Bristerna är generande

Vi människor har i alla tider genomlevt förändringar i våra levnadsförhållanden. Naturen är också stadd i ständig förändring. Dess väsen är evolution. Livet producerar nytt liv. Människor har inrättat sina liv efter dessa naturens – hittills - stabila förändringscykler – vår, sommar, höst och vinter – och den långsamma evolutionens principer.

Människan har litat på naturen, att den skulle fortsätta att förändras i stabila och väl invanda mönster. Vi har också litat till naturen att den skulle ge oss vad vi behöver: ”Vårt dagliga bröd”:

Utifrån denna relation och tillit till naturen byggde människan sina civilisationer: jordbruk, byar, städer, teknologier, ekonomier men också sina kulturer, konstitutioner, lagverk och rättesnören för arbete och liv. I 10 000 år har naturen– sett i geologiskt perspektiv – varit osedvanligt stabil i sina förändringsmönster. Denna period har kallats den halocena perioden men har nu, sedan ett par hundra år, övergått i den antropocena.

Det var nobelpristagaren Paul J Crutzen, som myntade detta begrepp för denna nya tid när människan – nu snart 7 miljarder – med sin intelligens blivit den dominerande och formativa kraften i naturen.

Den viktigaste effekten människan har på naturen är dess destabilisering. De komplexa och sinsemellan beroende natursystemen – atmosfären, haven, polarisarna, skogarna, landmassorna, grundvattnen, den biologiska mångfalden – beter sig inte längre som förr. Den förutsägbara förändringens stabilitet ebbar ut. Vi är inne i ett skede av en förändring av förändringen.

Tällberg Forum 2009 gav en uppsjö av vittnesbörd, analyser och konkreta exempel på hur förändringarna skapar helt nya situationer för vilka vi tidigare inte haft anledning att förbereda oss: vattenbrist, havsnivå-höjning, torka, ökenutbredning och tex massiva granbarkborre-angrepp.

Men Tällberg Forum visade också på hur långsamt och hur oerhört svårt det är att inse, acceptera och anpassa till ett läge som tidigare inte funnits med i framtidskalkylen. Därför finns varken den gemensamma politik eller de institutioner som kan hantera en värld i instabilitet. Detta visar också den generande bristen på förtänksamhet och beredskap inför finanskrisen.

Det är ännu för tidigt att dra slutsatserna av Tällberg Forum 2009, men jag vågar mig ändå på ett par. Politik, vetenskap, affärsmodeller är i allt väsentligt formade för samhällen i stabilitet, inte i dramatisk förändring. Vetenskapen har inte tillräckligt tydliggjort riskerna. Den kan för litet.

Därför bör vi alla engagera oss i diskussion, samtal och handling för den framtid vi vill ha och den som vi vill möjliggöra. Tällberg visar att det inte är ”dom” som kommer att fixa framtiden. Det är ”vi”, varhelst vi finns. Men vi måste jobba ihop.

Publicerad i DT 090706

Gas, olja och vodka

När oljepriset stack iväg till skyhöga 150 dollar fatet skedde en enorm förmögenhetsöverföring från oljekonsumerande till olje- och gasproducerande länder. I vårt närområde är Ryssland en stormakt i energiråvaror: olja, gas och kol. Med oljepriserna steg också den ryska politiska makten och arrogansen.

Nu när oljepriserna skvalpar kring 40-50 dollar är den ekonomiska situationen mycket annorlunda, men stormaktsambitionerna kvarstår. Ryssland agerar med maktspråk och medvetenhet om sin närmast monopolistiska situation när det gäller Europas försörjning av naturgas.

Det är i detta ljus som turerna med Ukraina, Georgien och andra stater som gränsar till Ryssland skall förstås liksom också Rysslands aggressiva ambitioner i Arktis, där de för något år sedan till och med placerade sin flagga på havsbottnen vid Nordpolen.

Saudi-Arabien har världens största oljereserver. Ryssland är gasens Saudi-Arabien. Regeringen planerar nu att bygga tre nya pipelines för distribution av olja till norra Europa, södra Europa och till Kina. Man vill göra sig oberoende av randstaterna, men vill också kunna spela ut kunder och marknader emot varandra.

Professor Kjell Aleklett och hans forskargrupp vid Uppsala Universitet har emellertid tydligt visat att inte bara oljan utan även gasen kommer snart att nå sitt produktionsmaximum. Då återstår det ännu mer nedsmutsande kolet.

