FRAFÖR?

Varför blev det en sådan bredd och intensitet i den eftertankens kranka blekhet som drabbat FRA-lagen? I praktiken är den omyndigförklarad därför att den är oförklarad. Vi begriper den inte. Det borde nog regering och försvarsminister Tolgfors ha begripit.

Att vi behöver ett svenskt spioneri och underrättelseverksamhet det begriper alla. Att bli tagen på sängen, att vara naiv om motståndarens avsikter, gör automatiskt ett land till andras sparkboll. En intelligent och disciplinerad underrättelsetjänst som också är fri från inre och yttre korruption ger respekt och verkar avskräckande i sig. Ett FRA måste mötas med respekt både av dem som vill Sverige illa (det behöver inte alls vara s.k. terrorister) och av uppdragsgivarna, svenska folket.

Debatten har tagit sin utgångspunkt i att FRA-lagen kommer att innebära ingrepp i uppdragsgivarnas integritet. Vi kan alla bli signalspanade när våra telekommunikationer korsar landets gränser. Att skydda ”rikets säkerhet”, dvs. statens egna intressen, framstår som viktigare än att respektera de enskilda medborgarnas privata sfärer.

Vi tror att en huvudorsak till att reaktionerna blivit så starka och uthålliga är att svenska folket inte helt litar på myndigheters egen integritet och kompetens att handskas med hemlig information och med stora kriser. Dålig, senfärdig, inkompetent, svajig krishantering har snarare varit regel än undantag. Listan är lång från nedskjutningen av DC3:an via IB-skandalen, Palmemordet och dess erbarmliga hantering, SÄPO-förgreningarna och Ebbe Carlsson affären, Estonia- och Tsunami-katastrofernas hantering. Kommissionernas oändliga rad har inte tvättat någon byk, inte ens en Boforsaffär, för att citera dåvarande utrikesminister Sten Anderssons för oss evigt oinfriade löfte.

Krishantering av för riket svåra frågor har kommit att präglas av inrikespolitiskt betingade maktkamper. Hanteringen av FRA-frågan faller in i mönstret. Generaldirektörens agerande – med stats-, utrikes- och försvarsministrarnas goda minne? – har nu definitivt punkterat förutsättningarna för myndighetens auktoritet.

Så en sak till: ett av huvudargumenten för lagen sägs vara det växande hotet om terrorism mot Sverige. Då måste regeringen och försvarsmakt sitta inne med information som vi andra inte har en aning om. Under den senaste 10-årsperioden har färre än 4000 personer lidit en våldsam död genom terrordåd i USA och Europa. Drygt 3000 dog i en enda ohygglig händelse – 11 september 2001. Under samma period har mer än 1,5 miljoner människor dött genom mord eller bilolyckor. Den samlade befolkningen är c:a 800 miljoner.

Risken för att du eller jag skulle dö av en terrorbomb är närmast obefintlig. Däremot löper du risk att bli överkörd i morgon.

Nej, den som är räddast för terror är staten och ”den rådande ordningen”. Se till exempel på de excesser av ”Homeland security” som den amerikanska nationen nu omger sig med. Kanske är det här regeringen finner sin inspiration, för det är väl inte Kina? Nyckeln till en intelligent, disciplinerad och ickekorrupt underrättelsetjänst är förtroende hos uppdragsgivarna, inte misstänksamhet inför dem.

Bo Ekman, Styrelseordförande i Tällberg Foundation
Bo Pellnäs, Säkerhetspolitisk kommentator