Saturday, December 20, 2003

Vad står Handels för, om något?

I det senaste numret av Management Magazine, en särklassigt väldesignad tidskrift, finns ett par artiklar av ledande personer inom Handelshögskolan i Stockholm. Medvetet eller aningslöst – det kvittar – så visar de upp en enastående latitud i åsikts och värderingskulturen på den, om inte ledande så i vart fall dominerade utbildningsinstitutionen för framtidens direktörer.

Etikprofessorn Hans de Geer ser oss gravallvarligt, ja strängt, rakt in i ögonen (jag får omedelbart ångest över alla halvsanningar och smålögner jag farit med sedan 2-års åldern). Han skriver om företagskultur och etik. Han menar att utbildningens kanske viktigaste uppgift faktiskt är att ”dana karaktären”.

Den andra artikeln utgörs av första kapitlet i en bok av doktorerna Ridderstråle & Nordström (RiNo). Kapitlet heter ”Solon utan slut”. Budskapet är rakt och tydligt: Du är fri att vara exakt vem du vill! Lev ut din individualism! RiNo förmedlar också sitt budskap med porträttbildens hjälp. Men i sina konstranden framför kameran framstår de som sitt egna budskaps motsats. Bilderna är tagna av Madonna-fotografen Jonas Åkerlund. RiNo framstår som ett intellektuellt kollektiv av fysiskt samklonade unggubbar. Individerna är omöjliga att särskilja. Deras budskap om den självutlevande individualismen är i själva verket tidigt 80-tal då ”Me, Now” blev slagordet i den begynnande neoliberalismens tid. Budskapet förstärktes under det sena 90-talet vars Målle Lindbergare jag förstår att RiNo varit. RiNo skriver att ”det individuella valet är marknadskrafternas heliga graal. Tänk efter. Efterfrågan är bara en återspegling av miljoner och åter miljoner enskilda beslut. Och tron på marknadskrafterna är den mäktigaste trosuppfattningen i vår tid.”. Halleluja!

Men, ack, tiden är förfluten. Karaktär, ansvarstagande, förtroende, lyssnande, gemenskap, helhetssyn, omtanke och INTEGRITET bortom estradernas yta – kort sagt att ”dana karaktären” – är back-in-business igen.

Budskapen från Handels går i spagat. Men tänk om Handelshögskolans ordförande Erik Åsbrink, Handelshögskoleföreningens (som står för pengarna) ordförande Claes Dahlbäck och ordföranden i Handelshögskolans Advisory Board Arne Mårtenson – vilka representerar i sina olika roller makten inte bara i Handelshögskolan utan också i Förtroendekommissionen, i Arbetarrörelse och regeringskansli, i Näringslivet, ja i hela den Svenska Samhällssmeten – kunde foga ihop Hans de Geers kärvhet med RiNos lekfullhet i den nye rektor som ska lösa Handels djupa ekonomiska kris. Som Erik Åsbrink så riktigt påpekar: Handels ”behöver en ny strategi” (SvD 3/12). Denna borde utgå ifrån de värderingar som kunde återerövra näringslivets förlorade heder.

Vad står Handels för, om något?

Bo Ekman

Saturday, December 13, 2003

Om samhällsklimatet och Stadsmissionen

Ett nytt samhällsklimat gör sig gällande. Förtroendet för ledarskap, företag och institutioner prövas allt skarpare, allt hårdare. Sen 1980-talet har trendmässigt förtroende för samhällsfunktioner som vård, polis, skola sjunkit. Denna trend har fått sig en kraftig skjuts i ryggen genom de också i ett ”normalt” samhällsklimat skandalösa förhållandena i Skandia och Systembolaget. Men redan med det sena 90-talets uppflammande kritik mot Securitas och Skandias optionsprogram liksom Barnevik/Lindahl-affären år 2002 blev tydliga signaler om att det inte stod rätt till bland dem som ytterst skulle vara garanter för omdöme i näringslivet. Men det var också tydliga signaler om att kunder, småsparare, anställda inte skulle tåla mycket mer. Den spruckna börsbubblan och den allt mer trängda välfärden har hjälpt till. Aktieutvecklingen mötte inte fondrådgivarnas löften. Välfärden lever inte upp till politikernas löften.

Det är i detta perspektiv som mediernas strålkastarljus på moral och etik måste förstås. De skriver ju inte för stenen utan för det som fångar människors uppmärksamhet och engagemang. Människor har inte alls samma fördragsamhet mot sånt som var praxis och gängse för 10, 20 eller 30 år sedan. Därför är så många avtal idag osynkroniserade med uppfattningar om vad som är rätt och rättvist.

Under den senaste veckan har Stadsmissionen fått erfara just detta. Stadsmissionen är en verksamhet som inte tål några som helst förtroendetörnar. Den bygger på gåvor och frivilliginsatser, men den bygger också på engagerad professionalism. Jag har under hösten erbjudits ett unikt tillfälle att tillsammans med en liten grupp människor från företag, politik, och opinionsbildning få följa Stadsmissionens verksamhet ute på fältet genom dess medarbetare. Det har varit en lika rik som nödvändig upplevelse.

Antonia Ax:son-Johnson, som är styrelseordförande, gör nu det enda rätta: rensar ut praxis och avtal kring lägenheter, löner och pensioner som inte är gångbara i Stadsmissionens speciella miljö och verksamhet. Hon säger ”jag känner ett stort förtroende för anställda och volontärer”. Det är gott nog, men det är ännu viktigare att dessa känner obrutet förtroende för styrelse och VD. Den relationen är verksamhetens förutsättning.

Lärdomen från Stadsmissionen för alla oss andra är att se över avtal och praxis för att proaktivt rensa ut sånt som en ny tids rättsuppfattning inte längre accepterar.

Stadsmissionens arbete tar vid där samhället har gett upp. Därför: håll för guds skull inte inne med era gåvor! De hemlösa behöver nattpatrullerna och härbärgen.

Bo Ekman

Thursday, September 11, 2003

Vi skulle behövt en Eyvind Johnson

Det finns i dessa dagar många goda förespråkare för ett ja till att Sverige ansluts till EMU och därmed övergår till euron - att vi blir med i den europeiska unionen och gemenskapen på riktigt. Men eftersom omröstningen handlar om en - än så viktig - ekonomisk teknikalitet tenderar debatten att utformas till en slags förtida revision av utfall som i efterhand ändå kommer att bli omöjliga att uttolka och härleda.

Omröstningen handlar säkert för många om nationell identitet och egen känsla av tillhörighet och frihet, men för andra om plånbok. Vi saknar i debatten den ande och röst som kunde ge oss denna dimension. Någon som var svensk just därför han var europé. Vi skulle ha behövt Eyvind Johnson i dagens debatt.

Eyvind Johnson, nobelpristagare 1974 - ursprungligen från Norrbotten, levde långa tider i Tyskland, Frankrike, Schweiz och England. Han såg diktaturen komma i Tyskland och vigde en stor del av sitt författarskap till frihetens försvar och en obönhörlig kritik av fascismen, nazismen och den totalitära kommunismen. Han angrep den Moskva- och Pekingvänliga vänsterns hyckleri, den så kallade tredje ståndpunkten.

Både hans djupa historiestudier och hans upplevelser av 30-talet och nazismen formade honom till en övertygad europé. Han lyfte redan 1952 fram en vision om en framtida europeisk union. Den kom att formas först fyra år senare genom Romtraktaten. 1971 var Johnson en av undertecknarna i ett upprop till förmån för en svensk anslutning till EEC.

Eyvind Johnson såg med den tydligaste skärpa att den europeiska humanismen och kunskapstraditionen måste besegra de lika europeiska strömningarna av fascism och populism. Däri skulle Europas viktigaste bidrag till fred och säkerhet ligga.

Så här sade Eyvind Johnson för över femtio år sedan i svensk radio den 6 maj 1952; "Att bevara, att skydda Europa, det betyder en materiell och andlig återuppbyggnad av det goda som har raserats eller skadats - alltså en återuppbyggnad med hjälp och stöd av europeisk kultur- och utvecklingstradition. Det betyder att bygga i enlighet med den åskådning där individen inte uteslutande är ett medel utan är själva målet i ett samhälle, där medborgarfrihet och medborgartrygghet råder. Kultureuropa är ett område där komplicerade frågeställningar inte löses genom diktat utan istället med analys och med de kompromisser som samarbetet vilar på och är samarbetets förutsättning. Det som är dröm och ännu inte verklighet i fallet Europa är den europeiska unionen, den nära och frivilliga ekonomiska förbindelsen mellan de europeiska demokratierna. Men den drömmen kan ju bli verklighet. Det är inte fråga om att i största brådska sammansvetsa det skiftande Europa till en enda stat, ett enda välde, men att göra det till en kulturell och ekonomisk federation av fria folk och nationer. Vad det skulle betyda för tryggheten i världen behöver man inte ha någon vild utopistfantasi för att kunna föreställa sig."

Jag tror att Eyvind Johnson skulle, hade han nu fått uppleva denna folkomröstning, ha varit en av ja-sidans allra främste förespråkare. Han fick rätt om nazismen. Han fick rätt om statsterrorn i Sovjetunionen och i Kina. Genom hans författarskap går en okuvlig lidelse för friheten och jämlikheten, men också en tro på att frihet och jämlikhet skulle kunna utvecklas av en demokratisk maktutövning som inte söker sitt: makten över makten för dess egen skull.

Eyvind Johnson var syndikalist och skulle i dag, därom är jag helt övertygad, med all sin intellektuella och andliga kraft ha talat för ännu en svensk anknytning till den europeiska gemenskapen och kulturtraditionen.

