Posts
Jag tror Mats Qviberg (SvD 10/3) om att ha en stark etisk grundregel: att vara sann, till och med ambitionen att sitta inne med den rätta sanningen. Kanske därav den föraktfulla och elitistiska tonen gentemot de som han polemiserar: ”etikpratarna.”
Etik kommer till uttryck genom de värderingar och principer en människa, ett företag eller ett samhälle bekänner sig till, säger sig ”stå för”. En människas moral kommer till uttryck i den mån hon står för sin etik också i sitt handlandet. Säga en sak och göra en annan är i värsta fall dubbel moral. En människas moral definierar hennes identitet: vad hon i praktiken står för. Därmed också sagt att allt handlande har en moralisk dimension.
Jag har aldrig trott på att program som ”corporate responsibility”, som de hette i början av 1970-talet, eller ”corporate social responsibility (CSR)”, som de heter nu förtiden i sig själva skulle vara lösningen på företagens moralitet. De kan ofta fungera som etiska dimridåer som döljer omoraliskt handlande. Moralen måste finnas i det operativa arbetet, inte satt på stab eller ”outsourcat” till kommunikationskonsulter. Men, och är det viktiga, den måste finnas där. Och det är just detta som Qviberg i grunden tycks ogilla
Men icke förty har arbetet med CSR bidragit med förbättringar inom en rad områden: som barnarbete, arbetsförhållanden, miljö, affärsmetoder och korruption, jämställdhet, mänskliga rättigheter, ja, till och med – på sina håll - belöningssystem. Men mycket, mycket återstår att göra.
Varför har företagens och ägarnas etik och moral blivit allt viktigare för allmänhet, småsparare och konsumenter? Svaret är enkelt. Företagen och kapitalet får allt mer makt i en globaliserad värld, dit nationalstatens lagar och värdesystem inte längre når ut. Men med mer makt följer alltid mer ansvar.
Förtroende är grundbulten för effektiv maktutövning. Om kapitalmarknad, riskkapitalister, företagsledare och deras företag inte är förankrade i det ständigt föränderliga allmänna rättsmedvetandet då krymper företagens manövreringsutrymme.
Problemet med Qvibergs anekdot om Henry Ford och Hitler är att den är långt mer komplicerad än återberättad. Henry Ford var inte en tillskyndare av nazism, som Qviberg hävdar. Ford tilldelades på sin födelsedag 1938 en medalj av Hitler. Men Ford var dessvärre komplett ignorant om judarnas situation (så som många företagsledare är i viktiga samhällsfrågor). Och medaljen kom att skapade stora problem för honom.
Upton Sinclair berättade i sin bok Flivver King om en ”naiv Ford som lätt lät sig påverkas av extremistgrupper”. Han var som Sinclair uttrycker det ”en superingenjör med ett psyke som en envis bondlurk”. Ford hade ingen egen etisk kompass.
I december 1938 sammanträffade Ford med Rabbi Leo Franklin. Efter mötet gick Ford ut med ett uttalande där han kraftfullt stödde en ökad judisk invandring till USA (precis tvärtemot vad som hände i Sverige!). Han förklarade också att han ansåg, (tämligen naivt!), att tyska folket inte sympatiserade med krigshetsarnas anti-judiska politik. 1939 fick Ford Motor Company underhandsbesked att Hitler förväntade sig en gåva från Henry Ford på sin födelsedag. Det fick han inte. Däremot gav tyska Ford Hitler 50 000 riksmark för att rädda ansiktet. Henry Ford tvingades lära sig mer om världens etiska och politiska realiter – och att korrigera sig.
Men Ford Motor Company har engagerat sig i kampen mot antisemitismen. När Spielbergs ”Schindlers List” hade premiär på TV i USA sponsrades hela sändningen av Ford utan reklamavbrott. Henry Ford II, en samhällsutvecklande filantrop, var fallet långt från farfaderns naivitet. Han lade grunden för Fords konstruktiva roll i samhället bl.a. genom Ford Foundation. Nu senast genom stora insatser i samband med Katrina. Företagens insatser var där många gånger snabbare och effektivare än samhällets.
Att Ford – liksom GM – nu håller på att stå på näsan har inte med samhällsengagemang att göra utan med dåligt affärsmannaskap, eftersatt produktutveckling.
Men den kanske allvarligaste förenklingen som Qviberg gör är att han menar att etik/moralfrågorna vore ett antimarknadsekonomiskt vänsterprojekt. Kapitalismen är egentligen ingen ideologi utan en metod för styrning av kapital dit avkastning förväntas bli bättre än där det just nu arbetar. Olika ideologier/värdesystem kommer till uttryck i de affärsmodeller som tillämpar kapitalistisk (till skillnad från planekonomisk) metod. Företag och marknad är samhällets medel för att skapa ekonomiska värden. Denna process måste ske på hela samhällets villkor. Därför kan den renodlade aktieägarmodellen som bara ser till ägarna och ”dealmakers” intressen aldrig fungera.
