Expeditionsregering

Väljarnas budskap i valet den 14 september 2014 var egentligen att inget parti, inget block ska ha hela makten. Deras budskap var: ”bryt upp, bryt upp, den nya dagen gryr”... för att citera Karin Boye’s tidlösa dikt. Man skulle också kunna citera Nils Ferlin’s ”När skönheten kom till byn, var klokheten redan där”… Dikten är, som alltid, sannare än verkligheten.
Nu blev resultatet av valet att den tragikomiska paradoxen att en ny regering av socialdemokrater och miljöpartister tillträder men ska regera utifrån motståndarnas budget fram till nyvalet den 22 mars, 2015. I politiken är sannerligen allting möjligt.

När nu nyval, eller vad det nu heter, ska hållas i landet, borde en expeditionsregering utses av talmannen intill dess en ny legitim regering träder till. Detta skulle samtidigt ge en chans för de verkliga politiska begåvningarna att komma till tals, åtminstone för en stund. Här är mitt förslag till expeditionsministär:

• Statsminister Eva Hamilton, nyligen avgången chef för SvT
• Finansminister Göran Persson, tidigare statsminister
• Finansmarknadsminister Erik Berglöf, chefsekonom på The European Bank for Reconstruction and Development
• Utrikesminister och försvarsminister Carl Bildt, tidigare statsminister
• Globaliserings och medlingsminister Jan Eliasson, vice generalsekreterare i FN
• Minister för lärande, skola och forskning Karin Markides, rektor för Chalmers tekniska universitet
• Näringsminister Carl Bennet, ordförande i Getinge AB
• Energiminister Lars Idermark, koncernchef Södra
• Miljöminister Maria Wetterstrand, tidigare språkrör i Miljöpartiet
• Vargstamsminister Maria Norrfalk, landshövding i Dalarna
• Sjukvårdsminister Carola Lemne, VD Svenskt Näringsliv, tidigare chef för Danderyds sjukhus
• Äldreminister Barbro Westerholm, riksdagsledamot
• Barn och ungdomsminister Johan Oljeqvist, Fryshuset
• Infrastrukturminister Nalin Pekgul, tidigare ordförande för S-kvinnor
• Digitaliseringsminister Niklas Zennström, IT-miljardär
• Kulturminister Marie-Louise Ekman, fd Dramatenchef
• Idrottsminister Björn Ferry, Prövapåare
• Poesiminister Göran Greider, chefredaktör Dalademokraten
• Arbetslöshetsminister vakant

Publicerad i DT 2014-12-15

När instabiliteten blir normen

Förra veckan var jag inbjuden till två möten som var för sig representerade två skilda världsbilder av verklighet och framtid.

Det ena ägde rum i ABF-husets slitna lokaler på Sveavägen i Stockholm. Det hade som rubrik: ”När Larmen Tystnar”. Det andra ägde rum någon kilometer därifrån på Villagatan i en PR-byrås eleganta omgivning.

Båda mötena handlade om teknik, samhällsförändring och framtid. I ABF-huset hade en rad miljöorganisationer samlat till agitation om förestående syndafall. Publiken var tudelad: dels en bastant grupp, +70 och dels en stor grupp -30. Fruktan stod som spön i backen för barnens och barnbarnens framtider. Att bry sig om barnbarnens miljö tycks vara definitionen på långsiktighet.

På Villagatan var TEDx organisatör. TED är en amerikansk företeelse med flera decennier på nacken. TED uttyds Technology, Education and Development. Dess specialitet är att förpacka budskap i moduler om max 18 minuter: Framtids-optimistiskt, entreprenöriellt, pedagogiskt. Kort sagt: Här salubjuds en optimismens framtid! X-et i TEDx betyder att affärsmodeller tillämpas på export, som till exempel här i Sverige.

Vid TEDx-mötet i Stockholm var publiken mellan +30 och -50, dvs dagens tongivande, tämligen narcissistiska generationer. Temat för TEDx var den nya IT-teknikens och nätets påverkan på demokratin och diplomatin. Huvudtalare var Carl Bildt, som gjorde en lågmäld och eftertänksam analys. Inte agitatorisk. Han följdes av ett nyhetsankare från (konservativa) amerikanska FOX News. Hennes stora poäng var att hon var något så ovanligt som ett lesbiskt nyhetsankare.

De här två mötena så här alldeles i början av ett viktigt valår visar i all enkelhet hur djupa klyftorna är mellan olika väljargruppers skilda föreställningsvärldar. Att vinna någon homogen väljarmajoritet för någon gemensam vision eller samtids-analys synes mig omöjlig.
Fragmentiseringen i politiken syns därför logisk. Den följer av fragmentering av samhälle, skolor, samhällsservice. Den kommer att fortsätta. Varje grupp vill ha sitt. Breda majoriteter tillhör en gången tid. Blocköverskridande lösningar är önskedrömmar. Men även regeringskoalitioner kommer att bli allt svårare att tråckla ihop.

Därmed blir instabilitet snarare normen än de långsiktigt fasta positionernas politik, som – teoretiskt – är förutsättningen för till exempel ett starkt försvar, välfinansierad välfärd, tryggade pensioner, full sysselsättning, tåg som går…