Bo Ekman

Wednesday, September 10, 2003

Att sköta det globala

Vi alla – dryga sex miljarder – som lever på denna planet har verkligen ett och annat problem framför oss att lösa för att de 8 miljarder som befolkar jorden om 25 år skall kunna ha ljusare förväntningar på framtiden än vad vår tid vågar ha; för att inte tala om jordens minst 10 miljarder om 50 år. I Sverige bor och verkar 9 miljoner människor. Vi motsvarar 0,14 % av jordens befolkning. Vi har 0,09 % av barnen. Men vi har ändå mer av det mesta än de flesta: tillgång till vatten, mark, lag, arbete, utbildning, saker, trygghet, hygglig förutsebarhet.

Men vi är idag mer beroende av de andra än de är beroende av oss. För 150 år sedan var Sverige i stort sätt självförsörjande. Inte så idag. Idag kommer inte många procent av Hemköps sortiment från bygden. 70 procent av Claes Ohlssons sortiment är producerat utanför Sverige, varav mer än 50 % i Kina. Om 25 år är våra måltider, våra bostäder, hemelektronik och definitivt våra bilar ännu mindre svenska – men inte utländska – utan mer globala i den meningen att de är resultaten av produktionssystem som integrerar insatser i många, många led i många, många processer som äger rum på många, många platser i många, många länder.

Globaliseringen innebär att de ömsesidiga beroendena och sambanden mellan människor, platser, processer och nationer intensifieras och förtätas. Detta gäller för marknader, ekonomi, kapital liksom för miljön, terror och säkerhet. Det går inte längre att sköta sig själv och strunta i andra. Den som mäler sig ut ur de globala systemen – Nordkorea, Myanmar, Zimbabwe – faller snabbare än andra ner i fattigdomsfällan.

Ytterst drivs globaliseringen av ekonomiska krafter. Drivkraften är jakten på högre produktivitet – i allt det vi företar oss – med hjälp av ny teknik och nya marknader. I globaliseringens förarsäten sitter inte politiker. Där sitter en myriad av företagare och investerare, utan att sinsemellan ha någon samlad vision eller konspiration eller att ha någon som helst idé om hur effekterna av globaliseringen skall politiskt hanteras. De söker helt enkelt – var och en för sig – tillväxt och högre avkastning. De stävar ständigt efter att producera mer med mindre insats. Den nya IT- och telekomtekniken medger att produktions- och distributionssystem utvecklas och kopplas samman över hela världen. De globaliseras. Aktiviteter kan allt lättare och smidigare förläggas där förutsättningarna för tillfället är som allra bäst – i Kina, USA, Indien eller i Sverige.

Global har blivit ett begrepp för att beskriva vår tid. Det har ersatt begreppet internationell. Internationell betyder egentligen mellanstatlig. Global betyder överallt, överstatlig, gränslös. För många betyder globalt något som sker och beslutas bortom all kontroll. Global nivå, globala problem sätts i debatten i motsatsställning till lokal nivå och lokala problem. Den globala nivån kan emellertid inte existera utan den lokala. Den globala nivån är en abstraktion. Den existerar bara som en del i den analys där vi summerar olika fenomen som händer på – oftast – många (lokala) olika ställen på jorden. Allting har ursprungligen hänt lokalt, någonstans. Ingenting kan ju hända i en abstraktion. Det lokala är det konkreta. En bil säljs inte globalt, den säljs i Kuala Lumpur. En soldat dödas inte globalt, han dödas i Irak.

Ibland kan en enstaka händelse någonstans (lokalt) genom mediernas och informationssystemens snabbhet och täckningsgrad nå ett praktiskt taget omedelbart genomslag överallt (globalt) och därmed på den psykologi som bestämmer lokal politik och lokala kapitalmarknaders beteenden på många ställen samtidigt. ”11 september” var en sådan lokal händelse men med av iscensättarna noga kalkylerade globala effekter; en slags förutsägbar fjärilseffekt. Hundratals miljoner bilar, båtar, mopeder, motorcyklar, bostäder spyr ut koldioxid lokalt, där fordonen framförs. Den sammanlagda – globala – effekten blir smygande, osynlig. Det är därför psykologiskt svårt att uppleva ett individuellt ansvar – om insikten inte finns – för sambanden mellan det lokala och det globala, mellan delar och den helhet som ändå det ekologiska systemet (biosfären) är. Människan i sig är en del av det ekologiska systemet. Så är också allt det människan skapar, till exempel ekonomi och samhällsstrukturer.

I en tidigare, nu för alltid svunnen värld, räckte för en tid mellanstatliga institutioner och former för att styckevis och delt möta och lösa internationella problem. Systemberoenden fanns där, men hade ännu inte dagens – för att inte tala om morgondagens – komplexitet, intensitet och risker. Vi har under kort tid i år upplevt krigets destabilisering av Mellanöstern sedan USA och England öppnat upp Pandoras box i Irak. Vi upplever försvagningen av FN och EU, elförsörjningens sammanbrott för 50 miljoner amerikaner och kanadensare, de framgångsrika attackerna mot internet, dödsvågen bland äldre i Frankrike i den extrema hettans spår, det grymt kaotiska väst- och Mellanafrikanska stamkrigen, ett Afghanistan som ånyo driver mot inbördeskrig, en världsekonomi på lågväxel. Alla är problem som uppstått ur systemförändringar, rubbningar av sköra balanser. De berör många nationer och får följdverkningar.

Här hemma i Sverige delas befolkningen i en del som fortfarande tror på fortsatt slutenhet och kulturell isolationism. Den avser att rösta nej i folkomröstningen den 14 september. En andra del, som avser att rösta ja, bejakar de nya beroendena med Europa och globalt – och därmed också nya ansvar. För en tredje del av befolkningen innebär folkomröstningen en ny frågeställning som lämnar dem osäkra. Folkomröstningen har blivit en fråga om vår identitet och tillhörighet. Den visar på hur lång och svår processen kommer att bli – också för en utvecklad och välutbildad nation som Sverige – att övergå till konstitutionella former där beslut skall tas på överstatlig nivå, även om de demokratiska sambanden vore tydliga.

Globala beroenden kräver regler och former för skötsel av globala frågeställningar och av de ekonomiska, sociala och politiska konflikter, som uppstår genom nya intressemotsättningar. Dessa uppstår ur kollisioner mellan värderingssystem, religioner och livsstilar. De uppstår ur sociala och ekonomiska orättvisor. De uppstår ur maktfullkomlighet och maktlöshet. De uppstår ur konflikter över mark och olika slag av gränser. De uppstår ur bristen på samtal och kommunikation. Den ofrånkomliga ekonomiska globaliseringen måste åtföljas av nya former för politisk konfliktlösning i dessa nya sammanhang, där nationalstatens institutioner – och dess internationella avläggare – inte längre räcker till. Grovt tillyxat kan vi i dagens värld se tre olika strategier i arbete för att närma sig det som kommit att på nysvenska kallas ”global governance”: att politiskt sköta de globala frågorna:

1. Den hegemoniska strategin: att sträva efter egen makt över globaliseringens spelregler och villkor som skydd för egen säkerhet, värderingar och livsstilar. USA är den enda stormakten som mäktar göra dessa anspråk på att vara andra överordnad d v s att utöva politisk, ekonomisk och militär kontroll över andra aktörer i globaliseringsspelet. Men Kina och Indien är länder med regionala stormaktsambitioner, liksom i viss mån Ryssland. Den Europeiska Unionen representerar en ny konstitutionell process, där många mindre stater söker sitt inflytande i en värld där nationalstatens suveränitet till dels sjunker undan.

2. I andra änden av skalan finns länder, vars regimer inte underordnar sig gängse folkrättsliga regler eller internationella konventioner om till exempel mänskliga rättigheter. De vill ha sin frihet att bete sig precis hur som helst. De kan kallas anarko/kaotiska (”rouge states”) och drivs av psykopatiska, kriminella och korrupta regimer och av svaga statsbildningar som domineras av diktatorer, stammotsättningar och av krigsherrar. Nordkorea, Västafrikanska stater/Somalia, Zimbabwe, Columbia, Myanmar och det tidigare Irak är ”goda” exempel. Den vitt förgrenade och växande internationella brottsligheten och handeln med vapen, narkotika, kvinnor, barn och flyktingar hör också hit.


3. Den tredje strategin är att i det internationella umgänget inte bara se till sitt, utan också till helheten. En samverkansstrategi, där ingen nation är suveränt överordnad eller underordnad den andre utan ingår i ett samordningsmönster där man genom förhandlingar och samtal steg för steg anpassar politikens innehåll och institutioner till de konflikter och möjligheter globaliseringens dynamik och ökande beroenden erbjuder. Dessa kan inte förutses. De skapas i realtid. De måste därför lösas steg för steg. Den europeiska processen är idag det bästa exemplet på denna strategi. Den är inte bara mellanstatlig. Den är också överstatlig. Den utgår inte från en vision om Europas ”storhet”. Den utgår inte från en imperialistisk utopi eller ur en roffarmentalitet, utan från de allra bittraste av erfarenheter och de godaste av insikter att den bästa av världar byggs steg för steg i lärande, demokratisk processer. Samverkansmodellen utgår från att helheten är viktigare än delarna. Den utgår från en systemsyn.

Det nya Europa är idag det allra bästa exemplet på en konstitutionell förnyelse som kan bära fröet till en ny ordning för ”global governance” och därmed också till en verklig reformering av FN för den formativa tid vi nu lever i.