Processen att formulera etiken för ett företag är att placera in detta i det vidare och alltmer globaliserade samhällets värderingssystem. Där är FN’s Global Compact en bra kompassvisare. I detta arbete kan i och för sig rådgivare av många slag hjälpa till, men moralen, den måste vi kapitalister själva stå för.
Bo Ekman
Wednesday, March 15, 2006
Friday, March 10, 2006
Nilabborre i Victoriasjön och lax i Siljan
Mwanza är en liten stad i Tanzania vid Victoriasjöns södra strand. Där finns en fiskfabrik som filear och förpackar nilabborrar. Där finns en landningsbana för flyg. Uttjänta Iljusin-plan transporterar fisken till Europa. För några veckor sedan fick jag nilabborre till lunch på ett av hotellen i Tällberg.
Filmen ”Darwins mardröm” berättar historien om Mwanza och nilabborren. Denna dokumentär var en av fem nominerade för en Oscar förra söndagen. ”Darwins mardröm” berättar hur en oförtänksam inplantering av nilabborre – en hink med yngel för 50 år sedan – kom att förändra hela ekologin och näringskedjan i sjön. Det är en knivskarp berättelse om hur oförtänksamhet förändrar den fysiska miljön och därmed också den mänskliga och ekonomiska.
Nilabborren är en rovfisk som äter det mesta som kommer i dess väg. Den kan växa sig 110 kg tung. Den är en sportfiskares drömbyte, men sopar rent med all annan fisk.
I Mwanza är politik och demokratin svag. Det är i stort sett omöjligt att få rätsida och balans på samspelet mellan ekonomisk tillväxt, miljö och det mänskliga samhället utan stark demokrati, rättsäkerhet och mänskliga rättigheter.
Vid Siljans strand har vi också en debatt om hur tillväxt och miljö ska kunna förenas. Där, i Leksand, prövas nu i en intensiv konfrontation fiskeodlingens miljömässiga effekter mot ekonomiska och arbetsmarknadens önskemål. Tillväxt står mot miljö.
Utan vatten, mark, luft och eld/energi – de fyra elementen – kan människan inte producera någonting. De fyra elementen är lika mycket grundpelare i miljön som i ekonomin. Ekonomin är alltså en del av miljön. Sambandet är oupplösligt. Kortsiktig rovdrift på miljön urholkar obönhörligt försörjningsmöjligheterna på längre sikt. Det är inte barnen som är vår framtid, utan det är vi som skapar deras.
Det är detta varje miljödebatt ytterst handlar om, också den som pågår just nu i Leksand. Vem som vinner och vem som får rätt får den fortsatta demokratiska processen utvisa, men vi ska alla vara tacksamma att den förs med så mycket engagemang och med så mycket kunskap. På platser runt jorden där den demokratiska processen är svag, människors rättigheter åsidosatta och rättsamhället inte fungerar, där vinner ofelbart kortsiktighet över långsiktighet. Det är på sådana platser som vi också finner förödda miljöer eller i miljöer i dåligt skick. Skräckexempel är Haiti, delar av Amazonas, Guinea Papaya, delar av Ryssland, Afrika och Kina.
Tack och lov har vi inte sådana katastrofala missförhållanden i våra trakter. Det kan vi tacka framsynt opinionsbildning och starka politiska och myndighetsprocesser för.
Ofta har opinionsbildningen föregått nödvändiga lagstiftningar t ex om bly-föroreningar, avverknings- och skogsgödslingsmetoder och utsläpp i våra vattendrag.
Vid Yale-universitetet i USA har utarbetat en rankinglista över ländernas hantering av sin miljö. På första plats hamnar Nya Zeeland men på andra kommer faktiskt Sverige. Tanzania hamnar först på 83:e plats. Detta är i sig ett uttryck för maktlöshet och en förödande obalans mellan olika intressen i detta land.
Sverige har en modell för maktkamp och beslut som medverkar till att vi i sinom tid brukar hamna i väl underbyggda och förankrade kompromisser. Därför kommer Siljan aldrig att bli som Aralsjön, Victoriasjön eller Lake Taihu i Kina.
Men i den globaliserade världen är också deras problem våra, därför är det väl värt att gå och se ”Darwins mardröm”.
Bo Ekman
Filmen ”Darwins mardröm” berättar historien om Mwanza och nilabborren. Denna dokumentär var en av fem nominerade för en Oscar förra söndagen. ”Darwins mardröm” berättar hur en oförtänksam inplantering av nilabborre – en hink med yngel för 50 år sedan – kom att förändra hela ekologin och näringskedjan i sjön. Det är en knivskarp berättelse om hur oförtänksamhet förändrar den fysiska miljön och därmed också den mänskliga och ekonomiska.
