Posts
o fight climate change, environmental necessity must trump political convenience, says Bo Ekman, and argues for developing fallback policies that global citizens must consider in the event of failure of the Copenhagen Process.
Clock Running Out on Irreversible Climate Change
The coming negotiations over the successor to the Kyoto Protocol appear doomed as states express more concern about their narrow rights than the planet’s health. Bo Ekman, founder of Tällberg Forum, argues for developing fallback policies that global citizens must consider in the event of failure of the Copenhagen Process. Ekman fears that the “world will descend into eco-protectionism, where struggles over food, water, fuels, and biomass overshadow any principle of solidarity.” To avert disastrous climate change that would ensue, mankind must take steps that for many seem politically impossible. The seeming impossibility, however, does not change the fact that immediate global action is necessary to secure the world as we know it. Our environment is indifferent to human development and survival, and one cannot negotiate with nature. Humans must take full responsibility for both their development and survival – and decrease our environmental footprint far more than most governments or citizens are prepared to do. The demands of human civilization are colliding with our environment, and civilization must yield in order to preserve itself. – YaleGlobal
STOCKHOLM: To all intents and purposes, the Kyoto Protocol is dead, and unless urgent actions are taken its successor, the Copenhagen process may turn out to be dead on arrival or comatose. Kyoto never delivered reductions of CO2 emissions, but still binds 174 nations until 2012. Meanwhile, global greenhouse gas emissions have steadily increased since the reference year of 1990.
New negotiations for “Kyoto 2” must produce nothing less than the Perfect Agreement, to be followed by Perfect Implementation. The clear and present danger is that the Copenhagen process will deliver a compromise between nations that will fall far short of this ambition.
Repeatedly events have shown failure of collective governance in dealing with political adventurism sheltered by the principle of sovereignty. The war in Iraq, the occupation of the West Bank or repression in Tibet, the horrific tragedy of Darfur or painful madness of Zimbabwe, the concentration camp at Guantanamo Bay, not to mention the global arsenal of 27,000 nuclear warheads, show that the international vehicles of today are no stronger nor more dependable than any time in the past. Trust levels are low within international systems; paranoia and citizen surveillance and nationalism are at a high. Thus the Copenhagen process takes place in an atmosphere of institutional distrust and competition. No nation wants to emerge as loser before their national audiences.
The loser will be nature; the biosphere with which none of us can strike a deal. Nature is represented at the negotiating table only through the analyses of the IPCC reports of 2007. No new reports are due until 2010, but science does not wait. However, while James Hansen of NASA now convincingly shows that humanity must reverse the atmospheric content of CO2 from today’s 385 parts per million (ppm) to 350 ppm – itself a Herculean task – nations and negotiators aim for targets of 450 to 500 ppm and the illusionary governance ability to limit the increase of temperature to a maximum of 2 degrees centigrade. This will prove as unfeasible as the stamping out of humans cheating one another.
Targets are defined according to what is judged as politically possible in the short term and economically desirable, rather than what is required to guarantee a stable ecosystem in the long-term. Current scientific knowledge starkly presents “350 ppm” as a boundary condition in Nature that humankind should not have transgressed. It marks the point beyond which we can no longer be sure to maintain the stability and predictability of nature. This stability was the most important prerequisite for the evolution of human civilization over the last 10 000 years. There are several more boundary conditions that we should avoid transgressing: limits to fresh water use, fishing, deforestation, toxic waste, land use and misuse of other biodiverse ecosystems such as wetlands. These limits must be defined, never to be surpassed.
Safely keeping human activity within nature’s boundary conditions does not necessarily mean limits to growth – humans have always been a flexible and creative species. But surpassing those boundaries will, with absolute certainty, result in economic and social decline. The biosphere is a complex, adaptive system evolving to support life. Civilization is a human-designed system whose purpose is to create secure economic, social and cultural value. This system is built upon the combination of technology, energy and ecosystem “services”, i.e., outputs of water, biomass, food, minerals and breathable air. These two systems – biosphere and civilization – are no longer synchronized at the global scale. They are, in fact, colliding.
Humankind is overextending earth’s annual biocapacity by 125 percent. Short-term consequences will increase prices for energy, food, water and resources for the ever-growing global population. Long-term consequences could be devastating to all forms of life on the planet. This is why we can accept nothing less than the Perfect Agreement from the Copenhagen process. We can only bind our future to an agreement that secures, with prudent margins for time eternal, the intricate internal balances and interactions of nature’s systems.
The world has extremely complex systems problems but we have no matching forms of governance to correct them. We need to move from soft to hard global governance, from “Global Compact” to “Global Contract.” The Copenhagen process could provide such an opportunity.
It must therefore be redefined, redesigned and rescheduled. Above all its targets must be stated with clarity and leaders of nations must morally and operationally rise to this occasion. The declarations on climate change spoken in the General Assembly on September 24, 2007, by hundreds of heads of states were badly matched by the discouraging performance at Bali.