FN är idag en mellanstatlig medlemsorganisation. Dess makt och mandat bestäms av dess medlemsstater – och utifrån dessas nationella politiska prioriteringar och intressen. Denna nationella intressepolitik styr FN’s budget och bemanning. USA’s och de övriga stormakterna har ett avgörande inflytande över Säkerhetsrådets manövreringsutrymme. FN existerar på medlemmarnas villkor och vilja. FN är ett barn av den internationella, den mellanstatliga epoken. FN är inte format för att sköta globala överstatliga frågor, konflikter och frågor. Likt ”European governance” idag innehåller betydande mått av överstatlighet, måste också ”global governance” göra så. Men vägen är lång till ett FN som med demokratisk legitimitet anförtros överstatlighet i frågor om säkerhet, mänskliga rättigheter, utvecklingsfrågor och ”nation-building”. Detta skulle innefatta rätten att intervenera i enskilda länder.

Suveränitetsprincipen sitter fortfarande djupt ända sedan den knäsattes under 1600-talet efter Västfaliska freden. Staters rättigheter har i dag långt starkare ställning än individens rättigheter som bland andra Michael Ignatieff har påpekat. Stater står överlägset för de värsta och mest omfattande övergreppen på de mänskliga rättigheterna, inte företag. Deklarationen om de mänskliga rättigheterna (1948) är egentligen FN’s viktigaste värderingsgrund. Men FN har inga egentliga sanktionsmöjligheter.

”Global governance” måste i en framtid bygga på den helhetssyn som systemförståelse bibringar. Den måste också snarare bygga på ett försvar av individens rättigheter och det ekologiska systemets förutsättningar och dynamik (i vilket givetvis människan och vad hon skapar är en dominant del) än av staters rättigheter och suveränitet.

Detta är globaliseringens konsekvens. Det är politikerna som nu måste handla i den långa siktens och i helhetens intresse, även om det inte är de som förfogar över globaliseringens drivkrafter och nya infrastrukturen. De måste ändå ta ansvar för dess konsekvenser. Ju intensivare globaliseringsprocessen pressar samman de ömsesidiga politiska, sociala och ekonomiska beroendena och konflikterna mellan tillväxt och ekologi, mellan rika och fattiga, mellan islamister, judar och amerikanska bibeltrogna, mellan åldrande välfärdssamhällen och arbetslösa u-länder desto större blir pressen att skapa former för att lösa problemen gemensamt och med människan och helheten för ögonen.

Inget enskilt land i historien har överlevt med de klyftor mellan rika och fattiga som världen lever med idag. Tänk Er ett Sverige, ett USA, ett Japan med 50 % av befolkning med en köpkraft av 1-2 $ om dagen och att 25 % av dessa vore analfabeter! Det skulle helt enkelt inte vara möjligt för en demokrati att fungera på sådana villkor. Men så ser världen ut idag. Världen är inte en demokrati, även om vissa länder är det.

De som förnekar att fundamentalsim, religiös fanatism terrorism inte har sina rötter i fattigdom, hopplöshet och okunnighet förstå inte världen. Uppror och revolution – ofta ledda av intellektuella och eliter ur medelklass – kommer inte ur den nöjda medelklassen. Kapitalet och investerarna kommer aldrig att kunna sova gott om nätterna förrän de grundläggande orsakerna till fattigdom och social oro är på väg att angripas och att ytterligare några miljarder kan nära en förhoppning om en bättre framtid. Att finna de nya formerna för att lösa den globaliserade världens konflikter blir ingen lätt eller snabb väg att vandra. Europaprocessen – framfödd ur ett förödande krig – har hittills tagit 50 år! Den är ännu långt, långt från någon vägs ände.

Men det är ändå bråttom, mycket bråttom. Terrorismen, men också USA’s hegemoniska övermod har skadat stabiliteten i mellanöstern, i världen och i FN, men också EU. Att en enskild nation med vapenmakt skulle diktera en världsordning kommer inte att fungera. Andra initiativ och processer måste till. Globaliseringen har sprungit förbi dagens konstitutionella förutsättningar att sköta dess problem. Och alla de möjligheter, den skapar.

Vi befinner oss i en slags interimistisk världsordning mellan den som skapades efter andra världskrigets omorganisation av världens maktförhållanden och den omorganisation och omfördelning av makt, rikedomar och beroenden som globaliseringen skapar.

Bo Ekman

Monday, August 18, 2003

Europa är bästa exemplet

Vi alla - dryga sex miljarder - som lever på denna planet har ett och annat problem framför oss att lösa för att de åtta miljarder som befolkar jorden om trettio år ska kunna ha ljusare förväntningar på framtiden än vad vår tid vågar ha.

I Dalarna bor och verkar 280 000 människor. Vi motsvarar 0,04 procent (!) av jordens befolkning. Men vi har ändå mer av det mesta än de flesta: vatten, mark, lag, arbete, utbildning, trygghet, förutsebarhet. Men vi är i dag mer beroende av de andra än de är beroende av oss. För 150 år sedan var dalfolket i stort sätt självförsörjande. I dag kommer inte många procent av Hemköps sortiment från bygden.

Om 25 år är våra måltider, våra städer, vår hemelektronik och definitivt våra bilar mindre svenska och mer globala i den meningen att de är resultaten av produktionssystem som integrerar insatser från många länder.
Globaliseringen innebär alltså att de ömsesidiga beroendena och sambanden mellan människor, platser och nationer intensifieras och förtätas. Detta gäller för marknader, ekonomi, kapital liksom för miljön, terror och säkerhet. Det går inte längre att sköta sig själv och strunta i andra. De som mäter sig ut ur de globala systemen - Nordkorea, Myanmar, Zimbabwe - faller snabbare än andra i fattigdomsfällan. Ytterst drivs globaliseringen av ekonomiska krafter. Det är vår ständiga strävan att höja produktiviteten i det vi företar oss.

Den ofrånkomliga ekonomiska globaliseringen måste åtföljas av nya former för politisk konfliktlösning, där nationalstatens institutioner - och dess internationella avläggare - inte längre räcker till. Grovt tillyxat kan vi i dag se tre olika strategier för att närma oss "global governance"; att politiskt sköta de globala frågorna:
Den hegemoniska modellen: att sträva efter egen makt över globaliseringens spelregler och villkor som skydd för egen säkerhet, värderingar och livsstilar. USA är den enda stormakten som mäktar göra dessa anspråk på att vara andra överordnad.

På andra ändan av skalan finns länder, vars regimer inte underordnar sig internationella konventioner om till exempel mänskliga rättigheter. De kan kallas anarko/kaotiska och drivs av psykopatiska, kriminella och korrupta regimer. Nordkorea, Västafrikanska stater, Zimbabwe, Columbia, Myanmar och det tidigare Irak är "goda" exempel.

Den tredje modellen är att i det internationella umgänget inte bara se till sitt, utan också till helheten. En samverkansmodell, där ingen nation är suveränt överordnad eller underordnad den andra där man genom förhandlingar steg för steg anpassar politikens innehåll och institutioner till de konflikter och möjligheter utvecklingens dynamik erbjuder.

Den europeiska processen är i dag det bästa exemplet på denna modell. Den utgår från de allra bittraste av erfarenheter och de godaste av insikter att den bästa av världar byggs steg för steg i lärande, demokratisk processer. Helheten är lika viktig som delarna.

Det nya Europa är i dag det allra bästa exemplet på en konstitutionell förnyelse som kan bära fröet till en ny ordning för "global governance" och därmed också till en verklig reformering och anpassning av FN.

Bo Ekman

Friday, August 15, 2003

Vad skall vi ha Sverige till?

Så skall vi så gå till en andra folkomröstning om Sverige skall tillhöra en större gemenskap – Europa – än den egna, den svenska. Formellt handlar omröstningen om en eventuell övergång till europavalutan – euron, men reellt handlar den i mina ögon återigen om vi egentligen vill vara en del av det europeiska projektet eller inte.

Varje gemenskap måste bygga på en idé, för vad den skall vara bra för. Den grundläggande idén för alla samhällsbyggen har varit och är att skydda dess fortbestånd och överlevnad. Därutöver är den naturligaste av samhällsinstinkter att göra detta i så stor utsträckning som det över huvudtaget står i ens makt på egna villkor, egna värderingar och idéer. Att kunna bygga den egna framtiden helt utan inblandning av andra innebär full suveränitet över sitt framtida öde. Det är förvisso inte lätt för en liten nation som Sverige att vidmakthålla förutsättningar för sådan full suveränitet. Historien visar emellertid att starka idéer och visioner om ”Vad vi skall ha Sverige till” har vidgat handlingsutrymme för nationen genom att ingjuta stark motivation och skaparkraft hos dess medborgare. Ju starkare idé desto större handlingsutrymme, i synnerhet om idén dessutom är underbyggd av ett fruktat försvar och en expansiv företagsamhet och ekonomi.

Men vet vi idag vad vi skall ha den gemenskap till, som vi kallar Sverige? Jag är tveksam.

