Posts
Vi landar mitt i natten på Poznans flygplats i en disktrasegrå dissoppa. Under färden i taxin in till det lilla hotellet vid det stora torget passerar vi en vägskylt, Katowice. Jag minns mitt besök där och i det närbelägna Auschwitz för fyrtiofem år sedan. Under resan hem passerade vi Poznan, också då mitt i natten. Tåget blev stående mitt ute på en oändlig rangerbangård. Tåget skulle pass- och tullbehandlas, innan vi skulle rulla vidare mot Östberlin.
Nattåget var överfullt. Själv låg jag på en hatthylla på en hoprullad matta som jag köpt i Warzawa. I mattan hade jag sytt in fem tusen dollar för att smuggla ut de medel som en ung polsk student, Gregory, behövde för att ta sig ut och hoppa av till USA för medicinstudier.
Nu kom jag till ett öppet och demokratiskt Polen och Poznan: samlingsplats för 11.000 delegater och tillresande till FN-s förberedande klimatkonferens på vägen mot COP15-mötet i Köpenhamn om precis ett år. Det är där och då det avgörande avtalet skall undertecknas.
Men jag måste ändå ställa mig frågan: Hur skall detta faktiskt gå till? Och hur skall ett avtal göras tvingande och respekterat? Spåren förskräcker.
Mötet i Poznan var oöverskådligt. Delegater från 190 länder samlades i 100-tals sessioner i enorma fönsterlösa rum. De påminde mig om verkstäder i kinesiska Guangdong, där arbetarna sitter i snörräta rader utan inbördes kommunikation. Utanför dessa förhandlingshav, i korridorerna marknadsförde 100-tals miljö- och forskningsorganisationer sina budskap. Överblick omöjlig.
Kontakten mellan de politiska ledarna och de processer som pågår är tunn som vatten. I Poznan härskade förvirring. Bristen på förutsättningar för meningsfull kommunikation förtunnar den demokratiska processen.
Den blir påtagligare på ett annat ställe i Europa, i Bryssel, där ett ministermötet syr ihop en kompromiss under den franske presidenten Sarkozys adrenalinstinna ledning. Europa skall satsa miljarder för att häva den ekonomiska krisen och sänka CO2 utsläppen med 20% senast år 2020. Men avtalet är ett grovmaskat såll. De stora industriella utsläpparna och kolberoende öststater såsom Polen men också Italien får generösa undantag. Och för den delen, om man vill flytta sina egna nationella CO2-reduktioner till något uland, så går det också bra. Vem skall kunna mäta och kontrollera detta? På direkt fråga till förhandlingschefen Yvo de Boers närmaste rådgivare om vilken makt som kan tillgripas mot dem som inte följer avtalet får jag svaret ”Gee, that’s a good question”.
Jag lämnar Poznan tidigt i dagbräckningen. Precis framför flygplatsen reser sig över slättlandet ett väldigt koleldat kraftverk. Röken bolmar och sprids mot himlen i den stilla vinden. Ett – av många – undantag.
Bo Ekman
Monday, December 29, 2008
Monday, December 22, 2008
Vad man kan hitta i en låda
Ingegerd och Henrik, vår mor och far, lämnade mig och mina syskon en hel del att tänka på. I en efterlämnad låda fann jag alldeles härförleden ett par skrifter som tillsammans definierar deras principer och politiska hållning.
Den första är en uppteckning – tryckt 1921 – som Henrik som 26-åring gjorde efter sin första resa som Albert Schweitzers tolk på dennes resor genom Sverige. Schweitzer var teolog, läkare och en av samtidens främste Bach-tolkare. Han reste land och rike runt för att samla pengar till sin läkarstation i Lambarene, som ligger i nutidens Gabon i Västafrika. Schweitzer var en av de stora humanisterna. Han fick Nobels fredspris 1951.
Schweitzer, uppvuxen i gränslandet mellan Tyskland och Frankrike, upplevde allt av mänsklig ondska under sin levnadsbana. Den belgiske kung Leopolds förgörelse av Kongo, första världskrigets slakthus, sjukdomar och fattigdom, andra världskrigets fasor, folkmord och fascismens förföljelser.
Den andra skriften är en bok utgiven av Albert Bonnier, i slutet av 1943. Den heter Tyskland går sista ronden. Den är skriven av journalisten Gunnar Thorstensson Pihl. Han utvisades av Gestapo och tyskarna i augusti 1943 efter att ha arbetat som korrespondent i landet i över tjugo år.
Pihls skildring är precis, faktafylld och håller inför eftervärldens historieskrivning. I kapitlet ”Under judestjärnan” redogör Pihl i minutiös, kylig detalj för hur många judar som dittills ”Likviderats” – ca 4,3 miljoner. Hans prognos är – 1943 – att innan allt är över skulle 5,5 miljoner komma att utrotas. Det blev 6 miljoner. Han beskriver i detalj många av nazisternas tillvägagångssätt, dock inte gaskamrarna. Han beskriver organisationen av förintelsen. Han beskriver Adolf Eichmanns roll. Hans bok gavs ut i Sverige och USA. Pihl såg till att vi visste.
Ingegerd och Henrik visste. De stack heller inte under stol med sin kunskap. Att våga stå för den kunskap som man äger och den insikt man förvärvat gör en människa till människa. Ansvaret för att veta är alltid ens eget. Aldrig någon annans.
Här i Dalarna fanns två koncentrationsläger under kriget: ett i Smedsbo och ett i Långmora. Även Falu fängelse användes för internering. Dit fördes - utan åtal, rättegång eller dom - ”misstänkta” utländska medborgare, företrädesvis tyskar som flytt i sin opposition mot Hitler. Berättelsen om dessa läger finns återgiven i boken ”Svenska koncentrationsläger i tredje rikets skugga”. Författare är Tobias Berglund och Niclas Sennerteg.
Henrik tjänstgjorde också som själasörjare vid fängelset i Gävle. Varje julafton ledde julhögtiden för fångarna, som man sade på den tiden. Henrik talade om ensamhet, förtvivlan men också om människovärde och hopp.
Schweitzers rättesnöre ”Vördnad för livet” lämnade aldrig Ingegerd och Henrik i deras praktiska arbete.
Bo Ekman
2008-12-22
Den första är en uppteckning – tryckt 1921 – som Henrik som 26-åring gjorde efter sin första resa som Albert Schweitzers tolk på dennes resor genom Sverige. Schweitzer var teolog, läkare och en av samtidens främste Bach-tolkare. Han reste land och rike runt för att samla pengar till sin läkarstation i Lambarene, som ligger i nutidens Gabon i Västafrika. Schweitzer var en av de stora humanisterna. Han fick Nobels fredspris 1951.
Schweitzer, uppvuxen i gränslandet mellan Tyskland och Frankrike, upplevde allt av mänsklig ondska under sin levnadsbana. Den belgiske kung Leopolds förgörelse av Kongo, första världskrigets slakthus, sjukdomar och fattigdom, andra världskrigets fasor, folkmord och fascismens förföljelser.
Den andra skriften är en bok utgiven av Albert Bonnier, i slutet av 1943. Den heter Tyskland går sista ronden. Den är skriven av journalisten Gunnar Thorstensson Pihl. Han utvisades av Gestapo och tyskarna i augusti 1943 efter att ha arbetat som korrespondent i landet i över tjugo år.
Pihls skildring är precis, faktafylld och håller inför eftervärldens historieskrivning. I kapitlet ”Under judestjärnan” redogör Pihl i minutiös, kylig detalj för hur många judar som dittills ”Likviderats” – ca 4,3 miljoner. Hans prognos är – 1943 – att innan allt är över skulle 5,5 miljoner komma att utrotas. Det blev 6 miljoner. Han beskriver i detalj många av nazisternas tillvägagångssätt, dock inte gaskamrarna. Han beskriver organisationen av förintelsen. Han beskriver Adolf Eichmanns roll. Hans bok gavs ut i Sverige och USA. Pihl såg till att vi visste.
Ingegerd och Henrik visste. De stack heller inte under stol med sin kunskap. Att våga stå för den kunskap som man äger och den insikt man förvärvat gör en människa till människa. Ansvaret för att veta är alltid ens eget. Aldrig någon annans.
Här i Dalarna fanns två koncentrationsläger under kriget: ett i Smedsbo och ett i Långmora. Även Falu fängelse användes för internering. Dit fördes - utan åtal, rättegång eller dom - ”misstänkta” utländska medborgare, företrädesvis tyskar som flytt i sin opposition mot Hitler. Berättelsen om dessa läger finns återgiven i boken ”Svenska koncentrationsläger i tredje rikets skugga”. Författare är Tobias Berglund och Niclas Sennerteg.
Henrik tjänstgjorde också som själasörjare vid fängelset i Gävle. Varje julafton ledde julhögtiden för fångarna, som man sade på den tiden. Henrik talade om ensamhet, förtvivlan men också om människovärde och hopp.
Schweitzers rättesnöre ”Vördnad för livet” lämnade aldrig Ingegerd och Henrik i deras praktiska arbete.
Bo Ekman
2008-12-22
Monday, December 1, 2008
Växthusgaser från Lappland en tidsinställd metanbomb
Tällbergstiftelsen utmanar FN:s klimatpanel och världens regeringar: Industriländerna måste reducera sina utsläpp av växthusgas till noll. FN:s klimatpanel IPCC bortser från några av de allvarligaste konsekvenserna av den globala uppvärmningen. Exempelvis kan utsläppen av växthusgas från Sibirien, Alaska, Lappland och frusna havsbottnar utvecklas till en tidsinställd metanbomb. Samtidigt har världens regeringar alldeles för låga ambitioner i klimatfrågan. Vad som krävs är att industriländerna helt eliminerar sina utsläpp av växthusgaser och redan till 2020 minskar dem med 70 procent. Det skriver Bo Ekman och Europaparlamentarikern Anders Wijkman, ordförande respektive vice ordförande i stiftelsen Tällberg Foundation, samt professor Johan Rockström, chef för Stockholm Environmental Institute och styrelseledamot i Tällbergstiftelsen. De presenterar i dag skriften "Grasping the climate crisis" vid FN:s stora klimatmöte i polska Poznan.
När klimatförhandlarna i dag möts vid FN:s stora klimatkonferens i Poznan är det precis ett år kvar tills ett nytt internationellt klimatavtal - en fortsättning på Kyotoprotokollet - förväntas vara färdigförhandlat. Mycket står på spel. Rapporterna från FN:s klimatpanel (IPCC) från år 2007 visar allvaret i situationen.
Raden av nya forskningsrön - till stor del ännu ej behandlade av IPCC - visar att klimatförändringen är både snabbare och mera allvarlig i sina konsekvenser än vad experterna var överens om för bara några år sedan. Det vi lärt av denna nya forskning är utgångspunkten till den nya skrift - "Grasping the climate crisis. A provocation from the Tällberg Foundation" - som vi i dag presenterar inför mötet i Poznan.
Förtroendet för hela förhandlingsarbetet måste grundas på att följande villkor uppfylls:
1) Bred enighet bland världens länder om kunskapsläget på klimatområdet. IPCC är en viktig utgångspunkt, men alls inte den enda.
2) Bred enighet om vad som behöver göras för att undvika "farlig klimatförändring" och hur minskningen av klimatpåverkan skall fördelas mellan länderna.
3) Bred enighet om vilka sanktioner som skall vidtas mot de länder som ej lever upp till sina åtaganden.
Utgångspunkten för förhandlingarna är att undvika att medeltemperaturen på jorden ökar med mer än 2 grader Celsius. Detta mål sattes upp för mer än tio år sedan och har ansetts vara en garant mot så kallad farlig klimatförändring ("dangerous climate change"). Ny forskning hävdar att 2-gradersmålet är för högt för att man ska vara på den säkra sidan . Om temperaturen ökar med 2 grader är risken stor, inte bara för att sommarisen i Arktis helt försvinner utan även för att glaciärerna i Himalaya smälter ned och att Grönlandsisens avsmältning stegras. Konsekvenserna blir ödesdigra. Havsvattennivån på 100 års sikt kan öka med 2-3 meter, och på längre sikt med 6-7 meter. Färskvattenförsörjningen för mer än en miljard människor runt Himalaya skulle påverkas katastrofalt. Slutsatsen som många forskare drar är att temperaturmålet borde sänkas till max 1,7 grader Celsius.
Lika viktiga är de forskningsrapporter som visar att möjligheterna att faktiskt uppnå 2-gradersmålet, givet nuvarande trend på utsläpp och planerade åtgärder, är föga troligt. Redan EU-kommissionen har i analyser antytt att chansen att klara 2-gradersmålet är mindre än 50 procent. Nya studier från Hadley Centre, ett av världens ledande forskningscentra inom klimatområdet visar att mycket talar för att utsläppen planar ut på en nivå som leder till en koncentration av växthusgaser på 650 ppm koldioxidekvivalenter, vilket skulle motsvara en temperaturökning på 3,4-4,0 grader.
Ytterligare en fråga som borde uppmärksammas långt mera i förhandlingarna är förekomsten av så kallade feedback-mekanismer. En sådan är den snabba reduktionen av sommarisens yta och massa i Arktis. Nära hälften av den normala sommarisen har redan förlorats.
Ett annat feedbackexempel är töande permafrost i Sibirien och Alaska. Nya forskarrapporter visar på metanutsläpp från dessa marker - ja, även från Lappland - som ligger upp emot hundra gånger normala förhållanden. Det finns motsvarande 10 gånger ett års totala utsläpp av växthusgaser bundna under permafrosten. Om töandet fortsätter har vi att göra med en tidsinställd metanbomb. Därtill kommer den metangas som är infrusen på havsbottnar i norra Atlanten och Ishavet.
Metanbomben skulle verka som en "tipping point" - en abrupt tröskeleffekt - precis som när Lehman Brothers konkurs rubbade hela finanssystemet. Det finns flera sådana "tipping points" utpekade inom forskningen. En har att göra med Golfströmmens styrka och riktning. En annan rör risken för att regnskogen i Amazonas torkar ut och övergår till savann. Vad som förvånar är att IPCC så föga behandlar dessa risker.
Huvudsyftet med den skrift vi ger ut är att utmana uppfattningen att världens regeringar tacklar klimatförändringen på ett effektivt sätt. I själva verket har mycket litet hänt. Ett bevis på detta är att utsläppen av växthusgaser ökat med mer än 35 procent sedan 1990.
Kyotoavtalet har inte haft effekt. Vi menar att de förhandlingar som nu förs har alltför låg ambitionsnivå. De påminner mer om ett skyttegravskrig, där många regeringar främst ser till sina intressen och söker kompromisser utifrån vad som är "politiskt möjligt". Men det går inte att förhandla med naturen. Vi kan inte få glaciärer att sluta smälta baserat på politiska kalkyler.
Inför Poznan vill vi rikta ett antal rekommendationer till världens regeringar, först och främst till den svenska. För att ha en rimlig chans att både stabilisera klimatet och bevara ekosystemens funktionalitet bör klimatförhandlingarna riktas in mot följande målsättningar:
1. Tackla klimatförändringen inom det vidare sammanhanget av att bevara och stärka de globala ekosystemen, inte minst dess förmåga att lagra koldioxid. Tillsätt en forskarpanel av typ IPCC och i nära samarbete med denna för att studera och rekommendera åtgärder för att rädda haven och ekosystemen.
2. Fastställ en högsta ökning av medeltemperaturen på jorden till 1,7 grader Celsius. Det i sin tur kräver att utsläppen planar ut på nivån max 400 ppm koldioxidekvivalenter (350 ppm koldioxid). Detta är för övrigt den nivå regeringens Vetenskapliga råd rekommenderat.
3. Fastställ planer för anpassningsåtgärder för främst fattiga länder för en temperaturökning på upp till 4 grader - för att vara på den säkra sidan.
4. Fastställ ett mål för reduktion av de globala växthusgasutsläppen till 2050 på
90 procent. Det skulle innebära att industriländerna går ned till noll.
5. Fastställ ett mål för en minskning av utsläppen på hemmaplan med 70-80 procent för industriländerna till 2035 och i tillägg en minskning med 40-50 procent genom investeringar i utvecklingsländerna.
6. Fastställ ett mål om en utsläppsminskning för industriländerna på hemmaplan om 40 procent till 2020 och i tillägg en minskning med 30 procent genom investeringar i utvecklingsländerna.
7. Fastställ ambitionen att ta bort all kolkraftseldad elproduktion i USA, Kina, Tyskland, Ryssland, Indien, Sydafrika före 2030 så vitt koldioxidutsläppen inte hundraprocentigt säkert kan lagras. Det ger den största och säkraste reduktionen av koldioxid på kort sikt.
Är krav som dessa möjliga mål? Det återstår att se. Vi kan bara påminna om den stora omställning som gjordes inom den amerikanska ekonomin när landet väl bestämt sig för att gå med in i andra världskriget. På några månader hade industrin gjorts om för krigsändamål.
Världen går just nu genom en finanskris och risken är stor för en stor recession. Orsakerna till finanskrisen är exakt desamma som för krisen för klimatet och ekosystemen: en djup kris i resursanvändningen. Kriser i ekonomin brukar vi kunna resa oss ifrån, om än efter stora umbäranden. Skillnaden med klimatet och ekosystemen är att vi där riskerar att hamna i lägen där vi inte längre kan reparera skadorna.
BO EKMAN
JOHAN ROCKSTRÖM
ANDERS WIJKMAN
När klimatförhandlarna i dag möts vid FN:s stora klimatkonferens i Poznan är det precis ett år kvar tills ett nytt internationellt klimatavtal - en fortsättning på Kyotoprotokollet - förväntas vara färdigförhandlat. Mycket står på spel. Rapporterna från FN:s klimatpanel (IPCC) från år 2007 visar allvaret i situationen.
Raden av nya forskningsrön - till stor del ännu ej behandlade av IPCC - visar att klimatförändringen är både snabbare och mera allvarlig i sina konsekvenser än vad experterna var överens om för bara några år sedan. Det vi lärt av denna nya forskning är utgångspunkten till den nya skrift - "Grasping the climate crisis. A provocation from the Tällberg Foundation" - som vi i dag presenterar inför mötet i Poznan.
Förtroendet för hela förhandlingsarbetet måste grundas på att följande villkor uppfylls:
1) Bred enighet bland världens länder om kunskapsläget på klimatområdet. IPCC är en viktig utgångspunkt, men alls inte den enda.
2) Bred enighet om vad som behöver göras för att undvika "farlig klimatförändring" och hur minskningen av klimatpåverkan skall fördelas mellan länderna.
3) Bred enighet om vilka sanktioner som skall vidtas mot de länder som ej lever upp till sina åtaganden.
Utgångspunkten för förhandlingarna är att undvika att medeltemperaturen på jorden ökar med mer än 2 grader Celsius. Detta mål sattes upp för mer än tio år sedan och har ansetts vara en garant mot så kallad farlig klimatförändring ("dangerous climate change"). Ny forskning hävdar att 2-gradersmålet är för högt för att man ska vara på den säkra sidan . Om temperaturen ökar med 2 grader är risken stor, inte bara för att sommarisen i Arktis helt försvinner utan även för att glaciärerna i Himalaya smälter ned och att Grönlandsisens avsmältning stegras. Konsekvenserna blir ödesdigra. Havsvattennivån på 100 års sikt kan öka med 2-3 meter, och på längre sikt med 6-7 meter. Färskvattenförsörjningen för mer än en miljard människor runt Himalaya skulle påverkas katastrofalt. Slutsatsen som många forskare drar är att temperaturmålet borde sänkas till max 1,7 grader Celsius.
Lika viktiga är de forskningsrapporter som visar att möjligheterna att faktiskt uppnå 2-gradersmålet, givet nuvarande trend på utsläpp och planerade åtgärder, är föga troligt. Redan EU-kommissionen har i analyser antytt att chansen att klara 2-gradersmålet är mindre än 50 procent. Nya studier från Hadley Centre, ett av världens ledande forskningscentra inom klimatområdet visar att mycket talar för att utsläppen planar ut på en nivå som leder till en koncentration av växthusgaser på 650 ppm koldioxidekvivalenter, vilket skulle motsvara en temperaturökning på 3,4-4,0 grader.
Ytterligare en fråga som borde uppmärksammas långt mera i förhandlingarna är förekomsten av så kallade feedback-mekanismer. En sådan är den snabba reduktionen av sommarisens yta och massa i Arktis. Nära hälften av den normala sommarisen har redan förlorats.
Ett annat feedbackexempel är töande permafrost i Sibirien och Alaska. Nya forskarrapporter visar på metanutsläpp från dessa marker - ja, även från Lappland - som ligger upp emot hundra gånger normala förhållanden. Det finns motsvarande 10 gånger ett års totala utsläpp av växthusgaser bundna under permafrosten. Om töandet fortsätter har vi att göra med en tidsinställd metanbomb. Därtill kommer den metangas som är infrusen på havsbottnar i norra Atlanten och Ishavet.
Metanbomben skulle verka som en "tipping point" - en abrupt tröskeleffekt - precis som när Lehman Brothers konkurs rubbade hela finanssystemet. Det finns flera sådana "tipping points" utpekade inom forskningen. En har att göra med Golfströmmens styrka och riktning. En annan rör risken för att regnskogen i Amazonas torkar ut och övergår till savann. Vad som förvånar är att IPCC så föga behandlar dessa risker.
Huvudsyftet med den skrift vi ger ut är att utmana uppfattningen att världens regeringar tacklar klimatförändringen på ett effektivt sätt. I själva verket har mycket litet hänt. Ett bevis på detta är att utsläppen av växthusgaser ökat med mer än 35 procent sedan 1990.
Kyotoavtalet har inte haft effekt. Vi menar att de förhandlingar som nu förs har alltför låg ambitionsnivå. De påminner mer om ett skyttegravskrig, där många regeringar främst ser till sina intressen och söker kompromisser utifrån vad som är "politiskt möjligt". Men det går inte att förhandla med naturen. Vi kan inte få glaciärer att sluta smälta baserat på politiska kalkyler.
Inför Poznan vill vi rikta ett antal rekommendationer till världens regeringar, först och främst till den svenska. För att ha en rimlig chans att både stabilisera klimatet och bevara ekosystemens funktionalitet bör klimatförhandlingarna riktas in mot följande målsättningar:
1. Tackla klimatförändringen inom det vidare sammanhanget av att bevara och stärka de globala ekosystemen, inte minst dess förmåga att lagra koldioxid. Tillsätt en forskarpanel av typ IPCC och i nära samarbete med denna för att studera och rekommendera åtgärder för att rädda haven och ekosystemen.
2. Fastställ en högsta ökning av medeltemperaturen på jorden till 1,7 grader Celsius. Det i sin tur kräver att utsläppen planar ut på nivån max 400 ppm koldioxidekvivalenter (350 ppm koldioxid). Detta är för övrigt den nivå regeringens Vetenskapliga råd rekommenderat.
3. Fastställ planer för anpassningsåtgärder för främst fattiga länder för en temperaturökning på upp till 4 grader - för att vara på den säkra sidan.
4. Fastställ ett mål för reduktion av de globala växthusgasutsläppen till 2050 på
90 procent. Det skulle innebära att industriländerna går ned till noll.