The expected compromise of Copenhagen we call Plan A. Each nation’s fallback plan prioritising its own interests is a Plan B. If there’s no credible Plan A, the world will descend into eco-protectionism, where struggles over food, water, fuels, and biomass overshadow any principle of solidarity.
The Tällberg Foundation has taken the initiative to develop a Plan C, a shadow plan for Kyoto 2. We will suggest an idealized design of the Perfect Agreement, with mechanisms for Perfect Implementation. It will be based on the definition of those natural boundary conditions we must not transgress, and will guide the moral imperatives of a leadership acting in the interests of the whole.
Nature is neither a political nor an economic system. Nature is neither ideological nor religious. Nature is simply nature and Homo sapiens is a product of Nature. Brian Arthur, the brilliant Irish economist, observes in his forthcoming book on the theory of technology that technology brings hope but that trust can only be achieved through our conscious relationship with nature. Trust and hope must be fundamental ingredients in our vision of the future and the redesign of the Kyoto agreement.
The easy way out for many is the elusive promise of new technology, with the wisdom of market forces like cap-and-trade systems. We may remember that it was earlier generations of technologies and market mechanisms that created the current problems. Modern society put its hope in technology rather than trust in nature, fixated by the idea that if only new technologies yield a competitive financial Return on Investment (ROI) the market will fix the environmental mess.
The reality is that the financial markets never fix recurrent failures. The market did not fix apartheid, fascism or World War II. Politics did. Governance did. The yield of good politics is another kind of ROI, the Return on Insight. We own the necessary insight into the acute and massive ecosystems crises but not yet the responsible politics needed. Let’s invent them.
We need a new global deal that combines trust with hope. The patrolling and defense of nature’s boundary conditions is a political assignment. Its implementation will demand law-enforcement regimes that, by design, infringe on the sovereignty of nations and their monopolies of military and police force, and of natural resources. Political insight will not, however, be applied without a thundering tsunami of global, enlightened public opinion demanding solutions to the question “How on earth can we live together – we the humans, we with nature?”
Bo Ekman is founder and chairman of the Tällberg Foundation, an organization dedicated to sustainable globalization and the creation of a secure relationship between man and nature.
Bo Ekman
for YaleGlobal, 18 April 2008
Related article on YaleGlobal Online by Jim Hansen: http://yaleglobal.yale.edu/display.article?id=10657
Rights:
© 2008 Yale Center for the Study of Globalization, reprinted with permission
Friday, April 18, 2008
Tuesday, April 15, 2008
Ny forskning ändrar förutsättningarna för miljöpolitiken
För första gången i mänsklighetens historia ser vi tecken på att globala miljöförändringar allvarligt hotar välfärden i våra samhällen. Klimatförändring, avskogning, jordförstöring, sinande sötvattentillgång, förlust av biologisk mångfald och utarmning av världens hav, samverkar på ett sätt som gör att vi inte kan utesluta katastrofala tröskeleffekter som riskerar att i grunden ändra livsförutsättningarna på jorden inom ett antal decennier. Världens politiker måste omedelbart anpassa den ekonomiska politiken till denna nya situation.
Denna vecka samlas i Stockholm världsledande forskare till den första tvärvetenskapliga konferensen någonsin om hållbar utveckling med fokus på samhällets och ekosystemens resiliens, det vill säga deras förmåga att undvika farliga tröskeleffekter. Hastigheten i klimatförändringen tycks hittills ha underskattats av forskarna. Orsaken är den snabbt växande risken för farliga tröskeleffekter i världens glaciärer, skogar, marker och hav som förstärker klimateffekten. Slutsatsen är därför att det är politiskt självmord att, som i allt högre utsträckning är fallet, bara fokusera på klimatet då stora överraskningar väntas att ske till följd av andra faktorer.
Världen befinner sig med andra ord i ett helt nytt läge. Miljöfrågan har blivit en utvecklingsfråga. Genomgripande förändringar måste ske i politik och förvaltning så att globalisering och tillväxt samverkar istället för att urholka biosfären. Börjar inte kurvorna snarast peka åt rätt riktning kommer globala planer liknande ”Marshall” planen efter andra världskriget att krävas för att undvika att hela regioner och samhällen havererar. I en färsk rapport från EU-kommissionen varnas exempelvis för miljontals klimatflyktingar från Afrika till Europa i en nära framtid om utsläppen av växthusgaser fortsätter att öka som hittills. Vår chans att undvika en sådan situation – inom ramen för demokratiska beslut – är nu.
Om ett och ett halvt år ska ett nytt globalt klimatavtal sjösättas i Köpenhamn. Detta avtal ska innehålla bindande åtagande för världens länder som är så ambitiösa att planeten som helhet undviker en uppvärmning som överstiger 2 grader Celsius. Målet har satts till att, i enlighet med FNs klimatpanel IPCCs rekommendationer, stabilisera koncentrationen av växthusgaser i atmosfären till 450 ppm. För att nå dit är IPCCs bedömning att världens utsläpp av växthusgaser måste minst halveras till år 2050. För industriländerna innebär det en minskning med 30 procent till år 2020 och med 80-90 procent till år 2050. Det är i dagsläget högst oklart om ens EU, som tagit ledningen i klimatarbetet, kommer att lyckas nå dessa krav. För planeten som helhet ser det ännu dystrare ut, med ökande utsläpp hos samtliga stora utsläppsregioner.
