Sociala Företag Inger Hopp för Miljoner

Två företagsledare har fått spontana stående ovationer när de vandrat nerför mittgången i konferenscentret i Folkets Hus i Stockholm. För ett par år sen var det IKEA:s Ingvar Kamprad, i veckan var det Grameen Banks Muhammad Yunus.

De båda företagsledarna har stora värderingsmässiga likheter. De är båda ytterst framgångsrika. Den ene har blivit världens rikaste man; den andre har fått Nobels fredspris. Båda är älskade av folket. Båda förkroppsligar hopp och framtid men de representerar två olika modeller för att arbeta med och i marknadsekonomi.

Yunus gör en knivskarp skillnad mellan ”social business” och den företagsamhet som söker maximera vinst och aktieägarvärde. Yunus’ modell är att låntagarna/kunderna också skall vara ägare. Grameen Bank är en ”social business” i Bangladesh med sju miljoner kvinnor som ägare. I det konventionella marknadsekonomiska företaget äger några få en verksamhet som ändå kan ha miljoner kunder. Vinsten går till ägarna. Ingvar Kamprad representerar en mellanform – ett familjeföretag – men med visionen att arbeta för ”de många människorna”. Till dem levererar IKEA kvalitet, lägsta pris, och funktion.

Med ”social business” menar Yunus alltså affärsverksamhet som ägs av och utvecklas till sina kunders fördel. Utdelningen går tillbaka till kunderna; alltså den gamla klassiska kooperativa modellen. Denna viktiga distinktion mellan olika former av ägande, entreprenöriell verksamhet har inte rapporterats av de svenska medierna. Där ville hellre ledarskribenter och näringslivsföreträdare sola sig i glansen av Yunus och peka på Grameen Bank som ett bevis för den västerländska marknadsliberalismens allomfattande överlägsenhet. Yunus pekar emellertid på det faktum att den har lett till att 94 procent av världens inkomster går till 40 procent av världens befolkning, de redan hyggligt välbeställda. Bara sex procent går till de 60 resterande procenten. Dit ner har inte de konventionella affärsmodellerna nått. Dit kan de inte nå.

Grameen Bank får representera de många tusentals nya företagsformer och affärsmodeller som tar sin utgångspunkt i fattigdomens annorlunda marknadsantropologi och kulturella förutsättningar. Alla människor är företagsamma, men den viktigaste frågan är på vems villkor och för vems välstånd ska denna företagsamhetens kraft utnyttjas.

Det är också viktigt att understryka att mikrokrediter och mycken annan framväxande social affärsverksamhet undantagslöst i sin tillblivelse och tidiga utveckling kräver finansiellt stöd, som kommer ur källor som inte tar över makten när affärsverksamheten en gång kan stå på egna ben. Detta är skälet till att det främst är biståndsorgan, stiftelser, kyrkor, och filantropiska fonder som tillskjutit riskkapitalet, inte den finansiella marknaden. Detta är givetvis också skälet för att mikrokrediter och liknande verksamhet inte initierats från de stora bankerna. Deras intresse var för övrigt förstrött under Yunus besöket.

Marknadsliberalernas principiella jubel över Grameen Banks Nobelpris och framgång hade klingat renare om det ändå hade varit marknadsekonomin som haft kreativiteten och förmågan att föda fram dessa nya affärsmodeller som kallas socialt företagande. Men så är det alltför sällan. Den sociala ekonomin framstår som ett stort hopp för miljoner människor. Däri ligger prisets betydelse.

Att den konventionella marknadsekonomin förblir vid sin läst bekräftar Svenskt Näringslivs Michael Treschow när han för sin argumentation för högre arvoden till styrelser och verkställande direktörer i börsbolagen.

Bo Ekman

för SvD

Yunus

english version

Two business leaders have received spontaneous standing ovations as they walked down the middle aisle of the Conference Center in Folkets Hus (The People’s House) in Stockholm. A couple of years ago it was IKEA’s Ingvar Kamprad, a couple of days ago it was Grameen Bank’s Muhammad Yunus.

The two business leaders have great value-laden similarities. They are both exceptionally successful. One has become the world’s richest man; the other received the Nobel Peace Prize. Both are loved by the people. Both personify hope and the future but they represent two different models that work with and through the market economy.

Yunus makes a razor-sharp difference between social business and the kind of enterprise that seeks to maximize profit and stock value. In the Yunus model borrowers/customers are also owners. Grameen Bank is a social business in Bangladesh with seven million women as the owners. In the conventional market economy company the enterprise is owned by a few though it may have millions of customers. The profits go to the owners. Ingvar Kamprad represents an intermediate form – a family company – but with the vision to work for “the many people.” To them IKEA delivers quality, the lowest price and function.

By social business Yunus means that the business operation is owned by and developed for the customer’s benefit. Dividends go back to the customers; the classic cooperative model. The important distinction between different forms of ownership and entrepreneurial enterprise has not been reported by the Swedish media. Editorial writers and business representatives would rather shine in Yunus’ limelight and point to Grameen Bank as evidence of the total superiority of the Western liberal market economy. However, Yunus points to the fact that this has led to 94% of the world’s income going to 40% of the world’s population, those already very well off. Only six percent goes to the remaining 60%. Conventional business models do not reach down there. They cannot reach there.

Grameen Bank gets to represent the many thousands of new kinds businesses and business models that take as their starting point in the unusual market anthropology and cultural conditions of poverty. All people are enterprising, but upon whose conditions and for whose welfare will the power of the enterprise be used are the most important issues.

It is therefore also important to underline that micro-credit and many other growing social enterprises need, without exception, in their formation and early development, financial support that comes from sources that do not take over control once the business can stand on its own legs. This is the reason that it is foremost aid and development agencies, foundations, churches and philanthropic funds which put in the risk capital. This is of course also the reason that micro-credit and similar enterprises are not initiated by the big banks. They received only passing interest during the Yunus visit.

The liberal market economy’s principled celebration of Grameen Bank’s Nobel Prize and success would have rung truer if it had actually been the market economy that had the creativity and capacity to bring forth these new business models known as social enterprising. But this seldom occurs. The social economy appears to be a great hope for millions of people. Therein lies the importance of the prize.

That the conventional market economy sticks to its knitting is confirmed by Michael Treschow of the Confederation of Swedish Enterprise when he makes his argument for higher fees for board directors and chief executives in stock-listed companies.

Bo Ekman

Både existentiell och konkret

Klimatförändringen och problemen i den globala miljön växer till en huvudfråga för människor runt om i världen – och i Sverige. Klimatförändringen är fundamental för säkerhet, jobb och välfärd.

”Politikerna har stoppat huvudet i sanden” säger Blairregeringens ledande vetenskaplige rådgivare Sir David King. Men det är inte bara klimatet som spårar ur. Grundvattennivåer sjunker i delar av världen. Sjöar och floder torkar ut, glaciärer och istäcken smälter. Oceaner blir varmare. Vädret blir häftigare. Förändringarna har inbördes samband.

Växthusgaser och koldioxider i atmosfären ökar bortom nivåer som varit stabila sedan miljoner år. En lång rad forskningsrapporter, med tusentals forskare i olika discipliner, visar att människan genom artens snabba tillväxt (5,5 miljarder på 200 år) och hennes exploderande ekonomiska aktivitet intervenerar i evolutionens långsammare förlopp. Igångsatta kemiska/ekologiska processer är inte lätt att reversera.

Den australienske forskaren Tim Flannery argumenterar i sin insiktsfulla bok ”The Weathermakers” för att klimat och natur försatts ur balans av oss själva. Detta visar också forskare som James Lovelock, Lester Brown och naturligtvis FNs klimatpanel som kommer med sin tredje rapport 2007, liksom professor James Hansen vid The Goddard Institute, NASA.

Hansen utsågs nyligen av Time Magazine till en av världens 100 mest inflytelserika personer för sina analyser av klimatförändringens förlopp. Han är också en av de främsta rådgivarna till Al Gore, som nyss haft premiär på sin film om klimatfrågan ”En obehaglig sanning”. Därigenom har Hansen också blivit en av Bushadminist-rationens hatobjekt. Klimatförändring och ekologisk kris ingår inte i USA-administrationens världsbild.

Hansen kommer till Tällberg Forum som inleds idag. Till Tällberg Forum kommer 450 ledare från 65 länder för att söka svar på frågan hur vi skall kunna skapa balans i tillväxt/energi/miljö-ekvationen i en globaliserad, ömsesidigt beroende värld, att inte göra ont värre.

För att ta reda på var svenskarna står i klimatfrågan, bad Tällberg Foundation Sifo fråga 1 000 personer under veckan 12-15 juni om deras kunskap och inställning i klimatfrågan. Undersökningen kan hämtas på www.tallbergfoundation.org.

Undersökningen visar en sensationellt hög medvetenhet bland allmänheten. 99 % säger sig ha kännedom om global uppvärmning och växthuseffekt. 86 % anser att vad människan gör är huvudorsaken. Bara 2 % tror motsatsen. Blott 2 % tror att klimatförändringens effekter blir försumbara. 80 % har uppfattningen att de blir allvarliga. 64 % tror att de blir påverkade där de bor. 89 % är övertygande att medeltemperaturen kommer att öka. Bara 1 % (!) tror att den förblir oförändrad.
Hela 71 % tror att jordens medeltemperatur ökar med mer än 2 grader de kommande 100 åren. Hela 43 % tror att den ökar med 3-4 grader eller mer. Om detta inträffar blir effekterna katastrofala för människan.

Det skall tilläggas att 23 % anser att naturen är skapad av Gud och av dessa anser 39 % att det är fel av människan att påverka det Gud har skapat.

Mot denna överraskande höga medvetenhet, kunskap och tydliga oro, står en uttalad känsla att inte själv kunna påverka. Bara 6 % säger att de i mycket hög grad kan påverka och 26 % i hög grad. 64 % svarar i liten grad eller inte alls. Men faktum är att minst 50 % av alla utsläpp kommer just från hushållen. Enskilda kan göra mycket för att minska utsläppen. Undersökningen visar upp ett klassiskt politiskt vakuum. Allmänheten går före ett – i stora delar – släpande politiskt etablissemang.

Mitt i denna skärningspunkt mellan insikt och vilja till handling formuleras efterfrågan på politiska initiativ. Klimatfrågan är ytterst en fråga för politiken, men också för företagsamhet och konsumenter. Där har företag som BP, Wal-Mart och Vattenfall tagit kraftfulla initiativ.

Men i svensk valdebatt är frågan iskall.

Sverige har, med en befolkning motsvarande en tiondel av en procent av jordens befolkning, efter 35 år av energikris ännu inte någon samlande energipolitik. Den borgerliga alliansen saknar handlingsprogram och politisk argumentation i klimatfrågan. Regeringen deltar internationella förhandlingar. Frågan expertifieras men undersökningen berättar att allmänheten begriper att det är allvar,

Steget från att vi i Sverige skall komma överens om en politik för att åtminstone mildra klimatförändringens förlopp – och skapa balans i tillväxt/energi/miljö-ekvationen - till att världen på rationella grunder och med förutseende skulle komma överens, syns idag utom räckhåll. Kyoto-protokollet förefaller mig lika verkningsfullt som en gång det papper Chamberlain viftade med i München.

På frågan ”Hur tycker Du att vi på det hela taget hanterar naturen på jorden?”, svarar blott 1 % mycket bra, medan 71 % svarar ganska bra eller mycket dåligt. Påfallande få har överlag valt svarsalternativet tveksam/vet ej på undersökningens frågor.

Miljöfrågan berör. Den är både existentiell och konkret.

Bo Ekman

Klimatfrågan och företagsstrategi

Plötsligt har klimatfrågan exploderat i media. Tidningar och TV fylls med inslag om de insikter som sedan ett antal år funnits inom vetenskapliga kretsar. Frågan nu är vart debatten tar vägen, och hur ledarskapet inom politik, näringsliv, fackföreningar, etc. reagerar.

Vi står inför ett mycket betydande system skifte, vilket gör det extra viktigt att vi snabbt tar steget från alarmism till att systematiskt tänka igenom frågans strategiska konsekvenser. Klimatkrisen är inte en vanlig miljöfråga som kan behandlas på expert nivå. Det är en systemfråga, med långtgående konsekvenser för hela samhällssystemet: näringsliv, politik, fackföreningar. Frågan måste därför behandlas på en ledningsnivå, och ställer stora krav på starkt, visionärt ledarskap. För att utmaningen är av sällan skådat slag: Grafen nedan visar den nuvarande utvecklingen av koldioxidutsläpp, samt den riktningsförändring som enligt all vetenskaplig expertis, och nu senast den brittiska Stern-rapporten, är nödvändig.