5. Fastställ ett mål för en minskning av utsläppen på hemmaplan med 70-80 procent för industriländerna till 2035 och i tillägg en minskning med 40-50 procent genom investeringar i utvecklingsländerna.
6. Fastställ ett mål om en utsläppsminskning för industriländerna på hemmaplan om 40 procent till 2020 och i tillägg en minskning med 30 procent genom investeringar i utvecklingsländerna.
7. Fastställ ambitionen att ta bort all kolkraftseldad elproduktion i USA, Kina, Tyskland, Ryssland, Indien, Sydafrika före 2030 så vitt koldioxidutsläppen inte hundraprocentigt säkert kan lagras. Det ger den största och säkraste reduktionen av koldioxid på kort sikt.
Är krav som dessa möjliga mål? Det återstår att se. Vi kan bara påminna om den stora omställning som gjordes inom den amerikanska ekonomin när landet väl bestämt sig för att gå med in i andra världskriget. På några månader hade industrin gjorts om för krigsändamål.
Världen går just nu genom en finanskris och risken är stor för en stor recession. Orsakerna till finanskrisen är exakt desamma som för krisen för klimatet och ekosystemen: en djup kris i resursanvändningen. Kriser i ekonomin brukar vi kunna resa oss ifrån, om än efter stora umbäranden. Skillnaden med klimatet och ekosystemen är att vi där riskerar att hamna i lägen där vi inte längre kan reparera skadorna.
BO EKMAN
JOHAN ROCKSTRÖM
ANDERS WIJKMAN
Hur tänker du, rent abstrakt?
Jag har aldrig hört den frågan ställas av en enda journalist en enda gång. Den fråga som dunkas in vid alla journalisthögskolor är ”Vad gör du, rent konkret” ? Det är det ena rättesnöret i dagens journalistik. Den andra är ”Hur påverkar det vanliga människor”? Så sätts de självpåtagna gränserna för allt för många journalisters uppgift.
Men det är ju faktiskt så att all handling och allt görande bottnar i en tillämpning av någon slags abstrakt tankemodell. Vi gör oss föreställningar innan vi handlar om samband mellan åtgärd och verkan: gör vi si, så blir det så. Gör vi så, så blir det si. Vi har också abstrakta föreställningar om hur komplexa system i verkligheten interagerar eller samspelar med varandra: till exempel Dalarna med omvärlden och omvärlden med Dalarna.
Det är en gåta för mig varför journalister och media är så ointresserade av hur beslutsfattare och aktörer tänker. Hur tänkte bankerna om risk? Hur tänkte ekonomerna innan de lade sina prognoser om obruten tillväxt? Hur tänkte företagsledaren när denne anställde hej vilt i högkonjunkturen?
Helt uppenbart har vi kollektivt och enskilt i avgörande frågor tänkt fel. Verkligheten blev ju inte vare sig som det var tänkt eller som det var lovat. Vi hade ju inte alls tänkt oss – eller hur? – att de fossilt baserade energisystemen som vi utvecklat och använt skulle leda oss rakt in i en klimatkris. Det var ju heller inte alls tänkt så att globaliseringen av det finansiella systemet samtidigt skulle bädda för dess sammanbrott. Det var ju inte alls tänkt så att miljoner människor skulle varslas och blev arbetslösa. Det var ju tvärtom tänkt så att detta skulle ge oss trygghet, stabilitet, och tillväxt. Men så blev det inte. Den handling som kom ur våra tankar ledde fel.
Därför är det viktigt att ställa frågan om hur vi nu tänker om ny teknologi och en ny ekonomi. Det är naturligtvis ett tankekors att tro att allt nytt plötsligt skulle bli säkert och utan oönskade konsekvenser. Och vilka är principerna? Vilka är riskerna som vi tillsammans kan anse vara värda att ta? Det som händer lär oss att inte lita på det som sägs och det som görs. Där måste journalistiken hjälpa och vägleda. I en tidning som denna måste på varje sida den kritiska journalistiken samsas med marknadsföringens okritiska propaganda i annonser och bilagor.
Jag möter ofta en föreställning bland media och journalister att ”vanligt” folk inte skulle förstå frågor om det abstrakta, alltså om hur vi tänker. En fördom bland, inte minst TV-folk, har varit att nyheter måste uttalas så att ”Nisse i Bandhagen” kan begripa. Efter att i tio år arbetet med värderingsstudier, opinions- och marknadsundersökningar vet jag att den ”vanliga” människan inte finns. Det normala är en abstraktion, ett statistiskt uttryck för ett medeltal av allas olikheter. Se på Facebook, se på YouTube, hur olika vi är och välsignat ovanliga vi är.
Det ovanliga, det som gör att vi skiljer oss åt (och att så många skiljer sig!) är att vi först tänker och sedan gör på olika sätt.
Bo Ekman
Men det är ju faktiskt så att all handling och allt görande bottnar i en tillämpning av någon slags abstrakt tankemodell. Vi gör oss föreställningar innan vi handlar om samband mellan åtgärd och verkan: gör vi si, så blir det så. Gör vi så, så blir det si. Vi har också abstrakta föreställningar om hur komplexa system i verkligheten interagerar eller samspelar med varandra: till exempel Dalarna med omvärlden och omvärlden med Dalarna.
Det är en gåta för mig varför journalister och media är så ointresserade av hur beslutsfattare och aktörer tänker. Hur tänkte bankerna om risk? Hur tänkte ekonomerna innan de lade sina prognoser om obruten tillväxt? Hur tänkte företagsledaren när denne anställde hej vilt i högkonjunkturen?
Helt uppenbart har vi kollektivt och enskilt i avgörande frågor tänkt fel. Verkligheten blev ju inte vare sig som det var tänkt eller som det var lovat. Vi hade ju inte alls tänkt oss – eller hur? – att de fossilt baserade energisystemen som vi utvecklat och använt skulle leda oss rakt in i en klimatkris. Det var ju heller inte alls tänkt så att globaliseringen av det finansiella systemet samtidigt skulle bädda för dess sammanbrott. Det var ju inte alls tänkt så att miljoner människor skulle varslas och blev arbetslösa. Det var ju tvärtom tänkt så att detta skulle ge oss trygghet, stabilitet, och tillväxt. Men så blev det inte. Den handling som kom ur våra tankar ledde fel.
Därför är det viktigt att ställa frågan om hur vi nu tänker om ny teknologi och en ny ekonomi. Det är naturligtvis ett tankekors att tro att allt nytt plötsligt skulle bli säkert och utan oönskade konsekvenser. Och vilka är principerna? Vilka är riskerna som vi tillsammans kan anse vara värda att ta? Det som händer lär oss att inte lita på det som sägs och det som görs. Där måste journalistiken hjälpa och vägleda. I en tidning som denna måste på varje sida den kritiska journalistiken samsas med marknadsföringens okritiska propaganda i annonser och bilagor.
Jag möter ofta en föreställning bland media och journalister att ”vanligt” folk inte skulle förstå frågor om det abstrakta, alltså om hur vi tänker. En fördom bland, inte minst TV-folk, har varit att nyheter måste uttalas så att ”Nisse i Bandhagen” kan begripa. Efter att i tio år arbetet med värderingsstudier, opinions- och marknadsundersökningar vet jag att den ”vanliga” människan inte finns. Det normala är en abstraktion, ett statistiskt uttryck för ett medeltal av allas olikheter. Se på Facebook, se på YouTube, hur olika vi är och välsignat ovanliga vi är.
Det ovanliga, det som gör att vi skiljer oss åt (och att så många skiljer sig!) är att vi först tänker och sedan gör på olika sätt.
Bo Ekman
Sunday, November 30, 2008
Transportmedelsindustrins framtid
När ledarna för de tre amerikanska biltillverkarna GM, Ford och Chrysler stod inför skranket i den amerikanska kongressen i förra veckan uppträdde de alla som vore de chefer för företag med enbart nordamerikanska intressen. De borde ha fått en utskällning av politikerna för sin insularitet och nationalism! Vi bevittnade en katastrofal illojalitet mot 100.000-tals anställda – däribland Volvo PV och Saab Automotive – och miljoner kunder världen över.
I krisernas spår krakelerar den globala polityren. Vi bevittnade en nedbrytning av globala affärssystem till förmån för föråldrade nationella politiska intressen. Blod blir tjockare än vatten. Det behövs nya regler för både den politiska och för ägarnas ansvarstagande i den globaliserade verklighet de själva varit med om att skapa. Vi kan lika lite acceptera ägarprotektionism som handelsprotektionism.
Den finansiella krisen som nu med svindlande hastighet transporteras in i den reala ekonomin underblåser fruktan. Jag har i många år talat om en ”överlovad” framtid. Nu, när hoten tornar upp sig, drar alla i bromsen samtidigt. Vi är ju numera alla med i samma system, sitter i samma båt. Det är den centrala innebörden i begreppet globalisering. Men nu: Rädda sig den som räddas kan.
Detta är en förtrondekatastrof. Den började i det internationella politiska systemet; i misslyckade handels-, klimat- och säkerhetsförhandlingar. I konflikterna mellan Nord och Syd, rika och fattiga länder, mellan religiösa och etniska grupperingar.
När nu också världens finansiella förtroende punkteras, drar konsumenter och producenter öronen åt sig. Bara för någon vecka sedan förutspådde Svensk Handel att julhandeln i år skulle öka (!!) med 2,4%. Realistiska prognoser pekar mot minus 8 – 15 procent. I USA blir julhandeln en blodig prövning för detaljhandeln och dess leverantörer världen över.
Bland de värst och snabbast drabbade i Sverige är bilindustrin. Den har länge gått på kryckor och står nu i en ödesstund. Varsel och kostsnadsbesparingar håller symptomen borta – för en stund. Men för Sverige gives inget annat än att sätta likhetstecken mellan svenska intressen och globala intressen. Volvo, men också Saab är globalt sammanflätade system av djupa värdekedjor. Framåt och bakåt. Över fem miljoner kunder litar på att Volvos och Saabs värde varar … långt mer än en halv miljon människor och deras familjer är direkt och indirekt beroende av företagen i Sverige och länder runt om i världen. Svensk bilindustri är inte bara svensk. Dess olycka i krisens stund är att den inte har kompetenta ägare att lita på.
Svensk fordonsindustri är inte ersättlig i ett mellansiktigt perspektiv. Den står för alltför stor del av välfärd och samhällsstruktur. Det är alldeles rätt som lobbydevisen lyder. ”Utan bilen stannar Sverige”. Bilen blir heller aldrig en ”mogen” produkt. Fordonen och dessas produktion består av 1000-tals produkter – hårdvaror som mjukvaror – som ständigt utvecklas och förändras med ny forskning och kunskap. Bilen är en bärare av svenska idéer och innovation ut till ett 100-tal marknader, som ingen annan massprodukt.
Problemet är att produktkonceptet – stora bilar i lyxsegment – inte stämmer med dagens och framtidens marknad. Konceptet har fastnat.
Detta är inte bara industrins fel och ansvar. Under årtionden har bilindustrin, fack, regionala och nationella politiska intressen samverkat i att lägga till rätta produkt- , skattelagstiftning och tjänstebilsregler att passa ”just” de produkter som Volvo och Saab ”just nu” säljer eller har först i kön på ritbordet. Denna korporativistiska men ändå disharmoniska trekant har verkat försinkande och förslöande.
Signalerna om energipriser, klimatproblem och kommande marknadsförändringar har inte fått tillräckligt fäste. Framtidsseendet har fått stå tillbaka för kortsiktig konkurrenskraft. Bilindustrin har inte haft råd med framtiden.
Volvo PV och Saab har prövat många varianter av överlevnadsstrategier. Samarbeten, delägarskap, helägarskap. Många är bilföretagen som varit inblandade bland andra Daf, Renault, Volkswagen, Mitsubishi, Ford, GM. 1976 försökte Volvo och Saab-Scania fusionera. För en del år sedan försökte AB Volvo köpa Scania. Volvo PV söker köpare i öster, väster, norr och söder. Snart är de sista möjligheterna uttömda. Skall det till en räddare i nöden så måste det bli en ”stor stark”, en förnyare. Svårt att finna i dagens utförsbacke.
Jag tror att överlägset bäst i detta läge är svenskt och/eller nordiskt kapital med insikt i vårt sätt att skapa värde. Det gäller att skapa ett nytt och vitaliserande initiativ. Det är inte lätt när döden står för dörren. Ingen vill sitta med Svarte Petter.
Genombrytande visioner kommer sällan ur etablissemang och hierarkier. De kommer ur små grupper som fått frihet och mandat att bryta ny mark. Så kom konceptet för Kalmar-fabriken till under den unge Torgny Karlssons ledning i en utdömd brandstation på Hisingen, så skapade Bill Gates Microsoft i Albuquerque och Steve Jobs PC’n i ett garage i Cupertino.
Men det behövs alltså kapital och framför allt en urtydlig vision. Det behövs en ny ägarkompetens. Kapital, djärva idéer och viljestarka visionära ledare hittar snart de partners som kan behövas. Kan andra industrier förnya sig så kan bilindustrin göra detsamma. Så märkvärdigt är det inte. Det finns säkert okonventionella affärssnillen också i de nya generationerna. Se bara till att de gamla maktetablissemangen inte får bestämma.
Det är politikens roll att tänka längre än näsan och mandatperioden räcker. Det som har hänt i bilmarknaden är inte bara ett ”market failure” för att citera Nicholas Stern. Det är också ett ”failure of politics”.
Det blir dags – om inte marknaden kan skapa ett bra alternativ – för regeringen att ingripa med ett nytt och vitaliserande initiativ, i vilket många goda framtidskrafter kan delta. Köp Volvo och Saab för en krona eller två. Skapa utrymme för att skapa en tydlig vision och uppgift: att ta fram ett konkurrenskraftigt, lönsamt modellprogram som drar 0,2 l/mil i snitt, som släpper ut 0 g CO2/mil. Det måste samtidigt möta skärpta säkerhetsstandards, skänka körglädje och härlig komfort. Ge det nya företaget sju år. Inte mer.
Detta förslag har ingenting med gammeldags, ideologisk nationalisering eller förstatligande att göra. Kanske kan initiativet läggas i ett dotterbolag till en nybildad stiftelse för att hålla initiativet fritt från klåfingrighet och att hålla dörren öppen för framtida strukturaffärer. Det har heller intet att göra med stelbenta marknadsidealistiska principer eller EU-regler som idag utgör en karta för en terräng som inte längre finns. Förslaget är entreprenöriell pragmatism i omsorg om människor och de stora framtidsvärden som generationer av bilbyggare har skapat.
Bo Ekman
Göteborgs-Posten 2008-11-30
I krisernas spår krakelerar den globala polityren. Vi bevittnade en nedbrytning av globala affärssystem till förmån för föråldrade nationella politiska intressen. Blod blir tjockare än vatten. Det behövs nya regler för både den politiska och för ägarnas ansvarstagande i den globaliserade verklighet de själva varit med om att skapa. Vi kan lika lite acceptera ägarprotektionism som handelsprotektionism.
Den finansiella krisen som nu med svindlande hastighet transporteras in i den reala ekonomin underblåser fruktan. Jag har i många år talat om en ”överlovad” framtid. Nu, när hoten tornar upp sig, drar alla i bromsen samtidigt. Vi är ju numera alla med i samma system, sitter i samma båt. Det är den centrala innebörden i begreppet globalisering. Men nu: Rädda sig den som räddas kan.
Detta är en förtrondekatastrof. Den började i det internationella politiska systemet; i misslyckade handels-, klimat- och säkerhetsförhandlingar. I konflikterna mellan Nord och Syd, rika och fattiga länder, mellan religiösa och etniska grupperingar.
När nu också världens finansiella förtroende punkteras, drar konsumenter och producenter öronen åt sig. Bara för någon vecka sedan förutspådde Svensk Handel att julhandeln i år skulle öka (!!) med 2,4%. Realistiska prognoser pekar mot minus 8 – 15 procent. I USA blir julhandeln en blodig prövning för detaljhandeln och dess leverantörer världen över.
Bland de värst och snabbast drabbade i Sverige är bilindustrin. Den har länge gått på kryckor och står nu i en ödesstund. Varsel och kostsnadsbesparingar håller symptomen borta – för en stund. Men för Sverige gives inget annat än att sätta likhetstecken mellan svenska intressen och globala intressen. Volvo, men också Saab är globalt sammanflätade system av djupa värdekedjor. Framåt och bakåt. Över fem miljoner kunder litar på att Volvos och Saabs värde varar … långt mer än en halv miljon människor och deras familjer är direkt och indirekt beroende av företagen i Sverige och länder runt om i världen. Svensk bilindustri är inte bara svensk. Dess olycka i krisens stund är att den inte har kompetenta ägare att lita på.
Svensk fordonsindustri är inte ersättlig i ett mellansiktigt perspektiv. Den står för alltför stor del av välfärd och samhällsstruktur. Det är alldeles rätt som lobbydevisen lyder. ”Utan bilen stannar Sverige”. Bilen blir heller aldrig en ”mogen” produkt. Fordonen och dessas produktion består av 1000-tals produkter – hårdvaror som mjukvaror – som ständigt utvecklas och förändras med ny forskning och kunskap. Bilen är en bärare av svenska idéer och innovation ut till ett 100-tal marknader, som ingen annan massprodukt.
Problemet är att produktkonceptet – stora bilar i lyxsegment – inte stämmer med dagens och framtidens marknad. Konceptet har fastnat.
Detta är inte bara industrins fel och ansvar. Under årtionden har bilindustrin, fack, regionala och nationella politiska intressen samverkat i att lägga till rätta produkt- , skattelagstiftning och tjänstebilsregler att passa ”just” de produkter som Volvo och Saab ”just nu” säljer eller har först i kön på ritbordet. Denna korporativistiska men ändå disharmoniska trekant har verkat försinkande och förslöande.
Signalerna om energipriser, klimatproblem och kommande marknadsförändringar har inte fått tillräckligt fäste. Framtidsseendet har fått stå tillbaka för kortsiktig konkurrenskraft. Bilindustrin har inte haft råd med framtiden.
Volvo PV och Saab har prövat många varianter av överlevnadsstrategier. Samarbeten, delägarskap, helägarskap. Många är bilföretagen som varit inblandade bland andra Daf, Renault, Volkswagen, Mitsubishi, Ford, GM. 1976 försökte Volvo och Saab-Scania fusionera. För en del år sedan försökte AB Volvo köpa Scania. Volvo PV söker köpare i öster, väster, norr och söder. Snart är de sista möjligheterna uttömda. Skall det till en räddare i nöden så måste det bli en ”stor stark”, en förnyare. Svårt att finna i dagens utförsbacke.
Jag tror att överlägset bäst i detta läge är svenskt och/eller nordiskt kapital med insikt i vårt sätt att skapa värde. Det gäller att skapa ett nytt och vitaliserande initiativ. Det är inte lätt när döden står för dörren. Ingen vill sitta med Svarte Petter.
Genombrytande visioner kommer sällan ur etablissemang och hierarkier. De kommer ur små grupper som fått frihet och mandat att bryta ny mark. Så kom konceptet för Kalmar-fabriken till under den unge Torgny Karlssons ledning i en utdömd brandstation på Hisingen, så skapade Bill Gates Microsoft i Albuquerque och Steve Jobs PC’n i ett garage i Cupertino.
Men det behövs alltså kapital och framför allt en urtydlig vision. Det behövs en ny ägarkompetens. Kapital, djärva idéer och viljestarka visionära ledare hittar snart de partners som kan behövas. Kan andra industrier förnya sig så kan bilindustrin göra detsamma. Så märkvärdigt är det inte. Det finns säkert okonventionella affärssnillen också i de nya generationerna. Se bara till att de gamla maktetablissemangen inte får bestämma.
Det är politikens roll att tänka längre än näsan och mandatperioden räcker. Det som har hänt i bilmarknaden är inte bara ett ”market failure” för att citera Nicholas Stern. Det är också ett ”failure of politics”.
Det blir dags – om inte marknaden kan skapa ett bra alternativ – för regeringen att ingripa med ett nytt och vitaliserande initiativ, i vilket många goda framtidskrafter kan delta. Köp Volvo och Saab för en krona eller två. Skapa utrymme för att skapa en tydlig vision och uppgift: att ta fram ett konkurrenskraftigt, lönsamt modellprogram som drar 0,2 l/mil i snitt, som släpper ut 0 g CO2/mil. Det måste samtidigt möta skärpta säkerhetsstandards, skänka körglädje och härlig komfort. Ge det nya företaget sju år. Inte mer.
Detta förslag har ingenting med gammeldags, ideologisk nationalisering eller förstatligande att göra. Kanske kan initiativet läggas i ett dotterbolag till en nybildad stiftelse för att hålla initiativet fritt från klåfingrighet och att hålla dörren öppen för framtida strukturaffärer. Det har heller intet att göra med stelbenta marknadsidealistiska principer eller EU-regler som idag utgör en karta för en terräng som inte längre finns. Förslaget är entreprenöriell pragmatism i omsorg om människor och de stora framtidsvärden som generationer av bilbyggare har skapat.
Bo Ekman
Göteborgs-Posten 2008-11-30
Wednesday, November 26, 2008
Utan bilen stannar Sverige
Ingen massprodukt förenar i sig så mycket ständigt förnyad kunskap, ny teknik, nya produktionsmetoder och nya material som bilen. Utan bilen stannar Sverige, skriver Bo Ekman, tidigare Volvodirektör, nu bas för Tällberg Foundation, i ett debattinlägg i Ny Teknik.
Bo Ekman, miljöaktivisten som tar bilindustrin i försvar.
Hur kunde det gå så illa för amerikansk, delar av tysk och svensk personbilsindustri? Varför kunde en så bärande del av det moderna industri- och kunskapssamhället ställas inför ättestupan?
Fordonsindustrins betydelse för nationellt värdeskapande och industriell mångfald är oersättlig. Ett Ericsson, Telia, Nordea eller Getinge kan aldrig så på djupet bli en del av industri- och kunskapssystemet. Det är nonsens att tro att transportmedelsindustrin är ersättlig. Den är en bärande balk i de samhällen där den verkar.
En produkt av tusentals andra produkter
Det är okunnigt att hävda att bilindustrin är en ”mogen” industri, underförstått att den kan man både ha och och mista. Bilen är en produkt av 1000-tals andra produkter – mjukvara och hårdvara. Ingen massprodukt förenar i sig så mycket ständigt förnyad kunskap, ny teknik, nya produktionsmetoder och nya material. Ingen enskild industri har så djupa värdekedjor både bakåt och framåt. Bilindustrin tar emot forskning och driver forskning. Nu möter inte industrin sin marknad.Men bilindustrin skall inte ensamt stå vid skampålen för en situation där stater är piskade att gå in.
Utan bilen stannar Sverige
Det är faktiskt så som lobbydevisen lyder ”Utan bilen stannar Sverige”.
Bilen – därmed industrin – är lika viktig för ett väl fungerande samhällsliv som kreditgivning, betalningssystemet, elproduktion eller matförsörjning. Flexibla persontransporter är en samhällsfunktion, men den bör också vara god affär.
Det kortsiktiga har tagit över
Jag har haft möjlighet att följa industrins utveckling i Volvo, där jag arbetade i ledningen i 15 år, men också inifrån i GM, Ford och i viss mån Saab.