Detta är ett enormt problem i sig. Men tyvärr pekar den snabbt avancerande forskningen på att till och med IPCCs senaste utvärderingsrapport, som släpptes förra året och som ligger till grund för avtalsarbetet inför Köpenhamnsmötet, redan kan betraktas som obsolet. Ny forskning pekar på att konsekvenserna av utsläppen av växthusgaser kan vara långt mera dramatiska än vad IPCC framhållit.
Situationen är så pass allvarlig att en av världens ledande klimatforskare, Dr James Hansen vid NASA, nu menar att en begränsning av koncentrationen av växthusgaser till 450 ppm inte räcker. Vi måste istället sikta på 350 ppm. Ny forskning visar nämligen att en fördubbling av växthusgaserna i atmosfären riskerar att leda till 6 graders temperaturökning, inte 3 grader som man tidigare trott. Vid 6 graders temperaturökning ändras förutsättningarna för liv på jorden i grunden och skulle utgöra inget mindre än en global katastrof. Dessvärre pekar ytterligare forskarrön på att vi redan, i snabb takt, närmar oss en fördubbling jämfört med den förindustriella nivån på 280 ppm.
Vi bedömer att situationen är så allvarlig, och att tiden är så pass knapp till slutet av år 2009, att det nu krävs skärpta direktiv till Köpenhamnsprocessen. Det vore ödesdigert att, under extrem tidspress, tvinga fram ett avtal som binder världen fram till år 2020, och som sedan visar sig skjuta långt under det nödvändiga målet. Istället måste världens ledare, under FNs ledning, ta upp det nya riskläget för okontrollerad klimatförändring och med det som grund, sätta upp ett nytt globalt klimatmål och en påskyndad tidsplan för att nå detta. Ett initiativ lett av de nordiska länderna skulle ha möjlighet att få internationellt gehör.
Nyckeln till en lösning i klimatfrågan handlar dock inte bara om att minska utsläppen av växthusgaser. Det handlar lika mycket om att stärka motståndskraften och möjlighet till vidareutveckling, resiliensen, hos världens ekosystem så att de fortsätter att förse samhället med ”ekosystemtjänster” som produktion av mat och fiber, upptag av koldioxid, luft-och vattenrening och skydd mot olika naturkatastrofer, vilka utgör grunden för vår välfärd och skydd mot klimathotet. Under de senaste 150 åren har ekosystemen absorberat ungefär hälften av det mänskliga samhällets utsläpp av växthusgaser – som en gigantisk gratistjänst till samhället. Men forskning visar nu att havens förmåga att buffra människans klimatskuld avtar, och att skogar, jordar och våtmarker riskerar att ge vika under trycket från mänsklig exploatering och temperaturökning för att plötsligt byta roll, från att suga upp växthusgaser till att istället släppa ut dem.
Eftersom både klimatförändringens konsekvens och stor del av lösningen beror på vår förvaltning av världens ekosystem, föreslår vi att Sveriges regering nu – inom EU och FN – ska påskynda etableringen av en motsvarighet till FNs klimatpanel IPCC, en International Panel for Ecosystem Services, IPES. IPES skulle ha till uppgift att följa upp FN-rapporten om världens ekosystem som avslutades 2005 och som visade på ett akut behov av att bromsa utarmningen av skogar, jordbruksmark, marina resurser och biologisk mångfald i syfte att säkra fortsatt social och ekonomisk utveckling. IPES skulle vara en vetenskaplig mekanism som förmedlar kunskap till världens regeringar, på liknande sätt som IPCC. Tillsammans skulle dessa paneler med fördel läggas vid FNs miljöprogram UNEP, och generera komplementär kunskap som säkrar att IPCCs klimatarbete tar hänsyn till naturens tröskeleffekter. Vi bedömer att det är så pass brådskande att etablera en internationell ekosystempanel att de nordiska länderna bör överväga att driva denna fråga gemensamt.
På hemmaplan slutligen bör regeringen inrätta ett nytt superdepartement med ansvar för hållbar ekologisk och ekonomisk utveckling, direkt underställd statsministern. Tecken på en sådan utveckling av det politiska systemet finns redan, med inrättande av en klimatminister i Danmark, och ett nytt departement för klimat och vatten i Australien.