Ur den omställning vi står inför kommer också enorma möjligheter för dem som agerar tidigt. Sir Nicholas Stern uppskattar marknaden för ”low carbon products” att 2050 uppgå till US$500 miljarder.

Än så länge är kunskapsnivån inom näringslivet ganska begränsad. Här måste inlärningskurvan nu vara brant. Varje företagsledning måste skapa sig en egen djup förståelse av frågan – inte minst för att få en bild av de mycket betydande osäkerhetselementen. Al Gores film är här ett bra första steg, men den räcker inte. Böcker måste läsas, kompetenshöjande aktivititeter sättas igång.

Långt bortom klimatförändringarnas direkta effekter måste näringslivet snabbt börja översättningen till vad klimatfrågan innebär för företagets strategiska landskap. De som tidigt tänker igenom alternativen kommer också vara de som kan reagera snabbast då tendenserna framträder tydligare.

Vi har redan sett hur barkborren – nu i ett varmare klimat välsignad med en extra livscykel – har ätit upp virkesvärden för miljardbelopp i såväl Kanada som Sverige. Vi ser steg mot ny mycket radikal lagstiftning, och vi har redan i USA sett ett antal företag dragna inför rätta på grund av deras utsläpp av växthusgaser.

Ett nytt risklandskap håller på att målas upp. Många företag kan bli tagna på sängen, av plötsligt förändrade konsumentbeteenden, av långtgående regleringsverk, förändrade prisbilder eller nya ”gröna” entreprenörer.

Bo Ekman
Carl Mossfeldt

Klimatet är ingen blockfråga

Hur den globala uppvärmningen - dess orsaker, möjliga förlopp och troliga konsekvenser - skall bemötas är en politisk fråga. En SIFO-undersökning som presenterades på denna sida den 27 juni visade med tydlighet att klimatfrågan lever i folkdjupet. Det var inte svårt att dra slutsatsen att den snart skulle bryta fram i medierna. Det har den nu gjort med besked. Kungen bidrog i sitt öppningstal till riksdagen att ge röst åt en opinion som valrörelsen glömde bort.

Klimatproblemet är inte någon vanlig politisk fråga. Den är inte en ”miljöfråga” som kan delegeras till ett miljödepartement. Den är en systemfråga som har sina rötter i hur vi utvecklat våra samhällens livsstilar, konsumtion, infrastrukturer, energi- och produktionssystem. Problemet har sina rötter i våra politiska visioner och i hur bekymmerslöst marknadsekonomin har tillämpats.

Nu när många förhoppningen att ny teknik skall fixa till den framtid som nuvarande teknik ser ut att förmena oss. Men vi vet att ny teknik också är riskfylld, sårbar och i sin tur skapar nya problem. Det är i och för sig bra att Reinfeldt säger sig vilja lösa problemen i ”armkrok” med bilindustrin (alltså GM, Ford, VW, och Volvo). Men han bör också bereda sig på armbrytning. Bäst är att gå i armkrok med medborgarna.

Miljöminister Andreas Carlgren är nu i Nairobi för att tillsammans med 130 miljöministrar lägga grunden för ett nytt Kyotoavtal. Men jag tvivlar på deras manövreringsutrymme. Deras mandat är för svaga. Nationella intressen – tillväxt, sysselsättning och säkerhet – går före i USA, Kina, såväl som i Sverige. Det är viktigt att inse att ytterst står trassliga, kaotiska, politiska processer mot naturens robusta dynamik. Politikerna kan inte förhandla eller ingripa mot smältande isar, rekordtorka i Sezuan, en kraftfull El Niño, granbarkborrar i British Columbia, översvämningar i Tyskland eller höjningar av havsytan.

Klimatsystemet är globalt och interaktivt. Förändringar föder allt snabbare förändringar (s.k. positiv feedback). Forskarna oroar sig också för att klimatförändringens dynamik utlöser dramatiska omslag, s.k. tipping points: att Golfströmmen försvagas, att de viktigaste fiskarterna utrotas inom 40 år eller att Östersjön går från halvdöd till stendöd.

Vi är på väg in i ett ”territorium” där mänskligheten aldrig varit. Därför är också vetenskapens kunskap och modeller ofullkomliga, sökande. Men att förneka det som pågår är dårskap, precis som förnekandet av sambanden mellan rökning och lungcancer. Det fanns då liksom nu politiska och ekonomiska intressen som manipulerade det uppenbara.

I historien har länder alltid ytterst säkrat sina tillgångar på råvaror, energi, mat och arbetskraft - och ”lebensraum” - genom erövring och krig, när egna resurser eller handelsavtal inte räckt till. USA söker med alla medel stärka sin hegemoni över Mellanösterns olja. Putin vrider gång på gång gaskranen på eller av. Kina dammsuger Afrika på olja och mineraler. Jakten är igång.

Därför bör vi också förbereda oss på att länder och regioner kan drabbas av sociala/politiska ”tipping points”: att politisk stabilitet och internationell solidaritet tryter när vatten, energi och mark blir bristvaror.



Att se realistiska konsekvenser av en utveckling i vitögat är inte alarmism. Detta är nödvändigt för att ta oss över till ”säkra sidan”. Så ledde oron på 50-talet för att världen inte skulle kunna föda sex miljarder till en utveckling av grödor och odlingsmetoder som åtminstone klarat av den uppgiften till 87 procent.

En vecka i Kina tillsammans med miljöforskare och representanter för centralregeringen tydliggjorde landets insikt att den överhettade tillväxten inte är förenlig med en redan destabiliserad ekologi. Den balans vi fortfarande åtnjuter i Sverige är tämligen unik. Men vi är blott en liten del av det vidare ekologiska systemet. Även om vi inte själva förfogar över framtiden kan Sverige ändå ge viktiga sakpolitiska bidrag, såsom Anders Wijkman upplinjerade häromdagen. Men vi kan också ge bidrag till bättre design av internationella beslutsprocesser.

Sverige har en 1000-årig tradition av konsensusprocesser i politisk problemlösning, sprungen ur landskapslagar, allemansrätt, bystämmor. 400 år av organisk konstitutionell och administrativ utveckling har skapat en internationell förebild – en nation och miljö i hygglig balans och stabilitet. Sociologen Manuel Castells ser den skandinaviska modellen som ett slags reservat, som visar hur välfungerande verkligheten faktiskt kunde vara.

Min mening är att klimatfrågan i Sverige i denna tradition inte bör hanteras blockskiljande. Försvarsöverenskommelserna under 1950 och 60-tal kan stå som modell. Sveriges position och initiativ i G8 + 5-förhandlingar, i EU-, FN-, och Kyotoförhandlingar bör representera nationens samlade kunskap och bedömning. Vi kan metodologiskt, programmatiskt, och teknologiskt/industriellt bryta ny mark. Den svenska modellen kan så förnyas in i den nya globala problemmiljön. Värderingar som solidaritet, livschanser för alla, entreprenörskap, får ny kraft och mening.

Tällberg Foundation ställde i förra veckan följande fråga till svenska folket: Tycker du att svenska åtgärder i klimatfrågan är så viktiga att de kräver samling över blockgränsen eller tror du inte det? Efter 500 intervjuer är resultatet att 83 % svarade ja, 8 svarade nej. 9 % var tveksamma.

Budskapet är alltså tydligt till alliansregering och till riksdag: visa ledarskap, men gör det tillsammans med oppositionens kompetens, erfarenhet och nätverk. Tillsätt också gärna en särskild vice statsminister för denna systemfråga.

I denna fråga har statsminister Reinfeldt inget att förlora på att göra sin regering till hela folkets regering. Han har logiken och opinionen på sin sida.

Bo Ekman

publicerad i SvD

Varför vill näringslivets chefer inte diskutera klimathotet?

Det är anmärkningsvärt att inte en enda av näringslivets ledande organisationer – Svenskt Näringsliv, Teknikföretagen, Företagarna, Stockholms Handelskammare och IVA (som får räknas dit) – har tagit position i klimatfrågan. Mycket kunskap finns på bordet.
Ingen enda har sagt att den globala uppvärmningen är ett hysteriskt påhitt och konspiratoriskt framdriven av vänsterkrafter och ömfotade miljönördar. Ingen enda har sagt att den globala uppvärmningen är vår tids största gemensamma problem.

Jag har följt och deltagit i energi/drivmedelsdebatten sen början av 1970-talet, var med om att starta Svensk Drivmedelsutveckling 1974. Men beskattningen av bensin, etanol, och metanol var sådan att idén var 30 år före sin tid. Då var det rädslan inför kommande oljebrist och försörjningssvårigheter som var drivkraften. Att dessa alternativa drivmedel hade renare utsläpp var i och för sig viktigt, men inte avgörande. Insikten om koldioxidutsläppens påverkan på klimat och miljö kom först långt senare.

Under de sista femton åren har vetenskapsläget klarnat betydligt. I stort sett råder konsensus om att människans teknologi och livsstilar bidragit till en snabb destabilisering av jordens klimat. Atmosfären har sedan den senaste istiden stabilt innehållit ca 600 miljarder ton koldioxid. Sedan den industriella revolutionens genombrott, i kombination med människans förökning med 5,5 miljarder individer, har koldioxiden i atmosfären ökat med ytterligare 200 miljarder ton. Detta har medfört att tätheten av koldioxid på tvåhundra år har ökat från ett stabilt intervall på 190 – 280 ppm (parts per million) till idag ca 383 ppm. Och det går undan nu. 2005 var det varmaste året på ca en miljon år. Ledande forskare som James Hansen vid NASA:s Goodard Institute menar att vi för vår hälsa och överlevnad inte bör överskrida 450-500 ppm, dvs. en ytterligare nettoökning med 50 miljarder ton. Men detta kommer vi förmodligen att ha under nästa 10-års period. I Sverige har medeltemperaturen ökat med 1 grad Celcius under de senast 15 åren, enligt SMHI.

Redan idag berörs miljoner människor av klimatförändringens konsekvenser: torka, översvämningar, glaciär- och havsisavsmältning, sjunkande grundvattennivåer, stormar, förändrade biotoper, och inom årtionden, havsnivåhöjningar och uppvärmning av oceaner och tundraområden. De senare kan komma att frigöra stora mängder av den än mer potenta växthusgasen metan och påverka havsströmmarnas klimatpåverkande flöden.

Vetenskapen har vaknat sent. Den har inte i tid varit organiserad för att misstänka eller mäta att människans teknologiska framsteg, att samspelet mellan marknad och teknologi, skulle kunna måla in henne i ett hörn. Det är förvisso inte näringsliv, finansmarknad, eller ens politiker som skall skuldbeläggas. Utvecklingen har skett i god tro - eller om man så vill - i blindo. Men nu ringer väckarklockorna.

Det är bara ny teknologi i kombination med nya konsumtionsbeteenden som kan lösa problemen. Varje klimatkonferens som jag besöker runt jorden andas tilltro till att ny energiteknologi, besparingsteknik och ändrade beteenden kan lösa en trängd situation. Kanske. Men vi måste vara medvetna om att ny teknik alltid är oprövad, komplex, sårbar. Ny teknik har alltid tagit tid att ”skala upp”. Ny teknik har alltid skapat nya problem – ekonomiska, säkerhetspolitiska, ekologiska, sociala, fördelningsmässiga – precis som den energiteknik vi tillämpar idag.

I regeringsförklaringen framhålls klimatfrågan som en ”ödesfråga”. Det är bra och det är rätt ordval. Andreas Carlgren får ett stort ansvar för en fråga som skär tvärsigenom alla departementen. Den är egentligen hela regeringens fråga. Detta är inte en vanlig miljöfråga - det är en systemfråga. Drastiska åtgärder kan behöva vidtas om inte konsumenter och marknader själva börjar sin snabba marsch mot en minskning av koldioxidutsläppen med upp till 80 % inom överskådlig tid. Det kan handla om styrning genom högre energiskatter, bensinskatter, flygbränslebeskattning, obligatorisk besiktning av energieffektivitet i logistiska och industriella processer liksom i boendet och särskilda skatter på nöjesresor.

Ju snabbare näringslivet kan hugga på de enorma möjligheter som denna ofrånkomliga omställningsprocess kräver, desto mindre drastiska behöver de politiska ingreppen bli. Därför måste näringslivet i sitt eget intresse driva debatt, upplysning, internutbildning och givetvis forskning och produktutveckling. Utan industri och näringsliv fixar inte samhället att mildra, helst eliminera, konsekvenserna av ett destabiliserat klimat.

Grundproblemet är att den konventionella marknadsekonomiska kalkylen aldrig fått omfatta de verkliga ekologiska kostnaderna och långsiktiga konsekvenserna av miljöförändrande exploatering av de för all produktion och modern livsstil nödvändiga natur- och energiresurserna. De konsekvenserna betalas idag av miljoner människor. Ännu fler i framtiden. Det som nu händer kommer att leda till – förutan förödande nationella motsättningar får vi hoppas – en nödvändig reformering och anpassning av både marknadsekonomin och den politiska demokratin till de nya globala ömsesidiga beroendena.