Jag tror att just detta är ett av huvudskälen till att så många är så djupt, ja existentiellt osäkra inför den nu förestående folkomröstningen. Osäkerheten blir mångdubbel med vår betydande okunnighet och osäkerhet om EUs idé och framtid parad med att en gemensam valutas effekter på svensk ekonomi i verkligheten är okalkylerbara. Vi kan lika gärna spela BINGO eller LOTTO om saken. Men det är ju i sig ingen konstighet att vi är okunniga om unionens framtid eftersom först i juni 2003 förelåg ett förslag till en ny ”konstitution” för EU från Framtidskonventet att i höst lägga fram för medlemsregeringarnas godkännande. Vi vet ännu inte hur den europeiska union (eller federation?), som växer fram, i praktiken kommer att verka. Men vi kan se en rad idéer som böljar fram och tillbaka mellan debatt och tillämpning. Så har det alltid varit i historien. Förändringar drivs fram av idéer i sin tid – och av ny ideologi och ny teknologi. Idéerna har tänt människors sinnen och drivit fram förändring och skapat det samhälle människor och folk varit politiskt, ekonomiskt och militärt starka (eller svaga) nog att förverkliga, ända tills nästa bärande idé kommit flygande eller helt enkelt tills kung eller ledarskap inte längre förmått upprätthålla den gamla idéns bärkraft. Här några av de idéer och ledare som ”i sin tid” formulerade vad vi skulle ha Sverige till:

• Gustav Wasas förverkligade för Sverige en idé om självständighet byggd på stark central makt över stat, kyrka, adel, handel och militär.

• Axel Oxenstierna förädlade denna idé och byggde in den i myndigheter och administrativa strukturer som skapade nationell styrka, stadga och ett över århundraden bestående samhällsbygge.

• Idén om Sverige som europeisk stormakt skapades genom Gustav II Adolfs och Carl X Gustavs fälttåg och erövringar. Stormaktsdrömmen blev kortvarig i verkligheten, även om den falskeligen alltför länge dröjde kvar i folkmedvetandet.

• Karl XII hade egentligen ingen annan vision för sitt Sverige än att vinna nästa fältslag. Han var som vår tids företagsledare vars mål har blivit att vinna nästa fusion, förvärv, omorganisation, erövra nästa marknadsandel.
Karl XII lämnade landet utfattigt och i konstitutionell kris. Den svenska nationen var både för liten och för fattig för att verka som militär och politisk stormakt.

• Gustav III gav så småningom Sverige en ny vision om vad landet kunde stå för. Han förlöste en tid av konstnärligt och estetiskt skapande: Sverige som en plats för snille och smak. Men hans envälde och vision blev så utmanande att han blev offer för en de mediokras sammansvärjning.

• Johan August Gripenstedt, den liberale statsmannen och finansministern, lotsade Sverige ur ståndssamhället och in i den politiska demokratins förgårdar genom representationsreformen 1866 och sin banbrytande frihandelspolitik. Han byggde järnvägarna. Grunden för Sveriges intåg – ett segertåg! – in i industrialismen blev lagd.

• I slutet av 1800-talet omsveptes landet av skandinavismen och nationalromantikens etnocentriska idéer – Bara Sverige svenska krusbär har! – liksom av ungdomsmötenas berusande entusiasm. Sverige stimulerades till en vetenskaplig, konstnärlig och entreprenöriell framgångstid.

• Under 1900-talet har ingen idé om vad vi skall ha Sverige till varit starkare än visionen om Folkhemmet. Per Albin Hansson och Tage Erlander blev dess bärare. De konsoliderade också idén om Sverige som ett Folkhem alldeles för sig – neutralt och alliansfritt – men i allians med det internationellt arbetande kapitalet, främst med huset Wallenberg: Så förverkligades idén om den svenska blandekonomiska modellen.

• Olof Palme tog över Folkhemmet när detta nått sin middagshöjd. Hans idé blev att Sverige skulle, utifrån den starka position som den svenska modellen skapat, låta nationen nu agera som en moralisk stormakt i världen i de vanskliga gränslanden mellan Öst och Väst och mellan Nord och Syd. I den idén fick inte medlemskap i Europa eller NATO plats, men väl ett aktivt stöd för FN.

Efter Folkhemmet och Palme har faktiskt politiken inte förmått formulera eller realisera någon ny stor samlande idé för den gemenskap som vi kallar Sverige. Vem som än höll i revolvern när Palme sköts är jag övertygad om att mordet var en del av de stora samhällsomvälvningar som i mitten av 1980-talet redan var på väg i både västvärlden och så småningom i Sovjetunionen och Östblocket. Thatcher och Reagan hade lagt grunden för en våg av avregleringar, frihandelsexpansion och privatiseringar. Nyliberalismen var på väg! Goodbye Mr. Keynes!

Statens roll i medborgarnas liv skulle trängas tillbaka. Sovjet och Östblocket föll samman 1989 – 1991. Gränslanden mellan Öst och Väst fanns inte mer. Palmes idé om Sveriges roll i världen var alltså i praktiken redan överspelad. I Sverige leddes denna ideologiska offensiv av SAF. Den ledde så småningom till Bildt-regeringens tillkomst.

Förutsättningarna för Palmes Sverige hade alltså börjat klinga av redan innan han mördades. Hatet mot honom för att han uppfattades stå ivägen för marknadens och kapitalets frihet speglades i de scener av tillfredsställelse man kunde bevittna bland ledande kretsar i storföretagen i samband med mordet.

Men under 1980-talet var Sveriges idé att fortsatt stå fri och ensam stark. Det hade ju gått bra förr. Därför var i praktiken ett öppet ifrågasättande av neutralitetspolitiken och en öppen debatt om en anslutning till NATO och medlemskap i den Europeiska Gemenskapen politiskt tabubelagd; därav den ännu idag kvardröjande politiska omognaden i dessa centrala frågor för Sverige. Inget parti har lyckats föra sina sympatisörer till någon enhetlig ståndpunkt och idé om Sveriges roll och uppgift i det vidare europeiska sammanhanget. Svenska val har alltid handlat om Sverige som Sverige, inte om Sverige och Norden, Europa eller världen.

Idén att vi ändå skulle söka oss medlemskap i EG smögs på nationen. Den framfördes i en fotnot i en kompletteringsproposition 1990. Sanningen är den att svenska regeringar behövde EGs (sedermera EUs) konvergensregler och stabilitetspakt som stöd för saneringen av en nedkörd och överbelånad svensk ekonomi. Vi klarade inte detta av eget politiskt mod och kraft. Ensam hade blivit svag.

Det svenska politiska systemet, vare sig med socialdemokrater eller borgare vid rodret, visade sig oförmöget att av egen kraft anpassa Sveriges ekonomi till de under 1970- och 80-talen framväxande internationella marknadsförhållandena som vi numera kallar globaliseringen.

Svenska folket röstade så småningom, med knapp majoritet, ja till ett medlemskap i EU i november 1994. Men vi gick baklänges in, utan entusiasm. Någon egen idé för Sveriges roll i den vidare europeiska och de globala gemenskaperna hade inte formulerats, ännu mindre slagit rot.

Måttstockarna för svensk utveckling har snarare blivit relaterade till budgetsanering, tillväxt, marknadsandelar, inflation, valuta och börsutveckling. Men säg den nation som inte också har sådana kriterier för sin utveckling. Men ekonomi är i sig ingen idé. Det ekonomin producerar är ett medel för att förverkliga värderingar och idéer. Marknaden som sådan är inte en idé för en gemenskap. Den är ett medel för att möjligheten för att i sin tur skapa ekonomiska och materiella värden för att utveckla rationaliseringsmöjligheten och strukturåtgärder. Stockolmsbörsens index (SAX) kan aldrig bli ett uttryck för vad nationen står för. Det är viktigt att skilja mellan utveckling och tillväxt.

Den globaliserade världen tillåter inte längre en nation som Sverige att leva politiskt, ekonomiskt eller kulturellt isolerat. En nationell gemenskap måste idag i så mycket högre grad definieras genom sina relationer till andra nationer, kulturer, ekonomier och värderingar. Om vi inte själva förmår göra detta så gör någon annan det, fast på sina villkor.

Det är nog idag i praktiken så att det snarare är EU som formulerar idén om Sverige, än Sverige som formulerar idéer för EU. Svaret på frågan ”Vad ska vi ha Sverige till” kan i minst lika hög grad besvaras av länderna i den Europeiska Unionen och av alla invandrare som vill flytta hit, som av oss själva. Detta är en i grunden ny situation för ett land, som varit så framgångsrikt i att kunna överleva genom det egna idéformuleringsinitiativet, trots sin många gånger besvärande självtillräcklighet.

Den förestående EMU-omröstningen blir i själva verket en andra folkomröstning om Sveriges medlemskap i EU, även om den ”bara” handlar om en än så viktig teknikalitet som den gemensamma valutan. Det är naturligt att debatten därför har kommit att domineras av ekonomernas ekonomiska argument, vars tekniska komplexitetsgrad och teoretiska abstraktionsnivåer gör frågorna synnerligen svårtillgängliga för oss alla, kanske också för dem själva.

Jag tror att människors frågeställningar i praktiken och innerst inne handlar om Sverige ska hållas för sig eller om vi ska våga ta steget in som en allt mer integrerad del i ett EU vars konstitutionella former och framtid ligger i just… framtidens händer. Vågar vi? Vad står vi för? Vilken är EU’s idévärld? Vad är det egentligen vi står för, skall tillföra? Det är nog detta som debatten skall handla om. Inte om teknikaliteterna.

EU är inte ett tillstånd utan en process som utgår från idén att länderna i vår del av världen ändå har gemensamma värderingar och intressen att både försvara men också att erbjuda resten av världen. Ett starkt och utvidgat EU är också en förutsättning för att politiska och ekonomiska motkrafter ska kunna byggas både mot USA och framväxande stormakter i Asien, som ju har långt bättre tillväxtförutsättningar än det åldrande Europa. Europa behöver utvecklas till en politiskt, militärt och ekonomiskt stark region i det spel om makt och markand som globaliseringen skapar. Europa behöver så småningom ett starkt försvar, en tydlig utrikespolitik som bygger på en värdebas av mänskliga rättigheter och rättvis fördelning. Europa är sprunget ur både en frihetlig, humanistisk tradition som idag håller (i alla fall just nu) våra fascistiska och kommunistiska förtryckartraditioner i schack. Europa har också en hälsosam tradition av att sära mellan stat, politik och religion liksom av hyggligt fördelad välfärd för alla. Europa har också en tradition av att bygga politik och samhälle utifrån kunskap och insikt. Här finns en utbildnings- och bildningstradition som är humanismens och modernitetens grundplatta att vidareutveckla. Allt detta är sannerligen ingen dålig idégrund att stå på i det framtida samhällsbygget. Därtill kommer de ekonomiska argumenten: framförallt den enklare handeln och delaktighet i den paneuropeiska investeringsscenen.

