknik och infrastruktur.
Presidenten, men också de moderata bland republikanerna, jagas av den populistiska teaparty-rörelsen, som kräver fortsatt utbyggnad av fossilindustrin, idiotstopp på social- och sjukvårdsförsäkringar och nedmontering av den federala byråkratin och maktapparaten. Därför väntar nu politisk strid om varje tumsbredd i de förslag som presidenten kommer att lägga på kongressens bord: att 85% av all energi skall vara ”ren” år 2035, att 80% av alla amerikaner har tillgång till höghastighetståg år 2035, att 98% har tillgång till snabba bredband om fem år. Obama gav löftet i talet till kongressen, att reformer och förslag skall ske i politisk endräkt, tillsammans. I varje förhandling kommer alltså den politiska mitten att definieras. Den har förflyttats en bra bit högerut genom valet 2010 och en försvagad presidentmakt.
Jag följde denna politiskt högspända kväll här i USA, främst via CNN men också via högerradikala Fox News. Samtidigt som analyserna om överbelåning, energi- och miljöproblem vällde fram genom rutan lade TV-reklamen moteld. Kvällens reklamutrymme hade köpts upp dels av ett kreditinstitut, Lending Tree, som elegant illustrerade hur lätt det nu är att få billigare lån, och dels av den amerikanska kolindustrin som lät tittarna förstå att kolkraft är Guds gåva till Amerika.
Att vinna framtiden är en bra appell. Men frågan är för vem?
Publicerad i Dalarnas Tidningar 2011-01-28
Thursday, January 20, 2011
Hatets draksådd
När Jared Lee Loughner skjuter ner kongressledamoten Gabrielle Giffords och dödar sex andra personer sker detta som en del av den våg av hat som under lång tid präglat stora delar av den amerikanska politiska retoriken på gräsrotsnivå. Svallvågorna av hat, förakt, kunskapsförnekelse, avhumanisering når sin logiska våldskonsekvens. Är det bara Loughner som är skyldig? Alls icke så. Det är alla de som valt att delta i omdömeslöst sladder, i ansvarslöst ryktes- och hatpropaganda.
Vi i Sverige är förvisso inte fria från sådana erfarenheter. När Harry Schein veckan efter mordet på Olof Palme med skärpa drog slutsatsen att det var hatkampanjerna som mördade statsministern, var jag benägen att ge honom rätt. Jag befann mig själv vid den tiden i näringslivet. Det fanns de som mötte mordet med tillfredsställelse. Palme var utsatt sedan lång tid för medveten innuendo, dvs påhittad ryktesspridning för att solka hans karaktär och intellektuella förmåga. Palmehatets styrka glöms dessvärre bort när debatten om hans gärning nu lyfts fram av en stor och mäktig biografi över hans liv.
Palmemordet var en terrorgärning. Syftet var att skada, inte bara en människa, utan själva legitimiteten i den svenska demokratin. Vem som höll i pistolen blev egentligen en sekundär fråga. Hotet mot det svenska samhällets demokratiska stabilitet prövades igen när Anna Lindh, denna ljusgestalt, också mördades på offentlig plats. Debatten och hatet mot makten tog tag i en dåre, precis som i USA och illviljan segrade på nytt.
Vi kan se på andra politiska mord som begåtts av perifera småfigurer, men som agerat i kraft av en tidsanda. Morden på Gandhi, på John Kennedy, Martin Luther King, Robert Kennedy och den libanesiske presidenten Hariri. Uppräkningen visar att kanske farligast för en politiker är att bära fram och stå för en samhällsförändring som leder till större rättvisa, bättre fördelning och större säkerhet för de många människorna.
Det är de med idéer som den galna massan skjuter. Vi har alla ett ansvar att hyfsa debatten på våra arbetsplatser, i våra familjer, i våra föreningar, i vårt politiska sammanhang, i våra kamratgäng och naturligtvis på nätet.
Nätet är för många en säker plats att anonymt sprida rykten, okunskap och förtal lika mycket som det är en fantastisk plats för samtal, ny kunskap och social utveckling.
Men när hatets och mobbningens kolportörer trycker på måste vi alla hjälpa till, ta ansvar för besinning, eftertanke och sans.
Det är när vi tar ansvar för att framföra vår kritik och vårt tvivel i civiliserade former som vi bygger samhälle, inte river ner det.