Bo Ekman

för Göteborgsposten

Valets gömda fråga – Vår Livsstil Måste Ändras

Partierna lämnar år 2006 efter sig en valrörelse där en av samtidens viktigaste sakfrågor, klimatfrågan, i stort sett lämnats därhän. Mörkningar har förvisso hänt förr, men klimatfrågan får långt allvarligare konsekvenser för var och en av oss än tidigare väljarsvek.

Valrörelsen har istället fått handla om de för medborgarna historiskt väl kända frågorna och riskerna – att bli arbetslös, att bli sjuk, att bli gammal, att bli förälder (och andra skäl för inkomstbortfall). För allt detta har vi etablerade välfärdssystem och försäkringar. Valkampen har stått om marginalerna i utformningen av dessa system.

Men inget av partierna har ansvarstagande och framsynt vågat artikulera den globala uppvärmningens obeveklighet och eskalerande hot. Visst, partiledare som Persson, Olofsson och Wetterstrand har kunskap. Men ingen har med pedagogisk tyngd och konsekvens lyft frågan för medborgarna i agitation och debatt. Uppvärmningens konsekvenser är obekväma.

FNs 700-hövdade klimatpanel med många hundra vetenskapsmän kommer med sin tredje rapport under 2007. Det har redan sipprat ut att den kommer att revidera sin temperaturprognos för det kommande århundradet uppåt (man räknar med en ökning på mellan 2 och 4,5 grader, och ytterligare upp till 1,5 grader på grund av självför-stärkande mekanismer). Den kommer även att ange en miniminivå för den pågående havsnivåhöjningen till knappt en meter fram till år 2100. Men IPCC säger också att spannet är upp till två meter eller mer.

Glaciärer och isar smälter snabbare än tidigare förutsett. Töande tundror frigör stora mängder av giftig metangas ut i atmosfären. I Kina har sedan maj i år (officiella uppgifter) 32 miljoner hektar åkermark slagits ut av orkaner och landerosion. Detta motsvarar två tredjedelar av Sverige. Över fem miljoner kineser har fått sina hem skövlade. Orkaner, enorma skogsbränder. Ett område stort som Italien brann i Sibirien förra året. Sverige hade sin största skogsbrand någonsin i år. Översvämningar, värmeböljor, torkperioder, förändrade havsströmmar… Allt detta pågår medan Du läser detta.

Klimatrelaterade nyheter bör rapporteras som de sammanhängande systemfrågor de är, inte som enstaka och separata – till synes alltid överraskande – händelser. Även medierna har sitt ansvar: ledarsidor, redigerare och TV-utfrågare. Svenska Dagbladets ledarsida raljerar över ”klimatmånglare”, Detta är ett anti-intellektuellt förhållningssätt. Mediernas attityd – inte bara i Sverige – präglas av oviljan att förmedla vetenskapssamhällets överväldigande konsensus. Står blott en Björn Lomborg mot 1 000 vetenskapsmän, så framställs vetenskapssamhället gärna som delat. Engelska vetenskapsakademien gick i veckan i en unik attack mot Exxons finan- siering av den lobbyn som förnekar klimatförändringen. Kalifornien meddelar idag att de avser att stämma biltillverkarna för de höga utsläppen av koldioxid. Nu dras skruven åt!

Det syns som om både politiker, företagsledare, en bred allmänhet men också en del forskare lever i föreställningen att om vi ”bara” får fram ny teknik så vore problemet fixat! Detta är nonsens. Omställningsbehoven – av teknik och konsumtionsmönster – är enorma. Dessa berör 6,5 miljarder människor i över 200 länder. Varje dag är 900 miljoner bilar i gång. 30 000 (av 4,2 miljoner) svenska miljöbilar är knappt en loska i havet. Ny teknik är alltid oprövad, aldrig problemfri. Den tar tid att skala upp. Ny teknik kommer alltid att skapa nya problem precis som nuvarande teknik har skapat de oförsonliga miljöproblem som vi nu står upp till anklarna i.

Den globala uppvärmningen går givetvis till dels att påverka – om vi handlar omedelbart, med kraft och förutseende. Men vissa processer som uppvärmningen satt igång är svåra att reversera. Inlandsisarnas avsmältning intensifieras av sin egen dynamik. Det går allt snabbare. Dessvärre är det inte möjligt för oss att förhandla med isar eller oceaner. Människan kan bara påverka dessa processer genom förändring av sitt eget beteende. Den lågmälde James Hansen vid NASA - en av forskningspionjärerna – ger oss blott tio år för att drastiskt – med 80 procent – reversera utsläppen av växthusgaser. Nestorn James Lovelock är långt mindre hoppfull. Ingen kan ifrågasätta Hansens och Lovelocks integritet.

Vi är inne i en framtid med stora och allt frekventare risker. För denna framtid är varken samhällen eller individer försäkrade. Förra året var försäkringsvärdet av orkanförödelserna i Nordamerika 202 miljarder dollar. Verkliga värdet var det mångdubbla. Nya generella välfärdssystem måste byggas, finansiella buffertar skapas.

Att se Al Gores film ”En obekväm sanning” räcker inte som kunskapsbas. Den kan tjäna som väckarklocka. Men var och en måste själv aktivt sätta sig in i frågan, övertyga sig själv. Vi behöver en nationell och global folkbildning. I Kina, detta förunderliga land, är sådana initiativ på väg inte i Sverige.

Om människor idag ägt sin kunskap och medvetenhet skulle en nej-kampanj mot trängselavgifter betraktas som stollighet, eller att som Kd främja sänkta bensinskatter. Avgasernas koldioxid är ju en av huvudorsakerna till den globala uppvärmningen.
Det är mot denna bakgrund vi med spänning avvaktar regeringsdeklarationens avsnitt
om den framtida klimatpolitiken.

Bo Ekman

för SvD

Nu tar riskkapitalisten makten över framtiden

I går ägde en viktig diskussion rum i EU-kommissionen, under president Barrosos ledning, om att stärka innovation och spetsforskning i Europa. 18 globala företag deltog i att utlinjera upp förutsättningarna för ett nytt ”European Institute of Technology”,för att stärka konkurrenskraft och innovationskraft. Behoven är utomordentliga.

Vi står inför nödvändigheten av att med ny teknologi finna en hållbar balans i den ekonomi/enerig/miljö-ekvation som inte längre går ihop. Företagen har sitt ansvar.
Det vidare samhället har sitt. De risker som klimatförändringen skapar är inte diskonterade in i dagens priser och balansräkningar. Ny teknologi behövs på område efter område. Helt nya industrier måste komma till. Det är bråttom.

Mycket av detta nya måste komma ur etablerade industriella system som till exempel
AB Volvo. Volvos stora uppgift framöver är att leverera transportlösningar som blir en del av lösningen av dagens energi- och miljöproblem och att bidra till framtida tillväxt. Volvosystemet som är uppbyggt under 80 år kan brytas ned på några få år genom styckning och kassaplundring. Ett företag som Volvo ska inte ses som delar, utan som ett system framför allt för produktutveckling. Det är styrelsens ansvar att ständigt förnya den industriella visionens innehåll och konsekvenser. Det är det som kassan är till för. Utan djärva, starka visioner om industriell förnyelse blir företag som Volvo sårbara.

Riskkapitalet drivs av kapitalmarknadernas kortsiktighet och flyktiga lojaliteter. Kapitalmarknaden är dessvärre dessutom bättre på att exploatera gamla teknologier än att föda de nya. Kapitalmarknaden drivs inte av visioner, den drivs av avkastningskrav. Många privatkapitalister skyr börsen för att skydda sina idéer från slakt och kort sikt. Men eftersom få privatkapitalister är riktigt duktiga på (eller intresserade av) att arbeta med egna pengar, strömmar också stora delar av detta kapital ut i kapitalmarknadens anonyma ocean.

Om företag som Volvo, BP, Ericsson, Nokia skulle styckas, är jag rädd för att Barrosos vision om ett ” European Institute of Technology”, som matchar de bästa i världen, inte behövs. Det får svårt att finna sina avnämare. Den industriella basen måste utvecklas på sina egna villkor, inte på riskkapitalisternas. Det är för att lösa de enorma omställningsbehov våra samhällen står mitt upp i som de stora kassorna behövs. Men dessa måste sättas i förnyande arbete.

I USA vänds nu Ford ut och in av Goldman Sachs. Ny VD är tillsatt. Aktiekursen sticker i förväntan om försäljningar och styckning. Investeringsbankers förväntan på stora provisioner bidrar med explosiv sprängkraft. Ford förmådde inte i tid förnya sin industriella vision om företagets uppgift och roll i en ny miljö-, energi- och konkurrenssituation. Detta är den styrelsens nederlag.

Maktkampen i Volvo borde vara kampen mellan konkurrerande visioner och koncept om företagets industriella framtid på – minst – 25 års sikt med alla intressenters bästa för ögonen. Nu tar riskkapitalisten makten över framtiden.

Bo Ekman

Om vad en valrörelse inte handlar om

Mänskligheten – denna den förment intelligentaste varelsen i en artrik biosfär –
har varit korkad nog att kollektivt ha målat in sig i ett hörn. Den har skapat sig ett framtidsproblem av existentiell dimension.

För det första: Ekvationen ekonomisk tillväxt/energi/miljö går inte ihop längre. För
att så skulle ske räcker inte energi och andra naturresurser som vatten, fibrer, mark och biologisk mångfald (ekologiska tjänster) till. För människans överlevnad är livsviktiga ekologiska balanser rubbade. Utvecklingen/evolutionen är inte längre självklart hållbar – för människan. Hållbar utveckling är en besvärjelse, en tulipanaros. Uttrycket är politiskt (framavlat av Brundtlandkommission på 1980-talet) och vill förmedla att motsatserna mellan snabb mänsklig teknologisk/ekonomisk utveckling går att förena med den långsamma evolutionens villkor. Evolutionen drivs in på snedspår, exploateringen av miljöresurser, men också genom medveten genetisk manipulation och de DNA- och artförändringar som kemisk miljöpåverkan skapar.

I Kina har man funnit fiskar som både är hane och hona. SARS-viruset är bara toppen på ett isberg, hävdar ledande kinesiska forskare. Ursprungsbefolkningarnas syn på sig själva som en del av naturen har under de senaste årtusendena ersatts av människans eget påhitt att hon skulle vara ”skapelsens krona”. En hierarkisk grundsyn – att människoarten vore överordnad resten av naturen – har lett till en kortsiktig exploatering av miljön utan insikt i långsiktiga kostnader och systemkonsekvenser för evolutionens dynamik. Katrina, slog sönder New Orleans. De senaste orkanerna över södra Kina och Nordkorea slog sönder hem för ett tiotal miljoner människor. Totalt har sedan i maj i Kina 32 miljoner ha jordbruksmark förstörts av naturkatastrofen. Detta motsvarar 2/3 av Sveriges yta. Jared Diamond beskriver ingående i sin bok ”Collapse” hur några sådana förlopp som slutat i enskilda kulturers totala sammanbrott. Idag är skalan en annan. Hela systemet är akut hotat.

Grunden för människans problem är inte planetens ”brist” på energi eller vatten. Grundproblemet är människoartens ofattbart snabba förökning under extremt kort tid – 650 procent under 200 år från 1 till 6,5 miljarder individer – samtidigt som medellivslängden fördubblats från 27 till 54 år. Artens tillväxt har möjliggjorts av snabba, ständigt accelererande teknologiska revolutioner. Världens mätbara BNP har från 1830 ökat fram 300 miljarder dollar till idag 50 biljarder. Vi är inte bara fler. Vi producerar också gör mycket mer.

Det är viktigt att påminna oss om att precis allt som människan producerar kommer ur de fyra elementen: ur jorden, vatten, eld (energi) och luft. Allt mänskligt liv kräver mat, som i sin tur kräver jord, vatten, energi och luft. Vi vet att jordens resurser inte är obegränsade. Människan behöver jorden, men jorden behöver faktiskt inte oss.

Men ändå finns det inte en nation, en investerare eller ett företag som inte lovar tillväxt. Politisk och ekonomisk makt bygger på infriandet av löften om tillväxt, vinsten och jobb. Nu knackar ytterligare tre miljarder människor på tillväxtdörren. De vill in i välfärdsvärmen. Det är denna vår tids helt dominerande vision om ökad tillväxt, fler jobb, mer välfärd, större boendeytor, ett bilburet rörligt liv till sommarstugor och golfbanor – också som vi lever och verkar – som är roten till att Moder jord inte orkar med oss. Det skulle kräva fyra planeter för att möta kraven på västerländska levnads-standard för alla. Vi har bara en.