En genomgående erfarenhet är att de framtidsseende, det visionära, får stryka på foten för kortsiktig konkurrenskraft. Detta verkar bevarande, förslöande.
Alla i "trekanten" har ansvar
Bilindustrin är i Sverige som i Tyskland och USA en mäktig lobby. Företagen vill säkra sina marknadsandelar i nuet. Facken vill säkra jobben. Politiken vill säkra ekonomi och tillväxt. Det är som man inte haft råd med sin egen framtid.
I Sverige har ingen av partnerna i denna tämligen korporativistiska, disharmoniska trekant haft någon tydlig vision för vad svensk bilindustri egentligen borde vara och stå för om 20-25 år framöver. Det viktiga har varit att anpassa skatteregler, EU- och handelspolitik till att betjäna dagens produktsortiment.
Bil-lobbyn är stark
Anpassning av tjänstebilsbeskattning till Volvos och Saabs faktiska modellprogram och segment liksom motstånd mot ”miljöpålagor” har varit viktigare.
Politiken har inte haft kunskap, kurage och långsiktighet att stå emot industri-, regionala och fackliga intressen. Den har också sina egna.
Billobbyn är stark i Stockholm, Berlin, Bryssel och i Washington. Dagens bilindustristruktur är ett gemensamt ansvar för alla inblandade.
Politikerna hade en chans 1976
Om politiken år 1976 hade anammat Kaliforniens utsläppsbestämmelser och i första oljekrisens spår beslutat att inga bilar, till exempel efter 1990, skulle få dra mer är 0,4 l/mil så hade bilindustrin sett mycket annorlunda ut idag.
CO2 utsläppsmål skulle ha formulerats för tio år sedan.
Det är politikens ansvar att tänka längre än dit näsan räcker. Företagsledarna drivs idag av nästa bokslut. Marknaden är varken vis eller välvillig. Detta är inget att moralisera över. Marknaden tar aldrig det slutliga ansvaret.
Maud Olofsson, hur tänker du!?
Nu får återigen en politikergeneration bilindustrin i knäet. En pragmatisk lösning måste till precis som för banker i kris. För, Maud Olofsson, Du tänkte väl ändå inte att alla världens bilar skall tillverkas i Kina, Japan, Korea och Indien?
Ingen tror väl på fullt allvar att Merkel lägger ner delar av tysk bilindustri eller att Obama börjar sin presidentbana med att montera ned GM! Nytt kapital är en nödvändig, men alls inte en tillräcklig förutsättning. Vision och kompetens måste tillföras. Det finns naturligtvis en Bo Lundgren och Peter Norman också för bilindustrins rekonstruktion. Så märkvärdigt är det faktiskt inte.
Bilmarknaden genomsyrar allt. Att tro att bilmarknaden är en fri marknad av renaste vatten är en illusion att drömma om.
Den styrs bokstavligen av 1000-tals regler och föreskrifter i produkt, produktion, marknadsföring och i användning.
Bilindustrin är lika mycket en del av marknad som av samhälle. Den är en integrerad del av många politikområden.
Bilindustrin är en systemfråga
Trekanten bilindustri, fack och politik förmådde aldrig rubba de svenska bilföretagens fjättring till sina traditionella segment och förlösa ett nytt modell- och miljötänkande innan det blev för sent.
Alla delar de ansvaret.
Bo Ekman
2008-11-26
Bo Ekman, miljöaktivisten som tar bilindustrin i försvar.
Hur kunde det gå så illa för amerikansk, delar av tysk och svensk personbilsindustri? Varför kunde en så bärande del av det moderna industri- och kunskapssamhället ställas inför ättestupan?
Fordonsindustrins betydelse för nationellt värdeskapande och industriell mångfald är oersättlig. Ett Ericsson, Telia, Nordea eller Getinge kan aldrig så på djupet bli en del av industri- och kunskapssystemet. Det är nonsens att tro att transportmedelsindustrin är ersättlig. Den är en bärande balk i de samhällen där den verkar.
En produkt av tusentals andra produkter
Det är okunnigt att hävda att bilindustrin är en ”mogen” industri, underförstått att den kan man både ha och och mista. Bilen är en produkt av 1000-tals andra produkter – mjukvara och hårdvara. Ingen massprodukt förenar i sig så mycket ständigt förnyad kunskap, ny teknik, nya produktionsmetoder och nya material. Ingen enskild industri har så djupa värdekedjor både bakåt och framåt. Bilindustrin tar emot forskning och driver forskning. Nu möter inte industrin sin marknad.Men bilindustrin skall inte ensamt stå vid skampålen för en situation där stater är piskade att gå in.
Utan bilen stannar Sverige
Det är faktiskt så som lobbydevisen lyder ”Utan bilen stannar Sverige”.
Bilen – därmed industrin – är lika viktig för ett väl fungerande samhällsliv som kreditgivning, betalningssystemet, elproduktion eller matförsörjning. Flexibla persontransporter är en samhällsfunktion, men den bör också vara god affär.
Det kortsiktiga har tagit över
Jag har haft möjlighet att följa industrins utveckling i Volvo, där jag arbetade i ledningen i 15 år, men också inifrån i GM, Ford och i viss mån Saab.
En genomgående erfarenhet är att de framtidsseende, det visionära, får stryka på foten för kortsiktig konkurrenskraft. Detta verkar bevarande, förslöande.
Alla i "trekanten" har ansvar
Bilindustrin är i Sverige som i Tyskland och USA en mäktig lobby. Företagen vill säkra sina marknadsandelar i nuet. Facken vill säkra jobben. Politiken vill säkra ekonomi och tillväxt. Det är som man inte haft råd med sin egen framtid.
I Sverige har ingen av partnerna i denna tämligen korporativistiska, disharmoniska trekant haft någon tydlig vision för vad svensk bilindustri egentligen borde vara och stå för om 20-25 år framöver. Det viktiga har varit att anpassa skatteregler, EU- och handelspolitik till att betjäna dagens produktsortiment.
Bil-lobbyn är stark
Anpassning av tjänstebilsbeskattning till Volvos och Saabs faktiska modellprogram och segment liksom motstånd mot ”miljöpålagor” har varit viktigare.
Politiken har inte haft kunskap, kurage och långsiktighet att stå emot industri-, regionala och fackliga intressen. Den har också sina egna.
Billobbyn är stark i Stockholm, Berlin, Bryssel och i Washington. Dagens bilindustristruktur är ett gemensamt ansvar för alla inblandade.
Politikerna hade en chans 1976
Om politiken år 1976 hade anammat Kaliforniens utsläppsbestämmelser och i första oljekrisens spår beslutat att inga bilar, till exempel efter 1990, skulle få dra mer är 0,4 l/mil så hade bilindustrin sett mycket annorlunda ut idag.
CO2 utsläppsmål skulle ha formulerats för tio år sedan.
Det är politikens ansvar att tänka längre än dit näsan räcker. Företagsledarna drivs idag av nästa bokslut. Marknaden är varken vis eller välvillig. Detta är inget att moralisera över. Marknaden tar aldrig det slutliga ansvaret.
Maud Olofsson, hur tänker du!?
Nu får återigen en politikergeneration bilindustrin i knäet. En pragmatisk lösning måste till precis som för banker i kris. För, Maud Olofsson, Du tänkte väl ändå inte att alla världens bilar skall tillverkas i Kina, Japan, Korea och Indien?
Ingen tror väl på fullt allvar att Merkel lägger ner delar av tysk bilindustri eller att Obama börjar sin presidentbana med att montera ned GM! Nytt kapital är en nödvändig, men alls inte en tillräcklig förutsättning. Vision och kompetens måste tillföras. Det finns naturligtvis en Bo Lundgren och Peter Norman också för bilindustrins rekonstruktion. Så märkvärdigt är det faktiskt inte.
Bilmarknaden genomsyrar allt. Att tro att bilmarknaden är en fri marknad av renaste vatten är en illusion att drömma om.
Den styrs bokstavligen av 1000-tals regler och föreskrifter i produkt, produktion, marknadsföring och i användning.
Bilindustrin är lika mycket en del av marknad som av samhälle. Den är en integrerad del av många politikområden.
Bilindustrin är en systemfråga
Trekanten bilindustri, fack och politik förmådde aldrig rubba de svenska bilföretagens fjättring till sina traditionella segment och förlösa ett nytt modell- och miljötänkande innan det blev för sent.
Alla delar de ansvaret.
Bo Ekman
2008-11-26
Wednesday, November 12, 2008
From Global Compact to Global Contract
The Tällberg Foundation supported the conference on the theme “A Global Contract Based on Climate Justice – The Need for a New Approach Concerning International Relations.” The conference took place in Brussels on November 11.
The goal of the conference was to create a stimulating environment for dialogue in order to inform Members of the European Parliament and other stakeholders such as civil society, public institutions and the business and financial sector of the necessity for a Global Contract based on Climate Justice.
The conference took place in the European Parliament in Brussels on 11 November 2008. Tällberg Foundation vice-chair Anders Wijkman (MEP) was one of the hosts, and speakers included Ashok Khosla, Caroline Lucas, Hans Joachim Schellnhuber and other former Tällberg Forum participants.
Bo Ekman, Chairman of the Tällberg Foundation, held the following speech:
--------------------------------------------------------------------------------
Excellencies, Ladies and Gentlemen, esteemed colleagues,
I will speak of what my heart is full.
I have to tell you I had a dream; a kind of a nightmare. I was jolted back to consciousness in my bed at the Arctic Hotel in Ilullissat on Greenland. I had dreamt that all of you and all of the world’s leaders had been negotiating with the Greenland ice to stop melting.
The intent of the negotiations was to strike a Greenland protocol; a contract with nature to behave and to adapt. You, We, put all our capability and capacity of force behind our arguments - 27 000 nukes to begin with. Then all the military, political, financial, economic and religious power that humanity has amassed.
Negotiations were tough. Nature decided to stonewall. Responded in defiance.
In 1998 the Jakobshavn glacier moved with the speed of 18 m/day, in 2007 36 m/day and in 2009 at 48 m/day.
We tried every trick of the negotiating trade. We even threw in a self-imposed financial meltdown and an economic depression. Nothing worked. Where has all our power gone?
You know, that we know enough about the escalating destabilization of the climate and ecological systems. Will we fix it? Can we fix it? Yes, we can.
Nature has of course always been an interdependent, adaptive, complex, self-regulating web of subsystems; always in flux. Assuming that the same high degree of system’s stability and predictability also would prevail for the next 10 000 years made us design – in cold blood or in good faith, whatever - tightly interdependent systems for value creation. The demise of a Ford or a GM will strike against thousands of communities. But governance is still basically one of national and regional independence serving national interests, not the interests of the whole.
The fragments – be they a nation, a corporation, a party, a movement – to which we belong we perceive as “the safe havens.”
But I am a living species. I am anywhere, anytime, everywhere in motions set by other parts of the systems and in parts by myself. In flux. Always.
To think, speak, act and do in the interest of the whole is taboo (or just “poetry”) to the fragmented person, to any beholder of a stake-holder interest.
Yes, the ombudsman will say, the whole is important: but not now, not with the problems that we have ahead, with the pressures that are on me, on us.
This is the very mechanism of how an interdependent, interconnected world has left us incapable of grasping the whole of our dilemma with living on Earth.
15 years ago we hoped with Robert Cooper for the “breaking of nations”. Today we experience “the return of history and the end of dreams” as Robert Kaplan puts it. Stakeholder interests are diverging - North-South, rich-poor, Muslims-Christians, missiles in Kaliningrad and in Poland over energy resources, over water, over fisheries, over space to grow one’s economy.
The big one in climate politics is governance of the commons; of the interest of the whole. No one is elected to represent the commons. The interest of the whole is not defended by a strong set of laws and means for their stringent enforcement. The globalized political and economic landscapes are next to lawless. The land itself is under restless, violent and escalating exploitation. SEI tries to define the planetary boundaries - air, water, oceans - that human activity must not transgress.
The Tällberg Foundation has for years advocated the need for systems solutions to systems problems. In the 1990’s the roots of the Global Compact were developed out of this philosophy, out of Tällberg workshops such as “Is the business of human rights also the business of business”. The Global Compact is a mechanism of soft governance. It had its roots in the hopeful spirit of the 1990’s when there still was faith in the self-discipline, the moderation, the benevolence and wisdom of markets. Politics let go.
Now, we know better.
Kyoto did not work.
Doha did not work.
The Baltic Sea agreements did not work.
The present governance of the financial systems did not work.
The MDG’s do not work.
A Global Contract must be based on principles of hard governance, on the discipline of implementation. I’m afraid that the Copenhagen agreement is negotiated under the assumption that there are a zillion exits out of the lair.
Martin Wolf writes a brilliant analysis in FT on the principles and the real-politik of the forth-coming summit in Washington on governance of the global financial systems. He does not mention with one word the environmental crisis.
But the fact is that the world has “double pneumonia”: A financial/economy crisis most likely to tip over into depression, an environmental crisis most likely to tip over into disasters, for many more people than presently.
However we can not cure double pneumonia by curing one lung at a time. We have to cure them and the whole bodily system in its integrated context. Interdependent problems require interdependent solutions.
But our governance system is based on principles of independence and not on the interdependence which constitutes the economic, political and environmental reality of our time. Our pathetic governance is surreal.
We need systems thinking to spin systems doing. The present applications of sovereignty and nationhood are outdated. The EU is a beacon of hope.
Climate justice will require that the laws of human society have natural law as its point of departure and fundament. Reinvoke Aristoteles, Grotius and Jefferson! We have to constitutionally define the planetary boundary conditions for human economic activity.
We should work towards having all nations adopt a common preamble of their constitutions that declares us as inseparable parts of the wider, natural, economic and security systems. Citizens of all nations should be provided access to a wider identity, to a wider “we”.
This would help legitimize agreements and policies that will require everyone’s participation in solidarity with the welfare of everyone and of the Earth, in equity and in climate justice.
I have little faith in us reaching a solid agreement for all future at COP15. I have even less faith in its perfect implementation. If not we the humans will tell, nature will.
But of course we can fix it. Move from the Global Compact to the realism of hard governance, of a Global Contract with distinct and forcible articles. Also national behaviours must become subject to common laws, principles and to enforcement mechanisms.
The very concept of sovereignty needs to be put up for debate and for adaptation to the real world.
The current set of mega-crises – will as every such cataclysm in history give birth to new philosophy, new thinking – new doing and new hope beyond a system that has failed so many.
The very first thing we have to do is to rethink our thinking. So did FDR, so did Churchill, so did Keynes. Rethinking our relationship to the planet and to nature, and hence to economic policy, to technology, to learning and to governance/security – and to ourselves.
We shall not stay reactive to the flow of events. It is for us to be pre-active to a vision that will give the answer to the final question: How on earth can we live together? – we the humans and we with nature.
Bo Ekman
Speech held on November 11, 2008 in Brussels
The goal of the conference was to create a stimulating environment for dialogue in order to inform Members of the European Parliament and other stakeholders such as civil society, public institutions and the business and financial sector of the necessity for a Global Contract based on Climate Justice.
The conference took place in the European Parliament in Brussels on 11 November 2008. Tällberg Foundation vice-chair Anders Wijkman (MEP) was one of the hosts, and speakers included Ashok Khosla, Caroline Lucas, Hans Joachim Schellnhuber and other former Tällberg Forum participants.
Bo Ekman, Chairman of the Tällberg Foundation, held the following speech:
--------------------------------------------------------------------------------
Excellencies, Ladies and Gentlemen, esteemed colleagues,
I will speak of what my heart is full.
I have to tell you I had a dream; a kind of a nightmare. I was jolted back to consciousness in my bed at the Arctic Hotel in Ilullissat on Greenland. I had dreamt that all of you and all of the world’s leaders had been negotiating with the Greenland ice to stop melting.
The intent of the negotiations was to strike a Greenland protocol; a contract with nature to behave and to adapt. You, We, put all our capability and capacity of force behind our arguments - 27 000 nukes to begin with. Then all the military, political, financial, economic and religious power that humanity has amassed.
Negotiations were tough. Nature decided to stonewall. Responded in defiance.
In 1998 the Jakobshavn glacier moved with the speed of 18 m/day, in 2007 36 m/day and in 2009 at 48 m/day.
We tried every trick of the negotiating trade. We even threw in a self-imposed financial meltdown and an economic depression. Nothing worked. Where has all our power gone?
You know, that we know enough about the escalating destabilization of the climate and ecological systems. Will we fix it? Can we fix it? Yes, we can.
Nature has of course always been an interdependent, adaptive, complex, self-regulating web of subsystems; always in flux. Assuming that the same high degree of system’s stability and predictability also would prevail for the next 10 000 years made us design – in cold blood or in good faith, whatever - tightly interdependent systems for value creation. The demise of a Ford or a GM will strike against thousands of communities. But governance is still basically one of national and regional independence serving national interests, not the interests of the whole.
The fragments – be they a nation, a corporation, a party, a movement – to which we belong we perceive as “the safe havens.”
But I am a living species. I am anywhere, anytime, everywhere in motions set by other parts of the systems and in parts by myself. In flux. Always.
To think, speak, act and do in the interest of the whole is taboo (or just “poetry”) to the fragmented person, to any beholder of a stake-holder interest.
Yes, the ombudsman will say, the whole is important: but not now, not with the problems that we have ahead, with the pressures that are on me, on us.
This is the very mechanism of how an interdependent, interconnected world has left us incapable of grasping the whole of our dilemma with living on Earth.
15 years ago we hoped with Robert Cooper for the “breaking of nations”. Today we experience “the return of history and the end of dreams” as Robert Kaplan puts it. Stakeholder interests are diverging - North-South, rich-poor, Muslims-Christians, missiles in Kaliningrad and in Poland over energy resources, over water, over fisheries, over space to grow one’s economy.
The big one in climate politics is governance of the commons; of the interest of the whole. No one is elected to represent the commons. The interest of the whole is not defended by a strong set of laws and means for their stringent enforcement. The globalized political and economic landscapes are next to lawless. The land itself is under restless, violent and escalating exploitation. SEI tries to define the planetary boundaries - air, water, oceans - that human activity must not transgress.
The Tällberg Foundation has for years advocated the need for systems solutions to systems problems. In the 1990’s the roots of the Global Compact were developed out of this philosophy, out of Tällberg workshops such as “Is the business of human rights also the business of business”. The Global Compact is a mechanism of soft governance. It had its roots in the hopeful spirit of the 1990’s when there still was faith in the self-discipline, the moderation, the benevolence and wisdom of markets. Politics let go.
Now, we know better.
Kyoto did not work.
Doha did not work.
The Baltic Sea agreements did not work.
The present governance of the financial systems did not work.
The MDG’s do not work.
A Global Contract must be based on principles of hard governance, on the discipline of implementation. I’m afraid that the Copenhagen agreement is negotiated under the assumption that there are a zillion exits out of the lair.
Martin Wolf writes a brilliant analysis in FT on the principles and the real-politik of the forth-coming summit in Washington on governance of the global financial systems. He does not mention with one word the environmental crisis.
But the fact is that the world has “double pneumonia”: A financial/economy crisis most likely to tip over into depression, an environmental crisis most likely to tip over into disasters, for many more people than presently.
However we can not cure double pneumonia by curing one lung at a time. We have to cure them and the whole bodily system in its integrated context. Interdependent problems require interdependent solutions.
But our governance system is based on principles of independence and not on the interdependence which constitutes the economic, political and environmental reality of our time. Our pathetic governance is surreal.
We need systems thinking to spin systems doing. The present applications of sovereignty and nationhood are outdated. The EU is a beacon of hope.
Climate justice will require that the laws of human society have natural law as its point of departure and fundament. Reinvoke Aristoteles, Grotius and Jefferson! We have to constitutionally define the planetary boundary conditions for human economic activity.
We should work towards having all nations adopt a common preamble of their constitutions that declares us as inseparable parts of the wider, natural, economic and security systems. Citizens of all nations should be provided access to a wider identity, to a wider “we”.
This would help legitimize agreements and policies that will require everyone’s participation in solidarity with the welfare of everyone and of the Earth, in equity and in climate justice.
I have little faith in us reaching a solid agreement for all future at COP15. I have even less faith in its perfect implementation. If not we the humans will tell, nature will.
But of course we can fix it. Move from the Global Compact to the realism of hard governance, of a Global Contract with distinct and forcible articles. Also national behaviours must become subject to common laws, principles and to enforcement mechanisms.
The very concept of sovereignty needs to be put up for debate and for adaptation to the real world.
The current set of mega-crises – will as every such cataclysm in history give birth to new philosophy, new thinking – new doing and new hope beyond a system that has failed so many.
The very first thing we have to do is to rethink our thinking. So did FDR, so did Churchill, so did Keynes. Rethinking our relationship to the planet and to nature, and hence to economic policy, to technology, to learning and to governance/security – and to ourselves.
We shall not stay reactive to the flow of events. It is for us to be pre-active to a vision that will give the answer to the final question: How on earth can we live together? – we the humans and we with nature.
Bo Ekman
Speech held on November 11, 2008 in Brussels
Thursday, November 6, 2008
Obama ger hopp om något bättre
Dalarnas tidningars frågor angående det amerikanska presidentvalet och Barack Obamas vinst den 4 november.
Varför tror du att Barack Obama vann presidentvalet?
Han förde till väljarna ett löfte och en förhoppning om förändring och upprättelse av den amerikanska anständigheten. USA:s ställning i världen har under Bush-regimen eroderat.
Vem höll du på - Obama eller John McCain?
Jag höll på Barack Hussein Obama.
Hur påverkar valet av Barack Obama Sverige (och i förlängningen Dalarna)?
President Obama inbjuder till samtal och dialog inte ensidighet i den maktutövning som krävs för att lösa de globala problemen. Världen har dubbelsidig lunginflammation, en djup miljökris och en djup finans/ekonomisk kris.
Vilka är de viktigaste frågorna, utöver finanskrisen, för nye presidenten att ta itu med?
Globalt är klimatet den viktigaste frågan men också de vidare miljöfrågorna som skogsfrågorna, vattenfrågorna, oceaners hälsa m.m. Inrikespolitiskt kommer Obama säkerligen att prioritera jämlikhetsfrågor och rättvisefrågor inom sjukvård och skola. Stora investeringar kommer också att krävas i den eftersatta amerikanska infrastrukturen.
Publicerat 2008-11-05
Varför tror du att Barack Obama vann presidentvalet?
Han förde till väljarna ett löfte och en förhoppning om förändring och upprättelse av den amerikanska anständigheten. USA:s ställning i världen har under Bush-regimen eroderat.
Vem höll du på - Obama eller John McCain?
Jag höll på Barack Hussein Obama.
Hur påverkar valet av Barack Obama Sverige (och i förlängningen Dalarna)?
President Obama inbjuder till samtal och dialog inte ensidighet i den maktutövning som krävs för att lösa de globala problemen. Världen har dubbelsidig lunginflammation, en djup miljökris och en djup finans/ekonomisk kris.
Vilka är de viktigaste frågorna, utöver finanskrisen, för nye presidenten att ta itu med?