Nilabborren är en rovfisk som äter det mesta som kommer i dess väg. Den kan växa sig 110 kg tung. Den är en sportfiskares drömbyte, men sopar rent med all annan fisk.
I Mwanza är politik och demokratin svag. Det är i stort sett omöjligt att få rätsida och balans på samspelet mellan ekonomisk tillväxt, miljö och det mänskliga samhället utan stark demokrati, rättsäkerhet och mänskliga rättigheter.
Vid Siljans strand har vi också en debatt om hur tillväxt och miljö ska kunna förenas. Där, i Leksand, prövas nu i en intensiv konfrontation fiskeodlingens miljömässiga effekter mot ekonomiska och arbetsmarknadens önskemål. Tillväxt står mot miljö.
Utan vatten, mark, luft och eld/energi – de fyra elementen – kan människan inte producera någonting. De fyra elementen är lika mycket grundpelare i miljön som i ekonomin. Ekonomin är alltså en del av miljön. Sambandet är oupplösligt. Kortsiktig rovdrift på miljön urholkar obönhörligt försörjningsmöjligheterna på längre sikt. Det är inte barnen som är vår framtid, utan det är vi som skapar deras.
Det är detta varje miljödebatt ytterst handlar om, också den som pågår just nu i Leksand. Vem som vinner och vem som får rätt får den fortsatta demokratiska processen utvisa, men vi ska alla vara tacksamma att den förs med så mycket engagemang och med så mycket kunskap. På platser runt jorden där den demokratiska processen är svag, människors rättigheter åsidosatta och rättsamhället inte fungerar, där vinner ofelbart kortsiktighet över långsiktighet. Det är på sådana platser som vi också finner förödda miljöer eller i miljöer i dåligt skick. Skräckexempel är Haiti, delar av Amazonas, Guinea Papaya, delar av Ryssland, Afrika och Kina.
Tack och lov har vi inte sådana katastrofala missförhållanden i våra trakter. Det kan vi tacka framsynt opinionsbildning och starka politiska och myndighetsprocesser för.
Ofta har opinionsbildningen föregått nödvändiga lagstiftningar t ex om bly-föroreningar, avverknings- och skogsgödslingsmetoder och utsläpp i våra vattendrag.
Vid Yale-universitetet i USA har utarbetat en rankinglista över ländernas hantering av sin miljö. På första plats hamnar Nya Zeeland men på andra kommer faktiskt Sverige. Tanzania hamnar först på 83:e plats. Detta är i sig ett uttryck för maktlöshet och en förödande obalans mellan olika intressen i detta land.
Sverige har en modell för maktkamp och beslut som medverkar till att vi i sinom tid brukar hamna i väl underbyggda och förankrade kompromisser. Därför kommer Siljan aldrig att bli som Aralsjön, Victoriasjön eller Lake Taihu i Kina.
Men i den globaliserade världen är också deras problem våra, därför är det väl värt att gå och se ”Darwins mardröm”.
Bo Ekman
Monday, March 6, 2006
Bush i bunkern
Marken har rämnat under fötterna på Vita Huset. Makten krackelerar, fragmenteras.
En sittande president har aldrig haft så låga ”approval ratings” - 34 % - som Bush har nu. En ännu ej publicerad undersökning pekar nedåt 28 %. Cheney, den mäktigaste vicepresidenten någonsin, är nere i 18 %.
Råttorna lämnar det sjunkande skeppet; de som trosvisst eller opportunistiskt stött/ sällat sig till makten och den neokonservativa agendan. Det är val för de republi-kanska partivännerna i Kongressen den 6 november. Det gäller att skynda sig bort, så långt bort som möjligt, från förloraren i Irak och i New Orleans/Katrina och i det delvis imaginära ”kriget” mot terrorn. Bush ständiga vädjan i TV-rutan – ”trust me” – fungerar inte längre, konstaterar New York Times på ledarplats.
Maktens själva bas – förtroendet - är förbrukat.
Men det är inte bara partibröder och medier som tar avstånd. Francis Fukuyama gjorde i just New York Times häromveckan en uppgörelse med neokonservatismen och dess ideologi, samtidigt som han flyr från att ha varit associerad med den. Allt detta är inte så lite pinsamt för alla efterföljare och beundrare, inte minst i Sverige.
Fukuyama säger att de neokonservativas – Rumsfeld, Wolfowiz, - utopiska idealism
att kunna rulla ut den ideala öppna demokratin, det fria kapitalet och ”våra” mänskliga rättigheter med vapenmakt och hot, gick inte. Vapenmakt och respekt är långtifrån kommuniceranden kärl. Inte minst vi i Sverige vet ju att ”den enda vägens politik” – förenklingens förenkling – inte fungerar i den stora mångfaldens och föränderlig-hetens värld.