Prognosen är att människoarten skall öka med ytterligare minst 2,5 miljarder individer inom 50 år. Samtidigt är människans vision snabbt ökad materiell levnadsstandard för alla och ytterligare förlängning av livslängd. Detta innebär att politik och ekonomi/företag pressas till att leverera en årlig tillväxt på 5-10 %. En sådan skulle innebära en fördubbling av produktionen inom 25 år till 100 biljarder dollar. Kina är, med sin tillväxt på 10-13%, just nu det mest beundrade ekonomiska ”miraklet” i världen. Denna frenetiska ekonomiska aktivitet har genererat utsläpp av växthusgaser som i sin tur genererar den eskalerande globala uppvärmningen .

Uppvärmningen av planeten är det alla kategorier ledande problemet för människan och hennes sätt att leva. Vetenskapssamhället världen över är i stort sett ense om vad som är på väg att hända. Så varför går vi inte till massiv handling? En förklaring är att politiska och ekonomiska intressen vill bevara ”business as usual”, en annan okunnighet och intellektuell lathet. Man gitter inte sätta sig in i frågan! Den är onekligen komplex.

Sir David King, Blair-regeringens vetenskaplige rådgivare, röt till för en tid sedan om politikens livsfarliga strutsmentalitet. Al Gore gör en pedagogiska Herculesinsats genom sin film ”En obekväm sanning”. Det politiskt riktigt obekväma är att klimatförändring kommer ur människans egen aktivitet: hur vi lever, bor, arbetar, producerar och transporterar. Det vore ju så mycket bekvämare om klimatförändringen vore ”naturlig” eller till och med Guds verk. Professor James Hansen vid NASAs Goodard Institute, slår fast att mänskligheten drastiskt och permanent måste ha reducerat utsläpp av växthusgaser inom tio år för att undvika att jordens genomsnittstemperatur stiger med ytterligare tre grader till år 2100. Så skulle ske om koldioxidhalten i atomsfären stiger över 550 ppm (parts per million), en fördubbling jämfört med början av 1900-talet. Ppm-värdet befinner sig nu strax under 400 (högre än på 650 000 år). Om temperaturen stiger med tre grader skulle 50 % av alla levande arter på jorden dö ut.

En färsk indisk studie pekar på att landet vid en tvågradig ökning av jordens temperatur förlorar 25 % av sin matproduktion. Om detta gäller för Indien så gäller det också för Pakistan, Bangladesh och Indonesien. För Bangladesh hotar den pågående höjningen av havsnivån på grund av den allt snabbare avsmältningen av Grönlands och Arktis isar med 5-10 meter på 100 års sikt. Här är till och med forskarna tagna på sängen av avsmältningens allt snabbare förloppp.

Arktis och Grönland står för merparten av världens sötvattenförråd. Av allt vatten på jorden utgör endast fyra procent av sötvatten. Vattnet i världens sjöar och vattendrag utgör 0,004 procent. Samtidigt som Himalayas glaciärer, som föder Asiens sju stora floder och är livsgivare åt nära 50 procent av jordens befolkning smälter, så sjunker också grundvattennivåerna i stora områden i Kina, Pakistan, Indien men även i USA. 70 procent av sötvattenanvändningen går till jordbruket. Det krävs 1 000 liter vatten för att producera ett kilo vete.

Vattenbristen är Kinas största problem. Därnäst energi, mat, råvaror av alla de slag. Vid Vattenkonferensen i Stockholm i augusti, konstaterade en 700-hövdad vetenskapspanel att den nivå vattenbristen skulle ha nått år 2025 redan är ett faktum.

I Sverige flyttar klimatet norrut med en meter per timme. Skåne får medelhavsklimat, Mälardalen Skåneklimat. Glaciärerna på sydtoppen på Kebnekaise har sjunkit med åtta meter. Snart är Nordtoppen Sveriges högsta berg. Några hundratusen svenskar har flyttat till Spanien för att få ett varmare klimat. De har blivit bönhörda överhövan. Sommartemperaturerna är redan 35-40 grader. Torkan är svår, liksom vattenbristen. Sahara har flyttat norrut.

Energibristen i världen pressar upp priserna. Energikrisen förändrar geopolitiska balanser.

Energibehoven är massiva och ökande. Kraven på omställning till förnybara energikällor blir svåra att finansiellt, politiskt och teknologiskt möta i tid. Skalprob-lemen är enorma. Inom industri och finans är idag slagordet ”Scaling-up”. Men vad som främst driver denna princip är möjligheten att snabbt dominera en marknad med en och samma standardiserade affärsmodell. Men i den ekologiska verkligheten är behovet precis det motsatta: att ”skala ned” till de lösningar som passar precis för varje enskild plats och kultur. Ekonomisk och ekologisk logik kommer i konflikt om de separeras från varandra i analys och tillämpning.

Sambandskedjorna är glasklara. Växhusgaserna sammanhänger med energiproduktion- och konsumtion som hänger samman med befolknings- och tillväxtexplosionen, som driver vattenbristen som förvärras av energiefterfrågan, skogskötsels- och jordbruksmetoder. Dessa påverkar landerosion och bäddar för översvämningar. Uppvärmningen, som sker över en planet vars landområden omstrukturerats av människans produktion, odling och kommunikation intensifierar väder, torka och skogsbränder. Oceanernas och polernas uppvärmning påverkar havsströmmarnas vägval, beteenden och fiskarters förutsättningar. Klimatet är ett globalt fysiskt system, inte ägt av någon nation. Politiken står inför ett ystemproblem, som inte kan förenklas.


För det andra: Det finns ingen helhetsstrategi i sikte. Den bistra sanningen är att vi inte till fullo förstår ekonomi/energi/miljö-ekvationens komplexa samband. Det finns ingen heltäckande teori för att kunna balansera den. Vi förstår inte heller tillräckligt hur de ekologiska systemens interaktivitet långsiktigt påverkas av mänsklig aktivitet. Om så vore, skulle vi knappast ha satt oss i dagens prekära läge. Sanningen är helt enkelt att vi är ute på gungfly.

Vårt största problem är ändå att det problem vi ska lösa är ett systemproblem. Vi är organiserade för att lösa problem styckvis och delt, vart och ett för sig. Vi är organiserade som vi tänker. Vårt tankearv är hierarkiskt, linjärt, sekvensiellt, orsak och verkan, reduktionistiskt; ett arv från upplysning och modernism. Så är också merparten av kunskapsproduktion vid univeristet organiserad, liksom departements-uppdelning i kanslihus eller avdelningar på stora företag. Var och en har sitt ”fokus”, sin specialitet, sin målsättning. Interaktivitet och samarbete försvåras. Det ”egna” betonas framför det gemensamma. Motsatta intressen blir norm. Därför organiseras världen i stort och smått utifrån intressemotsättningar, inte utifrån intressegemen-skaper.

Systemtänkande är att bygga kunskap och lösningar utifrån en acceptans av ekologins och tillvarons komplexitet och interaktivitet i mer eller mindre nära ömse-sidiga beroenden. Globaliseringen är en process som förtätar dessa ömsesidiga beroenden mellan platser, människor, funktioner runt hela planeten. Globaliseringens drivkrafter är produktivitet och tillväxt, inte politiska eller ekologiska visioner. Globalisering finns inte på något enda politiskt partis agenda eller i någon nations valrörelse. Dessa handlar om att tillgodose det egna intresset. Så och i Sverige.

Marknadsekonomin är globaliseringens drivkraft. Ständig innovation för att öka produktivitet och tillväxt: att få ut mer resultat för en allt mindre insats av resurser. Så skapas nya ekonomiska värden. Men marknadsekonomins nederlag – och de systemproblem den ställer till för oss – är att den inte förmått integrera den fulla ekologiska kostnaden i sina kalkyler och räknestycken. I styrelserummen liksom i finansministerierna tas ännu inte kostnaderna för ekologisk påverkan med i balansräkning eller nationalräkenskaper. De fulla kostnaderna för ”ekologiska tjänster” finns inte med i produktkalkylen. Sakta, sakta tvingas de på, men under motstånd och ofta betraktande som onödiga add-ons.

Den norske företagsledaren och numera vice VDn för World Resourses Institute menar att marknadsekonomis nederlag är att den inte förmår att se den ekologiska sanningen. Socialismens nederlag är att den inte ens förmådde se den ekonomiska sanninge. Ekonomin måste utgå från ekologin och från systemanalys för att minska risker för samhällen, företag och enskilda.

För det tredje: Eftersom vi inte äger en allmänt accepterad systemteori för hur ekonomi (mänsklig produktion)/energi/miljö hänger samman, existerar inte några globala institutioner som är kompetenta och betrodda att politiskt och operativt leda in samhällsutvecklingen i en globalt evolutionärt hållbar fåra. Politiken befinner sig ännu i det gamla paradigmet att vara geografiskt/kulturellt/historiskt nationsbunden.
Den ser till de sina. Den ser till sitt maktunderlag. Politikens teori och organisation är fortfarande ett barn av den tid då naturens resurser tycktes oändliga och ömsesidiga beroenden kontrollerbara. Vi för oss, ni för er. Förenta Nationerna, Internationella Valutafonden, WTOs föregångare GATT, Världsbanken, NATO, Europagemen-skapen formades efter Andra världskriget. En ny internationaliserad värld tvingade då fram nya spelregler precis som skedde genom Västfaliska freden år 1645 efter
30-åriga kriget och genom Wienkongressen efter Napoleonkrigen. Kan världen denna gång ta sig fram till en ny ordning utan förödande konflikter över allt mer begränsade resurser som – energi, vatten, mark, råvaror, mat och luft.

De nuvarande internationella institutionerna är primärt plattformar för att få egna nationella intressen tillgodosedda, alltid i motsats till andras. Dessa institutioner blir aldrig starkare än viljan/intresset hos de för dagen mest inflytelserika nationerna. Militär och finansiell makt avgör, inte systemlogik. Därför är USA starkt och FN svagt. FNs inflytande i Libanonkrisen var föga mer än att vara hyresvärd för de lokaler där förhandlarna möttes inför offentligheten. Kofi Annan sade i sitt inledningsanförande till säkerhetsrådets behandling av krisen att Rådets integritet och prestige står på spel. Och så blev det. I år har WTOs förhandlingar – Doharundan – om jordbrukshandeln brutit samman. G8-mötet i St Petersburg bröt – liksom i fjor – ihop inför ”dagens våld”. Då i London, i år i Libanon. Kyoto-protokollet förblir haltande, tandlöst så länge som USA och Kina inte deltar. I ljuset av klimatför- ändringens eskalerande dynamik och irreversibiliet, framstår protokollet ungefär lika förtroendegivande som Chamberlains uppgörelse med Hitler 1938: Peace in our time! Vi för, nu liksom då, en eftergiftspolitik om framtiden.

Samtidigt pågår en stadig eskalering av konflikter med fundamentalistiska och religiösa förtecken, framför allt i Mellanöstern men också i Asien och Afrika. De växande motsättningarna mellan muslimska rörelser och den västliga livsstilen får också eruptioner i Ryssland, Europa och USA. Traditionalism står mot modernism. Islamistisk livsstil ställs mot den västliga. USAs fiasko i Irak har destabiliserat regionen. Kriget mellan Iran/hispola och Israel/USA blev ytterligare en upptrappning av envigen om Irans kärnvapen ambitioner.

USAs och särskilt Englands ambitioner att demokratisera arabvärlden på västs villkor har hitintill visat sig en misslyckad strategi. Pakistans president Pervez Musharraf uttryckte sig såhär för en tid sedan: ”We will not equalize modernization and westernization of our country”.

Vi har bara oss själva att förhandla med. Vi kan inte förhandla med isar och smält-vatten. Vi kan inte göra uppgörelse med oceaner om vattentemperatur eller om grundvattennivåer. Vi kan inte förhandla om fördelning av torka, eller fiskars DNA.

Naturen reagerar på människans beteende. Kan vi ändra på dessa – i tid?

Den moderna människans mönster att handla är reaktivt, inte preaktivt, förutseende. Ju fler vi blir, men också desto mer vi äger, desto svårare tycks detta vara.

Det är den moderna människan som satt hela artens existens på spel genom kärnvapen och nu genom miljörubbningar. Vi har än så länge inte kollektivt varit förmögna till det förutseende som krävs för att avlägsna någondera av dessa existentiella risker.