Publicerad i Dalarnas tidningar 2011-01-17
Vi i Sverige är förvisso inte fria från sådana erfarenheter. När Harry Schein veckan efter mordet på Olof Palme med skärpa drog slutsatsen att det var hatkampanjerna som mördade statsministern, var jag benägen att ge honom rätt. Jag befann mig själv vid den tiden i näringslivet. Det fanns de som mötte mordet med tillfredsställelse. Palme var utsatt sedan lång tid för medveten innuendo, dvs påhittad ryktesspridning för att solka hans karaktär och intellektuella förmåga. Palmehatets styrka glöms dessvärre bort när debatten om hans gärning nu lyfts fram av en stor och mäktig biografi över hans liv.
Palmemordet var en terrorgärning. Syftet var att skada, inte bara en människa, utan själva legitimiteten i den svenska demokratin. Vem som höll i pistolen blev egentligen en sekundär fråga. Hotet mot det svenska samhällets demokratiska stabilitet prövades igen när Anna Lindh, denna ljusgestalt, också mördades på offentlig plats. Debatten och hatet mot makten tog tag i en dåre, precis som i USA och illviljan segrade på nytt.
Vi kan se på andra politiska mord som begåtts av perifera småfigurer, men som agerat i kraft av en tidsanda. Morden på Gandhi, på John Kennedy, Martin Luther King, Robert Kennedy och den libanesiske presidenten Hariri. Uppräkningen visar att kanske farligast för en politiker är att bära fram och stå för en samhällsförändring som leder till större rättvisa, bättre fördelning och större säkerhet för de många människorna.
Det är de med idéer som den galna massan skjuter. Vi har alla ett ansvar att hyfsa debatten på våra arbetsplatser, i våra familjer, i våra föreningar, i vårt politiska sammanhang, i våra kamratgäng och naturligtvis på nätet.
Nätet är för många en säker plats att anonymt sprida rykten, okunskap och förtal lika mycket som det är en fantastisk plats för samtal, ny kunskap och social utveckling.
Men när hatets och mobbningens kolportörer trycker på måste vi alla hjälpa till, ta ansvar för besinning, eftertanke och sans.
Det är när vi tar ansvar för att framföra vår kritik och vårt tvivel i civiliserade former som vi bygger samhälle, inte river ner det.
Publicerad i Dalarnas tidningar 2011-01-17
Tuesday, January 11, 2011
Om lobbyister och bulvaner
Den svenska debatten har i långliga tider varit trång. Den är intressestyrd.
Jag formulerade det så här för många år sedan: Den första frågan som ställs när man läser en debattartikel på DN Debatt, SvD Brännpunkt eller liknande är vem var det som skrev? Den andra frågan man ställer sig är vem tillhör vederbörande? Och sist – när dessa grundläggande frågor har utsorterats – ställer man möjligen frågan vad var det som sades?
Kampen om det så kallade problemformuleringsinitiativet är stenhård. Väldiga resurser och ständigt nya grepp och idéer mobiliseras i denna kamp om makt över politikens värderingar och politikens innehåll.
Sedan lång tid räcker inte längre partikanslier och partimedlemmar till, anser man, för att föra debatten. Inte heller anser företagsledarna att de har tid eller intresse att själva föra fram sina frågor och åsikter. Debatten förs av ställföreträdare, av spökskribenter, av PR-företag, kommunikationsföretag och lobbyister, vars uppdrag och avsikter i så liten utsträckning som möjligt avslöjas för allmänheten.
Jag tror det är regel fast med många undantag, att debattartiklar signerade av statsråd, partiledare och direktörer inte är skrivna av dem själva. De skrivs av andra; kanslier, pressekreterare och särskilda talskrivare. Det finns därför också en naturlig cirkulation mellan kanslihusjobb, kommunikationsstrategiska poster i organisationsvärlden och PR- och kommunikationsbyråvärlden. Mellan pressekreterare i maktens olika boningar och PR-byråvärlden finns många och nära trådar.
När nu Niklas Nordström, tidigare SSU-ordförande, visar sig vara bulvan för näringslivsorganisationers politiska målsättningar in i det egna partiet, blottläggs sammanhang och samband som, som regel, är förborgade för allmänheten. Den obehagliga frågan som inställer sig är: Vem kan man lita på? Vad är sant och falskt? Vad gömmer sig bakom ”expertens” synpunkter? Jag anser att precis som politiker måste redovisa sina aktieinnehav och medlemskap i olika styrelser, bör så kallade ”expertkommentatorer” från PR-världen redovisa vilka uppdragsgivare de företräder i sin verksamhet.
