Friday, April 25, 2003

Var är moralen, Wallenberg?

Uppförandekoder och revisioner biter inte på näringslivets girighet. Det är dags för en kulturrevolution. Toppskiktet saknar uppkäftiga motkrafter. Regeringen måste visa vägen och bryta samarbetet med de maktcentrum som drar näringslivet i smutsen. Näringslivets tillträdande vd Ebba Lindsö har ett stort ansvar att skapa normer och leda självsaneringen, skriver Bo Ekman, som i årtionden haft ledande poster i näringslivet.

Dwight Eisenhower sa en gång att "människor som värderar sina privilegier framför sina principer förlorar snart båda". Maktutövningen i näringslivet måste vila på tydligt formulerade och konsekvent tillämpade värderingar/principer. Det är i denna process där värderingar och resultat förenas som ledarskapet ständigt återvinner - eller förlorar - sitt förtroende och sin legitimitet.
Förtroende, grunden för legitimitet, är en flyktig vara. Det visar Skandias nedgång och fall.

Att en gång på goda grunder ha erövrat förtroende för sitt ledarskap ger ingen som helst garanti för att detta blir bestående för framtiden. Det vet Gyllenhammar, Barnevik, Ramqvist, Lindahl. Det vet nu också Lars Eric Petersson och kanske snart Michael Treschow.
I delar av det svenska näringslivet har slagsmålet gällt vem som kan tjäna mest, inte vem som är starkast i omdöme.
Varför överlevde inte Gyllenhammar, Barnevik, Lindahl, Ramqvist och Petersson sina framgångar? Varför lyckades de med konststyckena att ruinera glimrande karriärer - ja hjältestatus - för att hamna bland de utstötta och bespottade?

Jag tror att förklaringen är lika enkel som den är komplicerad: de saknade motkrafter. De saknade tillräckligt starka och omdömesgilla ägare, styrelser, chefer, rådgivare och medarbetare som gav dem den match de behövde för att sansa sig. De saknade också självkritik och självinsikt.
Den i går publicerade boken - "Livsfarlig ledning" - om ABB, Barnevik och Lindahl (Bengt Carlsson och Sophie Nachemson-Ekwall, Ekerlids förlag) visar med förfärande tydlighet hur Barnevik och Lindahl är i förbund med varandra och leker katt och råtta.

De mjölkar ABB på pengar, inte bara genom en robust lön utan genom väldiga bonusutbetalningar som för Lindahl uppgår till 75 miljoner kronor för 1999. Sammanlagt får Lindahl 700 miljoner kronor för sina decennier i Asea och ABB. Därutöver kom alltså pensionsavtalet som gav honom 520 miljoner kronor före den påtvingade återbetalningen.
De båda och därefter Jörgen Centerman leder samtidigt en utveckling som obevekligen för dem och bolaget mot katastrofen. Det mest skrämmande är ändå att ingen av dem velat inse att de handlat fel.

Men ytterst vilar ändå ansvaret på Barneviks och Lindahls huvudmän: aktieägarna. I ABB skrev Peter Wallenberg under pensionsavtalet med Barnevik. Claes Dahlbäck och Jacob Wallenberg har genom åren i omgångar suttit i ABB:s styrelse.
Detta inger inte förtroende för stark ägarmakt eller som Investor brukar kalla sig: "ägarspecialister".
Inte heller det som under många år hänt i Ericsson inger förtroende för ägarna. Treschows kontroversiella retroaktiva "övertidsersättning" överenskoms redan vid ett möte på SPP i oktober 2001, där Percy Barnevik (representerande Investor) och Bo Rydin (representerande Industrivärden) gjorde upp om kompensationen till Treschow för att få honom att lämna vd-stolen på Electrolux.
Innan han lämnade Electrolux höjdes hans fasta lön med 2,6 miljoner kronor för att höja den pensionsgrundande inkomsten. Den så hyllade rörliga bonusdelen eliminerades, eftersom den inte är pensionsgrundande!