Allt detta är också en viktig idégrund för det europeiska bidraget till byggandet av de institutioner som i framtiden kommer att krävas för att hantera och reglera globala konflikter, säkerhetsfrågor och global ekonomi. Även FN, Världsbanken, IMF måste förnyas, kanske ersättas.

Det är helt orealistiskt att Sverige av egen kraft med inflytande och framgång skulle kunna hävda och driva denna idégrund. Europagemenskapen kan inspirera oss till större idéer för vår egen svenska nationella gemenskap än de som kan springa fram ur vårt lokalsamhälles begränsade intresseperspektiv. Europa är vår transformatorstation till det globala, det är genom Europa vi kan söka gensvar för våra bidrag till idéutvecklingen om och det gemensamma ansvaret för demokrati, mänsklig utveckling och därigenom ekonomisk tillväxt för alla.

De senaste tjugo åren har idémässigt varit en arm period i svensk historia. Istället för idéer om hur samhället skall formas och vilka idéer vi människor ska förverkliga har ekonomi och marknad som sådana blivit huvudsak. Bonus har blivit viktigare än samhällsbygge. Lyft därför upp EMU-debatten ur dess ekonomistiska exegetik till att handla om den fundamentala frågan om ”Vad skall vi ha Sverige till?”

Bo Ekman

Tuesday, August 12, 2003

En europeisk svensk

Det finns i dess dagar många goda förespråkare för ett ja till att Sverige ansluts till EMU och därmed övergår till euron: att vi blir med i den europeiska unionen och gemenskapen på riktigt. Men eftersom omröstningen handlar om en – än så viktig – ekonomisk teknikalitet tenderar debatten att utformas till en slags förtida revision av utfall som i efterhand ändå kommer att bli omöjliga att uttolka och härleda. Omröstningen handlar säkert för många om nationell identitet och egen känsla av tillhörighet och frihet, men för andra om plånbok. Vi saknar i debatten den ande och röst som kunde ge oss denna dimension. Någon som var svensk just därför han var europé. Vi skulle ha behövt Eyvind Johnson i dagens debatt.

Eyvind Johnson, nobelpristagare 1974 – ursprungligen från Norrbotten, levde långa tider i Tyskland, Frankrike, Schweiz och England. Han såg diktaturen komma i Tyskland och vigde en stor del av sitt författarskap till frihetens försvar och en obönhörlig kritik av fascismen, nazismen och den totalitära kommunismen. Han angrep den moskva- och pekingvänliga vänsterns hyckleri, den så kallade tredje ståndpunkten. Både hans djupa historiestudier och hans upplevelser av 30-talet och nazismen formade honom till en övertygad europé. Han lyfte redan 1952 fram en vision om en framtida europeisk union. Den kom att formas först fyra år senare genom Romtraktaten. 1971 var Johnson en av undertecknarna i ett upprop till förmån för en svensk anslutning till EEC. Eyvind Johnson såg med den tydligaste skärpa att den europeiska humanismen och kunskapstraditionen måste besegra de lika europeiska strömningarna av fascism och populism. Däri skulle Europas viktigaste bidrag till fred och säkerhet ligga.

Så här sa Eyvind Johnson för över femtio år sedan i svensk radio den 6 maj 1952; ”Att bevara, att skydda Europa, det betyder en materiell och andlig återuppbyggnad av det goda som har raserats eller skadats – alltså en återuppbyggnad med hjälp och stöd av europeisk kultur- och utvecklingstradition. Det betyder att bygga i enlighet med den åskådning där individen inte uteslutande är ett medel utan är själva målet i ett samhälle, där medborgarfrihet och medborgartrygghet råder. Kultureuropa är ett område där komplicerade frågeställningar inte löses genom diktat utan istället med analys och med de kompromisser som samarbetet vilar på och är samarbetets förutsättning. Det som är dröm och ännu inte verklighet i fallet Europa är den europeiska unionen, den nära och frivilliga ekonomiska förbindelsen mellan de europeiska demokratierna. Men den drömmen kan ju bli verklighet. Det är inte fråga om att i största brådska sammansvetsa det skiftande Europa till en enda stat, ett enda välde, men att göra det till en kulturell och ekonomisk federation av fria folk och nationer. Vad det skulle betyda för tryggheten i världen behöver man inte ha någon vild utopistfantasi för att kunna föreställa sig.”

Jag tror att Eyvind Johnson skulle, hade han nu fått uppleva denna folkomröstning, ha varit en av ja-sidans allra främste förespråkare. Han fick rätt om nazismen. Han fick rätt om statsterrorn i Sovjetunionen och i Kina. Genom hans författarskap går en okuvlig lidelse för friheten och jämlikheten, men också en tro på att frihet och jämlikhet skulle kunna utvecklas av en demokratisk maktutövning som inte söker sitt: makten över makten för dess egen skull. Eyvind Johnson var syndikalist och skulle idag, därom är jag helt övertygad, med all sin intellektuella och andliga kraft ha talat för ännu en svensk anknytning till den europeiska gemenskapen och kulturtraditionen.

Bo Ekman

Friday, August 8, 2003

Att straffa sina motståndare

Den 22 juli dödades Saddam Husseins två söner Uday och Qusay efter en eldstrid som sades ha pågått i över tre timmar. De var sedan krigsslutet den 9 april efterlysta för tungt kriminella handlingar som tortyr, terror och mord. De dödades med minst tjugo kulor vardera. När deras lik visades upp för offentligheten visade sig kropparna misshandlade och mycket illa åtgångna. Ingen av oss skulle hysa den minsta tvivel om identitet och att bröderna ”fått vad de förtjänade”. De dödades i hämnd med ursinnigt våld. Tipsaren erhöll 250 miljoner kronor. Istället borde segermakterna gjort allt i sin makt att ställa dem, liksom Guantamofångarna, inför öppen rättvisa.

När Tyskland kapitulerade efter andra världskriget beslöt de fyra segermakterna – USA, England, Frankrike och Sovjetunionen – att för första gången i historien ställa de ansvariga (naziledarna) inför rätta för de medel vilka med vilka de fört kriget och för de brott mot mänskligheten som begåtts i skuggan av detta krig. Så tillkom rättegångarna i Nürnberg. Robert Jacksons – domare i USA:s högsta domstol – inledningsanförande hör till rättshistoriens höjdpunkter. Han var chefsåklagare vid rättegången och förklarade att:

”Privilegiet att få inleda historiens första rättegång för brott mot världsfreden lägger ett tungt ansvar på mina axlar. De illdåd som vi söker fördöma har varit så avsiktliga, så ondskefulla och så förödande att civilisationen inte kan tolerera att de ignoreras, för den kan inte överleva om de upprepas. Det faktum att fyra stora nationer, segeryra och samtidigt djupt förorättade, har hejdat hämndens hand och av fri vilja beslutat sig för att överlämna sina infångade fiender i lagens händer är kanske den viktigaste tribut som makten har gett åt förnuftet…
Vi får aldrig glömma att de meriter på vilka vi dömer dessa anklagade är de meriter på vilka historien kommer att döma oss i morgon. Att räcka dessa anklagade en förgiftad kalk vore detsamma som att föra den till våra egna läppar. Vi måste gripa oss an vår uppgift med sådan opartiskhet och intellektuell integritet att eftervärlden inte kan undgå att se att rättegången var ett uttryck för människans strävan efter rättvisa…
De anklagade är hårt ansatta, men de behandlas inte illa… Om dessa män är de första anförarna i en besegrad nation som åtalas i lagens namns så är de också de första som får en chans att be för sina liv i lagens namn…
Vi måste också klargöra att vi inte har för avsikt att anklaga hela det tyska folket… Om det tyska folket hade varit berett att acceptera nazisternas program skulle det inte ha behövts några stormtrupper… eller några koncentrationsläger eller någon Gestapo… Både tyskar och icke-tyskar har en räkning att göra upp med dessa anklagade…
[Om lagen ska tjäna något syfte] måste den fördöma alla länder som gör sig skyldiga till aggression, inklusive dem som sitter i domarsätet här… Det är Civilisationen som är den verkliga käranden i detta mål. Den är fortfarande ett ofullkomligt och kämpande ting i alla våra länder. Den hävdar inte att USA eller något annat land är utan skuld… Men den riktar sitt anklagande finger mot den fruktansvärda kedja av aggression och brott som jag har redogjort för, den pekar på köttets leda, förbrukade resurser och ödeläggelsen av allt det som var vackert och nyttigt i världen…
Civilisationen frågar om lagen är så slö och trög att den är helt oförmögen att behandla brott av denna storleksordning, begångna av förbrytare av denna magnitud. Den förväntar sig inte att ni som sitter i denna domstol ska göra kriget omöjligt. Men den förväntar sig att er rättsliga prövning ska ställa folkrätten, dess regler, dess förbud och framför allt dess sanktioner på fredens sida, så att män och kvinnor med god vilja, i alla länder, ”får lov att leva, utan att behöva be någon annan om lov, under lagen”.”