Det är en ytterst svår och grannlaga uppgift, som tidnings- och TV-redaktioner har, att sortera ut de verkliga intentionerna bakom rykten, påverkan, uppgifts-lämnare och lobbyister.
Därtill kommer nätets och bloggvärldens oöverskådlighet och regellöshet. Med nätet har anonymiteten i åsiktsdebatten vuxit. Rykten, förtal, obekräftade uppgifter cirkulerar utan någon kontroll från en ansvarig utgivare. Detta ställer ökande krav på mottagarnas förmåga till källkritik, distans och att kunna sortera det falska från det sanna.
Det demokratiska och öppna samhället förutsätter att vi kan lita på journalistiken och de processer vi sammantaget kallar opinionsbildning. Om bulvaner, lobbyister och mullvadar tar över, om förtroendet rinner ur systemet, kommer det att behövas, inte ett, utan hundratals Wikileaks.
Publicerad i Dalarnas Tidningar: 2010-12-22
Jag formulerade det så här för många år sedan: Den första frågan som ställs när man läser en debattartikel på DN Debatt, SvD Brännpunkt eller liknande är vem var det som skrev? Den andra frågan man ställer sig är vem tillhör vederbörande? Och sist – när dessa grundläggande frågor har utsorterats – ställer man möjligen frågan vad var det som sades?
Kampen om det så kallade problemformuleringsinitiativet är stenhård. Väldiga resurser och ständigt nya grepp och idéer mobiliseras i denna kamp om makt över politikens värderingar och politikens innehåll.
Sedan lång tid räcker inte längre partikanslier och partimedlemmar till, anser man, för att föra debatten. Inte heller anser företagsledarna att de har tid eller intresse att själva föra fram sina frågor och åsikter. Debatten förs av ställföreträdare, av spökskribenter, av PR-företag, kommunikationsföretag och lobbyister, vars uppdrag och avsikter i så liten utsträckning som möjligt avslöjas för allmänheten.
Jag tror det är regel fast med många undantag, att debattartiklar signerade av statsråd, partiledare och direktörer inte är skrivna av dem själva. De skrivs av andra; kanslier, pressekreterare och särskilda talskrivare. Det finns därför också en naturlig cirkulation mellan kanslihusjobb, kommunikationsstrategiska poster i organisationsvärlden och PR- och kommunikationsbyråvärlden. Mellan pressekreterare i maktens olika boningar och PR-byråvärlden finns många och nära trådar.
När nu Niklas Nordström, tidigare SSU-ordförande, visar sig vara bulvan för näringslivsorganisationers politiska målsättningar in i det egna partiet, blottläggs sammanhang och samband som, som regel, är förborgade för allmänheten. Den obehagliga frågan som inställer sig är: Vem kan man lita på? Vad är sant och falskt? Vad gömmer sig bakom ”expertens” synpunkter? Jag anser att precis som politiker måste redovisa sina aktieinnehav och medlemskap i olika styrelser, bör så kallade ”expertkommentatorer” från PR-världen redovisa vilka uppdragsgivare de företräder i sin verksamhet.
Det är en ytterst svår och grannlaga uppgift, som tidnings- och TV-redaktioner har, att sortera ut de verkliga intentionerna bakom rykten, påverkan, uppgifts-lämnare och lobbyister.
Därtill kommer nätets och bloggvärldens oöverskådlighet och regellöshet. Med nätet har anonymiteten i åsiktsdebatten vuxit. Rykten, förtal, obekräftade uppgifter cirkulerar utan någon kontroll från en ansvarig utgivare. Detta ställer ökande krav på mottagarnas förmåga till källkritik, distans och att kunna sortera det falska från det sanna.
Det demokratiska och öppna samhället förutsätter att vi kan lita på journalistiken och de processer vi sammantaget kallar opinionsbildning. Om bulvaner, lobbyister och mullvadar tar över, om förtroendet rinner ur systemet, kommer det att behövas, inte ett, utan hundratals Wikileaks.
Publicerad i Dalarnas Tidningar: 2010-12-22
Subscribe to:
Posts (Atom)