Den yttersta makten över dessa energiresurser, deras användning som politiska maktredskap ligger främst i händerna på landets premiär-minister, Vladimir Putin. Genom att utse sig själv till premiärminister kringgick han konstitutionens påbud att en president bara får sitta i två perioder.

I många samtal med vetenskapsmän, ekonomer, investerare och representanter för civilsamhället växer bilden fram av en isolerad härskare. Berättelserna är fyllda av både fruktan och förakt. Insikten om hans och så många andra i statsapparatens korruption är starkt och genomgående. Putin har också full kontroll över säkerhetstjänst och underrättelseväsende.

Ryssland har ännu inte lyckats etablera en stabil medelklass över hela sitt vidsträckta land. Människor mår dåligt, inte minst männen, vars medel-livslängd ligger 10 år under dess västliga grannländer. Orsaken är entydig: vodkan. Alkoholismen river och sliter i en många gånger brutal social verklighet.

Miljö- och klimatdebatt ligger i Ryssland långt efter den som förs i väst, i syd och i öst. Makt går före verklighet.

Den ryska produktionen och exporten av militär utrustning stiger.

Oppositionen är svag, demokratin skör. De analyser och berättelser jag får höra saknar politiska kanaler för sina uttryck. Någon säger: ”Det borde finnas en Sacharov idag”.

Om en dryg månad kommer president Obama till Moskva bl a för att förbereda G8-mötet i Italien. Han har en viktig uppgift att få med Ryssland i den internationella gemenskap som tillsammans har ansvaret för att lägga grunderna för att lösa både de ekonomiska och de ekologiska kriserna.

Världen hänger ihop. Alla måste med.

Publiserad i Dalarnas Tidningar 15 juni,2009

Papperstidningen

Papperstidningen har varit med oss sedan fem århundraden. Den föddes ur Gutenbergs tryckteknik och ur människans ständigt omättliga behov av kunskap om ”vad som händer i vår omvärld”. Sveriges äldsta tidning – Post & Inrikes tidningar etablerades 1645.

Dagens Nyheter, Falukuriren, Nytt Dagligt Allehanda eller The Times. En tidning handlar om tiden.

Ett årgångslägg av Falukuriren från 1941, 1921 eller 1896 är tidsdokument. De ger oss vår dåtid och historia ur vilken vi är sprungna.

En dagstidning speglar många sidor av oss och våra intressen. Förr omfattade Falukuriren blott 30 sidor. I begynnelsen endast 2. Dagens nummer omfattar 68. Detta speglar att våra liv blivit rikare och mer varierade. Vi lever i byn. Vi lever i världen. Vi vill läsa om sporten, nöje, kultur och praliner.

Tidningar har i precis alla tider varit säte för kamp mellan det publicistiska/journalistiska och det kommersiella/lönsamheten. Annonskonjunkturen har blivit avgörande. Tack vare presstöd har vi fortfarande i vårt land ett rikt tidningsutbud med hygglig variation av divergerande politiska åsikter och publicistisk konkurrens.

Men kommer nu de nya digitala kanalerna – radio/TV, mobiltelefoni och Internet – att slå ut papperstidningar? Avgörandet ligger ytterst hos annonsörerna, men också hos ägare och läsare/tittare.

Den bråddjupa recessionen slår nu ut klassiska papperstidningar i USA på löpande band, i Boston ,San Fransisco, Philadelphia, Los Angeles. Annonsörerna flyttar till nätet. ”Tidningarna” får nätlayout. Krymper i omfång och varierat innehåll. Det snabba, sensationella, storyn som griper tag – ”breaking news” – får överhanden. Bloggosfären tränger på. Omvärldskunskap består av Facebook, twitter och Youtube. Fast media. Eller på förskönat nuspråk ”sociala media”.

Det tryckta ordet regleras av grundlag, pressetiska regler, pressombudsman och inte minst av ansvarig utgivarefunktionen, som är svarar inför tryckfrihetsförordningen. Den tryggheten och det skyddet saknas på Internet. Pirate Bay-målet tydliggör de juridiska konflikter nätets kommande reglering står inför. Det är av yttersta vikt att skilja mellan begreppen media och journalistik. Journalistik söker – i någon mening – att förmedla en objektivt berättad sanning. Media är en kanal eller bärare av information. Media är affär, marknadsandel och lönsamhet. Journalistik är samhällsdebatt, kunskap och demokrati.

Jag vill ha både tidningar och Internet. Jag vet vad en tidning står för. Den ger mig översikt, varje dag. Men jag vet inte om jag kan lita på nyhets- och åsiktsflödet i bloggar, nättidningar, chattar, facebookar. Vilka intressen styr och ställer? På nätet befinner jag mig i ett juridiskt ingenmansland.