Marknadsekonomin har många fördelar. Den har levererat ett enormt välstånd, framför allt i industriländerna. Men den har en allvarlig brist i och med att produktionens och konsumtionens effekter på klimat och miljö inte fångas upp i den ekonomiska modellen. När nu dessa effekter utgör det helt avgörande problemet för den fortsatta utvecklingen måste omfattande reformer till. Ett departement av den typ som vi föreslår skulle vara ett steg i rätt riktning. Finansministern får därmed underordna sig ramvillkoren för den ekonomiska politiken, nämligen vad atmosfären och ekosystemen kan bära.
Att vi nu förstår problemen är halva lösningen. Den andra halvan finns i den kunskap och innovationsförmåga som mänskligheten har och visat prov på historiskt. Det råder ingen tvekan om att vi kan staka ut en hållbar framtid på jorden, men det kommer kräva enastående krafttag på lokal och global nivå. Sverige har en särskild möjlighet att leda vägen, tack vare dess historiska roll som ett ledande land på den internationella miljöarenan.
Denna vecka samlas i Stockholm världsledande forskare till den första tvärvetenskapliga konferensen någonsin om hållbar utveckling med fokus på samhällets och ekosystemens resiliens, det vill säga deras förmåga att undvika farliga tröskeleffekter. Hastigheten i klimatförändringen tycks hittills ha underskattats av forskarna. Orsaken är den snabbt växande risken för farliga tröskeleffekter i världens glaciärer, skogar, marker och hav som förstärker klimateffekten. Slutsatsen är därför att det är politiskt självmord att, som i allt högre utsträckning är fallet, bara fokusera på klimatet då stora överraskningar väntas att ske till följd av andra faktorer.
Världen befinner sig med andra ord i ett helt nytt läge. Miljöfrågan har blivit en utvecklingsfråga. Genomgripande förändringar måste ske i politik och förvaltning så att globalisering och tillväxt samverkar istället för att urholka biosfären. Börjar inte kurvorna snarast peka åt rätt riktning kommer globala planer liknande ”Marshall” planen efter andra världskriget att krävas för att undvika att hela regioner och samhällen havererar. I en färsk rapport från EU-kommissionen varnas exempelvis för miljontals klimatflyktingar från Afrika till Europa i en nära framtid om utsläppen av växthusgaser fortsätter att öka som hittills. Vår chans att undvika en sådan situation – inom ramen för demokratiska beslut – är nu.
Om ett och ett halvt år ska ett nytt globalt klimatavtal sjösättas i Köpenhamn. Detta avtal ska innehålla bindande åtagande för världens länder som är så ambitiösa att planeten som helhet undviker en uppvärmning som överstiger 2 grader Celsius. Målet har satts till att, i enlighet med FNs klimatpanel IPCCs rekommendationer, stabilisera koncentrationen av växthusgaser i atmosfären till 450 ppm. För att nå dit är IPCCs bedömning att världens utsläpp av växthusgaser måste minst halveras till år 2050. För industriländerna innebär det en minskning med 30 procent till år 2020 och med 80-90 procent till år 2050. Det är i dagsläget högst oklart om ens EU, som tagit ledningen i klimatarbetet, kommer att lyckas nå dessa krav. För planeten som helhet ser det ännu dystrare ut, med ökande utsläpp hos samtliga stora utsläppsregioner.
Detta är ett enormt problem i sig. Men tyvärr pekar den snabbt avancerande forskningen på att till och med IPCCs senaste utvärderingsrapport, som släpptes förra året och som ligger till grund för avtalsarbetet inför Köpenhamnsmötet, redan kan betraktas som obsolet. Ny forskning pekar på att konsekvenserna av utsläppen av växthusgaser kan vara långt mera dramatiska än vad IPCC framhållit.
Situationen är så pass allvarlig att en av världens ledande klimatforskare, Dr James Hansen vid NASA, nu menar att en begränsning av koncentrationen av växthusgaser till 450 ppm inte räcker. Vi måste istället sikta på 350 ppm. Ny forskning visar nämligen att en fördubbling av växthusgaserna i atmosfären riskerar att leda till 6 graders temperaturökning, inte 3 grader som man tidigare trott. Vid 6 graders temperaturökning ändras förutsättningarna för liv på jorden i grunden och skulle utgöra inget mindre än en global katastrof. Dessvärre pekar ytterligare forskarrön på att vi redan, i snabb takt, närmar oss en fördubbling jämfört med den förindustriella nivån på 280 ppm.
Vi bedömer att situationen är så allvarlig, och att tiden är så pass knapp till slutet av år 2009, att det nu krävs skärpta direktiv till Köpenhamnsprocessen. Det vore ödesdigert att, under extrem tidspress, tvinga fram ett avtal som binder världen fram till år 2020, och som sedan visar sig skjuta långt under det nödvändiga målet. Istället måste världens ledare, under FNs ledning, ta upp det nya riskläget för okontrollerad klimatförändring och med det som grund, sätta upp ett nytt globalt klimatmål och en påskyndad tidsplan för att nå detta. Ett initiativ lett av de nordiska länderna skulle ha möjlighet att få internationellt gehör.