Fukuyamas artikel och en rad samtal med aktören i det amerikanska samhället pekar tydligt mot ett land i djup förvirring – ideologiskt och politiskt/operativt – om sin framtid. Det är precis där vi inte vill se USA.
Låt mig förmedla några röster. En senior rådgivare, som betjänat alla republikanska presidenter sedan Nixon, säger att kraven på lojalitet till Bush går ut över integritet. Chefen för en av de största och mest inflytelserika tankesmedjorna, säger att han aldrig varit med om maken till sådan rusning för ompositionering och att ”hela världen” vill försöka förstå hur USA kommer att handla under de tre långa år som återstår med Bush. En före detta demokratisk biträdande utrikesminister talar om ondskans män. Hur, frågar sig chefen för ett stort kommunikationsförlag, skall Bush kunna ta sig upp ur den grop han grävt sig ned i? ”Här i USA finns ingen vision, ingen röst – inte heller hos demokraterna”.
En ordförande för en av USAs större stiftelser berättar om ett möte med Bush i Vita Huset nyligen: ”Han betedde sig som ett rådjur som förvirrat sig upp på motorvägen – förvirrad, kompasslös”.
Studenten vid Yale berättar att han och hans kamrater har föga engagemang utanför familj och karriär. Kriget i Irak? Berör oss inte. Många Yale-studenter stupade i Vietnam. Men idag finns ingen att inrista på väggarna i Memorial Hall. De som dödas i Irak kommer från Flint, Michigan.
Bo Ekman
En sittande president har aldrig haft så låga ”approval ratings” - 34 % - som Bush har nu. En ännu ej publicerad undersökning pekar nedåt 28 %. Cheney, den mäktigaste vicepresidenten någonsin, är nere i 18 %.
Råttorna lämnar det sjunkande skeppet; de som trosvisst eller opportunistiskt stött/ sällat sig till makten och den neokonservativa agendan. Det är val för de republi-kanska partivännerna i Kongressen den 6 november. Det gäller att skynda sig bort, så långt bort som möjligt, från förloraren i Irak och i New Orleans/Katrina och i det delvis imaginära ”kriget” mot terrorn. Bush ständiga vädjan i TV-rutan – ”trust me” – fungerar inte längre, konstaterar New York Times på ledarplats.
Maktens själva bas – förtroendet - är förbrukat.
Men det är inte bara partibröder och medier som tar avstånd. Francis Fukuyama gjorde i just New York Times häromveckan en uppgörelse med neokonservatismen och dess ideologi, samtidigt som han flyr från att ha varit associerad med den. Allt detta är inte så lite pinsamt för alla efterföljare och beundrare, inte minst i Sverige.
Fukuyama säger att de neokonservativas – Rumsfeld, Wolfowiz, - utopiska idealism
att kunna rulla ut den ideala öppna demokratin, det fria kapitalet och ”våra” mänskliga rättigheter med vapenmakt och hot, gick inte. Vapenmakt och respekt är långtifrån kommuniceranden kärl. Inte minst vi i Sverige vet ju att ”den enda vägens politik” – förenklingens förenkling – inte fungerar i den stora mångfaldens och föränderlig-hetens värld.
Fukuyamas artikel och en rad samtal med aktören i det amerikanska samhället pekar tydligt mot ett land i djup förvirring – ideologiskt och politiskt/operativt – om sin framtid. Det är precis där vi inte vill se USA.
Låt mig förmedla några röster. En senior rådgivare, som betjänat alla republikanska presidenter sedan Nixon, säger att kraven på lojalitet till Bush går ut över integritet. Chefen för en av de största och mest inflytelserika tankesmedjorna, säger att han aldrig varit med om maken till sådan rusning för ompositionering och att ”hela världen” vill försöka förstå hur USA kommer att handla under de tre långa år som återstår med Bush. En före detta demokratisk biträdande utrikesminister talar om ondskans män. Hur, frågar sig chefen för ett stort kommunikationsförlag, skall Bush kunna ta sig upp ur den grop han grävt sig ned i? ”Här i USA finns ingen vision, ingen röst – inte heller hos demokraterna”.
En ordförande för en av USAs större stiftelser berättar om ett möte med Bush i Vita Huset nyligen: ”Han betedde sig som ett rådjur som förvirrat sig upp på motorvägen – förvirrad, kompasslös”.
Studenten vid Yale berättar att han och hans kamrater har föga engagemang utanför familj och karriär. Kriget i Irak? Berör oss inte. Många Yale-studenter stupade i Vietnam. Men idag finns ingen att inrista på väggarna i Memorial Hall. De som dödas i Irak kommer från Flint, Michigan.
Bo Ekman
Subscribe to:
Posts (Atom)