Att Dalarna har två all- och mångsidiga tidningar är en rikedom. Jag hoppas att de inte försvinner ut i nätets töckenvärld.

Publicerad i Dalarnas Tidningar 090518

G20-processen berör oss alla

Är vi av med krisen nu?
Nej, men G20-mötet är troligen ett konstruktivt steg på vägen till en ordning där världens nationer kan hålla de nu globaliserade finansiella och ekonomiska systemen bättre i styr. Detta var i varje fall intentionen i pressreleaser och kommunikéer. Det gamla G8, där bara de allra rikaste nationerna fick sitta runt bordet, är nu skrotat för ett G20 som representerar 85% av världens ekonomiska aktivitet. Det är värt att notera att FN inte spelade någon som helst roll i förberedelser eller genomförande.

G20-mötet slutade både i hårda och mjuka resultat i syfte att återta världen till ekonomisk tillväxt och att rensa ut avarter i marknadsekonomins och kapitalismens tillämpning. Det meddelades att världsekonomin nu skulle tillföras 1,1 billioner friska dollar. En billion är tusen milliarder. Men i en skarp analys av paketets olika delar och innehåll visar Financial Times, världens främsta dagstidning om ekonomi, att det egentligen bara handlar om några hundra miljoner friska pengar. Den överväldigande delen är pengar som redan i andra sammanhang har beslutat att tillföras t ex till IMF, handelskrediter eller Världsbanken under de närmaste åren. Det är alltså inte så att en flodvåg av friska pengar väller in i systemet och tar hand om sjunkande efterfrågan eller dåliga krediter. Det här liknar betänkligt det beteende som brukar prägla FN’s så kallade givarkonferenser. Då och då mobiliserar FN världens länder för att bidra tex till uppbyggnaden av ett krigshärjat Gaza eller Libanon eller till svåra hunger- och naturkatastrofer. Slutkommunikéernas respektable summor består emellertid ofta av ”gamla” pengar som redan beslutats. I många fall fullgör dessvärre inte heller länderna gjorda åtaganden.

Man måste därför ta åtaganden och siffror med en stor nypa salt. Icke förty är G20-mötet en stark positiv politisk signal. Men 20 ledare kan inte ensamma dra hela lasset. G20-utvecklingen behöver ett brett, folkligt stöd runt om i världen. G20-processen berör oss alla.

Den i mitt tycke mest positiva signalen ur detta möte kom från president Barack Obama. Han förändrade USA’s tonläge och språkbruk. Det var inte längre hypermakten som talade. Han talade inte i hegemoni och makttermer. President Obama betonade att USA måste se sig som den del av ett vidare globalt system som det faktiskt är. Hans kommentarer signalerade att protektionism och isolationism tillhör det förgångna och att USA måste se
sig självt som en del av världssamfundet. Men världen behöver inte bara en presidentmakt i USA utan också en kongress som förstår dessa realiteter.

G20-mötets intentioner kommer därför att prövas när den amerikanska kongressen skall godta och ratificera internationella överenskommelser
som binder USA till ekonomiska uppgörelser, klimatuppgörelser eller till inrättandet av internationella domstolar.

Globaliseringen har sina givna vinster i höjd levnadsstandard och mindre fattigdom men den har också sitt pris i form av beskuren nationell handlingsfrihet. I detta ligger fröet för framtida fred och säkerhet.

Publicerat i Dalarnas tidningar 2009-04-14

Reflektioner

För trettio år sedan skedde en avgörande förändring av vårt förhållningssätt till ekonomisk utveckling. Den konkreta, eller som vi nu säger, den reala ekonomin, kom successivt att underordnas den finansiella, eller om man så vill den abstrakta ekonomin.

Jag kan på dagen precisera när detta inträffade på min dåtida arbetsplats Volvo. Det var den första januari 1982, då företaget ”bolagiserades”. Produktsektorerna gjordes om till bolag styrda av ett huvudkontor som därefter kom att agera som ett investmentföretag. Det finansiella kom att dominera över det industriella. Dittills och över många decennier hade fokus varit på arbete och produktivitet. Nu flyttades det till avkastning och aktievärde.

Frågor om arbetsorganisation, produktivitet, arbetets mening, ja till och med värdighet, hade varit ledande strategiska frågor för den koncernledning som jag då tillhörde. Nu kom frågorna att handla om aktivering av slumrande balanstillgångar, makthegemonier och övervärden. Insikten svepte igenom näringslivet att de stora och snabba pengarna skapades i den finansiella ekonomin. Bonusmentaliteten växte fram.