Varför lades inte alla korten på bordet när Treschow presenterades som styrelseordförandekandidat? Nu har genom krystade förklaringar om "övertid" nomineringskommitténs icke ägarbundna representanter degraderat sig själva till huvudägarnas skickebud.
Varken dessa eller företrädare för ägarna - Jacob Wallenberg - talade klarspråk vid stämman inför de tusentals aktieägarna med bara en tusendels röst.
Att sedan Investor förde Industrivärden - och Ericssons övriga aktieägare - bakom ljuset genom att först dagen efter Ericssons bolagsstämma låta offentliggöra att Treschow nu dessutom skulle ingå i ABB:s styrelse med ett arvode på 1,5 miljoner kronor förstärker intrycket av oförmågan att spela med öppet visir.

Vid Investors bolagsstämma häromdagen fanns i närmast en avgrund mellan podiets arrogans och de tillströmmade aktieägarnas frågeställningar. Det behövs en kulturrevolution i delar av näringslivet.
Katastroferna i ABB och Skandia visar att i företag där tjänstemän tar makten över ägarna, från ägarna eller fyller ett vakuum där ägare inte finns, faller lättare offer för girighetens drivkrafter - vare sig det gäller makten eller pengarna.
Chefstjänstemännen riskerar sällan sina egna kapital. De leder företag, vars kapital byggts upp av generationers entreprenörskap och arbetsinsatser i produktionen. Deras låga benägenhet att ta risk för egen del - den fungerande kapitalismens kärna - är väl speglad i chefstjänstemännens anställningsavtal.
En Ericssonanställd metallare lever långt farligare än någonsin en Treschow eller Svanberg. Bonuskulturen utgår från antagandet att människor med vett och vilja skulle säga till sig själva: jag håller inne med min kreativitet och arbetsvilja om jag inte får bonus! Jag har aldrig upplevt att verkligheten fungerar så.

Men det är ändå hoten om detta som får svaga ledare att ge efter. Men det kan också vara så att ledarna själva vill bli delaktiga i belöningssystem, som de själva skulle gå miste om, om de utövade ett stramare ledarskap. Kanske Peter Wallenbergs pension på 13,5 miljoner kronor från Investor (trots att han aldrig varit anställd) ska ses i det ljuset.
Man kan också ställa sig frågan hur personalrepresentanterna i bolagsstyrelserna, och ytterst de fackliga organisationerna under lång tid kunnat medverka i de beslut som skapat en kultur som i sig blivit ett påtagligt hot mot företagens hälsa och rimlig lönebildning.

Vi ser att uppförandekoder, revisioner och mediebevakning inte rår på näringslivets arrogans och beteenden. Jag tror främst på det goda exemplet och föredömets makt.
Regeringen måste utse, i sina bolag och i AP-fonder, styrelseledamöter som befinner sig så långt bortom den beskrivna kulturen som det går. Det var en belastning att utse Lars Eric Petersson till styrelseordförande i Telia och Martin Ebners förtrogne Johan Björkman till ordförande i Tredje AP-fonden. Det finns faktiskt många goda och principfasta pragmatiker att välja på ute i det svenska och internationella näringslivet.
Det är en växande belastning för socialdemokratin och regeringen att den så ofta uppträder som lobbygrupp för Investors intressen, när dess kultur står så långt från regeringens uttalade värderingar. Det är dags att bryta upp hajburen mellan socialdemokratin och Wallenbergssfären.
Organisationen Svenskt Näringsliv har under Sören Gylls ordförandeskap legat påfallande lågt i dessa förtroendefrågor. Men organisationen är trots sina 57 000 medlemsföretag dominerad av just de storföretagsledare som befinner sig i fokus. Organisationen måste få ett ledarskap som är fritt från bindningar till skandaler för att ge den legitimitet att driva näringslivets egen självsanering och normuppbyggnad. Ebba Lindsö har en stor uppgift framför sig.

Det är dags att ifrågasätta Michael Treschows lämplighet som näste ordförande för Svenskt Näringsliv - eller ens någon från den nu hårt belastade Investorsfären.
Organisationen - och det svenska näringslivet - behöver en styrelseordförande som är fri och visat sig ha styrkan att stå för det goda omdöme som förenar resultat och värderingar.

Men allra viktigast är att ägarna äger och äger rätt. Att de är öppna, tydliga, aktiva, konsekventa om de regler som ska gälla resultatskapande i just deras företag. Då får vi inte bara det nödvändiga kapitalets konkurrens, utan också en livgivande värderingarnas mångfald.

Bo Ekman