Brännpunkt

Jag tror Mats Qviberg (SvD 10/3) om att ha en stark etisk grundregel: att vara sann, till och med ambitionen att sitta inne med den rätta sanningen. Kanske därav den föraktfulla och elitistiska tonen gentemot de som han polemiserar: ”etikpratarna.”

Etik kommer till uttryck genom de värderingar och principer en människa, ett företag eller ett samhälle bekänner sig till, säger sig ”stå för”. En människas moral kommer till uttryck i den mån hon står för sin etik också i sitt handlandet. Säga en sak och göra en annan är i värsta fall dubbel moral. En människas moral definierar hennes identitet: vad hon i praktiken står för. Därmed också sagt att allt handlande har en moralisk dimension.

Jag har aldrig trott på att program som ”corporate responsibility”, som de hette i början av 1970-talet, eller ”corporate social responsibility (CSR)”, som de heter nu förtiden i sig själva skulle vara lösningen på företagens moralitet. De kan ofta fungera som etiska dimridåer som döljer omoraliskt handlande. Moralen måste finnas i det operativa arbetet, inte satt på stab eller ”outsourcat” till kommunikationskonsulter. Men, och är det viktiga, den måste finnas där. Och det är just detta som Qviberg i grunden tycks ogilla

Men icke förty har arbetet med CSR bidragit med förbättringar inom en rad områden: som barnarbete, arbetsförhållanden, miljö, affärsmetoder och korruption, jämställdhet, mänskliga rättigheter, ja, till och med – på sina håll - belöningssystem. Men mycket, mycket återstår att göra.

Varför har företagens och ägarnas etik och moral blivit allt viktigare för allmänhet, småsparare och konsumenter? Svaret är enkelt. Företagen och kapitalet får allt mer makt i en globaliserad värld, dit nationalstatens lagar och värdesystem inte längre når ut. Men med mer makt följer alltid mer ansvar.

Förtroende är grundbulten för effektiv maktutövning. Om kapitalmarknad, riskkapitalister, företagsledare och deras företag inte är förankrade i det ständigt föränderliga allmänna rättsmedvetandet då krymper företagens manövreringsutrymme.

Problemet med Qvibergs anekdot om Henry Ford och Hitler är att den är långt mer komplicerad än återberättad. Henry Ford var inte en tillskyndare av nazism, som Qviberg hävdar. Ford tilldelades på sin födelsedag 1938 en medalj av Hitler. Men Ford var dessvärre komplett ignorant om judarnas situation (så som många företagsledare är i viktiga samhällsfrågor). Och medaljen kom att skapade stora problem för honom.

Upton Sinclair berättade i sin bok Flivver King om en ”naiv Ford som lätt lät sig påverkas av extremistgrupper”. Han var som Sinclair uttrycker det ”en superingenjör med ett psyke som en envis bondlurk”. Ford hade ingen egen etisk kompass.

I december 1938 sammanträffade Ford med Rabbi Leo Franklin. Efter mötet gick Ford ut med ett uttalande där han kraftfullt stödde en ökad judisk invandring till USA (precis tvärtemot vad som hände i Sverige!). Han förklarade också att han ansåg, (tämligen naivt!), att tyska folket inte sympatiserade med krigshetsarnas anti-judiska politik. 1939 fick Ford Motor Company underhandsbesked att Hitler förväntade sig en gåva från Henry Ford på sin födelsedag. Det fick han inte. Däremot gav tyska Ford Hitler 50 000 riksmark för att rädda ansiktet. Henry Ford tvingades lära sig mer om världens etiska och politiska realiter – och att korrigera sig.

Men Ford Motor Company har engagerat sig i kampen mot antisemitismen. När Spielbergs ”Schindlers List” hade premiär på TV i USA sponsrades hela sändningen av Ford utan reklamavbrott. Henry Ford II, en samhällsutvecklande filantrop, var fallet långt från farfaderns naivitet. Han lade grunden för Fords konstruktiva roll i samhället bl.a. genom Ford Foundation. Nu senast genom stora insatser i samband med Katrina. Företagens insatser var där många gånger snabbare och effektivare än samhällets.

Att Ford – liksom GM – nu håller på att stå på näsan har inte med samhällsengagemang att göra utan med dåligt affärsmannaskap, eftersatt produktutveckling.

Men den kanske allvarligaste förenklingen som Qviberg gör är att han menar att etik/moralfrågorna vore ett antimarknadsekonomiskt vänsterprojekt. Kapitalismen är egentligen ingen ideologi utan en metod för styrning av kapital dit avkastning förväntas bli bättre än där det just nu arbetar. Olika ideologier/värdesystem kommer till uttryck i de affärsmodeller som tillämpar kapitalistisk (till skillnad från planekonomisk) metod. Företag och marknad är samhällets medel för att skapa ekonomiska värden. Denna process måste ske på hela samhällets villkor. Därför kan den renodlade aktieägarmodellen som bara ser till ägarna och ”dealmakers” intressen aldrig fungera.

Processen att formulera etiken för ett företag är att placera in detta i det vidare och alltmer globaliserade samhällets värderingssystem. Där är FN’s Global Compact en bra kompassvisare. I detta arbete kan i och för sig rådgivare av många slag hjälpa till, men moralen, den måste vi kapitalister själva stå för.

Bo Ekman