Globalt är klimatet den viktigaste frågan men också de vidare miljöfrågorna som skogsfrågorna, vattenfrågorna, oceaners hälsa m.m. Inrikespolitiskt kommer Obama säkerligen att prioritera jämlikhetsfrågor och rättvisefrågor inom sjukvård och skola. Stora investeringar kommer också att krävas i den eftersatta amerikanska infrastrukturen.
Publicerat 2008-11-05
Wednesday, October 29, 2008
Vi behöver en ny världsordning
Hur kunde det bli så att inte en enda president, minister, något G7-, IMF- eller EU-möte kunde ge besked om vad som ska göras för att få det finansiella systemet snabbt på banan igen?
Hur kunde detta sammanbrott ske utan att arméerna av ekonomer, ”börsproffs”, strateger och kommunikatörer, bedömare och analytiker, forskare och experter hade en aning?
Svarslösheten visar att det inte fanns någon beredskap, ingen förtänksamhet. Varför?
Det kommer att ta tid innan vi har förstått, och fått svar; innan vi vet bättre hur politik och ekonomi ska hanteras i den globaliserade verkligheten.
Miljoner kommer att bli arbetslösa världen över. Miljoner förlorar besparingar under åren som kommer. Politisk och social oro följer i otrygghetens spår.
Men oron förstärks också i miljökrisernas fotspår. Självklart hänger krisen för det ekonomiska systemet samman med krisen i de ekologiska systemen. De är kommunicerande kärl.
Ekonomisk tillväxt blev det globalt förenande målet för praktiskt taget alla nationer oavsett politiska system. Instrumentet för tillväxt är marknad och näringsliv. Tillväxt och jobb skulle säkra politikers återval och maktinnehav.
Tillväxt och ökat marknadsvärde skulle säkra bolagsstyrelsers och företagsledares återval vid bolagsstämman. Politik och ekonomi har förenats i armkrok.
Belöningssystemen har globaliserats och blivit beroende av varandra. Alla har suttit med fingrarna i samma syltburk. Vem kastar första stenen?
Tydligast har detta varit i USA, med president, vicepresident och finansminister hämtade in i politiken från energi- och finansindustri.
I dag är Bush en patetisk figur. Han lämnar ett finansiellt, strategiskt, fördelningspolitiskt och moraliskt förött USA efter sig.
The End of Dreams, som Robert Kaplan skriver. Några egentliga politiska eller ideologiska alternativ till tillväxtdoktrinen har inte funnits i de senaste årens politiska värld.
Globaliseringen – förtätningen av ömsesidiga beroenden i finans-, logistik-, marknads-, tillverknings- och informationssystemen – har förlöst produktivitet, innovation och tillväxt. Samtidigt har den ökat riskerna eftersom hanteringen av dess systemproblem måste komma att kräva överstatliga åtgärder och regleringar.
Men världen har inte organiserat sig för att sköta och ta ansvar (governance) för de gränsöverskridande risker globaliseringen skapat.
Makten är fortfarande fragmenterad. Nationalstaternas intressen är styrande och upprätthålls med nationalstatens militära och polisiära nationella maktmonopol.
Suveränitetsprincipen, som den fortfarande tillämpas, står mellan den nya verkligheten och den nödvändiga politiken.
På höstkanten 1944 möttes en rad allierade statsmän och ekonomer i den lilla staden Bretton Woods i USA för att dra upp riktlinjerna för de institutioner – FN, Världsbanken med flera – världen ansågs behöva efter kriget.
Bretton Woods-institutionernas skapare förutsåg inte dagens globaliserade värld.
Därför behöver vi ett Bretton Woods II för att skapa de processer och institutioner som dagens och framtidens alltmer förtätade ömsesidiga värld kräver för vår miljö, säkerhet, välfärd, hälsa, rättvisa och - givetvis - ekonomi.
Det är ett gott tecken att initiativ nu tas av Sarkozy att samla EU och G8 till en diskussion med Bretton Woods som förebild.
Systemen är integrerade, men makten är fragmenterad i nationella och ekonomiska intressenter. De allra flesta arbetar i delheters intressen. Ytterst få i helhetens intresse.
Detta blir extremt tydligt i de internationella klimat- och miljöförhandlingarna. Stockholm Environment Institute har visat att blott en handfull av mer än 500 internationella avtal har uppfyllts till punkt och pricka.
Regeln är att ekonomisk tillväxt får prioritet över miljön. Kyotoprotokollet är inte ett misslyckande, utan ett fiasko. Mycket prat, lite verkstad.
Det finns därför alla skäl i världen för att anta att också Köpenhamnsavtalet blir en kompromissprodukt som söker balansera - en spegel av rådande hjälplösa världsordning - olika nationers kortsiktiga och motstridiga intressen.
Den fråga som en ny internationell ordning måste ge oss svar på är: Hur ska vi säkerställa att ett globalt väl fungerande system för värdeskapande och produktion utvecklas i balans med naturens funktion, förnyelse och hållbarhet?
Inte för ett par generationer framöver utan för alltid. Finanskrisen har med grym obarmhärtighet avslöjat det nuvarande systemets hjälplöshet.
Tällberg Foundation har i många år fört diskussionen om dessa frågor och vunnit djup insikt i den globala systemkrisen.
Huvudtemat har varit: hur i hela världen ska vi kunna leva tillsammans? Nationer och ekonomier med varandra och vi med det ekologiska systemet.
Nu tar vi initiativet att 2009 samla ledare från hela värden till att utveckla idéer för att bättre kunna sköta de problem och risker som globaliseringen drivit fram.
Vi behöver en ny generation av institutioner och processer som tar vid där FN, Världsbanken, IMF, WTO – eller EU eller G7 för den delen – inte längre räcker till.
Vi behöver en världsordning där den heliga suveränitetsprincipen, som fragmenterar nationers intressen, ersätts av ett nationsbegrepp som kan förena den globaliserade ekonomiska verkligheten och allas beroende av ett fungerande ekosystem med nationell tillhörighet.
Vad vore alternativet?
BO
Hur kunde detta sammanbrott ske utan att arméerna av ekonomer, ”börsproffs”, strateger och kommunikatörer, bedömare och analytiker, forskare och experter hade en aning?
Svarslösheten visar att det inte fanns någon beredskap, ingen förtänksamhet. Varför?
Det kommer att ta tid innan vi har förstått, och fått svar; innan vi vet bättre hur politik och ekonomi ska hanteras i den globaliserade verkligheten.
Miljoner kommer att bli arbetslösa världen över. Miljoner förlorar besparingar under åren som kommer. Politisk och social oro följer i otrygghetens spår.
Men oron förstärks också i miljökrisernas fotspår. Självklart hänger krisen för det ekonomiska systemet samman med krisen i de ekologiska systemen. De är kommunicerande kärl.
Ekonomisk tillväxt blev det globalt förenande målet för praktiskt taget alla nationer oavsett politiska system. Instrumentet för tillväxt är marknad och näringsliv. Tillväxt och jobb skulle säkra politikers återval och maktinnehav.
Tillväxt och ökat marknadsvärde skulle säkra bolagsstyrelsers och företagsledares återval vid bolagsstämman. Politik och ekonomi har förenats i armkrok.
Belöningssystemen har globaliserats och blivit beroende av varandra. Alla har suttit med fingrarna i samma syltburk. Vem kastar första stenen?
Tydligast har detta varit i USA, med president, vicepresident och finansminister hämtade in i politiken från energi- och finansindustri.
I dag är Bush en patetisk figur. Han lämnar ett finansiellt, strategiskt, fördelningspolitiskt och moraliskt förött USA efter sig.
The End of Dreams, som Robert Kaplan skriver. Några egentliga politiska eller ideologiska alternativ till tillväxtdoktrinen har inte funnits i de senaste årens politiska värld.
Globaliseringen – förtätningen av ömsesidiga beroenden i finans-, logistik-, marknads-, tillverknings- och informationssystemen – har förlöst produktivitet, innovation och tillväxt. Samtidigt har den ökat riskerna eftersom hanteringen av dess systemproblem måste komma att kräva överstatliga åtgärder och regleringar.
Men världen har inte organiserat sig för att sköta och ta ansvar (governance) för de gränsöverskridande risker globaliseringen skapat.
Makten är fortfarande fragmenterad. Nationalstaternas intressen är styrande och upprätthålls med nationalstatens militära och polisiära nationella maktmonopol.
Suveränitetsprincipen, som den fortfarande tillämpas, står mellan den nya verkligheten och den nödvändiga politiken.
På höstkanten 1944 möttes en rad allierade statsmän och ekonomer i den lilla staden Bretton Woods i USA för att dra upp riktlinjerna för de institutioner – FN, Världsbanken med flera – världen ansågs behöva efter kriget.
Bretton Woods-institutionernas skapare förutsåg inte dagens globaliserade värld.
Därför behöver vi ett Bretton Woods II för att skapa de processer och institutioner som dagens och framtidens alltmer förtätade ömsesidiga värld kräver för vår miljö, säkerhet, välfärd, hälsa, rättvisa och - givetvis - ekonomi.
Det är ett gott tecken att initiativ nu tas av Sarkozy att samla EU och G8 till en diskussion med Bretton Woods som förebild.
Systemen är integrerade, men makten är fragmenterad i nationella och ekonomiska intressenter. De allra flesta arbetar i delheters intressen. Ytterst få i helhetens intresse.
Detta blir extremt tydligt i de internationella klimat- och miljöförhandlingarna. Stockholm Environment Institute har visat att blott en handfull av mer än 500 internationella avtal har uppfyllts till punkt och pricka.
Regeln är att ekonomisk tillväxt får prioritet över miljön. Kyotoprotokollet är inte ett misslyckande, utan ett fiasko. Mycket prat, lite verkstad.
Det finns därför alla skäl i världen för att anta att också Köpenhamnsavtalet blir en kompromissprodukt som söker balansera - en spegel av rådande hjälplösa världsordning - olika nationers kortsiktiga och motstridiga intressen.
Den fråga som en ny internationell ordning måste ge oss svar på är: Hur ska vi säkerställa att ett globalt väl fungerande system för värdeskapande och produktion utvecklas i balans med naturens funktion, förnyelse och hållbarhet?
Inte för ett par generationer framöver utan för alltid. Finanskrisen har med grym obarmhärtighet avslöjat det nuvarande systemets hjälplöshet.
Tällberg Foundation har i många år fört diskussionen om dessa frågor och vunnit djup insikt i den globala systemkrisen.
Huvudtemat har varit: hur i hela världen ska vi kunna leva tillsammans? Nationer och ekonomier med varandra och vi med det ekologiska systemet.
Nu tar vi initiativet att 2009 samla ledare från hela värden till att utveckla idéer för att bättre kunna sköta de problem och risker som globaliseringen drivit fram.
Vi behöver en ny generation av institutioner och processer som tar vid där FN, Världsbanken, IMF, WTO – eller EU eller G7 för den delen – inte längre räcker till.
Vi behöver en världsordning där den heliga suveränitetsprincipen, som fragmenterar nationers intressen, ersätts av ett nationsbegrepp som kan förena den globaliserade ekonomiska verkligheten och allas beroende av ett fungerande ekosystem med nationell tillhörighet.
Vad vore alternativet?
BO
Monday, October 20, 2008
Bruset från Folkmusiken
Få uttryck kan mäta sig med folkmusiken när det gäller att förmedla Dalarnas identitet och särart. Folkmusiken har sina rötter djupt, djupt ner i vår historia, i vår kultur. Den är bärare av tradition, den är bärare av vår relation och vårt samspel med naturen.
Dalarnas natur är också en av de starkaste bärarna av tidlösheten i vår identitet. Naturen har varit en ständig inspiration till folkmusiken men också konsten, litteraturen och poesin. Dalarnas folkmusik är till sin karaktär ”blå”. Mollklangerna i polskorna och i vallåtar kommer ur ensamhet, isolering, men också ur gemenskap och ur skogens och bergens blåa toner. Den har också haft sin funktionella roll i familje- och samhällsliv.
Dalarnas natur är också en av de starkaste bärarna av tidlösheten i vår identitet. Naturen har varit en ständig inspiration till folkmusiken men också konsten, litteraturen och poesin. Dalarnas folkmusik är till sin karaktär ”blå”. Mollklangerna i polskorna och i vallåtar kommer ur ensamhet, isolering, men också ur gemenskap och ur skogens och bergens blåa toner. Den har också haft sin funktionella roll i familje- och samhällsliv.
Monday, September 22, 2008
Sport viktigare än vetenskap?
Kunskap och vetenskap spelar en allt större roll i våra liv och i vårt arbete. Vetenskapen har stor påverkan. Ibland är den helt avgörande i politiska och ekonomiska beslutsprocesser. Att ha tillgång till vetenskapens snabba utveckling är en levande del i den demokratiska processen.
Forskningsrön måste ständigt ifrågasättas. Detta är forskningens livsnerv. Forskningen söker alltid en ny sanning. Så drivs kunskapsutvecklingen framåt, men forskningen kan också etablera absoluta lagar och sanningar. Ingen ifrågasätter i dag termodynamik, tyngdkraft och samband mellan övergödning och algblomning.
Med tanke på den viktiga roll som forskningspolitik, forskningsrön och forskningstrender spelar i vår vardag är det märkligt att en tidning som denna egentligen inte ägnar denna viktiga del av samhällsutvecklingen någon uppmärksamhet.
Kunskapstörsten är stor. Det visar alla tittarreaktioner som kommit efter att tv visat över tio timmar från Tällberg Forum. Många timmar ägnades åt diskussioner om vetenskapens analyser och slutsatser i miljö- och klimatfrågor.
Insändarsidorna i tidningen visar också att det finns ett behov av information. Den tidning du håller i handen har förmodligen tio sidor sportnyheter. Även om jag själv är lidelsefullt sportintresserad tycker jag det vore något av ett journalistiskt genombrott om en regiontidning kunde dra ned tio procent på sportutbudet och vara den första att införa en sida med nyheter och debatt från vetenskapens värld.
Skulle tidningens läsvärdhet öka? Ja,dramatiskt. Skulle den förlora annonsörer? Knappast. Skulle respekten för dess redaktionella linje öka? Definitivt. En sida med nyheter från vetenskapens värld skulle förstärka tidningens demokratiska uppdrag och stimulera kontakt och debatt med läsarkretsen.
Det allra farligaste för en regional/lokaltidning är att tro att en nyhet bara är en nyhet om det i "storyn" finns någon form av Dalaanknytning (eller på riksnivå, Sverigeanknytning). Allt färre stora frågor går att lösa enbart lokalt, men utan det lokala engagemanget och påtryckning kommer en sådan fråga aldrig till sin lösning i sitt globala sammanhang. Det lokala och det globala är oupplösliga sammanflätade. Vetenskapen är en god bärare av denna insikt. Denna måste en lokaltidning spegla.
Forskningsrön måste ständigt ifrågasättas. Detta är forskningens livsnerv. Forskningen söker alltid en ny sanning. Så drivs kunskapsutvecklingen framåt, men forskningen kan också etablera absoluta lagar och sanningar. Ingen ifrågasätter i dag termodynamik, tyngdkraft och samband mellan övergödning och algblomning.
Med tanke på den viktiga roll som forskningspolitik, forskningsrön och forskningstrender spelar i vår vardag är det märkligt att en tidning som denna egentligen inte ägnar denna viktiga del av samhällsutvecklingen någon uppmärksamhet.
Kunskapstörsten är stor. Det visar alla tittarreaktioner som kommit efter att tv visat över tio timmar från Tällberg Forum. Många timmar ägnades åt diskussioner om vetenskapens analyser och slutsatser i miljö- och klimatfrågor.
Insändarsidorna i tidningen visar också att det finns ett behov av information. Den tidning du håller i handen har förmodligen tio sidor sportnyheter. Även om jag själv är lidelsefullt sportintresserad tycker jag det vore något av ett journalistiskt genombrott om en regiontidning kunde dra ned tio procent på sportutbudet och vara den första att införa en sida med nyheter och debatt från vetenskapens värld.
Skulle tidningens läsvärdhet öka? Ja,dramatiskt. Skulle den förlora annonsörer? Knappast. Skulle respekten för dess redaktionella linje öka? Definitivt. En sida med nyheter från vetenskapens värld skulle förstärka tidningens demokratiska uppdrag och stimulera kontakt och debatt med läsarkretsen.
Det allra farligaste för en regional/lokaltidning är att tro att en nyhet bara är en nyhet om det i "storyn" finns någon form av Dalaanknytning (eller på riksnivå, Sverigeanknytning). Allt färre stora frågor går att lösa enbart lokalt, men utan det lokala engagemanget och påtryckning kommer en sådan fråga aldrig till sin lösning i sitt globala sammanhang. Det lokala och det globala är oupplösliga sammanflätade. Vetenskapen är en god bärare av denna insikt. Denna måste en lokaltidning spegla.
Thursday, September 4, 2008
Mot ett nytt medvetande
En ekonomi formas alltid till ett instrument för att människan bäst skall kunna förverkliga sin egen och sin samtids vision om framtiden. Den dominerande visionen, myten, drömmen i vår tid har blivit den om evig ekonomisk tillväxt. Vision och instrument har förenats i symbios. Börsens dallringar, hot om inflation eller lågkonjunktur och arbetslöshet sänder ilningar av ångest genom samhällskroppen. Materiell tillväxt föreställs vara förutsättningen för lösningen av alla slag av politiska och sociala problem. Därför blir det viktigare än allt annat att förutsättningarna ständigt läggs tillrätta för den ekonomiska tillväxten.
De senaste århundradenas framväxande föreställning om människans rationalitet i kombination med den teknologiska och vetenskapliga utvecklingens reduktionistiska metod skapar ständigt nya innovationer och möjligheter för ekonomisk tillväxt. I den rationalistiska idén ligger också den kvardröjande föreställningen att framtiden kan bestämmas, ja kontrolleras. Däri ligger också föreställningen att konkurrens mellan suveräna nationers intressen, om kapital och mellan en myriad av företag ständigt finner och levererar de bästa lösningarna: den osynliga handens kosmiska visdom.
Myten om framsteget bygger på antagandet om evig tillgång till outtömliga naturresurser till ingen kostnad; fria att ta ut ur geologi och natur för vidare bearbetning. Denna modell har också i århundraden styrt resursutvinning till länder och trakter där skogar, vatten, metaller, arbetskraft, fiske, luft, energiråvaror, mark, fauna och flora varit (är) fria att exploatera, erövra, kontrollera och utvinna till låg eller ingen kostnad. Så var det på konquistadorernas tid. Så var kolonialismens logik, så var logiken i Nordamerika.
Sådan är också logiken bakom den framväxande kampen om de naturresurser, som nu, tack vare den globala uppvärmningen, blottläggs under havsisen i Arktis. Den ekonomiska tillväxten behöver i vår tid varje tillskott av gratis naturresurser för att hålla myten vid liv. Men oexploaterade och okända områden tar slut. Nu äter sig människan in i planetens biofysiska bärkraft. Ekonomin må växa men planetens biologiska och fysiska kapacitet kan inte växa, endast effektiviteten i vår utvinning, bearbetning och användning av naturresurserna. Allt fler människor – snart 9 miljarder – skall på kort tid fogas in i den globala ekonomin. I ett sådant läge uppstår flaskhalsar. Prisnivåer kommer att stiga. Kampen om makten över begränsade naturresurser kommer att eskalera.
Den industriella epokens kalkyler har från början bortsett från kostnaden för naturkapitalet. Vi har levt – och lever - därför i en ekonomisk låtsasvärld. När olje- och matpriser stiger är detta inte inflation – detta det ekonomiska projektets fruktade gäst – utan en senkommen anpassning till ekologiska flaskhalsar. Om alla kostnader för uttag ur naturen skulle ha belastat priser och kalkyler från slutet av 1700-talet – Adam Smiths och Malthus dagar - skulle dagens samhälle, struktur, teknik och levnadsstandard vara dramatiskt annorlunda sammansatt. Måhända hade detta producerat ett samhälle i bättre balans och med hanterbarare framtidsrisker. Kanske. Världsbanken redovisar att fattigdomssiffrorna är gravt underskattade. Idag lever 1,4 miljarder på under 1.25 dollar om dagen, fattigdomsgränsen. Antal och klyftor ökar.
FN har i flera rapporter - från Brundtlandkommissionen 1987 via Millennium Assesment Report 2005 och UNEPs GEO4 2007 - visat att mer än två tredjedelar av planetens ekosystem redan har nedsatt leveransförmåga av ”tjänster” som är förutsättningar – sötvatten, odlingsbar mark, biomassa, biologisk mångfald, tropiska skogar etc. - för människans ekonomiska ambitioner. IPCC och nyare forskning tydliggör effekterna av atmosfärens absorption av växthusgaser framdrivna främst av fossila bränslen.
Det tragiskt paradoxala är att planetens ekologiska bärkraft har försämrats sedan de första allvarliga varningssignalerna kom för 50-60 år sedan. Trots all forskning, förbättrade mätmetoder, alla miljökonferenser och internationella avtal, all lagstiftning och alla myndigheter, alla konsulter och miljöchefer, all miljöpolitik, och alla miljöpartier, alla miljöföretag och all miljöteknik har den samlade effekten av människans tillväxande ekonomiska aktivitet har den ekologiska situationen försämrats. Man kan inte undgå att göra reflektionen att ju mer teknologi och vetenskap människan tillämpar desto mer utsatta har människans egna livsförutsättningar blivit. Naturen är en formidabel kraft att tampas med.
Men i skuggan av den exponentiella befolkningsökningen (x 6) och ekonomiska expansionen (x 15) under de senaste hundra åren har ett pånyttfött medvetande om människans oskiljaktighet från naturen sakta börjat växa fram. Detta står i konflikt med den rationalistiska föreställningen att människan i en teknovärld kan leva skild från och kontrollera naturen; att det skulle vara möjligt att klippa navelsträngen mellan
Naturen – planeten jorden – är ett komplext, adaptivt och självreglerande system, evolutionen – skapar, och stöder liv i allt mer komplexa och mångfaldiga former. Civilisationen - som har blott 10.000 år på nacken - är ett av arten människan skapat system vars ändamål är att skapa värde – välfärd, säkerhet, ekonomi. Dessa två för oss människor bokstavligt talat livsviktiga system – naturen och civilisationen – har genom människans handlande – i god tro – hamnat i konflikt med varandra.
Människans globala civilisationsbygge är ett politiskt/ekonomiskt projekt vars fundament är att människan skulle ha en naturen överordnad ställning. Naturen skulle vara till för hennes omedelbart konsumerande välfärd. Därför blir också det politiska målet för varje nation, målet för varje investering och för varje ekonomisk verksamhet ekonomisk tillväxt och avkastning – till lägsta möjliga kostnader. Utan leverans av tillväxt och avkastning förloras maktinnehav och kontroll. Belöningssystemen har genom det finansiella systemets globalisering konvergerat för att stödja förverkligandet av denna vår tids dominerande myt. Det globala politisk/ekonomiska systemens inbyggda belöningssystem, dess momentum utgör en massiv kraft.
Men under de senaste decennierna har en ny medvetenhet om människans och naturens oskiljaktighet börjat växa fram världen över. Detta medvetande bygger på en annan värdering än den om ett fritt exploaterande av naturresurserna för människans omedelbara konsumtion. Den nuvarande ordningen bygger på att tillfredsställa nuet på framtidens bekostnad. Den nya bygger på insikten att människans civilisationssystem och biosfärens system måste utvecklas i en kompatibel – ömsesidigt dynamisk - relation som är hållbar i tusentals generationer framöver. Navelsträngen mellan människan och naturen måste synliggöras.