Nyckeln till en lösning i klimatfrågan handlar dock inte bara om att minska utsläppen av växthusgaser. Det handlar lika mycket om att stärka motståndskraften och möjlighet till vidareutveckling, resiliensen, hos världens ekosystem så att de fortsätter att förse samhället med ”ekosystemtjänster” som produktion av mat och fiber, upptag av koldioxid, luft-och vattenrening och skydd mot olika naturkatastrofer, vilka utgör grunden för vår välfärd och skydd mot klimathotet. Under de senaste 150 åren har ekosystemen absorberat ungefär hälften av det mänskliga samhällets utsläpp av växthusgaser – som en gigantisk gratistjänst till samhället. Men forskning visar nu att havens förmåga att buffra människans klimatskuld avtar, och att skogar, jordar och våtmarker riskerar att ge vika under trycket från mänsklig exploatering och temperaturökning för att plötsligt byta roll, från att suga upp växthusgaser till att istället släppa ut dem.
Eftersom både klimatförändringens konsekvens och stor del av lösningen beror på vår förvaltning av världens ekosystem, föreslår vi att Sveriges regering nu – inom EU och FN – ska påskynda etableringen av en motsvarighet till FNs klimatpanel IPCC, en International Panel for Ecosystem Services, IPES. IPES skulle ha till uppgift att följa upp FN-rapporten om världens ekosystem som avslutades 2005 och som visade på ett akut behov av att bromsa utarmningen av skogar, jordbruksmark, marina resurser och biologisk mångfald i syfte att säkra fortsatt social och ekonomisk utveckling. IPES skulle vara en vetenskaplig mekanism som förmedlar kunskap till världens regeringar, på liknande sätt som IPCC. Tillsammans skulle dessa paneler med fördel läggas vid FNs miljöprogram UNEP, och generera komplementär kunskap som säkrar att IPCCs klimatarbete tar hänsyn till naturens tröskeleffekter. Vi bedömer att det är så pass brådskande att etablera en internationell ekosystempanel att de nordiska länderna bör överväga att driva denna fråga gemensamt.
På hemmaplan slutligen bör regeringen inrätta ett nytt superdepartement med ansvar för hållbar ekologisk och ekonomisk utveckling, direkt underställd statsministern. Tecken på en sådan utveckling av det politiska systemet finns redan, med inrättande av en klimatminister i Danmark, och ett nytt departement för klimat och vatten i Australien.
Marknadsekonomin har många fördelar. Den har levererat ett enormt välstånd, framför allt i industriländerna. Men den har en allvarlig brist i och med att produktionens och konsumtionens effekter på klimat och miljö inte fångas upp i den ekonomiska modellen. När nu dessa effekter utgör det helt avgörande problemet för den fortsatta utvecklingen måste omfattande reformer till. Ett departement av den typ som vi föreslår skulle vara ett steg i rätt riktning. Finansministern får därmed underordna sig ramvillkoren för den ekonomiska politiken, nämligen vad atmosfären och ekosystemen kan bära.
Att vi nu förstår problemen är halva lösningen. Den andra halvan finns i den kunskap och innovationsförmåga som mänskligheten har och visat prov på historiskt. Det råder ingen tvekan om att vi kan staka ut en hållbar framtid på jorden, men det kommer kräva enastående krafttag på lokal och global nivå. Sverige har en särskild möjlighet att leda vägen, tack vare dess historiska roll som ett ledande land på den internationella miljöarenan.
- Johan Rockström, professor, chef Stockholm Resilience Centre vid Stockholms universitet, och Stockholm Environment Institute
- Carl Folke, professor, forskningschef Stockholm Resilience Centre och chef Beijer Institutet
- Anders Wijkman, EU Parlamentariker
- Bo Ekman, ordförande Tällberg Foundation
- Thomas Rosswall, professor, chef för ICSU, International Council for Science
- Brian Walker, professor, chef för Resilience Alliance (det internationella nätverket för resiliens och hållbarhetsforskning)
Tällberg Forum – en mötesplats för alla
– Jag tror inte att folk som bor runt Siljan förstår hur stort det här är. Orden kommer från Hans Jensen i Tällbergs byalag. Vad han försöker beskriva är det faktum att många av världens mäktigaste män och kvinnor faktiskt befinner sig i Dalarna och Siljansbygden en kort junivecka i sommar.
– Ta chansen och vara med på forumet, det är berikande och ger en insikt om hur saker och ting hänger ihop, säger Jensen, som varit med under flera år och fått vänner och minnen för livet.
Världen samlas i Tällberg mellan 25 och 29 juni. Vadådå säger någon, vad berör det mig? Tänk om detta istället hade varit en filmfestival med världens bästa skådespelare samlade, eller ett VM i någon av de mer folkkära idrotterna, ja, då hade folk med all säkerhet vallfärdat till Tällberg från hela Sverige. Det är lätt att inom de egna gärdesgårdarna; varför prioritera ett globalt möte mitt i sommaren när gräset ska klippas och middagen ska stå på bordet till familjen klockan sex?