De fyra segermakterna valde att ge dessa megakriminella förbrytare en så rättvis rättegång som möjligt. De fick skarpa försvarsadvokater. Kraven på bevisföring motsvarade rättstatens krav. Segermakterna (även Sovjetunionen!) visade det tyska folket – och världen – den konkreta innebörden av begreppen lag, rättvisa och demokrati. Nürnbergrättegångarna blev ett viktigt steg på vägen mot Deklarationen om de mänskliga rättigheterna (december 1948) och de nutida ansträngningarna att skapa den internationella domstolen i Haag mot krigsförbrytelse och brott mot mänskligheten.

USA och England har i Irak brutit upp från den grundsten som de själva lade i Nürnberg. De har givit Irakierna en helt annan förebild än tyskarna på hur lag skall upprätthållas och innebörden av demokrati. Kampen mot terrorismen och antidemokratiska krafter borde naturligtvis inte föras på ett sådant sätt att förtroendet för USA:s och Englands respekt för demokratins grundprinciper, transparens, rättsprinciper och sanningsenlig information komprometteras. Dessvärre har så skett. Förtroendet för de amerikanska och brittiska regeringarna har väl grundade anledningar att vara skakat.

50 amerikanska soldater har sedan krigsslutet dött i Irak genom överfall och olyckor. Detta har skapat rädsla och fruktan bland soldaterna och växande kritik bland hemmaopinionerna men är ändå ingen ursäkt för att sätta lagliga och konstitutionella processer ur spel genom vad som framstår som besinningslös hämnd och dödande. I USA dödas varje år mellan 11 och 12 000 människor med skjutvapen. Det gör ca 30 mord om dagen. I USA har alltså ca 3 600 människor mördats sedan den 9 april, den dag då president Bush förklarade kriget vunnet och freden säkrad för Irak. Världen skall vara tacksam för att inte 3 600 amerikaner har dött på slagfälten i Irak, utan ”bara” på slagfälten hemmavid.

Nürnbergrättegångarna förde tillbaka begreppet civilisation till det tyska samhället. Det har inte USA och England gjort i Irak – ännu.

Det bästa råd man idag kan ge Saddam Hussein är att frivilligt överlämna sig till den internationella domstolen mot krigsförbrytelser i Haag, vars legitimitet – som bekant – USA inte har erkänt. Detta skulle ge hela världssamfundet en objektiv och dokumenterad bild av begångna förbrytelser. Det skulle också ge en kraftfull illustration till begreppet att leva under lagen.

Bo Ekman

Tuesday, June 10, 2003

Upproret måste komma från mitten

Sverige har gått i baklås när det gäller att lösa de tre viktigaste frågorna på dagordningen sedan 30 år: välfärden, tillväxten och vår roll i Europa. Folkomröstningens budskap till makten i politiken och i näringslivet: vi tror inte på vad ni säger. Nog nu. Folkomröstningen för Sverige in i tre kriser.

Den första krisen är konstitutionell. Vi hänger nu samman med EU i en arm, inte två. 1994 pressades ett ja till EU fram genom en formidabel mobilisering av s-väljare. Ingvar Carlsson visste att Sverige behövde EUs konvergenskrav för att tvinga fram de åtgärder som varken en s-regering eller borgarregering av egen kraft kunnat få igenom.
Detta har aldrig vänstern kunnat smälta. Det frampiskade EU-medlemskapet visar sig nu vila på bräcklig demokratisk grund. Folket gick till val om identitet och tillhörighet. Traditionen av svensk social och politisk isolisationism är intakt.

För det andra har Sverige nu hamnat i en parlamentarisk knipa. Riksdagen är i majoritet för EMU/EU medan folket är emot. Landet leds av en regering vars egna och stödpartiernas väljarunderlag är negativa till EMU/EU. Regeringen är i sig splittrad.

För det tredje är det regeringsbärande partiet fortsatt splittrat även i välfärds- och energipolitik. En svag socialdemokrati och en svag borgerlighet lämnar fältet fritt för ytterligheter till vänster och höger. Landets främsta symbol och företrädare för internationellt samarbete mördas. Vänstern stämmer upp Internationalen som segersång i en aningslös känsla för det paradoxala.

Hur har denna röra blivit möjlig? 1968 gjorde vänstern sitt uppror. Det var på det tidiga sjuttiotalets vänstervåg som den offentliga sektorns enorma expansion genomfördes. Den fullföljdes av den borgerliga regeringen, som också ansvarade för den katastrofala upplåningen som ledde till devalveringarna. Välfärden var från början underfinansierad. Välfärdssystemens uppbyggnad var frikopplad från dess viktigaste finansieringsmekanism: ekonomisk tillväxt och företagande.

Under 1980-talet kom upproret från höger: nyliberalismen. Den föreskrev en o- och avreglerad kapitalism, som skulle ha som enda mål att betjäna aktieägarnas förmögenhetstillväxt. Samtidigt gick globaliseringen in i ett turboskede. Nationalstaternas självständighet minskade. Den nya kapitalismen sökte sina förebilder i USA och England. Vi fick en kapitalism frikopplad från den välfärdspolitiska realiteten som är förutsättningen för produktivitet.
Så kom vänstern, isolerad i sin box, värnande välfärd och högern, isolerad i sin box, värnande det fria kapitalet. Resultatet: vi har usel välfärd och usel tillväxt.
Sverige behöver en revitaliserad kapitalism men ömsesidigt kopplad till ett stabilt välfärdsskapande.

Bo Ekman

Tuesday, May 6, 2003

Förtroendet för kommissionen

När Göran Persson inledde sin valrörelse i Björkvik 2002 aviserade han att en särskild kommission, en Förtroendekommission, skulle tillsättas. Han tog ett klokt initiativ i frågan. Några veckor senare utsågs Erik Åsbrink till dess ordförande.

Perssons initiativ hade föregåtts av en växande debatt sedan flera år om moral och etik i näringslivet. Själv hade jag hävdat, bland annat med utgångspunkt från Skandiachefernas bonusavtal, att företagsledare inte får sätta marknadsekonomins grundprincip – att ta egen risk – ur spel genom sina belöningssystem och att vi i företagssamheten inte kommer att få någon förändring i företagsklimatet om inte väljarna kräver detta av politikerna.

Alltså: ägarna, företagen och deras ledare måste söka vinna den majoritet av svenska folket som inte arbetar i näringslivet för sin sak och få dem att acceptera det som krävs för ett dynamiskt entreprenörsklimat i Sverige.

Men det är med växande oro man nu kan fråga sig om kommissionens analys och slutsatser kan komma att bli tillräckligt tydliga för att motivera förändring i värderingar och beteenden. För någon månad sedan lämnade Marcus Storch (en av de få företagsledare och styrelseproffs som aktivt drivit frågorna) kommissionens referensgrupp med motiveringen att den varken är beslutande eller fick vara rådgivande i en så viktiga fråga som den så kallade kodgruppens sammansättning (det är ju denna som ska skriva de regler som ska gälla för svenskt näringsliv framöver). Men de skulle ändå komma att framstå att referensgruppen sanktionerade kommissionens beslut.

För en vecka sedan sparkades Olle Rossander, utredningens huvudsekreterare, efter en inre schism om öppenhet och formen för redovisning av kommissionens arbete. Rossander ville stimulera (och delta i) debatten, Åsbrink och ledamöterna ville tydligen ha slutenhet.

Vad är det som händer i denna kommission? Det svenska näringslivet behöver – en klarspråkstalande, stenvändande, byktvättande Kommission, som ger tydliga budskap om värderingar, principer och spelregler… och sanktioner.

I hägnet av en ”tystnadens kultur” har bland näringslivets olika aktörer debatt och självreglering låtit vänta på sig. Därför har katastroferna i ABB-, Skandia- och American Skandia kunnat utvecklas i fred för insyn. Ingen vågar säga något. Detta beteende är ett utflöde av existerande normer och kultur. Inom systemet finns som bekant ett stort mått av allas beroende av alla i sidled och djupled. De oberoende är få och inte väl sedda.

De flesta i kommissionens referens- och kodgrupper tillhör någon maktgrupp. Var finns de andra nyckelgrupperna i näringslivet såsom familjeföretagare, entreprenörer eller fondförvaltare eller frispråkiga kritiker? Det blir de som skall överses som själva sätter reglerna, och i Börskommitténs fall också utdelar sanktionerna.

Förtroendekommissionen får nu arbeta i ett klimat där vreden bland sparare, anställda och allmänhet nått stormstyrka. Kommissionen kommer inte att bli trovärdig om den inte både blottlägger och ger sig på frågor om belöningssystem, vissa redovisningsprinciper, kompisstyre och olika konsulters roller i sammanhangen. Aktieägare, sparare och anställda måste i klartext få veta hur det faktiskt går till. The Economist kräver i förra veckans dossier om företagsledningarnas förtroendekris en allvarlig skärpning av aktieägarna för att rensa upp i systemet.

Kommissionen har ett delansvar i att återföra värden som oväld, rättrådighet och civilkurage in i styrelserummen, där mången ledamot idag kan stöna ”Fan vad journalisterna gallskriker över det lilla de får veta”.

Bo Ekman

Friday, April 25, 2003

Var är moralen, Wallenberg?

Uppförandekoder och revisioner biter inte på näringslivets girighet. Det är dags för en kulturrevolution. Toppskiktet saknar uppkäftiga motkrafter. Regeringen måste visa vägen och bryta samarbetet med de maktcentrum som drar näringslivet i smutsen. Näringslivets tillträdande vd Ebba Lindsö har ett stort ansvar att skapa normer och leda självsaneringen, skriver Bo Ekman, som i årtionden haft ledande poster i näringslivet.

