Davos – Om makt och maktlöshet

När makten pratar klimatförändring och koldioxidutsläpp kommer den i smattrande helikoptrar från flygplatsen i Zürich eller i tunga tyska svarta limousiner alternativt amerikanska stadsjeepar. Det är inte att förundras över att Porche-chefen blåste till krig mot EU:s planer att sänka utsläppsnivåerna för personbilar. De skulle ”favorisera småbilstillverkarna i Italien och Frankrike”.

Detta illustrerar den oerhörda komplexitet förestående förhandlingar, om de dramatiska nedskärningar i utsläppen av växthusgaser som kommer att krävas. Industrisammanslutningen World Business Council har i princip accepterat en höjning av den globala temperaturen med 2 grader och därmed de risker och effekter detta har på klimat och ekosystemen.

Man ser en ökning av tätheten av växthusgaser i atmosfären från ca 280 ppm vid industrialismens början för 150 år sedan via dagens 385 till en nivå på 550 ppm inom överskådlig framtid. Vid + 3 °C, säger bland andra Jim Hansen, talar vi om ”en annan planet”.

Det är alltså allvar. Frågan är då hur världens nationer skall komma fram till bindande avtal om att dela ansvar och utsläppstilldelning. Kina, Indien och utvecklingsländerna måste ju rimligen få betydligt lägre krav än vi som redan vuxit oss rika.


Kom också ihåg att klimatfrågan långtifrån är den enda där naturens kapacitet har klara begränsningar att möta de snart nio miljarder människornas krav och behov. Redan idag är en stor konfliktfråga tillgången till färskvatten.

För att få en föreställning om hur svår det förestående förhandlingsarbetet är kan vi se på de pågående frihandelsförhandlingarna, den s.k. Doha-rundan. Den har nu pågått i fem år. Stötestenen är att de rika skall öppna upp sina marknader för mer export från utvecklingsländer till Europa, USA och Japan. I Davos hölls informella möten, där det enda påtagliga resultatet var just att man nu faktiskt möttes igen.

EU:s chefsförhandlare, den briljante Peter Mandelson, sa att han aldrig i sin ministerkarriär mött ett svårare och komplexare problem.

Jag tror honom, men inser samtidigt att vägen fram till verkliga resultat i förhandlingar om klimatfrågan är flera resor värre. För handelsförhandlingar är ändå ”makten” hyggligt organiserad i Världshandelsorganisationen (WTO), som också har makt att utöva sanktioner vid avtalsbrott. I klimat- och eko-frågorna finns ingen sådan institution, bara en löslig process som kallas”Kyoto-protokollet”, där inte ens USA, Kina och Indien på allvar är med.

Nationalstaterna drar åt olika håll med sina särintressen, som exemplet ovan med den tyska bilindustrin. Men problemen vi har att lösa är gemensamma, globala. Makten riskerar bli maktlös.


Davosmöten kan aldrig ersätta den legitima makt, som vilar på konstitutionell och rättsstatlig grund. Men nationella ledare, som statsminister Reinfeldt som snabbt drog förbi i vimlet, måste skaffa sig tydliga mandat att skapa institutioner, likt WTO, för att praktiskt lösa problem som är vidare i sin räckvidd än Sverige och EU. Svenska valrörelser kan inte längre, likt den förra, bara handla om lokala/nationella frågor.

Politisk opinionsbildning och debatt måste formas så att de globala frågorna också blir våra, blir glokala, och inte gömda i eliternas rådslag.

Bo Ekman