Vi får det vi vill?

Det är naturligtvis så att människor läser vad de vill läsa och ser på vad de vill se. Medierna blir bättre och bättre på att förstå vad det är vi efterfrågar och att slipa till utbuden. En tidnings val av anslag och innehåll är en bild av läsarna, men också av tidningen. Men det är inte tidningens ”fel” att läsarna vill ha det de vill. En tidning är affär. Aftonbladet är en bra affär. Expressen har blivit en bra affär. Båda blir allt duktigare på att tälja till innehållet så vasst att artiklarna skär in i läsekretsens behov av att känna fruktan, avsky, upprördhet, medlidande, hat. Skrattspegel och hatspegel. Inte minst har de blivit titthål in i andras olyckor, skräck, orgier, relationer, hjältedåd och misstag; när så passar i symbios med andra medier, framförallt TV. Människan har alltid varit ”tittare”: se avrättningar; se utstötningar (Robinson); se in i kidnappningslådorna; se liken i Pukhet…

Man kan inte moralisera över att kvällstidningarna tryckte rykten som ”100-tals svenskar vräkta i massgravar”. När 20 000 svenskar befinner sig i Thailand medför detta att minst 100 000 anhöriga nås av en ångeststöt. UDs växelfunktion bryter samman. En egenhändigt svenskt fixad telefontsunami. Ett sådant falskt rykte trycks inte för saklig information till de anhöriga, utan för de mångt fler människor för vilka katastrofer uppenbarligen inte kan bli stora nog. Rykten stimulerar upplagor och insamlingar. Persson spred ryktet över världen att 3 559 saknades. I realiteten dog färre än 600. Många nog.

Jag läser en fyra-fem tidningar om dagen och följer också ett par nätbaserade. Jag förfasar mig inte över medier. Men det är viktigt som mediekonsument att skilja mellan medier vars huvudsyfte är att finansiera och bära fram journalistiska budskap och medier vars huvudsyfte är att ta lönsamma marknadsandelar: i en ständigt hårdnande annonsmarknad. De förra blir färre, de senare fler. De förra söker någon slags ”sanning” utifrån en redaktionell plattform och uttalade värderingar. De senare innehåller de berättelser och budskap – falska eller sanna, det kvittar faktiskt – som människor efterfrågar. Men läsekretsens efterfrågan är själva förutsättningen för att det som avsändaren är beredd att sälja faktiskt går att sälja.

Aftonbladets och Expressens rubriker – vilken dag som helst – speglar en värld av hot, sex, kändisar, vinnare, förlorare, fusk, perversiteter. Den riktigt tryck- och läsvärda blir till när alla dessa ingredienser kommer samman i samma story. Eftersom verkligheten inte förser redaktionerna med sådana berättelser i tillräcklig takt får nya skapas som Robinson, Paradise Hotel och dokusåpornas långa rad. De får duga som vore de verkliga.

Utan att också följa sådana medier blir samhällsandan svår att förstå. För det måste ju ändå vara så att de mest lästa tidningarna och mest betittade programmen speglar vad vi faktiskt vill ha… eller?

Bo Ekman