Ingen enda äger helheten. Ingen enda har ansvaret för livet, för Gaia. Att ty sig till
en gud eller en profant ideologisk tro har för många hundratals miljoner människor bokstavligen visat sig vara livsfarligt. Gudstro och bön är ingen hållbart pålitlig försäkringslösning. James Lovelock, den lysande brittiske forskaren, presenterade 1972 sin revolutionerande teori att biosfären – det tunna membranet mellan jordens inre och den yttre rymdens döda kyla – i sig självt är ett komplext levande system. Hans senaste bok Gaia’s revansch, ger en föga hoppfull bild av människans överlevnadsmöjligheter. Vaclav Havel vädjade vid Tällberg Forum 2006 att människan måtte tygla sin maktarrogans och sin arrogans mot naturen. Han vädjar till oss att i vårt handlande visa ett ”moraliskt minimum”. Georg Henrik von Wright kom till en djupt pessimistisk slutsats i sina senare verk över det att människan sätter konkurrens före moral, materialism före gemenskap: ekonomi före ekologi skulle leda till hennes egen förintelse.

Idag sätter många sitt hopp till löften om ny teknologi. Innovation är ett av tidens mest populära politiska och marknadsekonomiska slagord. Däri ligger förväntan och löftet om tillväxt, jobb och lösningar på de problem vi möter i våra liv. Nu lovas att energin skall bli ren och förnybar, att maten skall vara rättvist producerad i gröna värdekedjor, att produktion på nanonivå skall lösa råvarubrist och att stamcellsforskning och genmanipulation skall lösa våra hälsoproblem. Men vi vet att all ny teknik är otestat, komplex och därför alltid riskfylld. Den gamla tekniken (t ex bensinmotorer, kolkraftverk eller skogsgödningsmetoder) har alltid lett till de problem som i alla tider trosvisst skall lösas av ny teknologi. Så blir det också i fortsättningen. Nya lösningar skapar också nya problem.

Ny teknik innebär definitionsmässigt att något existerande skall slås ut, destrueras. Detta är kapitalismens kärna: den kreativa destruktionen. Denna kapitalism måste ersättas av en ekonomi som i stället bygger på kreativa evolution: ekonomin underordnas ekologins och evolutionens villkor. Då kunde vi måhända återvinna en balans i ekonomi/energi/ miljöekvationen. Vägen dit går via jämlikhet och gemenskap i våra samhällen.

Men om detta handlar inte en valrörelse.

Bo Ekman

Messing with the future

Mänskligheten – denna den förment intelligentaste delen av biosfären – har varit korkad nog att ha kollektivt målat in sig i ett hörn. Den har skapat sig ett framtidsproblem av existentiell dimension.

För det första: Tillväxt/energi/miljö-ekvationen går inte längre ihop. För detta räcker inte längre energi och ekologiska tjänster till. För människan är de livsviktiga ekologiska balanserna rubbade. Evolutionen drivs in på snedspår både genom medveten genetisk manipulation och genom de DNA och artförändringar kemisk miljöpåverkan skapar (i Kina har man funnit fiskar som både är hane och hona. SARS-viruset är toppen på ett isberg, hävdar ledande kinesiska forskare). Ursprungsbefolkningarnas syn på sig själva som en del av naturen har under de senaste två årtusendena ersatts av påhittet att hon skulle vara ”skapelsens krona”. En hierarkisk grundsyn – vi/den – har lett till en exploatering av miljön utan insikt i dess långsiktiga kostnader och systemkonsekvenser för evolutionens dynamik (aldrig i någon kalkyl), Katrina, liksom den senaste orkanstyrkan 5 orkanen över södra Kina.
Jared Diamond beskriver ingående hur några sådana förlopp som slutat i enskilda kulturers kollaps. Nu är skalan en annan. Hela systemet är hotat.

Grunden till planetens problem är inte dess ”brist” på energi eller vatten. Grund-problemet är människoartens ofattbart snabba förökning under extremet kort tid – 650 procent under 200 år till 6,5 miljarder individer – samtidigt som medel-livslängden fördubblats från 27 till 54 år. Vi är fler som gör mer. Artens tillväxt har möjliggjorts av teknologiska pågående revolutioner. Världens mätbara BNP har från 1830 ökat fram 300 miljarder dollar till idag 50 triljoner.

Det finns inte en nation, en investerare eller ett företag som inte lovar tillväxt. Politisk och ekonomisk makt bygger på att infria löften om tillväxt och jobb. Nu knackar ytterligare tre miljarder människor på tillväxtdörren. Detta är denna vår tids bärande vision om ökad tillväxt, fler jobb, mer välfärd, större boendeytor, ett bilburet rörligt liv på golfbanor - hur vi lever och verkar – som är roten till att moder jord inte orkar med oss.

Precis allt vi producerar kommer ur de fyra elementen jord, vatten, eld (energi) och luft. Allt mänskligt liv kräver mat, som kräver jord, vatten, energi och luft. Människan behöver jorden, men jorden behöver inte oss.

Prognosen är att människoarten skall öka med ytterligare 2,5 miljarder individer. Samtidigt är visionen ökad levnadsstandard för alla och ytterligare förlängning av genomsnittlig livslängd. Detta innebär att politik och ekonomi/företag pressas till att leverera en tillväxt på 5-10 %. Detta innebär en fördubbling av produktionen inom 25 år till 100 millioner USD. Kina är, med tillväxt på 10-13%, just nu den mest beundrade modellen.

Vad är konsekvensen av suboptimeringen av tillväxt?

Uppvärmningen av planeten är det alla kategorier ledande problem. Vetenskaps- samhället är i stort sett ense om vad som pågår. Men politiska och ekonomiska intressen ”business as usual” eller ren ignorans skapar debatt. Sir David King, Blair-regeringens vetenskaplige rådgivare, röt till för en tid sedan om politikens struts-mentalitet. Det riktigt obekväma är att klimatförändring kommer ur människans egen aktivitet: hur vi lever, bor, arbetar, producerar och transporterar. Professor James Hansen vid NASAs Goddard Institute, varnar att mänskligheten måste drastiskt och permanent ha reducerat utsläpp av växthusgaser inom tio år för att undvika att jordens genomsnittstemperatur stiger med ytterligare tre grader till år 2100. Så skulle ske om koldioxidhalten i atomsfären skulle stiga över 550 ppm (parts per million), en fördubbling jämfört med början av 1900-talet. Vi befinner oss nu strax under 400. Om så skulle ske där 50 % av alla arter på jorden.

En indisk studie visar att landet vid en tvågradig ökning av jordens temperatur förlorar 25 % av sin matproduktion. Om det gäller för Indien så gäller det också för Pakistan och Indonesien. För Bangladesh hotar den pågående höjningen av havsnivån med 5-10 meter på 100 års sikt på grund av den allt snabbare avsmältningen av Grönlands och Arktis isar. Här är forskarna tagna på sängen av takten.

Arktis och Grönland står för merparten av världens sötvattenförråd. Av allt vatten på jorden utgör endast fyra procent av sötvatten. Vattnet i världens sjöar och vattendrag utgör 0,004 procent. Samtidigt som Himalayas glaciärer smälter som föder Asiens sju stora floder som är livsgivare åt mer än 50 procent av jordens befolkning, sjunker grundvattennivåerna i stora områden i bl a Kina, Pakistan, Indien och USA. 70 procent av vattnet går till jordbruket. Det krävs 1 000 liter vatten för ett kilo vete.

Vattenbristen är Kinas största problem. Därnäst energi, mat, råvaror av alla de slag. Vid Vattenkonferensen i Stockholm i augusti, konstaterade en 700 hövdad panel att den nivå vattenbristen skulle ha nått år 2025 redan är nådd.

Energibristen i världen pressar upp priserna, förändrar geopolitiska balanser. Energi- behoven är massiva. Kraven på omställning till förnybara energikällor blir svåra att finansiellt, politiskt och teknologiskt att mäta i tid.

Energiproblemet sammanhänger med vattenbrister som sammanhänger med befolknings- och tillväxtexplosioner. Vattnet sammanhänger med skogsbruk, avverkningar och landerrosion, som sammanhänger med översvämningar. Uppvärmningen intensifieras av väder, torka, ?? påverkar havsströmmar.

I augusti slogs delar av södra Kina och Nordkorea sänder av orkaner styrka 5.
10 miljoner människor blev hemlösa, långt från CNNs (och SVTs) bevakning. I Sverige flyttar klimatet en meter norrut per timme. Skåne får medelhavsklimat, Mälardalen Skåneklimat, sydtoppen på Kebenekaise har sjunkit ihop åtta meter. Snart är Nordtoppen högst. Några hundratusen svenskar har flyttat till Spanien för att få ett varmare klimat. De har blivit bönhörda överhövan. Sommartemperaturerna är redan 35-40 grader. Torkan är svår, liksom vattenbristen. Sahara har flyttat norrut.

För det andra: Det finns ingen helhetslösning i sikte. Eftersom vi inte till fullo förstår ekvationens komplexa sammanhang, har vi inte någon heltäckande teori för att balansera den. Vi förstår inte heller hur de ekologiska systemens interaktivitet långsiktigt påverkas av mänsklig produktion. I så fall skulle vi knappast ha satt oss i dagens prekära läge.

Problemet är att problemet är ett systemproblem. Vi har organiserat oss för att lösa problemen styckvis och delt, var för sig. Vi är organiserad som vi tänker. Vårt tankearv är hierarkiskt, linjärt, sekvensiellt, orsak och verkan, reduktionistiskt; ett arv från upplysning och modernism. Så är merparten av kunskapsproduktion vid univeristet organiserad, liksom departementsuppdelning i ett kanslihus eller avdelningar på stora företag. Var och en har sitt ”fokus”, sin målsättning. Interaktivitet och samarbete försvåras. Det ”egna” betonas framför det gemensamma. Motsatta intressen blir norm. Det är också så vi organiserar världen utifrån intressemotsätt-ningar och inte utifrån intressegemenskaper.

Systemtänkande är att bygga kunskap och lösningar utifrån en acceptans av ekologins och tillvarons komplexitet och interaktivitet i mer eller mindre nära ömse-sidiga beroenden. Globaliseringen är en process som förtätar dessa ömsesidiga beroenden mellan platser, människor, funktioner runt planeten. Dessa drivkrafter är produktivitet och tillväxt, inte politiska eller ekologiska visioner. Globallisering finns inte på något politiskt partis agenda eller i någon nations valrörelse. De handlar om det egna landets intressen. Så och i Sverige.

Marknadsekonomin är globaliseringens drivkraft. Ständig innovation för att öka produktivitet och tillväxt: att få ut mer resultat för en allt mindre insats av resurser. Så skapas nya värden. Men marknadsekonomins nederlag – och det systemproblem det ställer till för oss – är att den inte förmår integrera den fulla ekologiska kostnaden i sina kalkyler och räknestycken. I styrelserummen liksom på finansministerierna finns kostnaderna för ”ekologiska tjänsten” till dels med som en än s å länge, påtvingad add-on, lika litet, som Öysten Dahle påpekar, som marknadsekonomin tar hänsyn till den verkliga ekologiska sanningen var den socialistiska modellens nederlag att dess blindhet inför den ekonomiska sanningen. Ekonomin måste utgå från ekologin, inte tvärtom. Marknaden är inte bara människor. (Vilka är lösningarna? Många sätter sitt hopp till ny teknologi).

För det tredje: Eftersom vi inte äger en allmänt accepterad systemteori för hur ekonomi (mänsklig produktion/energi/miljö hänger samman), existerar heller inte några överstatliga institutioner som är kompetenta och betrodda att politiskt och operativt leda samhällsutvecklingen in i en evolutionärt hållbar fråga. Politiken befinner sig ännu i det gamla paradigmet att vara geografiskt/kulturellt/historiskt nationsbunden.
Den ser till de sina. Den ser till sitt maktunderlag. Politikens organisation och teori är fortfarande ett barn av den tid då naturens resurser tycktes oändliga och ömsesidiga beroenden kontrollerbara. Vi för oss, ni för er. Förenta Nationen, Institutionella Valutafonden, WTOs föregångare SATT, Världsbanken, NATO, Europagemen-skapen formades efter andra världskriget. En ny värld tvingades fram till nya spelregler precis som genom Västfaliska freden 1645 efter 30-åriga kriget och genom Wienkongressen efter Napoleonkrigen. Kan världen denna gång ta sig fram till en ny ordning utan förödande konflikter över det som nu tryter oss – energi, vatten, mark, luft?
De nuvarande internationella institutionerna är fortfarande primärt plattformar för att få egna nationella intressen tillgodosedda, därmed alltid i motsats till den andras. De blir aldrig starkare att läsa helhetsproblem än viljan/intresset hos de för dagen mest inflytelserika. Militär och finansiell makt avgör, inte systemlogik. Därför är USA starkt och FN svagt. FNs inflytande i Libanonkrisen var föga mer än att vara hyresvärd för de lokaler där förhandlarna möttes inför offentligheten. Kofi Annan sade i sitt inledningsanförande till säkerhetsrådets behandling av krisen att Rådets integritet och prestige står på spel. Och så blev det. I år har WTOs förhandlingar – Doharundan – om jordbrukshandeln brutit samman. G8-mötet i St Petersburg bröt – liksom i fjor – ihop inför ”dagens våld”. Då i London, i år i Libanon. Kyoto-protokollet förblir haltande, tandlöst så länge som USA och Kina inte deltar. I ljuset av klimatför- ändringens eskalerande dynamik och irreversibiliet, framstår protokollet ungefär lika förtroendegivande som Chamberlains uppgörelse med Hitler 1928: Peace in our time! Vi för en eftergiftspolitik om framtiden.