Vårt antagande är att denna framväxande nya medvetenhet att människan måste tygla sin självskapade konflikt med naturens funktionalitet. Detta är i grunden en moralisk fråga.
Allteftersom de ekologiska kriserna blir intensivare och frekventare kommer denna medvetenhet förstärkas och växa till en politisk kraft, som i sin systemförståelse och långsiktighet inte blir bunden till att betjäna enskilda nationella intressen eller enskilda ekonomiska intressen. Den kommer att arbeta i helhetens intresse.
Detta framväxande medvetande börjar ana att vår tids dominerande story om evig tillväxt till lägsta kostnad inte är den goda utan den onda berättelsen. Den leder till avgrunden, inte till ett liv i en evighetens konsumtionshimmel. Detta nya medvetande om människans och planetens existensiella situation håller på att lägga grunden för en ny story / berättelse om hur människans värdeskapande kan formas i och till en symbios med en natur (som?) återvinner sina inre balanser och formidabla förmåga att skapa liv.
Förhoppningsvis kommer denna kraft att ha marknadsekonomin som grund. Det är svårt att se att andra ekonomiska system vore att föredra. Experimenten förskräcker. Andra ekonomiska system har genom historien ofta lett till diktatur och massvält. Marknadsekonomins tillämpning är dock inte självklar. Den måste ständigt förklaras och försvaras. Därför är det oroväckande att frågan om avskaffande av livsmedelssubventionerna inte får ytterligare bränsle just nu då priserna på just livsmedel rusar i höjden. Ett borttagande av dessa subventioner skulle inte bara ge i-länderna billigare livsmedel utan det skulle förmodligen vara mer värt för utvecklingsländerna än alla skuldsaneringsprogram i världen.
För att ge marknadsekonomin legitimitet i framtiden är det dock ofrånkomligt att jordens knappa resurser får (långt mer än idag) utslag i priser på varor och tjänster. Forskarsamhället måste uppvärderas. Deras rön om civilisationens fortbestånd måste på ett helt annat sätt än idag adapteras av det politiska landskapet. Detta kommer exempelvis att innebära högre pris på drivmedel, beskattning av långa transporter, högre beskattning av råvaror, högre beskattning av koldioxidutsläpp, med mera. Listan kan göras lång.
Myntets baksida, eller varför inte framsida, är dock betydligt ljusare. Subventionering av lokal produktion av livsmedel, miljövänliga alternativ, effektiv sophantering, infrastruktur såsom snabbtåg. Även denna lista kan göras lång.
Marknadsekonomin är, till skillnad mot vad många tror, en skör planta. Den måste vårdas för att överleva. Den måste hela tiden förädlas och förnyas. Det är vårt gemensamma ansvar att detta sker.
De senaste århundradenas framväxande föreställning om människans rationalitet i kombination med den teknologiska och vetenskapliga utvecklingens reduktionistiska metod skapar ständigt nya innovationer och möjligheter för ekonomisk tillväxt. I den rationalistiska idén ligger också den kvardröjande föreställningen att framtiden kan bestämmas, ja kontrolleras. Däri ligger också föreställningen att konkurrens mellan suveräna nationers intressen, om kapital och mellan en myriad av företag ständigt finner och levererar de bästa lösningarna: den osynliga handens kosmiska visdom.
Myten om framsteget bygger på antagandet om evig tillgång till outtömliga naturresurser till ingen kostnad; fria att ta ut ur geologi och natur för vidare bearbetning. Denna modell har också i århundraden styrt resursutvinning till länder och trakter där skogar, vatten, metaller, arbetskraft, fiske, luft, energiråvaror, mark, fauna och flora varit (är) fria att exploatera, erövra, kontrollera och utvinna till låg eller ingen kostnad. Så var det på konquistadorernas tid. Så var kolonialismens logik, så var logiken i Nordamerika.
Sådan är också logiken bakom den framväxande kampen om de naturresurser, som nu, tack vare den globala uppvärmningen, blottläggs under havsisen i Arktis. Den ekonomiska tillväxten behöver i vår tid varje tillskott av gratis naturresurser för att hålla myten vid liv. Men oexploaterade och okända områden tar slut. Nu äter sig människan in i planetens biofysiska bärkraft. Ekonomin må växa men planetens biologiska och fysiska kapacitet kan inte växa, endast effektiviteten i vår utvinning, bearbetning och användning av naturresurserna. Allt fler människor – snart 9 miljarder – skall på kort tid fogas in i den globala ekonomin. I ett sådant läge uppstår flaskhalsar. Prisnivåer kommer att stiga. Kampen om makten över begränsade naturresurser kommer att eskalera.
Den industriella epokens kalkyler har från början bortsett från kostnaden för naturkapitalet. Vi har levt – och lever - därför i en ekonomisk låtsasvärld. När olje- och matpriser stiger är detta inte inflation – detta det ekonomiska projektets fruktade gäst – utan en senkommen anpassning till ekologiska flaskhalsar. Om alla kostnader för uttag ur naturen skulle ha belastat priser och kalkyler från slutet av 1700-talet – Adam Smiths och Malthus dagar - skulle dagens samhälle, struktur, teknik och levnadsstandard vara dramatiskt annorlunda sammansatt. Måhända hade detta producerat ett samhälle i bättre balans och med hanterbarare framtidsrisker. Kanske. Världsbanken redovisar att fattigdomssiffrorna är gravt underskattade. Idag lever 1,4 miljarder på under 1.25 dollar om dagen, fattigdomsgränsen. Antal och klyftor ökar.
FN har i flera rapporter - från Brundtlandkommissionen 1987 via Millennium Assesment Report 2005 och UNEPs GEO4 2007 - visat att mer än två tredjedelar av planetens ekosystem redan har nedsatt leveransförmåga av ”tjänster” som är förutsättningar – sötvatten, odlingsbar mark, biomassa, biologisk mångfald, tropiska skogar etc. - för människans ekonomiska ambitioner. IPCC och nyare forskning tydliggör effekterna av atmosfärens absorption av växthusgaser framdrivna främst av fossila bränslen.
Det tragiskt paradoxala är att planetens ekologiska bärkraft har försämrats sedan de första allvarliga varningssignalerna kom för 50-60 år sedan. Trots all forskning, förbättrade mätmetoder, alla miljökonferenser och internationella avtal, all lagstiftning och alla myndigheter, alla konsulter och miljöchefer, all miljöpolitik, och alla miljöpartier, alla miljöföretag och all miljöteknik har den samlade effekten av människans tillväxande ekonomiska aktivitet har den ekologiska situationen försämrats. Man kan inte undgå att göra reflektionen att ju mer teknologi och vetenskap människan tillämpar desto mer utsatta har människans egna livsförutsättningar blivit. Naturen är en formidabel kraft att tampas med.
Men i skuggan av den exponentiella befolkningsökningen (x 6) och ekonomiska expansionen (x 15) under de senaste hundra åren har ett pånyttfött medvetande om människans oskiljaktighet från naturen sakta börjat växa fram. Detta står i konflikt med den rationalistiska föreställningen att människan i en teknovärld kan leva skild från och kontrollera naturen; att det skulle vara möjligt att klippa navelsträngen mellan
Naturen – planeten jorden – är ett komplext, adaptivt och självreglerande system, evolutionen – skapar, och stöder liv i allt mer komplexa och mångfaldiga former. Civilisationen - som har blott 10.000 år på nacken - är ett av arten människan skapat system vars ändamål är att skapa värde – välfärd, säkerhet, ekonomi. Dessa två för oss människor bokstavligt talat livsviktiga system – naturen och civilisationen – har genom människans handlande – i god tro – hamnat i konflikt med varandra.
Människans globala civilisationsbygge är ett politiskt/ekonomiskt projekt vars fundament är att människan skulle ha en naturen överordnad ställning. Naturen skulle vara till för hennes omedelbart konsumerande välfärd. Därför blir också det politiska målet för varje nation, målet för varje investering och för varje ekonomisk verksamhet ekonomisk tillväxt och avkastning – till lägsta möjliga kostnader. Utan leverans av tillväxt och avkastning förloras maktinnehav och kontroll. Belöningssystemen har genom det finansiella systemets globalisering konvergerat för att stödja förverkligandet av denna vår tids dominerande myt. Det globala politisk/ekonomiska systemens inbyggda belöningssystem, dess momentum utgör en massiv kraft.
Men under de senaste decennierna har en ny medvetenhet om människans och naturens oskiljaktighet börjat växa fram världen över. Detta medvetande bygger på en annan värdering än den om ett fritt exploaterande av naturresurserna för människans omedelbara konsumtion. Den nuvarande ordningen bygger på att tillfredsställa nuet på framtidens bekostnad. Den nya bygger på insikten att människans civilisationssystem och biosfärens system måste utvecklas i en kompatibel – ömsesidigt dynamisk - relation som är hållbar i tusentals generationer framöver. Navelsträngen mellan människan och naturen måste synliggöras.
Vårt antagande är att denna framväxande nya medvetenhet att människan måste tygla sin självskapade konflikt med naturens funktionalitet. Detta är i grunden en moralisk fråga.
Allteftersom de ekologiska kriserna blir intensivare och frekventare kommer denna medvetenhet förstärkas och växa till en politisk kraft, som i sin systemförståelse och långsiktighet inte blir bunden till att betjäna enskilda nationella intressen eller enskilda ekonomiska intressen. Den kommer att arbeta i helhetens intresse.
Detta framväxande medvetande börjar ana att vår tids dominerande story om evig tillväxt till lägsta kostnad inte är den goda utan den onda berättelsen. Den leder till avgrunden, inte till ett liv i en evighetens konsumtionshimmel. Detta nya medvetande om människans och planetens existensiella situation håller på att lägga grunden för en ny story / berättelse om hur människans värdeskapande kan formas i och till en symbios med en natur (som?) återvinner sina inre balanser och formidabla förmåga att skapa liv.
Förhoppningsvis kommer denna kraft att ha marknadsekonomin som grund. Det är svårt att se att andra ekonomiska system vore att föredra. Experimenten förskräcker. Andra ekonomiska system har genom historien ofta lett till diktatur och massvält. Marknadsekonomins tillämpning är dock inte självklar. Den måste ständigt förklaras och försvaras. Därför är det oroväckande att frågan om avskaffande av livsmedelssubventionerna inte får ytterligare bränsle just nu då priserna på just livsmedel rusar i höjden. Ett borttagande av dessa subventioner skulle inte bara ge i-länderna billigare livsmedel utan det skulle förmodligen vara mer värt för utvecklingsländerna än alla skuldsaneringsprogram i världen.
För att ge marknadsekonomin legitimitet i framtiden är det dock ofrånkomligt att jordens knappa resurser får (långt mer än idag) utslag i priser på varor och tjänster. Forskarsamhället måste uppvärderas. Deras rön om civilisationens fortbestånd måste på ett helt annat sätt än idag adapteras av det politiska landskapet. Detta kommer exempelvis att innebära högre pris på drivmedel, beskattning av långa transporter, högre beskattning av råvaror, högre beskattning av koldioxidutsläpp, med mera. Listan kan göras lång.
Myntets baksida, eller varför inte framsida, är dock betydligt ljusare. Subventionering av lokal produktion av livsmedel, miljövänliga alternativ, effektiv sophantering, infrastruktur såsom snabbtåg. Även denna lista kan göras lång.
Marknadsekonomin är, till skillnad mot vad många tror, en skör planta. Den måste vårdas för att överleva. Den måste hela tiden förädlas och förnyas. Det är vårt gemensamma ansvar att detta sker.
Monday, August 11, 2008
Gå ut i Skogen!
I sommar – som så många gånger – har jag gått i skogen, tillsammans med Elsa vår foxterrier. Jag har gått många, många mil runt om i Leksandsskogarna och Rättviksskogarna. Upp på berg och ut till fäbodar, längs sjöar och ned i dalar, längs vanskötta vandringsleder men också gamla kreatursstigar. Under alla dessa vandringar i syd, öst, väst och norr har jag i år som förr inte mött en enda människa, inte en enda turist. Bara någon som hamrat på sin fäbodstuga. Kerstin Ekman delar med sig av samma erfarenhet i sin bok ”Herrarna i Skogen.” Hon har fört bok över sina skogsvandringar sedan 1976. Sex personer har hon mött under alla dessa år.
Var finns alla människor, turister, friluftsmänniskor och fastboende? I konsumtionssvängen, på marknader, på Cruising, på Soliga Torsdagen, på campingplatser, på badplatser, på Sommarland? Naturen förblir för alltför många en abstraktion: en fin utsikt, ett vackert landskap. Något att åka skooter och skidor på, att lägga till rätta för att spela golf på, eller att stå på pass i under någon höstvecka i september/oktober. När bären är få som i år lockar inte skogen.
Vårt postmoderna liv skiljer oss från en levande relation med naturen in i en värld som domineras av en tillvaro i och genom teknologi och oupphörlig konsumtion.
Naturens funktion i vårt samhälle blir att förse denna livsstil och ekonomiska modell med den energi och de resurser den kräver. Ett idogt vandrande i skogen gör det också klart för mig att någon i ordets ursprungliga mening vild natur inte längre finns kvar; en natur som har friheten att sköta sig själv och sin egen evolution.
En myckenhet av nyskog är välskött, men mycket är också vanskött. Jag ser spår av lo och björn. Känner ingen rädsla. Jag får ta ansvar för min egen säkerhet. Det lilla vilda av ursprunglig fauna och flora måste få sitt utrymme. Det är vårt, inte björnens, ansvar att göra kollisionerna mellan det vilda och civilisation så få som möjligt.
Utan den vilda, ständigt föränderliga och självreglerande naturen rubbas evolutionens ständigt livsskapande processer. Människans största hot mot sig själv är hennes övermod att tro att hon kan kontrollera och forma den natur hon är en del av.
Att gå i skogen är ett bra sätt att fördjupa den insikten. Den anmäler sig inte alldeles självklart i shoppingcentret.
Var finns alla människor, turister, friluftsmänniskor och fastboende? I konsumtionssvängen, på marknader, på Cruising, på Soliga Torsdagen, på campingplatser, på badplatser, på Sommarland? Naturen förblir för alltför många en abstraktion: en fin utsikt, ett vackert landskap. Något att åka skooter och skidor på, att lägga till rätta för att spela golf på, eller att stå på pass i under någon höstvecka i september/oktober. När bären är få som i år lockar inte skogen.
Vårt postmoderna liv skiljer oss från en levande relation med naturen in i en värld som domineras av en tillvaro i och genom teknologi och oupphörlig konsumtion.
Naturens funktion i vårt samhälle blir att förse denna livsstil och ekonomiska modell med den energi och de resurser den kräver. Ett idogt vandrande i skogen gör det också klart för mig att någon i ordets ursprungliga mening vild natur inte längre finns kvar; en natur som har friheten att sköta sig själv och sin egen evolution.
En myckenhet av nyskog är välskött, men mycket är också vanskött. Jag ser spår av lo och björn. Känner ingen rädsla. Jag får ta ansvar för min egen säkerhet. Det lilla vilda av ursprunglig fauna och flora måste få sitt utrymme. Det är vårt, inte björnens, ansvar att göra kollisionerna mellan det vilda och civilisation så få som möjligt.
Utan den vilda, ständigt föränderliga och självreglerande naturen rubbas evolutionens ständigt livsskapande processer. Människans största hot mot sig själv är hennes övermod att tro att hon kan kontrollera och forma den natur hon är en del av.
Att gå i skogen är ett bra sätt att fördjupa den insikten. Den anmäler sig inte alldeles självklart i shoppingcentret.
Friday, August 8, 2008
Torget förnekar klimatförändringen
Torget har publicerat en rad inlägg som förnekar klimatförändringen och att den har sina orsaker i människans energianvändning, produktion, konsumtion, transporter och livsstilar. Forskningen – även den som IPCC representerar (IPCC är FNs internationella forskarpanel) – sägs vara ett ”falsarium”.
Några förhållanden blir därför viktiga att understryka.
1.
Huvudfåran i dagens debatt och förhandlingar går mellan de (till exempel James Lovelock) som anser att människan inte längre kan påverka de förändringsprocesser i atmosfär, glaciärer, oceaner, sötvattencykler, landmassor, skogar som hon initierat under de senaste 200 åren och de (t.ex. IPCC) som anser att det fortfarande finns tid och utrymme för handling. Men alltfler forskare anser det nu är mycket bråttom att komma till handling. Detta underströk forskare och politiker vid Tällberg Forum. Detta underströk Al Gore när han häromdagen krävde att all elektricitet i USA inom 10 år skall genereras ur förnybara källor. Olje-, gas- och kolindustrierna är under växande press. De som förnekar att koldioxid och andra växthusgaser har klimatpåverkan ställer sig utanför den seriösa debatten.
2.
Forskningen visar entydigt att människan är huvudorsaken bakom klimatförändringen. För varje år som går, stärks kunskapsläget om denna koppling genom den växande volym empirisk observation (faktiska mätningar) som verifierar de modeller och teorier som framtagits. Teoriernas förutsägelser om effekterna på vårt klimat har dessvärre visat sig stämma. Utsläppen av växthusgaser har ökat energin i systemet tillräckligt mycket för att redan nu ha skapat en Planet i obalans. Senaste beviset är den nära nog oundvikliga förlusten av det arktiska istäcket. Kunskapsläget är så väl utvecklat att det inte råder någon tvekan längre om att mänskligheten står inför sin största utmaning någonsin.
Människan har rubbat balanser inom och mellan varandra sinsemellan beroende ekosystem. Tällberg Forum underströk med kraft att vi har att hantera ett systemproblem. Klimatfrågan kan inte lösas separat från andra med varandra sammanhängande miljöproblemen. Därför kan ingen enda nation lösa ”sina” problem. För att lösa ett systemproblem av denna storleksordning måste alla nationer samarbeta.
3.
IPCC och dess internationella föregångare har forskat om klimatförändringens orsaker, förlopp och konsekvenser i femtio år. Det välrenomerade globala forskningsprogrammet World Climate Research Program (WCRP) (ett initiativ av världens vetenskapsakademier och FN) har i snart 30 år bedrivit glovalt forskningssamarbete om klimatets förändringsprocesser. Men forskningen inleddes av en svensk nobelpristagare, Svante Arrhenius, redan för 100 år sedan. Många 10 000-tals avhandlingar, vetenskapliga analyser och artiklar har publicerats. Idag är många 10 000-tals forskare igång. Enbart den senaste rapporten från FNs klimatpanel baseras på närmare 5 000 vetenskapligt granskade artiklar. 10 000-tals företag investerar i ny teknik. Kompetensen växer liksom insikten att tiden rinner ut. 190 regeringar söker tillsammans de politiska lösningarna. Ett nytt globalt avtal skall framförhandlas i Köpenhamn år 2009, men motsättningarna mellan nationer och ekonomiska intressen är stora och växer. Ingen vill bli förlorare. De som förnekar eller förringar klimat och miljöproblemens vikt för människa och civilisation tar på sig ett stort ansvar. De måste börja med att motbevisa både den massiva upparbetade forskningen, kunskapen och den politiska insikt som växer världen över.
4.
Naturvårdsverket publicerade i juni en opinionsundersökning om svenskarnas inställning i klimatfrågan. 69 procent anser den vara viktig eller mycket viktig. Blott 8 procent förnekar problemet medan 23 procent har ingen uppfattning. 75 procent av svenskarna vill få sin information och kunskap från medierna.
5.
Se där ett både ett förtroende och ett ansvar för dagspressen.
Det är dags för Falukuriren/Dalarnas tidningar att börja ge sina läsare kunskap och vägledning för sina ekonomiska och politiska ställningstaganden. Klimat-/miljöfrågorna är lika lokala som globala, lika globala som lokala.
Däri ligger den publicistiska utmaningen.
Bo Ekman, Styrelseordförande Tällberg Foundation
Professor Johan Rockström, chef för Stockholm Environment Institute
Några förhållanden blir därför viktiga att understryka.
1.
Huvudfåran i dagens debatt och förhandlingar går mellan de (till exempel James Lovelock) som anser att människan inte längre kan påverka de förändringsprocesser i atmosfär, glaciärer, oceaner, sötvattencykler, landmassor, skogar som hon initierat under de senaste 200 åren och de (t.ex. IPCC) som anser att det fortfarande finns tid och utrymme för handling. Men alltfler forskare anser det nu är mycket bråttom att komma till handling. Detta underströk forskare och politiker vid Tällberg Forum. Detta underströk Al Gore när han häromdagen krävde att all elektricitet i USA inom 10 år skall genereras ur förnybara källor. Olje-, gas- och kolindustrierna är under växande press. De som förnekar att koldioxid och andra växthusgaser har klimatpåverkan ställer sig utanför den seriösa debatten.
2.
Forskningen visar entydigt att människan är huvudorsaken bakom klimatförändringen. För varje år som går, stärks kunskapsläget om denna koppling genom den växande volym empirisk observation (faktiska mätningar) som verifierar de modeller och teorier som framtagits. Teoriernas förutsägelser om effekterna på vårt klimat har dessvärre visat sig stämma. Utsläppen av växthusgaser har ökat energin i systemet tillräckligt mycket för att redan nu ha skapat en Planet i obalans. Senaste beviset är den nära nog oundvikliga förlusten av det arktiska istäcket. Kunskapsläget är så väl utvecklat att det inte råder någon tvekan längre om att mänskligheten står inför sin största utmaning någonsin.
Människan har rubbat balanser inom och mellan varandra sinsemellan beroende ekosystem. Tällberg Forum underströk med kraft att vi har att hantera ett systemproblem. Klimatfrågan kan inte lösas separat från andra med varandra sammanhängande miljöproblemen. Därför kan ingen enda nation lösa ”sina” problem. För att lösa ett systemproblem av denna storleksordning måste alla nationer samarbeta.
3.
IPCC och dess internationella föregångare har forskat om klimatförändringens orsaker, förlopp och konsekvenser i femtio år. Det välrenomerade globala forskningsprogrammet World Climate Research Program (WCRP) (ett initiativ av världens vetenskapsakademier och FN) har i snart 30 år bedrivit glovalt forskningssamarbete om klimatets förändringsprocesser. Men forskningen inleddes av en svensk nobelpristagare, Svante Arrhenius, redan för 100 år sedan. Många 10 000-tals avhandlingar, vetenskapliga analyser och artiklar har publicerats. Idag är många 10 000-tals forskare igång. Enbart den senaste rapporten från FNs klimatpanel baseras på närmare 5 000 vetenskapligt granskade artiklar. 10 000-tals företag investerar i ny teknik. Kompetensen växer liksom insikten att tiden rinner ut. 190 regeringar söker tillsammans de politiska lösningarna. Ett nytt globalt avtal skall framförhandlas i Köpenhamn år 2009, men motsättningarna mellan nationer och ekonomiska intressen är stora och växer. Ingen vill bli förlorare. De som förnekar eller förringar klimat och miljöproblemens vikt för människa och civilisation tar på sig ett stort ansvar. De måste börja med att motbevisa både den massiva upparbetade forskningen, kunskapen och den politiska insikt som växer världen över.