Några viktiga fakta att veta, som kanske kan få oss ”vanliga” att ändra oss: Tällberg Forum är ett mycket speciellt evenemang som faktiskt kan visa upp att det går att samtala över gränserna om de stora frågorna, och detta under informella och avspända former. Det har Tällberg Foundation, en internationell ideell stiftelse med bas i Tällberg och Dalarna, lyckats med ända sedan 1981. Idag rankas detta forum som ett av världens få verkligt globala sammankomster som arbetar för helhetens bästa.
Till Sverige, Dalarna och Tällberg kommer gäster som lever i vitt skilda världar men ändå kan mötas just under Tällberg Forum, och mot alla odds befrukta varandras idéer. Eller som Tällberg Foundation uttrycker det; ”vi hjälper beslutsfattare från hela världen att fördjupa och vidga sin förståelse för globala omvärldsförändringar”.
Alla är viktiga
För den ”vanliga” människan – vi som tillhör det vanliga klientelet och som varken är president eller professor – erbjuds flera möjligheter att ta del av innehållet och budskapet.
– Den lokala förankringen är mycket viktig. Vi arbetar så mycket vi kan för att öppna upp forumet. Alla plenarsessioner kommer att vara öppna för allmänheten och är gratis att lyssna på, säger Caroline Stiernstedt Sahlborn på Tällberg Foundation. Vi strävar efter att få en bra och öppenhjärtig stämning där både deltagare, familjemedlemmar, volontärer och andra ska känna sig välkomna och delaktiga i forumet. Vi vill särskilt nämna den konsert vi arrangerar den 25 juni klockan 20.00 i Siljansnäs kyrka. Miljöminister Andreas Carlgren inleder och klockan 20.00 börjar konserten ”I samspel med naturen” med bland annat The Real Group. Vi hälsar alla välkomna till denna konsert som vi tror kommer att bli lika omtyckt som förra årets konsert i Leksands kyrka.
Caroline menar att det är först då man lyckas skapa en bra och varm stämning som man får en ny form av dialog som är mer öppen och kreativ. Hon menar att Tällberg som by skapar optimala förutsättningar för detta, jämfört med att till exempel anordna en konferens på ett hotell i en storstad. Det är helt enkelt en unik miljö som Tällberg erbjuder.
– Kulturinnehållet spelar en oerhörd central roll liksom möjligheten för delegaterna att ta med sig sin familj. Kommer du till en plats där du och din familj mottas personligen och blir behandlad som en individ vet vi att det är personerna som kommer fram och inte titlar eller en formella yrkesroll. I Tällberg forum är vi mer intresserade av vad du som person har att säga och vilka tankar och insikter du har.
Chans att utvecklas
Hans Jensen har upplevt forumet på nära håll i många år. Han ingår i den lokala volontärstyrkan från byn om 1 personer( kolla Saras svar) som arbetar under forumet. Han berättar att man i vinter har startat en studiecirkel i miljöarbete, som ett direkt resultat av inspirationen från förra årets forumdagar.
– Många kanske inte orkar lyfta blicken och ta till sig de här frågorna, men för oss som deltagit på forumet kändes det naturligt eftersom miljöfrågorna är en central mötesfråga, vi fick den avgörande kicken att ta tag i miljöbiten. Hans hoppas att årets forum ska bli det mest välbesökta hittills av ”vanliga människor”, på så sätt utvecklas inte bara individen utan även vår närmiljö.
– Jag är väl aldrig så stolt över vår bygd som efter ett forum i Tällberg. Det är i mötena med andra människor och kulturer jag förstår hur fantastiskt vackert vi lever i den här bygden. De insikter jag fått har förändrat mig som människa, säger Hans Jensen och berättar om alla de spontana möten som sker under forumet.
– Det är kolossalt annorlunda att komma de här människorna så nära, du vet aldrig vem du möter, det kan vara alltifrån Desmond Tutu till Maud Olofsson. Till skillnad mot alla andra platser i världen kan gästerna röra sig ganska fritt vilket skapar många spontana möten. Jag känner att man verkligen växer genom närvaron och det viktiga budskapet. Mitt råd är att boka in en dag eller två, kom hit, se hur det fungerar och känn atmosfären. Sedan finns det också flera musik- och kulturinslag som berikar. Frågan om hur vi ska kunna leva tillsammans på denna jord är en fråga som berör alla, inte minst oss som bor runt Siljansbygden.
– Ta chansen och vara med på forumet, det är berikande och ger en insikt om hur saker och ting hänger ihop, säger Jensen, som varit med under flera år och fått vänner och minnen för livet.
Världen samlas i Tällberg mellan 25 och 29 juni. Vadådå säger någon, vad berör det mig? Tänk om detta istället hade varit en filmfestival med världens bästa skådespelare samlade, eller ett VM i någon av de mer folkkära idrotterna, ja, då hade folk med all säkerhet vallfärdat till Tällberg från hela Sverige. Det är lätt att inom de egna gärdesgårdarna; varför prioritera ett globalt möte mitt i sommaren när gräset ska klippas och middagen ska stå på bordet till familjen klockan sex?