Vi har bara oss själva att förhandla med. Vi kan inte förhandla med isar och smält-vatten. Vi kan inte föra uppgörelse med oceaner om vattentemperatur eller om grundvattennivåer. Vi kan inte förhandla om fördelning av torka, eller fiskars DNA.

Naturen reagerar på människans beroende. Kan vi ändra på vårt – i tid?

Den moderna människans mönster att handla är reaktivt, inte preaktivt, förutseende. Ju fler vi blir, men också desto mer vi äger, desto svårare tycks detta vara.
Det är först den moderna människan som satt hela artens existens på spel genom kärnvapen och nu genom miljörubbningar. VI har inte kollektivt än så länge varit förmögna till det förutseende att avlägsna någondera.

Ingen äger helheten. Ingen har ansvaret för livet, för Gaia. James Lovelock, den brittiske forskaren, presenterade 1972 sin revolutionerande teori att biosvären – mellan det tunna membranet urberget och rymdens döda kyla – i sig är ett ytterligt komplext levande system. Hans senaste bok Gaia’s revansch, ger en föga hoppfull bild av människans möjligheter. Vadav Havel vädjar idag om att människan måste tygla sin maktarrogans och sin arrogans mot naturen. Han vädjar till oss att i vårt handlande visa ett ”moraliskt minimum”. Georg Herik von Wright kom till en djup och pessimistisk slutsats i sina senare verk att människan sätter konkurrens före moral, materialism före gemenskap. (Det är precis detta som också speglas i den svenska valrörelsen).

Idag sätter många sitt hopp till löften om ny teknologi. Innovation är tidens mest populära politiska och marknadsekonomiska slagord. Däri ligger förväntan och löftet om tillväxt, jobb, lösningar av de problem vi möte i våra liv. Nu lovas att energin skall bli ren och förnybar, att maten skall vara rättvist producerad i gröna värdekedjor, att produktion på nanonivå skall lösa råvarubrist och att stamcellsforskning och genmanipulation skall lösa våra hälsoproblem. Men vi vet att all ny teknik är oprövad. Ny teknik innebär definitionsmässigt att något existerande slås ut, destrueras. Detta är kapitalismens kärna: den kreativa destruktionen. Den måste ersättas av en ekonomi som i stället bygger på den kreativa evolutionen: ekonomi och ekologin förenas på samma villkor. Då kunde vi måhända återvinna balans i ekonomi/energi/ miljöekvationen.

Bo Ekman

Från fruktan till hopp

I Insjön finns en alldeles speciell skola. Den ser inte ut som en skola. Lärarna ser inte ut som lärare. Klassrummet ser inte ut som ett klassrum. Skolan ligger faktiskt i en brandstation, som lades ned under stort ståhej och bulleribång för några år sedan.

I den här skolan arbetar ungefär elva elever. Deras studieresultat blev inte bra i den konventionella skolan. Där trivdes de inte. Då fick någon en snilleblixt och skapade ett nytt koncept med mycket praktisk verksamhet, men också med inslag av teori.

Engagemang, insikt och viljestyrka hos några lärare och föräldrar har skapat förutsättningar för nytt hopp, minskad fruktan och utanförskap. Ingen är hopplös, alla har en framtid.

Den största arbetsuppgiften som ungdomarna har tagit på sig är att med Siljansnäs flygentreprenör Carl Rönn, bygga en kopia av ett jaktplan av 1911 års (!) modell. Inte en modell, utan ett riktigt fullskaligt flygande plan med pilot och allt. I nosen sitter två Volkswagenmotorer.

Den här skolan har nu kontakt och växande utbyte och samarbete med en skola i Kapstaden. Den skolan heter Learn to live; lära att leva. Skolan i Kapstaden är öppen för barn som fallit utanför ”systemen” och den social gemenskapen. Många som kommer till skolan är gatubarn. Från Insjön har sänts gåvor att användas i undervisning och verkstäder. Skolan får nu sin första dator.

En tredje skola i Lima, Peru, är på väg in i samarbetet. Fler kan komma. Detta samarbete är också globalisering! Barn från olika delar av världen lär av varandra för att ta sig ur isoleringens kyla och in i gemenskapens värme. Vi kallar det här projektet – initierat av Tällberg Foundation – Learn to Live to Learn – inspirerade av skolan i Kapstaden.

I södra Afrika har AIDS-epidemin hittills lämnat efter sig tolv miljoner föräldralösa barn. De kommer att bli 20 miljoner när epidemin når sin topp. Konsekvenserna för barnen, de samhällen de lever i, men också för oss själva är lika svåröverskådliga som svårförståeliga. Men vi kan ana.

Vi kan ana vad som händer med barn som inte får kärlek, sagor, stimulans, kunskap och stöd. Detta som är själva grunden för civilisation, gemenskap och kultur.

Detta händer också i liten skala i våra samhällen. Men det händer i stor skala i andra delar av världen. I globaliseringens tid famnar vårt ansvar de båda.

Bo Ekman

Nya naturstigar

Ibland kan jag tycka att turismen runt Siljan blir alltför färdigpaketerad, alltför produktutvecklad, alltför nischad, alltför målgruppsanalyserad.

Besökarna möts av och de slussas in i ett stort och rikt utbud av iordningsställda ”upplevelser”, ibland i rent av industriell skala. De hålls vid den turistiska allfarvägen från Clas Ohlson i söder till Orsa Grönklitt i norr. Stråken.

Det är ett grundläggande mänskligt behov att samlas och göra saker tillsammans: att skida Vasaloppet tillsammans med 15.000 andra, att se Majstången resas tillsammans med 20.000 andra i Sammilsdal, att se Robert Wells tillsammans med 50.000 andra, att se hockey i fullsatta arenor, att göra cruising i Rättvik tillsammans med 4-5.000 andra V8-or, att åka go-kart på Sommarland med 1.000 andra barn.

Men den stora kollektiva, gemensamma upplevelsen måste paras med den unika och individuella. Att själv upptäcka och skapa – utan att ”verktygen” är tillrättalagda – sätter djupare spår. Stannar längre i sinne och minne.

Riksväg 70 mellan Leksand och Rättvik är i denna tid en kompakt orm av bilar. Om jag bryter av, in på en byväg mot Vargnäs, Bergsäng eller Plintsberg glesnar trafiken. Om jag sen ställer bilen och tar vandringsleden upp på Knytberget och sen bort mot Bastberg blir jag alldeles ensam med hallon, blåbärsris och utsikter över berg och Siljan. Var tog alla de människor vägen som for hit till Siljansbygden för att uppleva dess natur och skönhet?

När vi arrangerar Tällberg Forum, som också är ett stort evenemang mot 430 deltagare, har vi funnit att just naturstigar i spännande terräng och övernattningar under bar himmel på Vaverön eller på Skinnaråsen blir de upplevelser av Siljanstrakten som blir starkast, sätter sig djupast.

Vår unika allemansrätt gör vår natur tillgänglig för alla och en var; en nedärvd demokratisk rättighet.

Det är förvisso viktigt att nya turistmål och produkter utvecklas. Besöksnäringen ger tillväxt och jobb. Turistjobben går inte att flytta till Kina. Men besöksnäringen får inte bara utvecklas mot de storskaliga och hårt stylade/standardiserade upplevelserna. Den måste också lägga tillrätta förutsättningarna för besökarna att söka den alldeles egna, unika erfarenheten av vad den fantastiska Siljansbygden kan ge.

Bo Ekman

Jag- En hemlös liberal

För ungefär ett år sedan skrev jag ett personligt brev till Lars Leijonborg om folkpartiets politiska väg. Jag framförde uppfattningen att hans och partiets kamp för liberala värderingar tunnats ut betydligt. Jag menade att partiet övergivit sin idéburna liberalism och gjort mig till en ”hemlös liberal”.

Det kom aldrig något svar från Leijonborg. Men så är jag varken politiker, parti-medlem eller journalist.

Folkpartiet har bytt fot från socialliberalism och försvarare av individens integritet, friheter och rättigheter till disciplin, ordning, buggning, prövning av medborgare och angiveri i skolan. I frontlinjen står inte visionen om ett humanistiskt och ekologiskt samhälle. Folkpartiet har smugit in stråk av främlingsfientlighet och kulturchauvinism i demokratins Sverige. En mycket oroande utveckling, som kan få långtgående konsekvenser om dessa strömningar vinner gehör.

Partisekreteraren Johan Jakobsson har stått för denna förändring av folkpartiets tradition och liberala, frisinnade varumärke. Jens Runnberg hade häromdagen en skarpsinnig analys om detta på Falukurirens kultursidor. Han skrev: ”Före Leijonborg var fp ett liberalt parti som slogs för kulturöverskridande fri- och rättigheter. Då var idealen mångkulturella. Nu driver partiet integration som profilfråga. Och därför talar man numera om att ”våga säga” att människor med hemvist i andra kulturer minsann ska förses med nycklar, litteraturkanon, till majoritetskulturen”.

Med Jakobssons lögner och fall faller också partiledningen. Kvar står, än så länge, en svag Leijonborg som åtog sig att gå i spetsen för politikförändringen, pådriven av Jan Björklund och Mauricio Rojas. Folkpartiet har nu blivit tvärsäkerhetens och nitälskarens parti, inte ifrågasättarens och det öppna samtalets parti.

Ändå kan det hända att partiet får ett nettotillflöde i valet: de istadiga liberalerna försvinner ut och de missnöjda främlingsfientliga kommer in. Hur kommer det att påverka liberalismens framtid i Sverige? Jag är oroad.

Alla politikskiften – från en värderingsgrund till en annan – är vanskliga. För att det skall bli hållbart måste, för att citera socialdemokraterna, alla vara med. De måste vara med av fri vilja och egen övertygelse. En ny politisk grund byggs inte av partistrateger på toppen eller av alla dessa kommunikationskonsulter. Vilka har varit engagerade av Folkpartiets partistrateger? Det vore förresten förtjänstfullt om sådana, när de intervjuas i TV-soffan, först finge redogöra för vilka herrar de tjänar.

Politikens autenticitet och gedigna förankring blir offret när partier beslutar sig för snabba ansiktslyftningar och modellbyten. Ett annat borgerligt parti, som också i denna mening kan vara ute på gungflyn, är ”de nya” moderaterna. Partiets långt gångna anpasslighet till motståndarsidans utspel och kortsiktiga strategier känns mer som produkter av en manövrerande, tätt sammanhållen partitopp än genuina, internt prövande demokratiska processer. Reinfeldt kan mycket väl få ett internt trovärdighetsproblem på halsen, vare sig han vinner eller förlorar valet.

Politik måste bygga på värderingar och principer. För att tro på en politik, måste väljare känna igen sig i ett partis grundläggande värderingar och i det nödvändiga kompromissandet för att vinna terräng. I politiken får man ju aldrig precis som man vill. Det är den principfasta pragmatikern som vinner i längden, vare sig i medgång eller motgång.

För snart tjugofem år sedan utlöste Ola Ullstens fall en djup ideologisk och ledningskris i Folkpartiet. En haverikommission tillsattes. Ett nytt partiprogram såg dagens ljus. En ny partiledare trädde till. Valet 1986 bjöd på Westerbergeffekten. Nu är partiet i det svarta hålet igen.

De händelser som nu utspelas och den inre partikultur som öppnas för oss utanförstående väcker den största oro. Detta är en tragedi för Lars Leijonborg, tung att bära i detta valets slutskede. Men denna kris skulle kunna bli avstampet för att återupprätta den kämpande liberalism som behövs i en nutid där storebror, mer än någonsin tidigare, låter sina övervakningssystem svepa över oss.

Bo Ekman

för SvD

Här i dalarna

Under en kväll, i ett benådat ögonblick förenades tretusen människor – deltagande i Tällberg Forum från 65 länder och några tusen från runt Siljan – i en upplevelse av gemenskap i att vara människa i en hotad natur.

Inte någon som var där på Tällbergsstranden kommer att glömma de starka och djupa sinnesintrycken denna kväll. Den var formad som en ceremoni och tacksägelse till Moder Jord och de fyra elementen: marken, luften, vattnet och elden (energin). Utan dessa, alla ändliga tillgångar kan intet produceras. De är alla samhällens grundval. De är förutsättningarna för all ekonomi, arbete och välfärd. Ur intet kommer intet.