4.
Naturvårdsverket publicerade i juni en opinionsundersökning om svenskarnas inställning i klimatfrågan. 69 procent anser den vara viktig eller mycket viktig. Blott 8 procent förnekar problemet medan 23 procent har ingen uppfattning. 75 procent av svenskarna vill få sin information och kunskap från medierna.
5.
Se där ett både ett förtroende och ett ansvar för dagspressen.
Det är dags för Falukuriren/Dalarnas tidningar att börja ge sina läsare kunskap och vägledning för sina ekonomiska och politiska ställningstaganden. Klimat-/miljöfrågorna är lika lokala som globala, lika globala som lokala.
Däri ligger den publicistiska utmaningen.
Bo Ekman, Styrelseordförande Tällberg Foundation
Professor Johan Rockström, chef för Stockholm Environment Institute
Friday, August 1, 2008
FRAFÖR?
Varför blev det en sådan bredd och intensitet i den eftertankens kranka blekhet som drabbat FRA-lagen? I praktiken är den omyndigförklarad därför att den är oförklarad. Vi begriper den inte. Det borde nog regering och försvarsminister Tolgfors ha begripit.
Att vi behöver ett svenskt spioneri och underrättelseverksamhet det begriper alla. Att bli tagen på sängen, att vara naiv om motståndarens avsikter, gör automatiskt ett land till andras sparkboll. En intelligent och disciplinerad underrättelsetjänst som också är fri från inre och yttre korruption ger respekt och verkar avskräckande i sig. Ett FRA måste mötas med respekt både av dem som vill Sverige illa (det behöver inte alls vara s.k. terrorister) och av uppdragsgivarna, svenska folket.
Debatten har tagit sin utgångspunkt i att FRA-lagen kommer att innebära ingrepp i uppdragsgivarnas integritet. Vi kan alla bli signalspanade när våra telekommunikationer korsar landets gränser. Att skydda ”rikets säkerhet”, dvs. statens egna intressen, framstår som viktigare än att respektera de enskilda medborgarnas privata sfärer.
Vi tror att en huvudorsak till att reaktionerna blivit så starka och uthålliga är att svenska folket inte helt litar på myndigheters egen integritet och kompetens att handskas med hemlig information och med stora kriser. Dålig, senfärdig, inkompetent, svajig krishantering har snarare varit regel än undantag. Listan är lång från nedskjutningen av DC3:an via IB-skandalen, Palmemordet och dess erbarmliga hantering, SÄPO-förgreningarna och Ebbe Carlsson affären, Estonia- och Tsunami-katastrofernas hantering. Kommissionernas oändliga rad har inte tvättat någon byk, inte ens en Boforsaffär, för att citera dåvarande utrikesminister Sten Anderssons för oss evigt oinfriade löfte.
Krishantering av för riket svåra frågor har kommit att präglas av inrikespolitiskt betingade maktkamper. Hanteringen av FRA-frågan faller in i mönstret. Generaldirektörens agerande – med stats-, utrikes- och försvarsministrarnas goda minne? – har nu definitivt punkterat förutsättningarna för myndighetens auktoritet.
Så en sak till: ett av huvudargumenten för lagen sägs vara det växande hotet om terrorism mot Sverige. Då måste regeringen och försvarsmakt sitta inne med information som vi andra inte har en aning om. Under den senaste 10-årsperioden har färre än 4000 personer lidit en våldsam död genom terrordåd i USA och Europa. Drygt 3000 dog i en enda ohygglig händelse – 11 september 2001. Under samma period har mer än 1,5 miljoner människor dött genom mord eller bilolyckor. Den samlade befolkningen är c:a 800 miljoner.
Risken för att du eller jag skulle dö av en terrorbomb är närmast obefintlig. Däremot löper du risk att bli överkörd i morgon.
Nej, den som är räddast för terror är staten och ”den rådande ordningen”. Se till exempel på de excesser av ”Homeland security” som den amerikanska nationen nu omger sig med. Kanske är det här regeringen finner sin inspiration, för det är väl inte Kina? Nyckeln till en intelligent, disciplinerad och ickekorrupt underrättelsetjänst är förtroende hos uppdragsgivarna, inte misstänksamhet inför dem.
Bo Ekman, Styrelseordförande i Tällberg Foundation
Bo Pellnäs, Säkerhetspolitisk kommentator
Att vi behöver ett svenskt spioneri och underrättelseverksamhet det begriper alla. Att bli tagen på sängen, att vara naiv om motståndarens avsikter, gör automatiskt ett land till andras sparkboll. En intelligent och disciplinerad underrättelsetjänst som också är fri från inre och yttre korruption ger respekt och verkar avskräckande i sig. Ett FRA måste mötas med respekt både av dem som vill Sverige illa (det behöver inte alls vara s.k. terrorister) och av uppdragsgivarna, svenska folket.
Debatten har tagit sin utgångspunkt i att FRA-lagen kommer att innebära ingrepp i uppdragsgivarnas integritet. Vi kan alla bli signalspanade när våra telekommunikationer korsar landets gränser. Att skydda ”rikets säkerhet”, dvs. statens egna intressen, framstår som viktigare än att respektera de enskilda medborgarnas privata sfärer.
Vi tror att en huvudorsak till att reaktionerna blivit så starka och uthålliga är att svenska folket inte helt litar på myndigheters egen integritet och kompetens att handskas med hemlig information och med stora kriser. Dålig, senfärdig, inkompetent, svajig krishantering har snarare varit regel än undantag. Listan är lång från nedskjutningen av DC3:an via IB-skandalen, Palmemordet och dess erbarmliga hantering, SÄPO-förgreningarna och Ebbe Carlsson affären, Estonia- och Tsunami-katastrofernas hantering. Kommissionernas oändliga rad har inte tvättat någon byk, inte ens en Boforsaffär, för att citera dåvarande utrikesminister Sten Anderssons för oss evigt oinfriade löfte.
Krishantering av för riket svåra frågor har kommit att präglas av inrikespolitiskt betingade maktkamper. Hanteringen av FRA-frågan faller in i mönstret. Generaldirektörens agerande – med stats-, utrikes- och försvarsministrarnas goda minne? – har nu definitivt punkterat förutsättningarna för myndighetens auktoritet.
Så en sak till: ett av huvudargumenten för lagen sägs vara det växande hotet om terrorism mot Sverige. Då måste regeringen och försvarsmakt sitta inne med information som vi andra inte har en aning om. Under den senaste 10-årsperioden har färre än 4000 personer lidit en våldsam död genom terrordåd i USA och Europa. Drygt 3000 dog i en enda ohygglig händelse – 11 september 2001. Under samma period har mer än 1,5 miljoner människor dött genom mord eller bilolyckor. Den samlade befolkningen är c:a 800 miljoner.
Risken för att du eller jag skulle dö av en terrorbomb är närmast obefintlig. Däremot löper du risk att bli överkörd i morgon.
Nej, den som är räddast för terror är staten och ”den rådande ordningen”. Se till exempel på de excesser av ”Homeland security” som den amerikanska nationen nu omger sig med. Kanske är det här regeringen finner sin inspiration, för det är väl inte Kina? Nyckeln till en intelligent, disciplinerad och ickekorrupt underrättelsetjänst är förtroende hos uppdragsgivarna, inte misstänksamhet inför dem.
Bo Ekman, Styrelseordförande i Tällberg Foundation
Bo Pellnäs, Säkerhetspolitisk kommentator
Thursday, July 17, 2008
Stormvarning!
En unik kombination orosmoln drar ihop över sommaridyllens horisonter. Det mest omedelbara är den snabbt annalkande lågkonjunkturen.
Den amerikanska ekonomin drivs ner i en kris som kan bli den djupaste sedan andra världskriget, ja till och med sedan 1930-talets depression. Bostadskrisen slår mot miljoner amerikaner. Jättebanker och bolåneinstitut går omkull och måste räddas av staten. Storbanker som Citicorp och Bank of America har förlorat 70% av sitt marknadsvärde, hittills. Konsumentförtroendet har störtdykt på kort tid till det lägsta på 30 år. Ekonomi och psykologi går hand i hand. Den överbelånade hushållssektorn går in i en likviditetskris. Den amerikanska hushållssektorn står för inte mindre än 20 % av världens BNP. Bromsar USA upp, bromsar hela världen upp.
Dollarn ligger idag parkerad under 6 kronor. Exporten till USA (och i dollar överhuvudtaget) kommer att sjunka. Detta har bland annat lett Volvo Personvagnar in i sin värsta kris hittills. Saabs ägare, GM, har förlorat 80 (!) procent av sitt börsvärde sedan oktober. Konkurs är inte uteslutet. Bolagsvinsterna i USA har sjunkit med 30%.
Lägg därtill fortsatt stigande olje- och energipriser och stigande priser och efterfrågan på mat och vatten så får vi ett uthålligt inflationstryck i världsekonomin. Den globala inflationen är nu uppe på 7 procent. Svåra ekonomiska obalanser och växande arbetslöshet kan vänta runt hörnet.
Samtidigt skall världens nationer samla sig till förhandlingar om att finna en omedelbar lösning på den globala uppvärmningen och de övriga massiva globala miljöproblemen. Köpenhamnsförhandlingarna som i december 2009 skall leda fram till det avtal som oåterkalleligen och i rasande tempo tar världsekonomin ur sitt beroende av fossila bränslen, får allt sämre ekonomiska och politiska förutsättningar.
Att hantera denna globala kris kräver samsyn, solidaritet och samarbete bortom föreställningen att varje land skulle vara sin egen lyckas smed. Precis som ekonomin hänger samman globalt är också de ekologiska systemen globala och med varandra ömsesidigt beroende. Detta betyder att andras problem är också våra. Det lokala är omöjligt att isolera från det globala.
Det går inte att gömma sig för världen. Isolationism är inte ett alternativ. Men det är inte heller ett alternativ att lösa ökande internationella motsättningar med militära konflikter.
Problem som är gemensamma måste också lösas gemensamt. De kan inte lösas styckevis och delt. Vi behöver mer av gränsöverskridande samtal, processer och lösningar som omfattar vår gemensamma framtid. Det är inget dåligt alternativ.
Bo Ekman
Den amerikanska ekonomin drivs ner i en kris som kan bli den djupaste sedan andra världskriget, ja till och med sedan 1930-talets depression. Bostadskrisen slår mot miljoner amerikaner. Jättebanker och bolåneinstitut går omkull och måste räddas av staten. Storbanker som Citicorp och Bank of America har förlorat 70% av sitt marknadsvärde, hittills. Konsumentförtroendet har störtdykt på kort tid till det lägsta på 30 år. Ekonomi och psykologi går hand i hand. Den överbelånade hushållssektorn går in i en likviditetskris. Den amerikanska hushållssektorn står för inte mindre än 20 % av världens BNP. Bromsar USA upp, bromsar hela världen upp.
Dollarn ligger idag parkerad under 6 kronor. Exporten till USA (och i dollar överhuvudtaget) kommer att sjunka. Detta har bland annat lett Volvo Personvagnar in i sin värsta kris hittills. Saabs ägare, GM, har förlorat 80 (!) procent av sitt börsvärde sedan oktober. Konkurs är inte uteslutet. Bolagsvinsterna i USA har sjunkit med 30%.
Lägg därtill fortsatt stigande olje- och energipriser och stigande priser och efterfrågan på mat och vatten så får vi ett uthålligt inflationstryck i världsekonomin. Den globala inflationen är nu uppe på 7 procent. Svåra ekonomiska obalanser och växande arbetslöshet kan vänta runt hörnet.
Samtidigt skall världens nationer samla sig till förhandlingar om att finna en omedelbar lösning på den globala uppvärmningen och de övriga massiva globala miljöproblemen. Köpenhamnsförhandlingarna som i december 2009 skall leda fram till det avtal som oåterkalleligen och i rasande tempo tar världsekonomin ur sitt beroende av fossila bränslen, får allt sämre ekonomiska och politiska förutsättningar.
Att hantera denna globala kris kräver samsyn, solidaritet och samarbete bortom föreställningen att varje land skulle vara sin egen lyckas smed. Precis som ekonomin hänger samman globalt är också de ekologiska systemen globala och med varandra ömsesidigt beroende. Detta betyder att andras problem är också våra. Det lokala är omöjligt att isolera från det globala.
Det går inte att gömma sig för världen. Isolationism är inte ett alternativ. Men det är inte heller ett alternativ att lösa ökande internationella motsättningar med militära konflikter.
Problem som är gemensamma måste också lösas gemensamt. De kan inte lösas styckevis och delt. Vi behöver mer av gränsöverskridande samtal, processer och lösningar som omfattar vår gemensamma framtid. Det är inget dåligt alternativ.
Bo Ekman
Sunday, June 29, 2008
Växthuschocken är här för att stanna
Allmänheten har rätt att veta att klimatförnekelsen till stor del har sitt ursprung från oljeindustrikopplade särintressen i USA, att den bygger på slirig och manipulerad grund, och att den utgör en marginell företeelse. Ahlgren, Stilbs och Ortmark skjuter sig i foten. Deras starkaste argument är i själva verket det starkaste skälet till att klimatförändringen kan leda till katastrof. Just det faktum att temperaturen geologiskt ökade först och sedan knuffade gigantiska utsläpp av gaser från haven och markerna, är anledningen till att vi måste vara riktigt oroliga. Nu orsakar vi människor temperaturökningen själva. Det skriver i dag klimataktivisten Bianca Jagger, NASA-forskaren James Hansen och Tällbergordföranden Bo Ekman med flera.
”Vi slösar enorma resurser på ett hjärnspöke.” Så beskriver Göran Ahlgren, Peter Stilbs och Åke Ortmark (27/6) de ansträngningar som görs världen över att minska utsläppen av växthusgaser. Argumenten känns igen. Så brukar det låta från dem som förnekar klimatförändringen.
FN:s forskarpanel, där tusentals forskare ingått, reduceras i artikeln till ”ett hundratal politiskt tillsatta vetenskapsmän”. Intrycket ges att det finns rader av forskare som inte kommer till tals och att IPCC:s arbete är en manipulation. Påståenden som fullständigt saknar grund. Media har ett stort ansvar här. Allmänheten har rätt att veta att klimatförnekelsen till stor del har sitt ursprung från oljeindustrikopplade särintressen i USA, att den bygger på slirig och manipulerad grund, och att den utgör en marginell företeelse.
Det hävdas att ”jorden under det senaste decenniet blivit något kallare.” Detta är inte sant. Även om klimatet varierar från år till år är den långsiktiga trenden otvetydig. Luft temperaturen på jorden ökar. Dessutom, den viktigaste faktorn för klimatförändringen på jorden, havstemperaturen, ökar stadig och oroväckande snabbt.
Ett annat av förnekarnas resonemang, som skulle motbevisa att våra utsläpp av CO2-utsläpp påverkar klimatet, går ut på att temperaturökningen under tidigare perioder av uppvärmning kom något före ökningen av koldioxid (CO2) i atmosfären. Om detta argument är bara att säga att Ahlgren, Stilbs och Ortmark helt förbiser samspelet mellan klimatet och haven och ekosystemen.
Klimatförnekarna skjuter sig i foten. Deras starkaste argument är i själva verket det starkaste skälet till att klimatförändringen kan leda till katastrof. Just det faktum att temperaturen geologiskt ökade först och sedan knuffade gigantiska utsläpp av gaser från haven och markerna, är anledningen till att vi måste vara riktigt oroliga. Nu orsakar vi människor temperaturökningen själva. Hittills har vi inte upplevt den stora knuffen, när naturen plötsligt väljer att släppa ut gaser. Geologiskt har detta skett precis som förnekarna själva visar. Därför måste vi snabbt minska utsläppen ännu snabbare.
Vad som nu sker är att vi människor pumpar ut stora mängder CO2 i atmosfären. Detta ”triggar” en förändring från en istid till ett varmare klimat. Om det tillåts fortsätta kan resultatet bli katastrofalt.
Ahlgren, Stilbs och Ortmark uppmanar oss som deltar i Tällberg Forum att strunta i klimatfrågan och istället ägna oss åt frågor som rent vatten, utfiskningen och skövlingen av regnskogarna. Dom slår in öppna dörrar. Årets Forum har som utgångspunkt den mångdubbla kris som våra samhällen står inför – klimatförändringen och krisen för många viktiga ekosystem.
Bakgrunden är insikten att människan nu är den dominerande kraften bakom förändringarna av livsbetingelserna på planeten. Det tryck vi orsakar kan resultera i plötsliga och oväntade kast. Vi rusar mot gränser – s k tipping points – som, om de överskrids, kan leda till irreversibla katastrofer, såsom flera meters ökning av havsnivån detta århundrade, kollaps av jordbrukssystem i torra regioner, total förlust av korallrev och fiskeresurser eller en uttorkning av Amazonas.
Det är alls inte bara klimatsystemet som är i kris. Den globala krisen för många ekosystem – som skövlingen av tropiska skogar, utfiskningen, färskvattenbristen etc. – är minst lika allvarlig. Och problemen förstärker varandra. Ekosystemen har hittills agerat buffert för de ökande utsläppen. Ungefär hälften av människans utsläpp har absorberats av haven och vegetationen. Den förmågan är nu i avtagande. Haven suger åt sig mindre CO2 när de blir varmare och vissa ekosystem övergår från att vara sänkor till att ge ifrån sig CO2 istället. Detta kommer att påskynda uppvärmningen.
Klimatförändringen samt krisen för många ekosystem gör arbetet att minska fattigdomen långt svårare. Många fattiga länder drabbas redan hårt av det varmare klimatet – både i form av försämrade möjligheter för jordbruket men också genom en ökad frekvens av stora katastrofer. Att reducera utsläppen av växthusgaser blir därför en viktig komponent i fattigdomsarbetet. Påståendet i artikeln att de väderrelaterade katastroferna inte ökat under det senaste decenniet är f ö helt taget ur luften.
Bakgrunden till dagens kris är komplex, men den grundar sig i att vi blir allt fler som vill göra allt mer. Människan började för ca 10 000 år sedan med hjälp av naturen att skapa mervärden: mat, energi, trygghet, bostäder, kläder, kunskap, kultur. Detta system har förfinats genom årtusenden för att under de senaste 60 åren ha presterat en ekonomisk tillväxt på över 1 100% och en befolkningsökning på ca 250%.
All produktion kräver uttag ur naturen. Med dagens energikällor och teknik finns inte den energi och de naturresurser som behövs för en sådan tillväxt. U-länderna har naturligtvis rätt till sin utveckling, men den måste ske i andra former än industriländernas.
Köpenhamnsförhandlingarna om ett nytt klimatavtal borde ytterst handla om: att hitta formerna för att säkerställa att människans aktivitet harmonierar med naturens förutsättningar och funktion. Men Köpenhamnsprocessen utgår från en delvis annan problemställning: Hur skall olika nationers och regioners intressen bäst balanseras i ett avtal som inte stör ekonomisk tillväxt, sysselsättning och nationell suveränitet. Detta är i sig en hedervärd uppgift. Men den löser inte problemets kärna. Köpenhamn blir vad suveräna stater är beredda att släppa till, inte vad naturens system och processer faktiskt kräver.
Bo Ekman
Ordförande, Tällberg Foundation
Johan Rockström
Professor, chef Stockholm Resilience Centre vid Stockholms universitet och Stockholm Environment Institute
Anders Wijkman
EU-parlamentariker, vice ordförande Tällberg Foundation
Dr James Hansen
chef för NASA Goddard Institute of Space Studies, USA
KG Hammar
Ärkebiskop Emeritus, Svenska Kyrkan
Bianca Jagger
Ordförande, World Future Council, Storbritannien
Carl Mossfeldt
VD, Tällberg Advisors AB
Publicerad i Expressen 29 juni, 2008
Monday, June 23, 2008
Energibehovet största boven
I dag publiceras på initiativ av Tällberg Foundation i de tre tidningar som har global räckvidd, New York Times, Financial Times och International Herald Tribune, en helsidesannons på initiativ av Tällberg Foundation. Annonsens budskap är rakt och enkelt: Koldioxidkoncentrationen i jordens atmosfär bör understiga 350 ppm (miljondelar). Annonsen återfinns på annan plats i denna tidning. Annonsen är undertecknad av en rad ledande vetenskapsmän, företagsledare, opinionsbildare, några kända, andra mindre kända. De kommer från de flesta av världens hörn men har det gemensamt att de känner den största oro inför klimatförändringens och åtföljande miljökrisers konsekvenser.
I dag inleds också Tällbergveckan med Tällberg Forum som i år inte minst kommer att ha de pågående klimatförhandlingarna i fokus. Dessa förhandlingar ska ju förhoppningsvis ersätta det verkningslösa Kyotoavtalet med ett nytt och mer effektivt. Detta avtal syftade till att sänka koldioxidutsläppen till 1990 års nivå. Istället har de ökat med 34 procent. Dessutom fortsätter utsläppen öka nu med tre procent per år.
Tällberg Forum kommer därför att ställa frågan: "Hur kan ett avtal se ut och formas som faktiskt får bukt med denna ytterst oroväckande utveckling för människa och natur?" Och inte minst viktigt: "Hur skall ett sådant avtal kunna genomföras i solidaritet, med precision och disciplin för tidtabeller?"
Dessvärre är erfarenheterna mycket dåliga av inte bara Kyotoprotokollet utan också många många internationella avtal på miljöområdet. Ett oss näraliggande exempel där internationella överenskommelser inte har fått bukt med katastrofala miljöproblem är Östersjöns bottendöd och algblomning.
Klimatfrågan är en delmängd i den större frågan om hur mänsklig aktivitet ska kunna växa och utvecklas i harmoni med biosfärens olika delsystem: vatten, skogar, landmassor, oceaner, biologisk mångfald och så vidare. Flera tunga rapporter har under senare år tydligt visat att människans aktivitet har rubbat naturens stabilitet och förutsägbarhet. Denna har varit grundförutsättningen för människans civilisationsbygge om pågått i 10 000 år.
Men den största boven i dramat är alltså människans snabbt ökande behov av energi. Prognoserna pekar mot en fördubbling av energibehovet inom 25 år. Som Shells styrelseordförande Jorma Ollila säger så vet vi faktiskt inte var den energin ska komma ifrån. Därtill måste vi alltså omedelbart börja strypa energiproduktion ur kol som inte renas från CO2 utsläpp. Vi sitter i något av ett skruvstäd. De nya rena energikällorna måste fram med en oerhörd kraft.
Uppvärmningen producerar redan nu snabbt smältande glaciärer och havsisar. Jag lärde mig vid ett besök på en forskningsstation på Grönlandsisen för några veckor sedan att isen nu rör sig 20 procent snabbare i år än förra året. Vi bevittnar också de våldsamma ovädren och översvämningarna över USA och Kina. Samtidigt slår torkan i sydvästra USA alla tidigare rekord. Monsunen i Indien har i år startat tidigare än någonsin. Klimatförändringen är i full sving.
Vad kan vi göra åt det? Det är frågan som vi ställer i Tällberg.