Några viktiga fakta att veta, som kanske kan få oss ”vanliga” att ändra oss: Tällberg Forum är ett mycket speciellt evenemang som faktiskt kan visa upp att det går att samtala över gränserna om de stora frågorna, och detta under informella och avspända former. Det har Tällberg Foundation, en internationell ideell stiftelse med bas i Tällberg och Dalarna, lyckats med ända sedan 1981. Idag rankas detta forum som ett av världens få verkligt globala sammankomster som arbetar för helhetens bästa.
Till Sverige, Dalarna och Tällberg kommer gäster som lever i vitt skilda världar men ändå kan mötas just under Tällberg Forum, och mot alla odds befrukta varandras idéer. Eller som Tällberg Foundation uttrycker det; ”vi hjälper beslutsfattare från hela världen att fördjupa och vidga sin förståelse för globala omvärldsförändringar”.
Alla är viktiga
För den ”vanliga” människan – vi som tillhör det vanliga klientelet och som varken är president eller professor – erbjuds flera möjligheter att ta del av innehållet och budskapet.
– Den lokala förankringen är mycket viktig. Vi arbetar så mycket vi kan för att öppna upp forumet. Alla plenarsessioner kommer att vara öppna för allmänheten och är gratis att lyssna på, säger Caroline Stiernstedt Sahlborn på Tällberg Foundation. Vi strävar efter att få en bra och öppenhjärtig stämning där både deltagare, familjemedlemmar, volontärer och andra ska känna sig välkomna och delaktiga i forumet. Vi vill särskilt nämna den konsert vi arrangerar den 25 juni klockan 20.00 i Siljansnäs kyrka. Miljöminister Andreas Carlgren inleder och klockan 20.00 börjar konserten ”I samspel med naturen” med bland annat The Real Group. Vi hälsar alla välkomna till denna konsert som vi tror kommer att bli lika omtyckt som förra årets konsert i Leksands kyrka.
Caroline menar att det är först då man lyckas skapa en bra och varm stämning som man får en ny form av dialog som är mer öppen och kreativ. Hon menar att Tällberg som by skapar optimala förutsättningar för detta, jämfört med att till exempel anordna en konferens på ett hotell i en storstad. Det är helt enkelt en unik miljö som Tällberg erbjuder.
– Kulturinnehållet spelar en oerhörd central roll liksom möjligheten för delegaterna att ta med sig sin familj. Kommer du till en plats där du och din familj mottas personligen och blir behandlad som en individ vet vi att det är personerna som kommer fram och inte titlar eller en formella yrkesroll. I Tällberg forum är vi mer intresserade av vad du som person har att säga och vilka tankar och insikter du har.
Chans att utvecklas
Hans Jensen har upplevt forumet på nära håll i många år. Han ingår i den lokala volontärstyrkan från byn om 1 personer( kolla Saras svar) som arbetar under forumet. Han berättar att man i vinter har startat en studiecirkel i miljöarbete, som ett direkt resultat av inspirationen från förra årets forumdagar.
– Många kanske inte orkar lyfta blicken och ta till sig de här frågorna, men för oss som deltagit på forumet kändes det naturligt eftersom miljöfrågorna är en central mötesfråga, vi fick den avgörande kicken att ta tag i miljöbiten. Hans hoppas att årets forum ska bli det mest välbesökta hittills av ”vanliga människor”, på så sätt utvecklas inte bara individen utan även vår närmiljö.
– Jag är väl aldrig så stolt över vår bygd som efter ett forum i Tällberg. Det är i mötena med andra människor och kulturer jag förstår hur fantastiskt vackert vi lever i den här bygden. De insikter jag fått har förändrat mig som människa, säger Hans Jensen och berättar om alla de spontana möten som sker under forumet.
– Det är kolossalt annorlunda att komma de här människorna så nära, du vet aldrig vem du möter, det kan vara alltifrån Desmond Tutu till Maud Olofsson. Till skillnad mot alla andra platser i världen kan gästerna röra sig ganska fritt vilket skapar många spontana möten. Jag känner att man verkligen växer genom närvaron och det viktiga budskapet. Mitt råd är att boka in en dag eller två, kom hit, se hur det fungerar och känn atmosfären. Sedan finns det också flera musik- och kulturinslag som berikar. Frågan om hur vi ska kunna leva tillsammans på denna jord är en fråga som berör alla, inte minst oss som bor runt Siljansbygden.
Friday, April 11, 2008
Välsignade oro
Jag körde i måndags från Sausalito över Golden Gate-bron in mot San Francisco. Bilkön blev plötsligt helt igenkorkad; flera filer avstängda. Ute på bron ser jag tre människor högt, högt uppe längs vajrarna. De har fått upp banderollerna: Befria Tibet, En värld En dröm.