Detta var huvudskapet i Oren Lyons tacksägelse, framförd i full ornat. Han är överhuvud för Onandaganationen – indianstamma i nordöstra Amerika. Där fanns också samer från Sverige. De har, sade de, det gemensamt med alla ursprungsbefolkningar erfarenheter av den vite mannen och den moderna, västliga civilisationen som ”exploatör och tagare”.

Siljan låg stilla. Kvällssolen bröt genom molnstrecken vid horisonten. Tjugotvå kyrkbåtar rodde an från Laknäs. Skyldrade årorna. Tjugofem kom och horn och näverlurar ljöd över vattnet. 100 spelmän och trummor på stranden svarade. Pilbågsskyttar tände en kase på en pron ute på vattnet. Stranden kantades av eldar. Genom ett dimmoln kom vikingaskeppet Bjork från Sollerön. Agneta Stolpes kulning hördes vida över vattnet när hon förde i land budkavlen, som nu sprids över jorden. Kaveln går som i gamla tider när fara är på färde.

Sedan drogs kyrkbåtarna upp på Tällbergsstranden. Det dräktklädda folket intog scenen och en bild togs som skall minnas om denna kvällens magi.

Få var de som inte rördes i sin själ av naturens överväldigande storlek, historiens djup och människans förmåga till visdom. Denna kraft måste vi mobilisera för kampen att skapa en uthållig balans mellan tillväxt, energiproduktion och miljö för generationer framöver.

Om detta lyckas beror inte bara på alla er som var med på Tällbergsstranden den 28 juni. Det beror på alla er som läser den här texten och all de ni kan inspirera.

Forskarnas och deltagarnas vittnesbörd från runt jorden vid Tällberg Forum redovisar en entydig slutsats. Klimatförändringen har tagit fart. Det är allvar nu. Men vi kan fortfarande mildra, om än ej helt hejda effekterna. Men det krävs handling NU.

Det var med den insikten man for hem från Tällberg Forum.

Här i Dalarna har vi en av världens bästa samhällen. Vi hade starka budskap och bidrag att ge. Men vår framtid beror av andras handlande och vårt ledarskap.

Svensk politik måste ut ur Almedalen och in i den globala verkligheten.

Bo Ekman

Det nära och kära, här och nu

Det är ett bekymmersamt men ovedersägligt faktum att våra valrörelser handlar om frågor av tämligen omedelbar och påtaglig betydelse för medborgarnas liv och arbete – inte de långsiktiga. Valrörelser begränsas också främst till att handla om frågor som kan avgöras i riksdag, i Rosenbad eller i kommunalhus. Det nära och kära, här och nu.

Men villkoren för oss medborgare i Sverige påverkas och bestäms i växande grad av de vidare sammanhang i vilka Sverige – liksom andra nationer – utgör en mindre del. Vi är en liten spelare.

Globaliseringen ökar snabbt detta vårt ömsesidiga beroende av vad andra gör och hittar på – men också vice versa. Sveriges ekonomi och handel är beroende av världsekonomi och världshandel. Doha-rundans sammanbrott är ett bakslag för frihandelns framtid, framför allt på jordbrukets område. Mellanösternkriget destabiliserar oljeförsörjning och driver nu oljepriserna mot USD 100 per fat. USAs katastrofala misslyckanden i Irak och Afghanistan har i grunden skadat tilltron till att västliga demokratiska modeller skulle stabilisera snarare än att – som nu - radikalisera den muslimska världen.

Samtidigt skiftar alltmer det ekonomiska initiativet över mot Kina och Indien, som ”runner-ups”. De står för 35 procent av jordens befolkning. Inom överskådlig tid kommer Kina ikapp den amerikanska ekonomin. Dess efterfrågan på mat, råvaror och energi håller priser och högkonjunktur igång. Den asiatiska tillväxten pressar de egna men också världens energi- och vattentillgångar.
Det är bara de okunniga eller de av kortsiktiga ekonomiska och politiska intressen förblindade som idag förnekar den pågående globala klimatförändringen. Den är ett barn av världens ekonomiska tillväxt och teknologiska struktur. Våra bilar och husuppvärmning är bland de ymnigare källorna av växthusgaser.

Sommaren 2006 kommer återigen att på många håll i världen bli den varmaste som uppmätts. Europa och USA är hårt drabbade. Elnäten förmår inte möta behoven av kraft för luftkonditionering. Det är inte bara i Gaza, Libanon och Irak som elförsörjningen till stora delar är utslagen. Också London, New York och San Fransisco har drabbats av ”black-outs” – svikt i elförsörjningen.

Den globala uppvärmningen hänger samman med våra livsstilar, teknologian-vändning, tillväxtambitioner, energiförsörjning, odlingsmetoder, produktions- och transportmetoder. Vi har lokalt låtit samhällena växa fram till en sammansatt global helhet: ett sammanhängande, sinsemellan beroende system av mänsklig aktivitet.
Detta låter sig inte förändras i en handvändning.

Klimatfrågan blir den alla kategorier viktigaste politiska frågan i vår livstid. Det är om denna, och med de därmed sammanhängande miljö-, sociala- och ekonomiska frågor som valrörelsen borde handla om för att bereda den politik som kan påverka i globala sammanhang i FN, WTO, EU, G8, Kyotoprocessen.

Det nära och kära – i Orsa, Leksand eller Söderbärke – påverkar vi bara till en del i kommunalhus och via dalabänken på Helgeandsholmen. Vi väljare måste nå långt längre ut i beslutsprocesserna med våra värderingar och kunskap.

I Dalarna har vi visat att vi kunnat bygga ett förhållandevis hållbart och anständigt samhälle. Vi har kunskap och erfarenheter att dela med oss för den stora omställning som förestår.

Professor James Hansen, The Goodard Institute vid NASA, gav oss vid Tällberg Forum en tidsfrist på tio år inom vilken vi måste gå till kraftfull handlingför att ha möjlighet att undvika att jordens medeltemperatur skulle öka med närmast katastrofala 2-3 grader.

Därför vill jag fråga de dalapolitiker som står som första namn på sina partiers listor:

1) Vad är Din personliga bedömning av klimatfrågans vikt och allvar?
2) Vad är Dina förslag till praktisk politik och åtgärder?

Bo Ekman

Bibeltroende mot kunskapssamhället

Den djupa konflikten i det amerikanska samhället över föreställningen om jordens och människans tillblivelse är väl känd. Stadigt har i USA över 50 % sagt sig tro på bibelns berättelse om att Gud skapade världen under sju, nog så arbetsamma, dagar. Darwins teori om evolutionen förnekas. Evolutionsteorin är idag välutvecklad och stadigt förankrad i vetenskapssamhället. Den är väl bevisad och ger en myckenhet av viktig och nödvändig kunskap om människans utveckling och om människans plats i det ekologiska systemet.

Bibelns skapelseberättelse och evolutionskunskapen står emot varandra. Skapelseberättelsen lär ut att människan är Guds avbild och därtill skulle vara en skapelsens krona. Evolutionsteorin däremot, lär oss att människan, som arten idag fungerar är ett resultat av sex- sju miljoner års utveckling från apa via homonoider till människa – homo sapiens. Som denna art har vi funnits i ca 130 000 år. Människan är en ung art, sett i evolutionens episka tidsrymder.

Men religionen predikar alltså annorlunda. Bibeltroende står mot kunskapssamhälle och modernitet. Mysticism mot rationalitet. Detta har lett till svåra konflikter både inom skolväsende och rättsväsende i USA. Men också som vi vet på många andra platser runt vår jord.

Vad vi inte visste var att också här i Sverige inte mindre än dryga 30 % av befolkningen tyr sig till Bibelns skapelseberättelse snarare än evolutionsteorin. Det visade en SIFO-undersökning i veckan. Detta är chockerande siffror. Det innebär att människor uppfostras och utbildas utifrån helt skilda föreställningsramar och utgångspunkter i vårt samhälle. Det är i ljuset av detta som man också måste se Mette Fjelkners angrepp på kyrkliga friskolor för någon vecka sedan. Fjelkner är förbundsordförande i Lärarnas Riksförbund.

Alla människor på jorden levde en gång i symbios med sin omgivande natur. Vi levde i små flockar som samlare och jägare. Några få spillror av dessa folk har överlevt in i våra dagar, bl a sanfolket i Kalahariöknen. Vid den tid de första människorna utvandrade från Afrika beräknas vi ha varit ca 8 miljoner individer. För 10 -12 tusen år sedan byggde människan de första byarna och städerna och började därmed fjärma sig från sitt totala beroende av den natur vi lever i.

Vid Jesu födelse uppgick mänskligheten till ca 200 miljoner individer. Den kristna religionen, islam och judendomen har alltså bara mellan 3 – 4000 och 1 300 år på nacken. Vi är nu 6,5 miljarder människor på jorden. Dessa skapelsens kronor är på god väg att bryta ner de ekologiska förutsättningarna för sin egen överlevnad. Föreställningen om att vi, människorna, skulle vara särskilt utvalda och stå över allt annat levande, har lagt grunden för föreställningen att resten av naturen skulle stå till vårt förfogande. Att den vore en Guds gåva till människan. Människans historia över de senaste tusen åren är en historia om erövring och exploatering, mycket ofta i en Guds namn.

Alltfler inser att vi måste se människan som den del hon är i ett större ekologiskt system. Hennes intelligens ger henne ett särskilt ansvar.
En rationell och kunskapsbaserad miljö- och klimatpolitik kan inte utvecklas och genomföras på skapelseberättelsens grund. Detta visas också i den amerikanska oförmågan att forma en sådan. Bush maktbas vilar ju tungt på de religiöst fundamentalistiska grupperna.

Bokstavstroende är ingen god kunskapsgrund för att lösa vår tids allt mer komplexa systemfrågor. Einstein sade en gång: Gör saker och ting så enkla som möjligt, men förenkla inte.

Insikt och kunskap behöver inte stå i motsats till humanistiska värderingar som också kan vila på en religiös och andlig övertygelse.

Bo Ekman

Utnämningsmakten och länet

När ny landshövding skulle utses i Dalarna för sex år sedan, fick den så ofta förkättrade utnämningsmakten en snilleblixt: Ingrid Dahlberg. Hon hade tidigare ingen politisk erfarenhet, ingen myndighetserfarenhet. Ingrid Dahlberg kom från kultursektorn, filmare, chef för TV-teatern, chef för Dramaten. Tränad i tuff konfliktlösning bland kreativa och understundom narcissistiska människor.

Ingrid har varit en strålande landshövding, som givit ämbetet en ny ställning, respekt och innehåll. Hon är en samlande gestalt och gjort människor medvetna om att det är viktigt att få en levande människa på denna plats.

Hon har genom sin förmåga att gå in i konflikter förbättrat samarbete och lagt grund för goda kompromisser och beslutsprocesser.

Många har övertalningsförsöken varit för att få Ingrid att stanna i tre år till. Men hon går nu vidare till nya uppgifter om några månader.

Ingrid Dahlbergs tid som landshövding i ett litet och tämligen glesbefolkat län som Dalarna, bör specialstuderas av den s k Ansvarskommittén, som nu arbetar på förslag om en ny länsorganisation för Sverige.

Länsstyrelsen är en myndighet som har att på många områden, inte minst miljön, övervaka lagstiftningens tillämpningar. Länsstyrelserna har också delansvar i det regionala utvecklingsarbetet. Länsstyrelser skall leverera en god och oväldig byråkrati. Men Dahlbergs gärning har visat att därtill kan också fogas ett oväldigt och från intressegrupperingar fristående ledarskap. Det är genom detta som länsarbetet utvecklats och vuxit. Den sedvanliga kohandeln har fått mindre utrymme.

Utnämningsmakten har alltså en ny situation att utgå ifrån och som den själv varit med att förtjänstfullt skapa.

Någon ny Ingrid Dahlberg finns ju inte. Men det finns många andra – både yngre och mer erfarna kvinnor att välja mellan. En är kommunalråd i Orsa.

Vi väntar med spänning på utnämningsmaktens nästa snilleblixt.

Bo Ekman

Klimatfrågan oroar folket

Det finns en överraskande solid grund i den svenska opinionen för en målmedveten klimatpolitik. Det visar en undersökning som Tällberg Foundation låtit Sifo genomföra (12-15 juni, 1 000 telefonintervjuer) inför Tällberg Forum. Klimatförändringen blir där en av de stora frågorna.