Därmed kom de frågor som låg närmast anställda och kunder att sjunka undan och avståndet från styrelserum till det skapande arbetet att öka. De som nu värderades högst var entreprenörerna. ”Satsa på dig själv” blev åttiotalets bärande värdebudskap. Innovation och kreativ destruktion blev den nya kapitalismens främsta drivkraft.

Nuförtiden är arbetsmarknadsekonomer ett avlagt släkte. Däremot har legioner av analytiker, aktiebedömare och prognosmakare för den finansiella ekonomins olika delmoment vuxit fram. Ändå blev det fel.

När politikens fokus på realekonomi och arbete övergavs marginaliserades de partier och fackföreningar som historiskt representerade denna del av ekonomin. Över tiden har de själva blivit till en del av det nya samhället. Detta kan inte bättre illustreras än av AMF:s styrelse. Den står ju ändå för sekeldjup kompetens för lönesättning och pensionsöverenskommelser. Den representerar den sista resten av Saltsjöbadsandan. Men dess tillämpning av denna anda och kompetens har blivit till en del av den nya transaktions- och finansekonomin. När denna faller samman tydliggörs hur medlemmar och småfolk tvingas betala de pensioner som styrelsen antagit att en fortsatt obruten värdetillväxt skulle sörja för.

Volymtillväxten i den abstrakta ekonomin har varit exponentiell. Flödenas volymer har blivit astronomiska i förhållande till den verkliga ekonomins flöden och volymer.

Den abstrakta ekonomin bygger på förtroende för ständigt obruten tillväxt. Den är en löftesekonomi. Därför har vår tid blivit patologiskt fjättrad vid föreställningen om att alla budskap måste vara positiva. Marknaden har översvämmats av konsulter i att ”tänka positivt”, kritiker har anklagats för alarmism. Utvecklingen hade kunnat hanteras bättre av investerare, banker och politiker om vi hade haft lika delar av positivister och alarmister i den debatt som bevisligen kommit att sakna sans och måtta.

För det blev ju så att världen samlades kring en enda modell för ekonomisk tillväxt. Politik och kapital har vandrat i armkrok. Företagsledare och politiker har alla behövt värdetillväxt för att få förnyade förtroenden av ägare, kreditgivare och väljare. Strävan i alla kris- och stimulanspaket är därför att de ska få ekonomin tillbaka på spåret igen och för att sedan kunna fortsätta som om ingenting hade hänt.

Men detta kommer inte att ske. Krisen innebär att den finansiella abstraktionernas korthus brakar samman. Fiktiva, men ändå högt belånade värden på mer än fem hundra tusen miljarder kronor är rökta. Finansmarknaderna har översvämmats av produkter, fonder med en komplexitetsgrad som inte ens styrelseledamöter har kunnat förklara. Så är det ju också numera med pensionsavtalen. Ledande företagsledare förklarar att de inte förmår förklara det de förklarat eller tillsätter en utredning för att reda ut sina beslut.

Man må också betänka att destruktionen av den finansiella ekonomin berövar den reala ekonomin sina naturliga tillväxtmöjligheter; kreditgivningen fungerar inte. Därmed sker en sättning både i efterfrågan och i utbud, som ger överkapacitetsproblem. Kanske kommer dessa att bestå eftersom stora konsumentgrupper har börjat ifrågasätta livsstilar och konsumtionsbeteenden. Insikten om den realekonomiska aktivitetens destabilisering av miljö och klimat driver fram återhållsamhet och resurseffektivitet. Detta är sunt, men kommer att bidra till både den finansiella sektorns och realekonomins omställningsproblem.

De senaste decenniernas experiment med finansmarknadsdriven ekonomi har misslyckats. Det är dags att lämna fantasins värld till förmån för ekonomins konkretion. Globaliseringen och dess förtätning av ömsesidiga beroenden måste vi värna och utveckla. Den kan borga för fred, säkerhet och välfärd men världens länder måste samlas kring demokratiskt fotade institutioner och regelverk som kan stävja marknadsekonomins avarter.

Avståndet mellan makt och människor måste minska. Utan samhällssolidaritet kommer inte förtroendet att återvända. Utan förtroende kan ingen uthållig utveckling ske. Den övergripande målsättningen måste vara att i en ständigt dynamisk miljö manövrera för en politiskt, ekonomiskt och ekologiskt uthållig stabilitet. Världen måste skötas utifrån gemensamma intressen och effektiva konfliktlösningsmekanismer. Idag rids den av divergerande intressen och konvergerande kriser.

20090327