Bo Ekman
för Dalarnas Tidningar
I dag inleds också Tällbergveckan med Tällberg Forum som i år inte minst kommer att ha de pågående klimatförhandlingarna i fokus. Dessa förhandlingar ska ju förhoppningsvis ersätta det verkningslösa Kyotoavtalet med ett nytt och mer effektivt. Detta avtal syftade till att sänka koldioxidutsläppen till 1990 års nivå. Istället har de ökat med 34 procent. Dessutom fortsätter utsläppen öka nu med tre procent per år.
Tällberg Forum kommer därför att ställa frågan: "Hur kan ett avtal se ut och formas som faktiskt får bukt med denna ytterst oroväckande utveckling för människa och natur?" Och inte minst viktigt: "Hur skall ett sådant avtal kunna genomföras i solidaritet, med precision och disciplin för tidtabeller?"
Dessvärre är erfarenheterna mycket dåliga av inte bara Kyotoprotokollet utan också många många internationella avtal på miljöområdet. Ett oss näraliggande exempel där internationella överenskommelser inte har fått bukt med katastrofala miljöproblem är Östersjöns bottendöd och algblomning.
Klimatfrågan är en delmängd i den större frågan om hur mänsklig aktivitet ska kunna växa och utvecklas i harmoni med biosfärens olika delsystem: vatten, skogar, landmassor, oceaner, biologisk mångfald och så vidare. Flera tunga rapporter har under senare år tydligt visat att människans aktivitet har rubbat naturens stabilitet och förutsägbarhet. Denna har varit grundförutsättningen för människans civilisationsbygge om pågått i 10 000 år.
Men den största boven i dramat är alltså människans snabbt ökande behov av energi. Prognoserna pekar mot en fördubbling av energibehovet inom 25 år. Som Shells styrelseordförande Jorma Ollila säger så vet vi faktiskt inte var den energin ska komma ifrån. Därtill måste vi alltså omedelbart börja strypa energiproduktion ur kol som inte renas från CO2 utsläpp. Vi sitter i något av ett skruvstäd. De nya rena energikällorna måste fram med en oerhörd kraft.
Uppvärmningen producerar redan nu snabbt smältande glaciärer och havsisar. Jag lärde mig vid ett besök på en forskningsstation på Grönlandsisen för några veckor sedan att isen nu rör sig 20 procent snabbare i år än förra året. Vi bevittnar också de våldsamma ovädren och översvämningarna över USA och Kina. Samtidigt slår torkan i sydvästra USA alla tidigare rekord. Monsunen i Indien har i år startat tidigare än någonsin. Klimatförändringen är i full sving.
Vad kan vi göra åt det? Det är frågan som vi ställer i Tällberg.
Bo Ekman
för Dalarnas Tidningar
Tuesday, June 17, 2008
Vi är onekligen på kollisionskurs
Den allt överskuggande frågan i den allmänna debatten jorden runt är klimatfrågan och den växande miljökrisen. Många människor drabbas hårt av onaturliga naturkatastrofer. Många drabbas av stigande matpriser och energikriser. I Kina, Indien och Afrika drabbar torka och sinande floder. Grundvattennivåerna sjunker oroväckande i södra Europa och Australien. I Barcelona är man nu tvingad att importera vatten från andra delar av världen. Fem tankbåtar anlöper varje månad.
Tällberg Forum 2008 kommer att behandla dessa problem. Vi kommer att ställa frågan hur vi ska få till stånd avtal nationerna emellan som verkligen löser problemen och stabiliserar vår livsmiljö. Vi är onekligen på kollisionskurs.
Till Tällberg Forum kommer ledare från hela världen och från olika delar av samhällslivet. Där möter du Desmond Tutu och Kofi Annan, några av världens ledande vetenskapsmän som James Hansen från NASA och Will Steffen från Australian National University. Du möter kung Carl XVI Gustaf, Margot Wallström och Nigers utrikesminister, Jan Eliasson, Barbara Hendricks, Dalasinfoniettan, Maria Norrfalk och många många fler. Du är välkommen till Forumtältet som står mitt i byn i Tällberg till alla plenarsessioner. Programmet hittar du på vår hemsida http://www.tallbergfoundation.org eller i annonser i dagspress, i denna tidning och i Leksandsbladet. Biljetter kan fås via Ticnet eller Siljan Turisms turistbyråer mot serviceavgift.
Du är också välkommen till en konsert i Siljansnäs den 25 juni. Den har vi gett temat ”In concert with nature” – i samspel med naturen. Du kan avnjuta konserten via storbild, i gröngräset utanför Siljansnäs kyrka. Konserten börjar kl.20.00. Klockan 18.45 talar Desmond Tutu, miljöminister Andreas Carlgren och kommunalrådet Bo Pettersson, med uppträdande av Siljansnäs sockenspelmän och Orsa ungdomskör. I kyrkan talar Desmond Tutu och chefen för biblioteket i Alexandria, Ismail Serageldin. I konserten deltar bl.a. Sofia Jannok, The Real Group, Henrik Alinder, Ghada Shbeir från Libanon, en ensemble från Kina, samt Eva Ollikainen och Dalasinfoniettan som framför Beethovens pastoralsymfoni. Det blir en stor musikfest.
Tällberg Forums unika kännetecken är vår medvetna sammanflätning av analys och samtal, natur- och kulturupplevelser. Vår förståelse för både problem och vad vi ska göra måste bygga både på kunskap, analys och kreativ intuition. På så sätt skiljer sig Tällberg Forum från de flesta andra mötesplatser runt jorden och har kunnat bidra och inspirera tillhandling och resultat.
När Kofi Annan var här på 90-talet så reste vi de viktiga frågorna om näringslivets roll i social utveckling och fattigdomsbekämpning. Detta inspirerade FN till att initiera den s k Global Compact som har blivit den globala rikslikaren för det man idag kallar företagens sociala ansvarstagande. Förra året inspirerade forskarna ledningen för den globala storbanken Morgan Stanley att utveckla en ny kreditgivningspolitik för koleldade kraftverk i USA. Man får helt enkelt inte längre lån om man inte garanterar rening från koldioxidutsläpp. Men otaliga är de åtgärder på olika plan och i olika sammanhang som har inspirerats av samtalen i Tällberg.
Det är kanske just här som svaret ligger på frågan varför man reser jorden runt för att komma just till vår vackra bygd: här finns i traditionen förmågan att förena samhällsliv, ekonomisk utveckling och en livskraftig miljö i hygglig harmoni. Men framgent förfogar vi inte själva över denna balans. Den beror redan till största delen på vad som händer i vår omvärld.
Det är just därför så viktigt att vi har en stark röst i debatten genom Tällberg Forum.
Bo Ekman
Publicerad i Siljan Just Nu nr 4, 6-29 juni.
Tällberg Forum 2008 kommer att behandla dessa problem. Vi kommer att ställa frågan hur vi ska få till stånd avtal nationerna emellan som verkligen löser problemen och stabiliserar vår livsmiljö. Vi är onekligen på kollisionskurs.
Till Tällberg Forum kommer ledare från hela världen och från olika delar av samhällslivet. Där möter du Desmond Tutu och Kofi Annan, några av världens ledande vetenskapsmän som James Hansen från NASA och Will Steffen från Australian National University. Du möter kung Carl XVI Gustaf, Margot Wallström och Nigers utrikesminister, Jan Eliasson, Barbara Hendricks, Dalasinfoniettan, Maria Norrfalk och många många fler. Du är välkommen till Forumtältet som står mitt i byn i Tällberg till alla plenarsessioner. Programmet hittar du på vår hemsida http://www.tallbergfoundation.org eller i annonser i dagspress, i denna tidning och i Leksandsbladet. Biljetter kan fås via Ticnet eller Siljan Turisms turistbyråer mot serviceavgift.
Du är också välkommen till en konsert i Siljansnäs den 25 juni. Den har vi gett temat ”In concert with nature” – i samspel med naturen. Du kan avnjuta konserten via storbild, i gröngräset utanför Siljansnäs kyrka. Konserten börjar kl.20.00. Klockan 18.45 talar Desmond Tutu, miljöminister Andreas Carlgren och kommunalrådet Bo Pettersson, med uppträdande av Siljansnäs sockenspelmän och Orsa ungdomskör. I kyrkan talar Desmond Tutu och chefen för biblioteket i Alexandria, Ismail Serageldin. I konserten deltar bl.a. Sofia Jannok, The Real Group, Henrik Alinder, Ghada Shbeir från Libanon, en ensemble från Kina, samt Eva Ollikainen och Dalasinfoniettan som framför Beethovens pastoralsymfoni. Det blir en stor musikfest.
Tällberg Forums unika kännetecken är vår medvetna sammanflätning av analys och samtal, natur- och kulturupplevelser. Vår förståelse för både problem och vad vi ska göra måste bygga både på kunskap, analys och kreativ intuition. På så sätt skiljer sig Tällberg Forum från de flesta andra mötesplatser runt jorden och har kunnat bidra och inspirera tillhandling och resultat.
När Kofi Annan var här på 90-talet så reste vi de viktiga frågorna om näringslivets roll i social utveckling och fattigdomsbekämpning. Detta inspirerade FN till att initiera den s k Global Compact som har blivit den globala rikslikaren för det man idag kallar företagens sociala ansvarstagande. Förra året inspirerade forskarna ledningen för den globala storbanken Morgan Stanley att utveckla en ny kreditgivningspolitik för koleldade kraftverk i USA. Man får helt enkelt inte längre lån om man inte garanterar rening från koldioxidutsläpp. Men otaliga är de åtgärder på olika plan och i olika sammanhang som har inspirerats av samtalen i Tällberg.
Det är kanske just här som svaret ligger på frågan varför man reser jorden runt för att komma just till vår vackra bygd: här finns i traditionen förmågan att förena samhällsliv, ekonomisk utveckling och en livskraftig miljö i hygglig harmoni. Men framgent förfogar vi inte själva över denna balans. Den beror redan till största delen på vad som händer i vår omvärld.
Det är just därför så viktigt att vi har en stark röst i debatten genom Tällberg Forum.
Bo Ekman
Publicerad i Siljan Just Nu nr 4, 6-29 juni.
Wednesday, June 11, 2008
Miljöhotet tas på allvar i svenska styrelserum
Det är många som har ställt mig frågan om PO Erikssons uppfattning i klimatfrågan är typisk för hur det svenska näringslivet tänker och tycker i denna fråga. Jag tror inte det.
Jag möter istället ökande engagemang och kunskap i näringslivet. I främsta ledet går inte minst de unga entreprenörerna. Även de som redan blivit mycket framgångsrika. Detta beläggs i samtal, vid seminarier, konferenser, och naturligtvis genom handling. Men också det etablerade näringslivet är på väg även om insvängningen går långsammare i mer etablerade produkt- och kunskapsstrukturer. Klimatfrågan rubbar i invanda kalkyler och kunskapsmönster.
Näringslivets chefer handlar gärna i flock, särskilt i frågor som har politisk sprängkraft och kan ha kortsiktigt negativ effekt på konkurrenskraft och tillväxt. Detta är förståeligt. Men icke förty måste nu näringslivets ledare och ledande organisationer ta på sig en proaktiv roll i en så fundamentalt viktig fråga för sin egen framtid som den framväxande härvan av miljökriser. Det är viktigt att ge flocken en riktning och ett ledarskap.
PO Eriksson förnekar kunskap. För honom är jorden fortfarande platt. Till och med IPCC-rapporterna från 2007 får delvis betraktas som gårdagens vetenskapliga konsensus. Ny forskning väller fram. Vi får säkrare mark under fötterna för att ge en allt tuffare klimatpolitik vårt politiska stöd. Dagens politik bygger på gårdagens vetenskapliga konsensus. Vi måste finna mekanismer som gör att ny kunskap snabbt letar sig in i styrelserummen liksom i det politiska beslutsfattandet. Carlgrens järnvägsutspel är ett gott exempel.
Näringslivets uppgift är att ligga före politiken i att säkra sin långsiktiga tillgång till stabila marknader. Men det som en gång som varit stabilt och förutsägbart har nu blivit osäkert. Dagens kalkyler blir abstraktioner, och kommer inte att hålla. Riskerna ökar. Vi vet helt enkelt inte under vilka klimat- och energipolitiska förutsättningar vi kommer att leva under överskådlig tid.
Den globala uppvärmningen måste ovillkorligen reverseras. International Energy Agency prognostiserar (knappast någon konspiratorisk organisation, Sverker Martin Löf!) att detta kräver investeringar i storleksordningar 43 triljoner dollar fram till 2050, under förutsättningen att världens länder kommer att hantera frågan med förnuft, och rationellt. Räkna inte med att så blir fallet.
Jag tror därför att det är dags för näringslivets främsta ledare att förmedla till kunder, ägare, investerare, allmänhet och politiker frågans allvar och skärpa tonen i kraven på banbrytande politiska resultat i Köpenhamn 2009.
Klimat- och miljöfrågorna kan inte hanteras som frågor vid sidan om affärsmodell och strategi. Näringslivet gjorde misstaget i början av 1970-talet att inte göra frågorna till sina, att marginalisera dem. Gör dem nu till en integrerad del av affärsmodellen. Kostnaderna för den miljö som all produktion bygger på kommer ändå till sist att tvinga sig in i kalkyler och prisbildning.
PO Eriksson ordar om att elda på för att få mer av CO2, ”livets gas”. Jag tror hans predikan är lika sekteristisk som Ulf Ekmans ”livets ord”.
Bo Ekman
Ordförande, Tällberg Foundation
(publicerad i Dagens Industri 2008-06-11)
Jag möter istället ökande engagemang och kunskap i näringslivet. I främsta ledet går inte minst de unga entreprenörerna. Även de som redan blivit mycket framgångsrika. Detta beläggs i samtal, vid seminarier, konferenser, och naturligtvis genom handling. Men också det etablerade näringslivet är på väg även om insvängningen går långsammare i mer etablerade produkt- och kunskapsstrukturer. Klimatfrågan rubbar i invanda kalkyler och kunskapsmönster.
Näringslivets chefer handlar gärna i flock, särskilt i frågor som har politisk sprängkraft och kan ha kortsiktigt negativ effekt på konkurrenskraft och tillväxt. Detta är förståeligt. Men icke förty måste nu näringslivets ledare och ledande organisationer ta på sig en proaktiv roll i en så fundamentalt viktig fråga för sin egen framtid som den framväxande härvan av miljökriser. Det är viktigt att ge flocken en riktning och ett ledarskap.
PO Eriksson förnekar kunskap. För honom är jorden fortfarande platt. Till och med IPCC-rapporterna från 2007 får delvis betraktas som gårdagens vetenskapliga konsensus. Ny forskning väller fram. Vi får säkrare mark under fötterna för att ge en allt tuffare klimatpolitik vårt politiska stöd. Dagens politik bygger på gårdagens vetenskapliga konsensus. Vi måste finna mekanismer som gör att ny kunskap snabbt letar sig in i styrelserummen liksom i det politiska beslutsfattandet. Carlgrens järnvägsutspel är ett gott exempel.
Näringslivets uppgift är att ligga före politiken i att säkra sin långsiktiga tillgång till stabila marknader. Men det som en gång som varit stabilt och förutsägbart har nu blivit osäkert. Dagens kalkyler blir abstraktioner, och kommer inte att hålla. Riskerna ökar. Vi vet helt enkelt inte under vilka klimat- och energipolitiska förutsättningar vi kommer att leva under överskådlig tid.
Den globala uppvärmningen måste ovillkorligen reverseras. International Energy Agency prognostiserar (knappast någon konspiratorisk organisation, Sverker Martin Löf!) att detta kräver investeringar i storleksordningar 43 triljoner dollar fram till 2050, under förutsättningen att världens länder kommer att hantera frågan med förnuft, och rationellt. Räkna inte med att så blir fallet.
Jag tror därför att det är dags för näringslivets främsta ledare att förmedla till kunder, ägare, investerare, allmänhet och politiker frågans allvar och skärpa tonen i kraven på banbrytande politiska resultat i Köpenhamn 2009.
Klimat- och miljöfrågorna kan inte hanteras som frågor vid sidan om affärsmodell och strategi. Näringslivet gjorde misstaget i början av 1970-talet att inte göra frågorna till sina, att marginalisera dem. Gör dem nu till en integrerad del av affärsmodellen. Kostnaderna för den miljö som all produktion bygger på kommer ändå till sist att tvinga sig in i kalkyler och prisbildning.
PO Eriksson ordar om att elda på för att få mer av CO2, ”livets gas”. Jag tror hans predikan är lika sekteristisk som Ulf Ekmans ”livets ord”.
Bo Ekman
Ordförande, Tällberg Foundation
(publicerad i Dagens Industri 2008-06-11)
Tuesday, May 27, 2008
Snabblösningar en dålig modell
Nästan så långt man kan komma ut mot Englands västligaste udde, LandÕs End, i en grönskande dalgång i gränslandet mellan Cornwall och Devon, bor James Lovelock.
Jim Lovelock är 88 år fyllda. Han var den vetenskapsman som för snart 40 år sedan formulerade hypotesen och teorin att biosfären, det tunna membranet mellan den yttre rymdens döda kyla och den döda hettan i jordens inre, i sig själv är ett levande, självreglerande och komplext system, men utan medvetande, vilja eller egna avsikter. Lovelocks teori har fått benämningen Gaia. Människan är som art en del av Gaia.
Lovelock har fått en present av multimiljardären Richard Branson, som också är en stor miljöaktivist. Han har bjudit med Lovelock på en rymdresa om två år, "så du får se din älskade vackra Gaia från utsidan"!
Lovelock har klarat de första fystesterna och siktar nu på att vid 90 års ålder bli den i särklass äldsta astronauten. Lovelock deltog i en Tällberg Workshop i mitten av 1980-talet. Sedan dess har hans systembaserade synsätt alltmer slagit igenom. I år deltar Lovelock i Tällberg via video.
"Människan har gått alldeles för hårt åt Gaia", säger Lovelock. "För hårt för sitt eget bästa. Gaia mår dåligt, mycket dåligt". Han är föga hoppfull om att människor är beredda att ta sig samman och ändra sina livsstilar och sin relation till naturen. Vi har redan, menar Lovelock, skapat sådana obalanser i klimat, vattenförsörjning, genom årtusendens skogsskövlingar, uppvärmningen av haven att de systemförändringar som människan har initierat men inte har makt och förmåga att styra över, nu har sin egen gång. Vi kan mildra men inte styra. Vi kan inte förfoga över Gaia.
Ett samtal med Lovelock är ett flöde av idéer, analyser, och skarpsinne, värme, ständigt glittrande humor men samtidigt djupaste allvar.
Torka, vattenbrist, uttorkade jordar, somrar som den Europa genomlevde år 2003 (då dog 30-40 000 av hettan) blir "de normala" i södra Europa om 30-40 år. Många människor kommer att söka sig norrut, mot England och Skandinavien.
Vi enas till slut i vårt samtal i den vackra försommarkvällens bedövande fågelsång att det nu är viktigare än någonsin att se till helheten, att ledarskapet inte lovar " quick-fixes" och har modet och kraften att "stay with the bad news".
Det har människan gjort i alla tider och förmått kämpa sig till lösningar hur svåra problemen än har varit.
Bo Ekman
FörDalarnas Tidningar
Jim Lovelock är 88 år fyllda. Han var den vetenskapsman som för snart 40 år sedan formulerade hypotesen och teorin att biosfären, det tunna membranet mellan den yttre rymdens döda kyla och den döda hettan i jordens inre, i sig själv är ett levande, självreglerande och komplext system, men utan medvetande, vilja eller egna avsikter. Lovelocks teori har fått benämningen Gaia. Människan är som art en del av Gaia.
Lovelock har fått en present av multimiljardären Richard Branson, som också är en stor miljöaktivist. Han har bjudit med Lovelock på en rymdresa om två år, "så du får se din älskade vackra Gaia från utsidan"!
Lovelock har klarat de första fystesterna och siktar nu på att vid 90 års ålder bli den i särklass äldsta astronauten. Lovelock deltog i en Tällberg Workshop i mitten av 1980-talet. Sedan dess har hans systembaserade synsätt alltmer slagit igenom. I år deltar Lovelock i Tällberg via video.
"Människan har gått alldeles för hårt åt Gaia", säger Lovelock. "För hårt för sitt eget bästa. Gaia mår dåligt, mycket dåligt". Han är föga hoppfull om att människor är beredda att ta sig samman och ändra sina livsstilar och sin relation till naturen. Vi har redan, menar Lovelock, skapat sådana obalanser i klimat, vattenförsörjning, genom årtusendens skogsskövlingar, uppvärmningen av haven att de systemförändringar som människan har initierat men inte har makt och förmåga att styra över, nu har sin egen gång. Vi kan mildra men inte styra. Vi kan inte förfoga över Gaia.
Ett samtal med Lovelock är ett flöde av idéer, analyser, och skarpsinne, värme, ständigt glittrande humor men samtidigt djupaste allvar.
Torka, vattenbrist, uttorkade jordar, somrar som den Europa genomlevde år 2003 (då dog 30-40 000 av hettan) blir "de normala" i södra Europa om 30-40 år. Många människor kommer att söka sig norrut, mot England och Skandinavien.
Vi enas till slut i vårt samtal i den vackra försommarkvällens bedövande fågelsång att det nu är viktigare än någonsin att se till helheten, att ledarskapet inte lovar " quick-fixes" och har modet och kraften att "stay with the bad news".
Det har människan gjort i alla tider och förmått kämpa sig till lösningar hur svåra problemen än har varit.
Bo Ekman
För
Friday, May 23, 2008
Otillräckligt ledarskap
Vart jag mig i världen vänder möts jag av ett ständigt återkommande tema, en stor oro: ledarskapet håller inte, räcker inte till, når inte upp till frågornas höjd och komplexitet eller når inte in till människors fruktan och behov av förklaringar och berättelser om vad som egentligen pågår.
Ledare blir valda eller utsedda därför de lovar sina väljare aktieägare, fondförvaltare, konsumenter eller sin sportpublik resultat. Resultat i dagens samhälle är alltid lika med mer: högre tillväxt, fler jobb, högre utdelning, lägre kostnader och priser, ökad trygghet eller en plats i elitserien.
Så har det kanske fungerat för ett kort ögonblick. Men löftena håller inte. En våg av besvikelse och oro sveper genom världen över att det inte blir som det var lovat. Maten blir allt dyrare. Energi och bensinpriserna sticker iväg. Räntor, valutor och kreditmarknader åker berg- och dalbana. Trygghet och välfärd urholkas trots att ekonomin växer. Poliser och lärare blir färre. Vart tar pengarna vägen?
Det mest oroande för ett växande antal människor är att själva fundamentet för all mänsklig civilisation och värdeskapande, naturen, förändrar sitt beteende. Människans påverkan har rubbat sköra balanser i klimatsystem, vattenförsörjning och polartrakter.
Det nuvarande politiska och ekonomiska systemet är uppbyggt för att besvara frågan: Hur får vi tillväxt? Hur får vi mer? På denna fråga kan regeringar, företag och forskare ge svar.
