Framtiden i Kommission

Det ledande partiet i minoritetsregeringen har påbörjat omskrivningen av sin politiska historia. Detta är inte helt unikt när ett parti börjar tillskriva sig statsbärande status. Partiet tar nu också initiativ till att skriva ut framtiden. Regeringens fyra partiledare har utsett sig själva till en Framtidskommission. Syftet är att döma av tidsplanen att bereda underlaget för den politiska diskussionen i nästa valrörelse, att innehålla problemformuleringsinitiativet.

Jag tror aldrig socialdemokratin offentligt benämnde sig som statsbärande, även om partiet i praktiken innehade denna i grunden demokratiskt osunda ställning. Den ger den makthybris, som obevekligen leder till förfall.

Inget statsbärande parti eller rörelse har överlevt i evärdlig tid. Den socialdemokratiska maktbasen byggdes till synes ointaglig, omfattade de flesta samhällsområden. Det tusenåriga riket låg som på rätlinjig räls. ”Samhället är styrbart” skrev de ledande ekonomerna i en SNS-bok 1983.

Men så blev det inte, trots en 1982 alldeles nytillträdd ”framtidsminister”, den kloke Ingvar Carlsson. Framtiden blev inte som den tänktes ut. Idag ligger socialdemokratin i spillror. De är förvisso inte ensamma att ha vandrat ut i öknen. Alla Europas ”statsbärande” partier och rörelser under de senaste hundra åren har gått ned i de gravar som långliga maktinnehav gräver. Historien är en hårdhänt, obeveklig läromästare. Högmod har föregått fall. Det är obegripligt att makten aldrig lär sig: att söka hegemonisk makt är alltid början till slutet. Maktinnehavet sätter ner vitaliteten i lärandet till förmån för det egenkära rättfärdigandet av att maktinnehavet blivit ”vårt”.

Inget kan bättre ge ”friskhetens klara hy” än att vara sin egen mest intelligenta opposition. Men för att betjäna ett sådant syfte är inte Framtidskommissionen sammansatt.

Att tillsätta en Kommission är pretentiöst, för att inte säga pompöst. En Kommission tillsätts när någonting obehagligt och svårbemästrat har skett, något som de sedvanliga politiska mekanismerna inte förmår lösa; frågor där konflikterna skär som skalpeller över partigränser och genom valmanskåren. En Kejne-kommission, en Energikommission, Palmekommission, Etik- och förtroendekommissionen, en Estoniakommission. Alla har de handlat om politiska eller myndighetshaverier. Skulle nu också ”framtiden” vara ett sådant?

Men framtiden blir aldrig som det är tänkt, framförallt inte som makten tänker sig. Det är rent av en bisarr tanke – från den annars så förståndige Per Schlingman – att söka stänga in framtidsdiskussionen i partiledarbur, några med darriga mandat, och en därtill på oklara grunder utvald expertgrupp.

Det finns goda skäl att anta att den samhällsmodell och de ideologier som format 1900-talets maktstrukturer bryts ned av en teknologisk revolution, att den ”kreativa destruktionen” är av en sådan genomgripande natur att föreställningen att partiledare och ekonomer skulle kunna styra ”framtiden” i grunden är tokot. Det är ”svenskt” att Kommissionen inte rymmer någon med bakgrund i teknologi (en Brian Arthur eller Anders Ynnerman), i poesi (en Tomas Tranströmer eller Bei Dao) eller en curator/kritiker (en Lars Nittve eller Norman Lebrecht). Urvalet saknar de som har fantasi att frigöra sig från nuets debatter och strukturer: Påhittarna.

Verklig förändring sker inte på maktens villkor. Obeständigheten är varats villkor. Samtidens famlande efter ”hållbarhet” (och politikens och marknadens löften därom) är en eftersläpning av föreställningen om den tillvarons stabilitet och förutsägbarhet, som byggde det utopiska 1900-talssamhället.

Men kanske är Kommissionens uppgift att för en stund stötta upp föreställningen om regeringsmaktens beständighet. Jag tar mig därför friheten att föreslå ett annat format för en framtidsdiskussion än att forma en Regeringskommission. Idén bygger också på att förnya den svenska/nordiska modellens framgångsrecept: samverkans och konsensustraditionen. Vi har i långliga tider vetat att komma överens att komma överens är en god grund för samhällsbygge.
Här är mitt förslag:

1.Formulera en huvudfråga för samtal och diskussion om framtid, till exempel; vad skall vi ha Sverige till? Vi använde den frågan för samtal om framtid i skolor i samband med millennieskiftet.

Framtiden blir att leva i och med komplexitet. Vi kommer att få veta och kunna så mycket mer. Därför blir lärandet den inre kärnan i allt värdeskapande, i det vi vant oss att kalla arbete.

2.Erbjud hela Sverige att delta: skolor, studieförbund, konstnärer, nätverk av alla sorter, företag, forskare, fritänkare gör lärresor i samspel och växande gemenskap. Skapa debatter- inte bara på nätet. Över generations -och intressentgränser. Håll ”de som vet bäst” borta.

3.Etablera en stödorganisation, vars uppgift ska vara att ge metod- och processtöd, finansiera särskilt kreativa uppslag och frågeställningar. Den bör vara internationellt sammansatt. Lärande i vår tid kan inte begränsas till ett nationellt intresse eller territorium. Klimat, miljö, finans, euro och humanitära kriser visar att spelet inte längre handlar om att vinna över alla andra. Det handlar om att 193 nationer ska ta ansvar, inte att ”vi” ska konkurrera ut alla andra.

4.Om statliga medel skall användas måste riksdagen stå bakom beslut och process. Om enskilda partier vill göra egna utredningar skall självklart det egna partiet stå för finansieringen.

Det har skrivits och skrivs mycket strunt om framtiden, särskilt av dem som vill lägga den tillrätta att passa för den egna (alltid) begränsade ambitionen utifrån den egna (alltid) begränsade kunskapen. Ingen kan veta allt men alla kan tillföra något.

För hundra år sedan sattes folkbildning i system i Sverige. Den drog fram över hela samhället och lade grunden för en ny nationell identitet. Den gav demokratins genombrott den kunskapsbas detta förutsatte och behövde.

Nu, när det moderna projektets hierarkiska, rationalistiskt och nationalistiskt rätlinjiga modeller går sönder, krävs ett annat kunskaps- och institutionsbygge. Den globaliserande verklighetens ömsesidiga mänskliga, teknologiska, miljö- och ekonomiska beroenden förutsätter en annan identitet än den nationellt försnävade. Den nya måste byggas i demokratisk solidaritet med alla de som är delaktiga i att skapa det vi behöver: energi, mat och kläder men likaså säkerhet, ekonomisk trygghet och frihet.

Syftet bör vara att vi själva- medborgarna– lär oss att skärpa vår förmåga att hantera samhällsevolutionens tilltagande och löftesrika komplexitet. Detta kräver ansvarstagande av oss alla, men också för alla.

Publicerad i DN 2011-12-30