Undersökningen visar en sensationellt hög medvetenhet bland allmänheten. 99 % säger sig ha kännedom om växthuseffekten. 86 % anser att vad människan gör är huvudorsaken. Bara 2 % tror motsatsen. Blott 2 % tror att klimatförändringens effekter blir försumbara. 80 % har uppfattningen att de blir allvarliga. 64 % tror att de blir påverkade där de bor. 89 % är övertygande att medeltemperaturen kommer att öka. Bara 1 % (!) tror att den förblir oförändrad. Hela 71 % tror att jordens medeltemperatur ökar med mer än 2 grader de kommande 100 åren. Hela 43 % tror att den ökar med 3-4 grader eller mer. Om detta inträffar bedöms bli effekterna katastrofala för människan.

Det skall tilläggas att 23 % anser att naturen är skapad av Gud och av dessa anser 39 % att det är fel av människan att påverka det Gud har skapat.

Mot denna överraskande höga medvetenhet, kunskap och tydliga oro, står en uttalad känsla att inte själv kunna påverka. Bara 6 % säger att de i mycket hög grad kan påverka och 26 % i hög grad. 64 % svarar i liten grad eller inte alls. Men faktum är att minst 50 % av alla utsläpp kommer just från hushållen. Enskilda kan göra mycket för att minska utsläppen.

Undersökningen visar upp ett klassiskt politiskt vakuum. Allmänheten går före ett – i stora delar – släpande etablissemang av beslutsfattare.

Mitt i skärningspunkten mellan insikt och vilja till handling växer kraven på politiska initiativ. Klimatfrågan är ytterst en fråga för politiken, men också för företagsamheten. och konsumenter. Många företag avvaktar. Men några få sticker ut som innovativa företag inom förnybar energi och effektivare energianvändning. BP, Wal-Mart och Vattenfall har tagit kraftfulla initiativ.

Men i svensk valrörelse är frågan iskall.

Sverige har, med en befolkning motsvarande en tiondel av en procent av jordens befolkning, efter 35 år av energikris ännu inte någon samlande energipolitik.
Undersökningen visar att förutsättningarna är goda för en sådan på klimatområdet. Klimat och energi hänger samman. Frågorna borde inte göras blockskiljande.

Steget från att vi i Sverige skall komma överens om en politik för att åtminstone mildra klimatförändringens förlopp – och skapa balans i tillväxt/energi/miljö-ekvationen - till att världen på rationella grunder och med förutseende skulle komma överens, syns idag utom räckhåll. Kyoto-protokollet i all ära, men det räcker inte långt. Vad som krävs är långt större utsläppsminskningar. Kyoto förefaller mig riskera blir lika verkningsfullt som en gång det papper Chamberlain viftade med i München.

”Politikerna har stoppat huvudet i sanden”, säger Tony Blairs vetenskaplige rådgivare, Sir David King. Han hävdar att den globala genomsnittstemperaturen kommer att stiga med minst tre grader detta århundrade.

Professor James Hansen vid The Goddard Institute, NASA utsågs nyligen av Time Magazine till en av världens 100 mest inflytelserika personer för sina analyser av klimatförändringens förlopp. Han dömer inte ut våra möjligheter att reversera klimatförloppen. Men signalerar att omedelbar handling är nödvändig. Hansen är också en av de främsta rådgivarna till Al Gore, som nyss haft premiär på sin omskakande film i klimatfrågan ”En obehaglig sanning”. Hansen är varken uppskattad eller uppmuntrad av Bushadministrationen. Klimatförändring och ekologisk kris ingår ännu inte i USA-administrationens världsbild.

Hansen kommer till Tällberg Forum, som samlar 450 ledare från 65 länder för att söka svar på frågan om hur vis skall kunna skapa balans i ekvationen tillväxt/energi/miljö i en globaliserad och ömsesidigt beroende värld.

På frågan i undersökningen ”Hur tycker Du att vi på det hela taget hanterar naturen på jorden?”, svarar blott 1 % mycket bra, medan 71 % svarar ganska eller mycket dåligt. Påfallande få har överlag valt svarsalternativet tveksam/vet ej på undersökningens frågor.

Kvinnor är genomgående mer medvetna om risker och utveckling än män. Det är symptomatiskt att bland svenska toppolitiker är det kvinnor som hörsammat inbjudan att komma till Tällberg, Carin Jämtin, Lena Sommestad, Maud Olofsson och Maria Wetterstrand.

Miljöfrågan berör. Den är både existentiell och konkret.

Bo Ekman

Klimatet styrs inte av ideologier

Klimatfrågan är svår att famna. Klimatet är ett system, sammansatt av en rad olika delsystem i ständig inbördes interaktion. Klimatsystemet är i sin tur i ständig interaktion med markens växtlighet och topografi, med isar, oceaner, havsströmmar och de förändringar dessa undergår. Solaktivitet och jordaxelns lutning påverkar.

Vetenskapen har varit sen på klimatfrågan. Forskarna har främst sysselsatt sig inom sina egna discipliner – oceanografi, glaciologi, limnologi, meteorologi, geologi, biologi, atmosfärforskning för att nämna några. Det är först under de senaste 30-40 åren som utvecklingen av mer komplexa klimatmodeller skjutit fart. Vetenskapen är långt ifrån färdig, men förser oss nu ständigt med nya rön som pekar i en enda riktning: Jordens atmosfär blir snabbt varmare.

För att citera en av de mest respekterade forskarna, Jim Hansen, vid NASA: ”Några få interglaciära perioder har varit varmare än dagens, med nästan 1 grad. Det spannet sätter nivån för den uppvärmning som skulle tillåta oss att behålla en planet som liknar den på vilken människan utvecklades. Global uppvärmning med 2-3 °C skulle skapa en annan planet, utan havsis i Arktis, katastrofal havsnivåhöjning och supertorka i västra USA, södra Europa, Mellanöstern och Afrika”. Hansen förenklar inte. Han står inte på någons sida i sin forskning. Han representerar inget nationellt intresse, ingen politik. För honom spelar det ingen roll om forskningen har sitt ursprung i Dalarna, Peking, Sidney, Jerusalem eller Arktis.

För egen del vill jag gärna erkänna att klimatfrågan varit en av de allra svåraste att ge sig i kast med. Det har, åtminstone för mig, tagit lång tid att även få lekmannamässig förståelse. Frågan är inte lättillgänglig.

Karin Rosenkranz-Bergdahl har i några krönikor hävdat att människans påverkan är försumbar. Hon citerar en geolog som hävdar att enbart vulkanen Etna gett ifrån sig
200 miljarder ton koldioxid under de senaste 400 åren. Siffran förefaller något märklig. Vicky Hards vid British Geological Society skriver att Etna spyr ut 13 ± 3 megaton per år. I tillägg kan vulkanen genom sidokanaler avge mellan 1 till 13 megaton/år. Räknat över 400 år kan detta uppgå till maximalt 5-6 % av den siffra Karin Rosenkranz-Bergdahl anger. Gavin Schmidt vid NASA, skriver på RealClimate.org – en debattplats för ledande klimatforskare – att vulkaners bidrag till CO2 i atmosfären ”är fullständigt negligerbart, + 0,15 gigaton/år, jämfört med utsläpp relaterade till mänsklig aktivitet, 7 gigaton/år”. I geologisk tid har omfattande vulkanisk aktivitet understundom haft avgörande och bestående påverkan på planetens klimat.

Det svåraste i debatten synes vara att klimatfrågan inte går att foga in i våra vanliga begrepp och kategorier för att ta oss an mellanmänskliga problem. Klimatet låter sig inte styras av politisk ideologi, ekonomisk doktrin eller religiösa föreställningar. Klimatet är en del av biosfären. Klimatet ändrar, anpassar sig till de ständigt förändrade förutsättningarna i samspelet mellan atmosfär, fotosyntes, jord, vatten och energi. Ingen politiker, företagsledare, ayatolla eller påve kan ”besluta” över klimatets beteende. Människor kan inte förhandla eller göra avtal med naturen.


Men ändå tenderar klimatfrågan att göras till en höger/vänsterfråga! Marknadsliberaler bekämpar tanken att människan har något med klimatförändringarna att skaffa. Detta skulle ju kunna leda till inskränkningar av marknadens frihet! Miljövänstern ser sin chans att ånyo vinna terräng för socialistiskt samhällsstyre! Gamla kategorier i en helt ny situation där föremålet självt - naturen - ändå måste betraktas som ideologisk oskuld.

Min uppfattning är att klimatförändringens intensifiering i nutid har sina grundorsaker i befolkningsexplosionen med 650 % sedan år 1800. Sedan 1940 har vi förökat oss med nära fyra miljarder! Det tog fyra miljoner år att bli de första tre! Människans ekonomiska aktivitet sedan år 1800 har vuxit med 6500 %. År 2000 var världens samlade BNP lika stor som hela 1800-talets! All ekonomisk aktivitet kräver energi. Nästan all produktion kräver insatser av naturresurser. Dessa är bevisligen ändliga.

Låt tvärsäkerheten flyga ut ur debatten. Tag istället in tvivlet och osäkerheten. Kunskapssökandet är själva grundförutsättningarna för lärande. Låt försiktighetsprincipen gälla: Även om inget är slutligt bevisat så är klokt att lyssna på naturen och de som är bättre än en själv att läsa dess signaler.

Bo Ekman

Kina visar stor politisk insikt

Den akut viktigaste frågan både för oss alla och envar är hur vi skall kunna förena stabilt klimat, trygg livsmiljö med bibehållen ekonomisk tillväxt och välfärd. Viktiga ekologiska balanser är destabiliserade genom de senaste 150 årens eskalerande mänskliga ekonomiska aktivitet. Den engelske toppekonomen Sir Nicholas Stern har på uppdrag av den engelska regeringen gjort en detaljerad genomgång av de ekonomiska konsekvenserna av den pågående uppvärmningen av jorden
(se www.sternreview.org.uk). Slutsatsen är glasklar: vi går in i en global depression om vi inte handlar snabbt och drastiskt. Vi är piskade att minska utsläppen av växthusgaser, spara energi, utveckla förnybara energikällor. I Sverige ligger vi hyggligt framme men vi är i högsta grad beroende av andra länder, främst USA och Kina.

Kinas officiella tillväxt är 9,5 %. Den verkliga ligger på 11-13 %. Ingen vet riktigt, men det ledande kinesiska forskare och politiker i centralregeringen vet är att mirakeltillväxten inte är hållbar.

President Hu Jintao och delar av regeringen försöker dämpa tillväxten, men provinsregeringar saboterar direktiven. Därför fängslades för en tid sedan Shanghais mäktige borgmästare. Fler arresteringar är att vänta. Korruptionen är länkad till investeringar, kontrakt och tillståndsgivning. Lägre tillväxt betyder mindre pengar i politikernas och administratörernas plånböcker.

Kinas miljö och ekologiska system befinner sig till dels i bedrövligt skick. I storstäderna är sikten ett par hundra meter. Trafiken i Beijing är outhärdlig, luftföroreningarna giftiga. Kina lider stor brist på vatten. På många håll är bristen akut, som i somras i Sezuan. Vattnet tog slut under en hetta och torka som inte finns i mannaminne. I regioner i norr har 80 % (!) av grundvattnet försvunnit. Vissa floder når inte längre havet. Skogsskövlingen får jordar att erodera. Ökenutbredningen är snabb. Bara sedan maj i år har 32 miljoner hektar (två tredjedelar av Sveriges yta!) odlingsbar mark ödelagts av två väldiga orkaner. Mellan 5-10 miljoner människor har fått tillvaron sönderslagen.

Kina ser just nu om sitt hus. Man säkrar tillgång till olja, gas, mat, mineraler, gummi över hela världen. Man har gott om pengar, arbetskraft och köpkraft. Men man har ont om de ekologins tjänster som krävs för all slags produktion - vatten, mark, luft och energi. Som vi alla vet går det inte att producera någonting ur ingenting.

När jag träffar toppstudenterna på Beijinguniversitetet (# 1 i Asien) får jag fullkomligt klart för mig att de vet och förstår vad som händer. De bär alla med mig sina berättelser från sina hemorter. De har både vetskapen och vetenskapen. Nu tänker de sig ett annat Kina, byggt på ekologiska villkor. Därför sitter de av en lång fredagskväll i samtal om klimatfrågan och globalisering. Det händer inte ofta vid svenska högskolor.

Jag besökte Kina för några veckor sedan på inbjudan av olika myndigheter därför att man vill att Tällberg Foundation skall organisera ett Forum i Kina i anslutning till olympiaden år 2008, om strategier för att bekämpa den globala uppvärmningen. Man gillar vår form för att bygga kunskap och utveckla idéer. Det återstår att se om det praktiskt går att ordna. Om så, stärks banden ytterligare mellan våra bygder och det största landet på jorden. Mig synes att det idag är just Kina och England som har den tydligaste politiska insikten i den globala uppvärmningens obehagliga konsekvenser.

Bo Ekman