Men ledarskapet kan idag inte ge något robust svar på frågan: Hur kan vi leva gott och tryggt inom de gränsvillkor som naturen ställer upp för oss? I ännu mindre grad äger dagens politisk/ekonomiska system förmågan att reversera t.ex. CO2 utsläppen så att vi får fast mark under fötterna. Kanske ledarkriserna i Latinamerika, Europa, Afrika, USA och Mellanöstern bottnar i att människor börjar ana att dagens samhällsmodell inte kan ge svar på frågorna
1. hur kan vi säkra evig tillväxt och samtidigt återfå en natur som är hyggligt stabil och förutsägbar för oöverskådlig framtid?
2. hur kan vi säkra civilisationens överlevnadsvillkor genom att hålla vår ekonomi, välfärd och samhällsbygge inom de naturens gränsvillkor bortom vilka lurar permanentade miljökriser?
Tillväxt eller återhållsamhet? Jag tror att människor innerst inne vill ha möjlighet att kunna göra valet. Men den möjligheten erbjuder inte de politisk/ekonomiska systemen världen över. De har en enda växel: mer.
Miljö- och energikriserna, som nu på olika sätt drabbar alla kanske ytterst beror på att vi, arten Homo Sapiens, blev för många och att vi vill för mycket.
Men verkligheten kommer att korrigera sig själv. Det är i alla fall min förhoppning att de abstrakta tillväxtmodellerna kommer att få vika för i dubbel mening jordnära samhällsmodeller som permanentar en harmonisk relation mellan människa och biosfär.
Bo Ekman
FörDalarnas tidningar
Ledare blir valda eller utsedda därför de lovar sina väljare aktieägare, fondförvaltare, konsumenter eller sin sportpublik resultat. Resultat i dagens samhälle är alltid lika med mer: högre tillväxt, fler jobb, högre utdelning, lägre kostnader och priser, ökad trygghet eller en plats i elitserien.
Så har det kanske fungerat för ett kort ögonblick. Men löftena håller inte. En våg av besvikelse och oro sveper genom världen över att det inte blir som det var lovat. Maten blir allt dyrare. Energi och bensinpriserna sticker iväg. Räntor, valutor och kreditmarknader åker berg- och dalbana. Trygghet och välfärd urholkas trots att ekonomin växer. Poliser och lärare blir färre. Vart tar pengarna vägen?
Det mest oroande för ett växande antal människor är att själva fundamentet för all mänsklig civilisation och värdeskapande, naturen, förändrar sitt beteende. Människans påverkan har rubbat sköra balanser i klimatsystem, vattenförsörjning och polartrakter.
Det nuvarande politiska och ekonomiska systemet är uppbyggt för att besvara frågan: Hur får vi tillväxt? Hur får vi mer? På denna fråga kan regeringar, företag och forskare ge svar.
Men ledarskapet kan idag inte ge något robust svar på frågan: Hur kan vi leva gott och tryggt inom de gränsvillkor som naturen ställer upp för oss? I ännu mindre grad äger dagens politisk/ekonomiska system förmågan att reversera t.ex. CO2 utsläppen så att vi får fast mark under fötterna. Kanske ledarkriserna i Latinamerika, Europa, Afrika, USA och Mellanöstern bottnar i att människor börjar ana att dagens samhällsmodell inte kan ge svar på frågorna
1. hur kan vi säkra evig tillväxt och samtidigt återfå en natur som är hyggligt stabil och förutsägbar för oöverskådlig framtid?
2. hur kan vi säkra civilisationens överlevnadsvillkor genom att hålla vår ekonomi, välfärd och samhällsbygge inom de naturens gränsvillkor bortom vilka lurar permanentade miljökriser?
Tillväxt eller återhållsamhet? Jag tror att människor innerst inne vill ha möjlighet att kunna göra valet. Men den möjligheten erbjuder inte de politisk/ekonomiska systemen världen över. De har en enda växel: mer.
Miljö- och energikriserna, som nu på olika sätt drabbar alla kanske ytterst beror på att vi, arten Homo Sapiens, blev för många och att vi vill för mycket.
Men verkligheten kommer att korrigera sig själv. Det är i alla fall min förhoppning att de abstrakta tillväxtmodellerna kommer att få vika för i dubbel mening jordnära samhällsmodeller som permanentar en harmonisk relation mellan människa och biosfär.
Bo Ekman
För
Friday, May 9, 2008
I betraktarens öga
SVT:s beslut att på familjens önskemål sända dottern Engla Höglunds begravning den 10 maj väcker starka känslor och kritik mot public service-kanalen SVT. Det är lätt att förstå att familjen vill dela sin namnlösa sorg med världen, men jag delar ändå kritiken och känner obehag inför att SVT väljer att överskrida ännu en integritetsgräns i konkurrensen mellan tv-kanalerna om marknadsandelar och tittarsiffror.
Vad kan hålla kvar tittarna vid rutan i just vår kanal? Begravningen av Engla Höglund kan knappast bedömas vara av allmänintresse och därför inte vara ett betydande journalistiskt uppdrag. Begravningen är ett avsked från de kanske några hundratal personer som hade nära kontakt med den mördade flickan.
SVT har tidigare brutit integritetsgränser och öppnade en Pandoras ask med Robinson-programmen. Där föddes utstötnings- och förödmjukelse-tv, som numera i oändliga variationer naglar tittare vid tv-skärmarna. Riktigt bra blir inte programmen om inte de utstötta ur en tävling om ditten eller datten "bryter samman", "blir knäckta" eller "upplösts i tårar".
Tv erbjuder inte bara segrarens upphöjelse utan i lika hög grad utstötningens tragedi för alla att se i tv och för att sedan läsa om i Aftonbladet eller Expressen. Mänskliga tragedier är kommersiell hårdvaluta.
SVT erbjuder nu den 10 maj en närbild av en liten familjs livstragedi. Alla medier har genom sanslöst ymniga och yviga berättelser varit delaktiga i att stegra känslor av medkänsla med familj men också hat mot mördaren, polismyndigheter och försvarare. Frågan är om Anders Eklund kan garanteras en objektiv rättegång i känslostormarnas Dalarna. SVT:s begravningsprogram hjälper inte till.
Det är också påtagligt att nyhetsprogrammen trängs tillbaka i televisionens prioriteringar. Det tidigare djuplodande Agenda plockar numera upp de allra senaste populärfrågorna som fladdrar förbi. Agenda producerar hafsiga kortkommentarer till veckans allra mest säljande nyheter. Det må vara Engla Höglunds begravning, intervjuer med grannarna i Amstetten eller SJ:s biljettpriser mellan Stockholm och Göteborg. Fladder.
Men till allra sist är det ändå du och jag, inte SVT:s, Aftonbladets eller Dalarnas Tidningars ledning som bestämmer vad vi vill se och läsa. Vi har faktiskt alla vår fria vilja att kritiskt välja att titta eller inte, att stänga av eller knäppa på tv:n, och att kritiskt ifrågasätta vad vi ser och läser.
Det yttersta ansvaret är Ditt. Det ligger i betraktarens öga.
Bo Ekman
för Dalarnas tidningar
Länk till artikeln
Vad kan hålla kvar tittarna vid rutan i just vår kanal? Begravningen av Engla Höglund kan knappast bedömas vara av allmänintresse och därför inte vara ett betydande journalistiskt uppdrag. Begravningen är ett avsked från de kanske några hundratal personer som hade nära kontakt med den mördade flickan.
SVT har tidigare brutit integritetsgränser och öppnade en Pandoras ask med Robinson-programmen. Där föddes utstötnings- och förödmjukelse-tv, som numera i oändliga variationer naglar tittare vid tv-skärmarna. Riktigt bra blir inte programmen om inte de utstötta ur en tävling om ditten eller datten "bryter samman", "blir knäckta" eller "upplösts i tårar".
Tv erbjuder inte bara segrarens upphöjelse utan i lika hög grad utstötningens tragedi för alla att se i tv och för att sedan läsa om i Aftonbladet eller Expressen. Mänskliga tragedier är kommersiell hårdvaluta.
SVT erbjuder nu den 10 maj en närbild av en liten familjs livstragedi. Alla medier har genom sanslöst ymniga och yviga berättelser varit delaktiga i att stegra känslor av medkänsla med familj men också hat mot mördaren, polismyndigheter och försvarare. Frågan är om Anders Eklund kan garanteras en objektiv rättegång i känslostormarnas Dalarna. SVT:s begravningsprogram hjälper inte till.
Det är också påtagligt att nyhetsprogrammen trängs tillbaka i televisionens prioriteringar. Det tidigare djuplodande Agenda plockar numera upp de allra senaste populärfrågorna som fladdrar förbi. Agenda producerar hafsiga kortkommentarer till veckans allra mest säljande nyheter. Det må vara Engla Höglunds begravning, intervjuer med grannarna i Amstetten eller SJ:s biljettpriser mellan Stockholm och Göteborg. Fladder.
Men till allra sist är det ändå du och jag, inte SVT:s, Aftonbladets eller Dalarnas Tidningars ledning som bestämmer vad vi vill se och läsa. Vi har faktiskt alla vår fria vilja att kritiskt välja att titta eller inte, att stänga av eller knäppa på tv:n, och att kritiskt ifrågasätta vad vi ser och läser.
Det yttersta ansvaret är Ditt. Det ligger i betraktarens öga.
Bo Ekman
för Dalarnas tidningar
Länk till artikeln
Friday, April 18, 2008
Clock Running Out on Irreversible Climate Change
o fight climate change, environmental necessity must trump political convenience, says Bo Ekman, and argues for developing fallback policies that global citizens must consider in the event of failure of the Copenhagen Process.
Clock Running Out on Irreversible Climate Change
The coming negotiations over the successor to the Kyoto Protocol appear doomed as states express more concern about their narrow rights than the planet’s health. Bo Ekman, founder of Tällberg Forum, argues for developing fallback policies that global citizens must consider in the event of failure of the Copenhagen Process. Ekman fears that the “world will descend into eco-protectionism, where struggles over food, water, fuels, and biomass overshadow any principle of solidarity.” To avert disastrous climate change that would ensue, mankind must take steps that for many seem politically impossible. The seeming impossibility, however, does not change the fact that immediate global action is necessary to secure the world as we know it. Our environment is indifferent to human development and survival, and one cannot negotiate with nature. Humans must take full responsibility for both their development and survival – and decrease our environmental footprint far more than most governments or citizens are prepared to do. The demands of human civilization are colliding with our environment, and civilization must yield in order to preserve itself. – YaleGlobal
STOCKHOLM: To all intents and purposes, the Kyoto Protocol is dead, and unless urgent actions are taken its successor, the Copenhagen process may turn out to be dead on arrival or comatose. Kyoto never delivered reductions of CO2 emissions, but still binds 174 nations until 2012. Meanwhile, global greenhouse gas emissions have steadily increased since the reference year of 1990.
New negotiations for “Kyoto 2” must produce nothing less than the Perfect Agreement, to be followed by Perfect Implementation. The clear and present danger is that the Copenhagen process will deliver a compromise between nations that will fall far short of this ambition.
Repeatedly events have shown failure of collective governance in dealing with political adventurism sheltered by the principle of sovereignty. The war in Iraq, the occupation of the West Bank or repression in Tibet, the horrific tragedy of Darfur or painful madness of Zimbabwe, the concentration camp at Guantanamo Bay, not to mention the global arsenal of 27,000 nuclear warheads, show that the international vehicles of today are no stronger nor more dependable than any time in the past. Trust levels are low within international systems; paranoia and citizen surveillance and nationalism are at a high. Thus the Copenhagen process takes place in an atmosphere of institutional distrust and competition. No nation wants to emerge as loser before their national audiences.
The loser will be nature; the biosphere with which none of us can strike a deal. Nature is represented at the negotiating table only through the analyses of the IPCC reports of 2007. No new reports are due until 2010, but science does not wait. However, while James Hansen of NASA now convincingly shows that humanity must reverse the atmospheric content of CO2 from today’s 385 parts per million (ppm) to 350 ppm – itself a Herculean task – nations and negotiators aim for targets of 450 to 500 ppm and the illusionary governance ability to limit the increase of temperature to a maximum of 2 degrees centigrade. This will prove as unfeasible as the stamping out of humans cheating one another.
Targets are defined according to what is judged as politically possible in the short term and economically desirable, rather than what is required to guarantee a stable ecosystem in the long-term. Current scientific knowledge starkly presents “350 ppm” as a boundary condition in Nature that humankind should not have transgressed. It marks the point beyond which we can no longer be sure to maintain the stability and predictability of nature. This stability was the most important prerequisite for the evolution of human civilization over the last 10 000 years. There are several more boundary conditions that we should avoid transgressing: limits to fresh water use, fishing, deforestation, toxic waste, land use and misuse of other biodiverse ecosystems such as wetlands. These limits must be defined, never to be surpassed.
Safely keeping human activity within nature’s boundary conditions does not necessarily mean limits to growth – humans have always been a flexible and creative species. But surpassing those boundaries will, with absolute certainty, result in economic and social decline. The biosphere is a complex, adaptive system evolving to support life. Civilization is a human-designed system whose purpose is to create secure economic, social and cultural value. This system is built upon the combination of technology, energy and ecosystem “services”, i.e., outputs of water, biomass, food, minerals and breathable air. These two systems – biosphere and civilization – are no longer synchronized at the global scale. They are, in fact, colliding.
Humankind is overextending earth’s annual biocapacity by 125 percent. Short-term consequences will increase prices for energy, food, water and resources for the ever-growing global population. Long-term consequences could be devastating to all forms of life on the planet. This is why we can accept nothing less than the Perfect Agreement from the Copenhagen process. We can only bind our future to an agreement that secures, with prudent margins for time eternal, the intricate internal balances and interactions of nature’s systems.
The world has extremely complex systems problems but we have no matching forms of governance to correct them. We need to move from soft to hard global governance, from “Global Compact” to “Global Contract.” The Copenhagen process could provide such an opportunity.
It must therefore be redefined, redesigned and rescheduled. Above all its targets must be stated with clarity and leaders of nations must morally and operationally rise to this occasion. The declarations on climate change spoken in the General Assembly on September 24, 2007, by hundreds of heads of states were badly matched by the discouraging performance at Bali.
The expected compromise of Copenhagen we call Plan A. Each nation’s fallback plan prioritising its own interests is a Plan B. If there’s no credible Plan A, the world will descend into eco-protectionism, where struggles over food, water, fuels, and biomass overshadow any principle of solidarity.
The Tällberg Foundation has taken the initiative to develop a Plan C, a shadow plan for Kyoto 2. We will suggest an idealized design of the Perfect Agreement, with mechanisms for Perfect Implementation. It will be based on the definition of those natural boundary conditions we must not transgress, and will guide the moral imperatives of a leadership acting in the interests of the whole.
Nature is neither a political nor an economic system. Nature is neither ideological nor religious. Nature is simply nature and Homo sapiens is a product of Nature. Brian Arthur, the brilliant Irish economist, observes in his forthcoming book on the theory of technology that technology brings hope but that trust can only be achieved through our conscious relationship with nature. Trust and hope must be fundamental ingredients in our vision of the future and the redesign of the Kyoto agreement.
The easy way out for many is the elusive promise of new technology, with the wisdom of market forces like cap-and-trade systems. We may remember that it was earlier generations of technologies and market mechanisms that created the current problems. Modern society put its hope in technology rather than trust in nature, fixated by the idea that if only new technologies yield a competitive financial Return on Investment (ROI) the market will fix the environmental mess.
The reality is that the financial markets never fix recurrent failures. The market did not fix apartheid, fascism or World War II. Politics did. Governance did. The yield of good politics is another kind of ROI, the Return on Insight. We own the necessary insight into the acute and massive ecosystems crises but not yet the responsible politics needed. Let’s invent them.
We need a new global deal that combines trust with hope. The patrolling and defense of nature’s boundary conditions is a political assignment. Its implementation will demand law-enforcement regimes that, by design, infringe on the sovereignty of nations and their monopolies of military and police force, and of natural resources. Political insight will not, however, be applied without a thundering tsunami of global, enlightened public opinion demanding solutions to the question “How on earth can we live together – we the humans, we with nature?”
Bo Ekman is founder and chairman of the Tällberg Foundation, an organization dedicated to sustainable globalization and the creation of a secure relationship between man and nature.
Bo Ekman
for YaleGlobal, 18 April 2008
Related article on YaleGlobal Online by Jim Hansen: http://yaleglobal.yale.edu/display.article?id=10657
Rights:
© 2008 Yale Center for the Study of Globalization, reprinted with permission
Clock Running Out on Irreversible Climate Change
The coming negotiations over the successor to the Kyoto Protocol appear doomed as states express more concern about their narrow rights than the planet’s health. Bo Ekman, founder of Tällberg Forum, argues for developing fallback policies that global citizens must consider in the event of failure of the Copenhagen Process. Ekman fears that the “world will descend into eco-protectionism, where struggles over food, water, fuels, and biomass overshadow any principle of solidarity.” To avert disastrous climate change that would ensue, mankind must take steps that for many seem politically impossible. The seeming impossibility, however, does not change the fact that immediate global action is necessary to secure the world as we know it. Our environment is indifferent to human development and survival, and one cannot negotiate with nature. Humans must take full responsibility for both their development and survival – and decrease our environmental footprint far more than most governments or citizens are prepared to do. The demands of human civilization are colliding with our environment, and civilization must yield in order to preserve itself. – YaleGlobal
STOCKHOLM: To all intents and purposes, the Kyoto Protocol is dead, and unless urgent actions are taken its successor, the Copenhagen process may turn out to be dead on arrival or comatose. Kyoto never delivered reductions of CO2 emissions, but still binds 174 nations until 2012. Meanwhile, global greenhouse gas emissions have steadily increased since the reference year of 1990.
New negotiations for “Kyoto 2” must produce nothing less than the Perfect Agreement, to be followed by Perfect Implementation. The clear and present danger is that the Copenhagen process will deliver a compromise between nations that will fall far short of this ambition.
Repeatedly events have shown failure of collective governance in dealing with political adventurism sheltered by the principle of sovereignty. The war in Iraq, the occupation of the West Bank or repression in Tibet, the horrific tragedy of Darfur or painful madness of Zimbabwe, the concentration camp at Guantanamo Bay, not to mention the global arsenal of 27,000 nuclear warheads, show that the international vehicles of today are no stronger nor more dependable than any time in the past. Trust levels are low within international systems; paranoia and citizen surveillance and nationalism are at a high. Thus the Copenhagen process takes place in an atmosphere of institutional distrust and competition. No nation wants to emerge as loser before their national audiences.
The loser will be nature; the biosphere with which none of us can strike a deal. Nature is represented at the negotiating table only through the analyses of the IPCC reports of 2007. No new reports are due until 2010, but science does not wait. However, while James Hansen of NASA now convincingly shows that humanity must reverse the atmospheric content of CO2 from today’s 385 parts per million (ppm) to 350 ppm – itself a Herculean task – nations and negotiators aim for targets of 450 to 500 ppm and the illusionary governance ability to limit the increase of temperature to a maximum of 2 degrees centigrade. This will prove as unfeasible as the stamping out of humans cheating one another.
Targets are defined according to what is judged as politically possible in the short term and economically desirable, rather than what is required to guarantee a stable ecosystem in the long-term. Current scientific knowledge starkly presents “350 ppm” as a boundary condition in Nature that humankind should not have transgressed. It marks the point beyond which we can no longer be sure to maintain the stability and predictability of nature. This stability was the most important prerequisite for the evolution of human civilization over the last 10 000 years. There are several more boundary conditions that we should avoid transgressing: limits to fresh water use, fishing, deforestation, toxic waste, land use and misuse of other biodiverse ecosystems such as wetlands. These limits must be defined, never to be surpassed.
Safely keeping human activity within nature’s boundary conditions does not necessarily mean limits to growth – humans have always been a flexible and creative species. But surpassing those boundaries will, with absolute certainty, result in economic and social decline. The biosphere is a complex, adaptive system evolving to support life. Civilization is a human-designed system whose purpose is to create secure economic, social and cultural value. This system is built upon the combination of technology, energy and ecosystem “services”, i.e., outputs of water, biomass, food, minerals and breathable air. These two systems – biosphere and civilization – are no longer synchronized at the global scale. They are, in fact, colliding.
Humankind is overextending earth’s annual biocapacity by 125 percent. Short-term consequences will increase prices for energy, food, water and resources for the ever-growing global population. Long-term consequences could be devastating to all forms of life on the planet. This is why we can accept nothing less than the Perfect Agreement from the Copenhagen process. We can only bind our future to an agreement that secures, with prudent margins for time eternal, the intricate internal balances and interactions of nature’s systems.
The world has extremely complex systems problems but we have no matching forms of governance to correct them. We need to move from soft to hard global governance, from “Global Compact” to “Global Contract.” The Copenhagen process could provide such an opportunity.
It must therefore be redefined, redesigned and rescheduled. Above all its targets must be stated with clarity and leaders of nations must morally and operationally rise to this occasion. The declarations on climate change spoken in the General Assembly on September 24, 2007, by hundreds of heads of states were badly matched by the discouraging performance at Bali.
The expected compromise of Copenhagen we call Plan A. Each nation’s fallback plan prioritising its own interests is a Plan B. If there’s no credible Plan A, the world will descend into eco-protectionism, where struggles over food, water, fuels, and biomass overshadow any principle of solidarity.
The Tällberg Foundation has taken the initiative to develop a Plan C, a shadow plan for Kyoto 2. We will suggest an idealized design of the Perfect Agreement, with mechanisms for Perfect Implementation. It will be based on the definition of those natural boundary conditions we must not transgress, and will guide the moral imperatives of a leadership acting in the interests of the whole.
Nature is neither a political nor an economic system. Nature is neither ideological nor religious. Nature is simply nature and Homo sapiens is a product of Nature. Brian Arthur, the brilliant Irish economist, observes in his forthcoming book on the theory of technology that technology brings hope but that trust can only be achieved through our conscious relationship with nature. Trust and hope must be fundamental ingredients in our vision of the future and the redesign of the Kyoto agreement.
The easy way out for many is the elusive promise of new technology, with the wisdom of market forces like cap-and-trade systems. We may remember that it was earlier generations of technologies and market mechanisms that created the current problems. Modern society put its hope in technology rather than trust in nature, fixated by the idea that if only new technologies yield a competitive financial Return on Investment (ROI) the market will fix the environmental mess.
The reality is that the financial markets never fix recurrent failures. The market did not fix apartheid, fascism or World War II. Politics did. Governance did. The yield of good politics is another kind of ROI, the Return on Insight. We own the necessary insight into the acute and massive ecosystems crises but not yet the responsible politics needed. Let’s invent them.
We need a new global deal that combines trust with hope. The patrolling and defense of nature’s boundary conditions is a political assignment. Its implementation will demand law-enforcement regimes that, by design, infringe on the sovereignty of nations and their monopolies of military and police force, and of natural resources. Political insight will not, however, be applied without a thundering tsunami of global, enlightened public opinion demanding solutions to the question “How on earth can we live together – we the humans, we with nature?”
Bo Ekman is founder and chairman of the Tällberg Foundation, an organization dedicated to sustainable globalization and the creation of a secure relationship between man and nature.
Bo Ekman
for YaleGlobal, 18 April 2008
Related article on YaleGlobal Online by Jim Hansen: http://yaleglobal.yale.edu/display.article?id=10657
Rights:
© 2008 Yale Center for the Study of Globalization, reprinted with permission
Subscribe to:
Posts (Atom)