I luften hängde helikoptrarna tätt. Flygplan släpade Tibets flagga över staden. Den olympiska facklan var på väg. I tisdags talade Desmond Tutu och Richard Gere på United Nations Plaza i San Francisco och hundratusen var ute på gatorna i protest mot eller i försvar för spelen och Kina.
Men San Franciscos borgmästare gav efter för kineserna och ändrade radikalt sträckningen för facklans väg, därtill tvingad av kinesiska intressen. Vi kan vara fullkomligt säkra på att San Franciscoborna inte kommer att vara lika underdåniga mot sin borgmästare som svenskarna mot sin regering, som beredvilligt lät president Hu Jintao göra sitt statsbesök här i juni utan att ge en enda intervju eller möta pressen i en enda presskonferens. "Kineserna tog helt enkelt över" berättade en centralt placerad källa. Reinfeldt borde faktiskt svara med samma mynt under sitt besök.
En vän som arbetar med både säkerhetsfrågor och amerikansk-kinesiska relationer berättar att den amerikanska olympiska truppen kommer att ta med sig all mat och dryck från USA till Kina i rädsla för att den kinesiska kosten är överpreparerad med hormoner och medel som otillåtet stimulerar prestationer. Något för Susanna Kallur och Stefan Holm att fundera över.
Jag var i Sausalito för att träffa Paul Hawken, entreprenör och miljöaktivist. Han har just givit ut boken "Den välsignade oron" (The Blessed Unrest), Den handlar om den politiska kraften hos de miljoner miljö- och medborgarrörelser runt jorden från Kina till USA, som genom kunskap, engagemang och aktivism är på väg att skapa en ny global demokratisk kraft. Jag kunde inte ha fått en kraftfullare illustration till hans teser än incidenten på Golden Gate-bron. Några få aktivister fick stormakt och myndigheter att i hemlighet flytta facklans väg till gator långt från demonstranter!
Ett är säkert. De olympiska spelen i Beijing - och facklans väg dit - kommer att bli en utdragen prövning. Ansvaret är ytterst den Internationella Olympiska Kommitténs som i sin politiska naivitet gjorde valet av Kina som värdland och för fackeltåget.
Här i Dalarna finns också sedan sekler denna hälsosamma brist på respekt för överhöghet, grundad i byalag och självbestämmande. Jag berättade för Paul Hawken om vår beskärda del av välsignad oro.
Bo Ekman
för © Dalarnas Tidningar, 14 april 2008
Länk till artikeln
I luften hängde helikoptrarna tätt. Flygplan släpade Tibets flagga över staden. Den olympiska facklan var på väg. I tisdags talade Desmond Tutu och Richard Gere på United Nations Plaza i San Francisco och hundratusen var ute på gatorna i protest mot eller i försvar för spelen och Kina.
Men San Franciscos borgmästare gav efter för kineserna och ändrade radikalt sträckningen för facklans väg, därtill tvingad av kinesiska intressen. Vi kan vara fullkomligt säkra på att San Franciscoborna inte kommer att vara lika underdåniga mot sin borgmästare som svenskarna mot sin regering, som beredvilligt lät president Hu Jintao göra sitt statsbesök här i juni utan att ge en enda intervju eller möta pressen i en enda presskonferens. "Kineserna tog helt enkelt över" berättade en centralt placerad källa. Reinfeldt borde faktiskt svara med samma mynt under sitt besök.
En vän som arbetar med både säkerhetsfrågor och amerikansk-kinesiska relationer berättar att den amerikanska olympiska truppen kommer att ta med sig all mat och dryck från USA till Kina i rädsla för att den kinesiska kosten är överpreparerad med hormoner och medel som otillåtet stimulerar prestationer. Något för Susanna Kallur och Stefan Holm att fundera över.
Jag var i Sausalito för att träffa Paul Hawken, entreprenör och miljöaktivist. Han har just givit ut boken "Den välsignade oron" (The Blessed Unrest), Den handlar om den politiska kraften hos de miljoner miljö- och medborgarrörelser runt jorden från Kina till USA, som genom kunskap, engagemang och aktivism är på väg att skapa en ny global demokratisk kraft. Jag kunde inte ha fått en kraftfullare illustration till hans teser än incidenten på Golden Gate-bron. Några få aktivister fick stormakt och myndigheter att i hemlighet flytta facklans väg till gator långt från demonstranter!
Ett är säkert. De olympiska spelen i Beijing - och facklans väg dit - kommer att bli en utdragen prövning. Ansvaret är ytterst den Internationella Olympiska Kommitténs som i sin politiska naivitet gjorde valet av Kina som värdland och för fackeltåget.
Här i Dalarna finns också sedan sekler denna hälsosamma brist på respekt för överhöghet, grundad i byalag och självbestämmande. Jag berättade för Paul Hawken om vår beskärda del av välsignad oro.
Bo Ekman
för © Dalarnas Tidningar, 14 april 2008
Länk till artikeln
Subscribe to:
Posts (Atom)