Dwight Eisenhower sa en gång att "människor som värderar sina privilegier framför sina principer förlorar snart båda". Maktutövningen i näringslivet måste vila på tydligt formulerade och konsekvent tillämpade värderingar/principer. Det är i denna process där värderingar och resultat förenas som ledarskapet ständigt återvinner - eller förlorar - sitt förtroende och sin legitimitet.
Förtroende, grunden för legitimitet, är en flyktig vara. Det visar Skandias nedgång och fall.

Att en gång på goda grunder ha erövrat förtroende för sitt ledarskap ger ingen som helst garanti för att detta blir bestående för framtiden. Det vet Gyllenhammar, Barnevik, Ramqvist, Lindahl. Det vet nu också Lars Eric Petersson och kanske snart Michael Treschow.
I delar av det svenska näringslivet har slagsmålet gällt vem som kan tjäna mest, inte vem som är starkast i omdöme.
Varför överlevde inte Gyllenhammar, Barnevik, Lindahl, Ramqvist och Petersson sina framgångar? Varför lyckades de med konststyckena att ruinera glimrande karriärer - ja hjältestatus - för att hamna bland de utstötta och bespottade?

Jag tror att förklaringen är lika enkel som den är komplicerad: de saknade motkrafter. De saknade tillräckligt starka och omdömesgilla ägare, styrelser, chefer, rådgivare och medarbetare som gav dem den match de behövde för att sansa sig. De saknade också självkritik och självinsikt.
Den i går publicerade boken - "Livsfarlig ledning" - om ABB, Barnevik och Lindahl (Bengt Carlsson och Sophie Nachemson-Ekwall, Ekerlids förlag) visar med förfärande tydlighet hur Barnevik och Lindahl är i förbund med varandra och leker katt och råtta.

De mjölkar ABB på pengar, inte bara genom en robust lön utan genom väldiga bonusutbetalningar som för Lindahl uppgår till 75 miljoner kronor för 1999. Sammanlagt får Lindahl 700 miljoner kronor för sina decennier i Asea och ABB. Därutöver kom alltså pensionsavtalet som gav honom 520 miljoner kronor före den påtvingade återbetalningen.
De båda och därefter Jörgen Centerman leder samtidigt en utveckling som obevekligen för dem och bolaget mot katastrofen. Det mest skrämmande är ändå att ingen av dem velat inse att de handlat fel.

Men ytterst vilar ändå ansvaret på Barneviks och Lindahls huvudmän: aktieägarna. I ABB skrev Peter Wallenberg under pensionsavtalet med Barnevik. Claes Dahlbäck och Jacob Wallenberg har genom åren i omgångar suttit i ABB:s styrelse.
Detta inger inte förtroende för stark ägarmakt eller som Investor brukar kalla sig: "ägarspecialister".
Inte heller det som under många år hänt i Ericsson inger förtroende för ägarna. Treschows kontroversiella retroaktiva "övertidsersättning" överenskoms redan vid ett möte på SPP i oktober 2001, där Percy Barnevik (representerande Investor) och Bo Rydin (representerande Industrivärden) gjorde upp om kompensationen till Treschow för att få honom att lämna vd-stolen på Electrolux.
Innan han lämnade Electrolux höjdes hans fasta lön med 2,6 miljoner kronor för att höja den pensionsgrundande inkomsten. Den så hyllade rörliga bonusdelen eliminerades, eftersom den inte är pensionsgrundande!

Varför lades inte alla korten på bordet när Treschow presenterades som styrelseordförandekandidat? Nu har genom krystade förklaringar om "övertid" nomineringskommitténs icke ägarbundna representanter degraderat sig själva till huvudägarnas skickebud.
Varken dessa eller företrädare för ägarna - Jacob Wallenberg - talade klarspråk vid stämman inför de tusentals aktieägarna med bara en tusendels röst.
Att sedan Investor förde Industrivärden - och Ericssons övriga aktieägare - bakom ljuset genom att först dagen efter Ericssons bolagsstämma låta offentliggöra att Treschow nu dessutom skulle ingå i ABB:s styrelse med ett arvode på 1,5 miljoner kronor förstärker intrycket av oförmågan att spela med öppet visir.

Vid Investors bolagsstämma häromdagen fanns i närmast en avgrund mellan podiets arrogans och de tillströmmade aktieägarnas frågeställningar. Det behövs en kulturrevolution i delar av näringslivet.
Katastroferna i ABB och Skandia visar att i företag där tjänstemän tar makten över ägarna, från ägarna eller fyller ett vakuum där ägare inte finns, faller lättare offer för girighetens drivkrafter - vare sig det gäller makten eller pengarna.
Chefstjänstemännen riskerar sällan sina egna kapital. De leder företag, vars kapital byggts upp av generationers entreprenörskap och arbetsinsatser i produktionen. Deras låga benägenhet att ta risk för egen del - den fungerande kapitalismens kärna - är väl speglad i chefstjänstemännens anställningsavtal.
En Ericssonanställd metallare lever långt farligare än någonsin en Treschow eller Svanberg. Bonuskulturen utgår från antagandet att människor med vett och vilja skulle säga till sig själva: jag håller inne med min kreativitet och arbetsvilja om jag inte får bonus! Jag har aldrig upplevt att verkligheten fungerar så.

Men det är ändå hoten om detta som får svaga ledare att ge efter. Men det kan också vara så att ledarna själva vill bli delaktiga i belöningssystem, som de själva skulle gå miste om, om de utövade ett stramare ledarskap. Kanske Peter Wallenbergs pension på 13,5 miljoner kronor från Investor (trots att han aldrig varit anställd) ska ses i det ljuset.
Man kan också ställa sig frågan hur personalrepresentanterna i bolagsstyrelserna, och ytterst de fackliga organisationerna under lång tid kunnat medverka i de beslut som skapat en kultur som i sig blivit ett påtagligt hot mot företagens hälsa och rimlig lönebildning.

Vi ser att uppförandekoder, revisioner och mediebevakning inte rår på näringslivets arrogans och beteenden. Jag tror främst på det goda exemplet och föredömets makt.
Regeringen måste utse, i sina bolag och i AP-fonder, styrelseledamöter som befinner sig så långt bortom den beskrivna kulturen som det går. Det var en belastning att utse Lars Eric Petersson till styrelseordförande i Telia och Martin Ebners förtrogne Johan Björkman till ordförande i Tredje AP-fonden. Det finns faktiskt många goda och principfasta pragmatiker att välja på ute i det svenska och internationella näringslivet.
Det är en växande belastning för socialdemokratin och regeringen att den så ofta uppträder som lobbygrupp för Investors intressen, när dess kultur står så långt från regeringens uttalade värderingar. Det är dags att bryta upp hajburen mellan socialdemokratin och Wallenbergssfären.
Organisationen Svenskt Näringsliv har under Sören Gylls ordförandeskap legat påfallande lågt i dessa förtroendefrågor. Men organisationen är trots sina 57 000 medlemsföretag dominerad av just de storföretagsledare som befinner sig i fokus. Organisationen måste få ett ledarskap som är fritt från bindningar till skandaler för att ge den legitimitet att driva näringslivets egen självsanering och normuppbyggnad. Ebba Lindsö har en stor uppgift framför sig.

Det är dags att ifrågasätta Michael Treschows lämplighet som näste ordförande för Svenskt Näringsliv - eller ens någon från den nu hårt belastade Investorsfären.
Organisationen - och det svenska näringslivet - behöver en styrelseordförande som är fri och visat sig ha styrkan att stå för det goda omdöme som förenar resultat och värderingar.

Men allra viktigast är att ägarna äger och äger rätt. Att de är öppna, tydliga, aktiva, konsekventa om de regler som ska gälla resultatskapande i just deras företag. Då får vi inte bara det nödvändiga kapitalets konkurrens, utan också en livgivande värderingarnas mångfald.

Bo Ekman

Tuesday, March 18, 2003

Up, up and away

Så skall de alla uppenbarligen den vägen vandra: in i sina alldeles egna Dreamworks – Skandiater, Wallenbergare som nu senast en f.d. Ikean. Up, Up and Away, som sången låter. De lättar från kontakten med kunder, anställda, småsparare och den allmänhet som ytterst skapar de politiska villkoren för företagande.

Så inledde och avslutade jag den kolumn jag sände in till Veckans Affärer innan Anders Moberg tog ett steg tillbaka och avstod från ”garanterad bonus”! Därtill pressad av folkstorm i Holland, uppmaningar till bojkott av Aholds butikskedjor och regeringsaktioner.

I SIFO:s mätningar om förtroende och förebilder finns inte längre några företagsledare i topp. Kamprad ligger på åttonde plats. En Nicolin och en Gyllenhammar får ströröster. De gamle.

Företagsledare har försökt frikoppla värdeskapande från välfärdsskapande. Mantrat är aktieägarvärde. Vänstern har frikopplat välfärdsskapandet från tillväxt. Men de två är oupplösligen förbundna med varandra. Vi behöver en effektivare kapitalism för ett vitaliserat välfärdsskapande. Denna realitet avspeglas inte i den förda politiken. Vi måste se till helheten.

Företagsledare vill inte inse att det de gör i sina företag också får politisk effekt. Det är naivt. Moberg säger i sitt pressmeddelande ”att han förutsätter att debatten härmed är avslutad”. Han kan vara säker på att den fortsätter bland kunder, anställda och kollegor i näringslivet. Mobergs lönepaket förstärker den klyfta mellan etablissemang och allmänhet som blev så avgörande i EMU-valet.

Han motiverar sin lön, en inte längre garanterade bonus och optionspaket med att han tar en ”sån oerhörd risk”. Paketet kan ge honom upp till 90 mkr om året. Oklart hur mycket. Men vari ligger risken? Vems är den verkliga risken? Den är inte hans. Den är främst aktieägarnas och de anställdas.

Vad är då en rimlig ersättningsnivå? Är det rimligt att, som jag i olika sammanhang framfört, erbjuda VDar för stora, komplexa företag en ersättning (inklusive bonus) på 20 till 30 gånger lönen för den som arbetar på butiks- eller verkstadsgolvet? Mobergs lön/bonus ger en multipel av 164. Med troligt optionsutfall blir multipeln på 464.

Ahold är ett företag, vars förtroende gått i botten. Valet av Anders Moberg som VD såg jag som ett styrelsens besked att nu skulle nya värderingar komma att arbeta i företaget. Upproren mot övergödningen av direktörer skulle få genomslag också i Ahold. Moberg förkroppsligade IKEAs värderingar i ord och gärning. De skapar enastående resultat. Århundradets svenske entreprenör, Ingvar Kamprad – han som ursprungligen tagit full risk med egna pengar – blev rikare än troll, men fick kundernas kärlek. Det får inte näringslivets chefstjänstemän.

Så till det allra viktigaste. De av storföretagens anställda chefstjänstemän som arvodeskarusellen handlar om skulle egentligen inte betitlas företagare. Genom sina avtal neutraliserar de personlig risk och sätter kapitalismens grundläggande princip – den om sambandet mellan risk och avkastning – ur spel.

Anders Moberg, likt Carl Henric Svanberg och många mycket duktiga chefstjänstemän, gömmer sig bakom sina styrelser. ”De bestämde min lön.” Kraftfulla män förvandlar sig i lönefrågorna till viljelösa offer. Omdömet far sin kos hos båda parter. Förtroendet rinner iväg. Svanbergs investering på 100 miljoner kronor i Ericssonaktier var emellertid en signal om företagarinstinkt. Jag hoppas de är värda någon miljard inom några år.

Även kapitalismen måste ha sina principer.

Bo Ekman

Tuesday, March 11, 2003

Vårt missnöjes kalla vinter

Jag tror att många svenskar saknar mening och framtidstro; saknar idé om var till allt det goda som finns i detta samhälle skall användas. Sverige, tycker jag, befinner sig i ”vårt missnöjes kalla vinter”, för att låna ett uttryck från Shakespeare. De flesta av oss har mer av det mesta än de flesta andra på denna jord, men ändå. Det är inte så lite glädjelöst, trots alla galor i TV och utbudet av bag-in-boxar. När såg vi någon trissvinnare leva upp till programledarnas uppumpade krav och förväntningar på glädje och lycka?

Men tänk om det faktiskt är så att vi just nu lever i ett bättre Sverige – relativt andra länder – än någonsin, trots allt missmod, missund, gnöl, all missnöjesjournalistik och marginalväljarpolitik. Faktiskt är det så att nästan alla slags internationella mätningar om konkurrenskraft, levnadsstandard, mänskliga rättigheter och miljö placerar oss i den absoluta toppen. Nu senast var vi trea i World Economic Forums konkurrenskraftsliga.

Tänk om det i själva verket är så att vi i Sverige idag, de som jobbar i företag, vård, skola och omsorg, egentligen presterar på toppen av sin förmåga. Att vår produktivitet ligger i världsklass, att barnen kommer ut med läs-/skriv-/räknar-/förstå-kunskaper bättre än de flesta, att vården tar bättre hand om fler gamla än någonsin, att det faktiskt finns rum för kärleksfull omsorg, som när vår granne fick tas in akut häromveckan.

Det sannolika synes dock bli att kombinationen av åldrande befolkning och låg sysselsättningsgrad gör att vi inte längre har råd med gårdagens välfärdslöften. Skatter och avgifter blir orimligt höga och kan bara ersättas av eget arbete. Detta är inte unikt för Sverige. Andra i Europa ligger sämre till.

Om inte om fanns skulle vi naturligtvis ha det så mycket bättre. Men likt alla andra länder i alla tider kan vi bara föra den budgetpolitik och investeringsaktivitet som varje nuläges politiska maktkamp och riskvilja medger. Verkligheten är alltid suverän över de politiska och ekonomiska modellernas laboratorievärldar. Vi lever inte av abstraktioner, bara av konkretionen.

Det är svårt att föreställa sig ett gott samhälle bubblande av framtidstro, där en allt större – inte minst ungdomar – del av befolkningen av olika skäl – goda som dåliga, det kvittar – står utanför det skapande arbetslivet. Idag står mer än 1 miljon utanför. Det är mer än 20 % av Sveriges befolkning i arbetsför ålder!

Orättvisan att andra betalar för att någras ”rätt” att inte arbeta efter sin förmåga är både etiskt, social och ekonomiskt oacceptabel. Framtidstro går inte att bygga och förverkliga i ett samhälle utan arbete. Framtidstro skapas genom eget, inte andras arbete. Arbete kan inte ersättas av golfspelande eller donande med sommarstugan. Välfärdsmatchen kan aldrig vinnas på läktaren. Den svenska arbetsetiken – en stark tradition – får sig knäckar från vänster och höger. Den får sina törnar av kraven på kortare arbetsdagar, längre semestrar, tidigare pensionsåldrar, av många direktörers friherrliga löne- och pensionsavtal. Arbetsetiken skadas också av de ständiga omstruktureringarnas upplösning av arbetsplatsens gemenskap och sociala kontinuitet. Arbetets mening är en fråga som tynar i besparingarnas tidevarv.

Mer arbete i fler och växande företag är den enda möjliga linjen för ett samhälle som vill ta tillbaka sin framtidstro och dika ut missnöjets farliga träskmarker. Om vi inte kan känna framtidstro i den tid som nu är, känner jag fruktan inför de politiska konsekvenser som det framtida missnöjet kan komma att få. Missnöjespartierna är nära.

Bo Ekman

Saturday, February 1, 2003

Det stora lotteriet

Alla deltar vi i livets två stora lotterier. De bestämmer förutsättningarna för till vad för slags människor vi utvecklas till. Det första är genlotteriet där en spermie slumpmässigt vinner över sina miljoner kamrater i racet att befrukta en kvinnas ägg. Så bestäms vår genuppsättning, den arvsmassa som bestämmer kön, hudfärg eller våra talanger för höjdhopp, musikalitet eller analytisk förmåga. Det andra lotteriet är platslotteriet: den plats en människa slumpmässigt råkar bli född på. Vi väljer varken gener eller plats själva.

Platsen – den må vara Leksand eller Calcutta – bestämmer vilken kultur en människa, med den genuppsättningen hon nu fick, föds in i. Kulturen formar en människas lokala och nationella identitet, inte generna. Med uppfostran och livets skolning utvecklas våra genetiska förutsättningar till att omsättas genom miljöns påverkan och egna val i vissa värderingar, beteenden, kompetenser, färdigheter och beslut. Platsen avgör vilket hockeylag man väljer att heja på – Leksands IF eller Calcutta landhockey. Om en årskull Leksandsbarn finge växa upp i Calcutta är det inte särskilt troligt att de musikaliska skulle känna för Kers Lars gånglåt. Det bleve snarare en raga.

Adoptivbarn från andra länder har, precis som vi, sina slumpmässigt erhållna genuppsättningar. Men de växer upp på en plats och i en kultur, vars förväntningar på deras beteenden understundom styrs av föreställningen att de skall bete sig annorlunda eftersom de ser annorlunda ut.

Jag fick vid ett besök nyligen på Svalbard en lika tydlig som skrämmande illustration till hur styrande den plats och den kultur vi råkar födas in i blir för våra livsförutsättningar. Svalbard har ingen ursprungsbefolkning, ingen egen kultur. Där finns idag två större samhällen. Huvudorten är Longyearbyen som byggts upp av norrmännen, som också har överhöghet över ögruppen. Den andra orten är Barentsburg som byggts upp av Sovjetunionen.

I Longyearbyen har stenkolsbrytningen i stort sett upphört. Platsen är idag ett prydligt, välordnat litet samhälle, som tagit steget in i kunskaps- och tjänstesamhället. Turism, forskning och utbildning är ryggraden i ekonomin. Barentsburg ligger blott två timmars båtresa därifrån i samma fjord. Barentsburg är i total kontrast till Longyearbyen. Här är (den olönsamma) stenkolsbrytningen fortfarande den enda näringen. Här ligger i denna arktiska ödemark en industriell slum med svåra miljöföroreningar och katastrofalt eftersatt underhåll av bostäder, maskiner, kajer. Djurhållningen är en spegling av den efterblivna ukraniska landsbygden. Lenin står fortfarande staty på torget. Här bor förlorarna i platslotteriet inlåsta i det gamla Sovjetunionens improduktiva industriella kultur – bara några timmars båtresa från vinnarna.

Nationer och kulturer består av människor med slumpmässigt sammansatta genuppsättningar. Om populationen är tillräckligt stor finns alltid några högt begåvade och några intelligensmässigt mindre lyckligt lottade. I lilla Schweiz föddes till exempel en: Einstein, i Sydafrika en Mandela i Indien en Ghandi och i Sverige en Strindberg. Men också kulturer skiljer oss och samhällen åt. Men kulturer skiljer oss och samhällen åt. Detta är observerade realiteter som vi måste lära oss att tygla för att fredligt kunna hantera den globalisering och europaprocess som obönhörligt förtätar de ömsesidiga beroendena mellan olika platser och kulturer.

Bo Ekman