Thursday, January 31, 2008

Komma överens

Besökare i våra trakter har alltid fångats av harmonin mellan natur och människans bebyggelse. Ofta menar besökarna att Dalarna är sinnebilden för idyllen.

Men ett levande samhälle fungerar aldrig som en idyll i den mening att det vore fritt från konflikt. Samhälle och gemenskap blir till först när vi kommer fram till konstruktiva lösningar som alla hyggligt kan acceptera. Det är det vi kallar för samförstånd eller konsensus.

När vi inte har bra former för att lösa våra konflikter eller när förtroendet för styrelser, ledarskap och processer går förlorat så fungerar inte längre samhälle och gemenskap. Att förena motsatta intressen i kompromisser har varit den viktigaste principen i vårt samhällsbygge.

I Sverige har vi sedan urminnes tider varit bra på att skapa samhällelig stabilitet. Vår demokrati har djupa rötter i företeelser som allmänning, byalag och allemansrätt. I Tällberg, till exempel, köpte tio intressenter loss stationsområdet för att säkra detta för byns framtid. Så kom en ny allmänning till år 2007.

Så har gemensamma snarare än motsatta intressen skapats.

Jag tror att vi i den globala politikens svåra konfliktlösning måste gå ifrån principen om intressen i konflikt till principen om gemensamma intressen som grund för hållbara avtal inom viktiga områden som klimat, vatten och oceaner.

En framgångsrik förhandling utgår från problemets kärna. I miljöfrågorna är kärnan att naturresurserna inte räcker till för nuvarande konsumtionsnivåer. Förändring måste alltså ske till förmån för det gemensamma bästa.

Är detta möjligt? Givetvis! Det som i tidigare epokers perspektiv var otänkbart, har ändå gjorts möjligt genom människor förmåga till anpassning och att komma överens.

Bo Ekman


för © Dalarnas Tidningar, 1 januari 2008

Länk till artikeln

Tuesday, January 8, 2008

Artikelsvar SvD 2008-01-08

I fredags (4/1 SvD) publicerade Bo Kjellén, diplomat och ämbetsman i många regeringars tjänst, och den legendariske och respekterade klimatforskaren professor Bert Bolin, avliden den 30/12 2007, en gemensam artikel här på Brännpunkt. Tillsammans utgör Bolin/Kjellén (B/K) sinnebilden för det vetenskapliga/politiska etablissemanget i klimatfrågorna: De representerar IPCC, Bali- och Kyotoprocess, regeringens klimatberedning och förberedelserna för EU- och Köpenhamnsförhandlingarna 2009. B/Ks huvudbudskap är att de vill ha ordning och reda i debatten.

De slår larm om s.k. ”alarmister”, vilka dessa nu kan vara. Är det DN:s och SvD:s vetenskapsredaktioner? Eller Dr. James Hansen, NASA, Dr.Tim Flannery, Australian Museum, Sidney, författaren Andreas Malm eller kolumnisten George Monbiot i The Guardian?

Som enda konkret exempel pekar de ut Al Gore, som enligt B/K hotat med att temperaturen skulle stiga med ”+ 12 grader vid Nordpolen”. Och riktigt! På sidan 149 i sin bok ”An inconvenient truth” hävdar Gore just detta. Men Gore anger temperaturen i Fahrenheit! I den svenska upplagan anges samma uppgift i Celsius, ”+ 6 °C”, vilket ligger inom ramen för IPCC:s egna scenarier.

Vidare skriver B/K att ”IPCC uppskattar den troliga uppvärmningen under detta sekel, om ingenting görs till 2-3 grader”. Men IPCC’s egen fjärde rapport säger faktiskt att ”den troliga uppvärmningen blir mellan 1,8 °C och 4 °C! Möjlig temperaturhöjning mellan 1.1 °C och 6.4 °C”. Det är viktigt att understryka att ingen av dessa siffror anger jämvikts- eller slutlägen.

Men ännu allvarligare är dessa experters – och de är alls icke ensamma - uttalade oro för att vi, allmänheten, inte skulle vara mogna för ett fritt och öppet flöde av information, analyser, scenarier, bedömningar och idéer i klimatfrågan. De varnar för risken att ”katastrofscenarier… skapar passivitet och hopplöshet”. Dessa stimulerar inte ”de nödvändiga åtgärderna.”

Experter har i alla tider ansett just sina frågor alltför komplexa för vanligt folk och allmänhet att förstå och ha direkt inflytande över som till exempel kärnkraft eller medlemskap i EU.

Jag delar inte experternas farhågor. Låt debatten flöda. Den leder inte till passivitet. Tvärtom! Vi kan se att fri och öppen opinionsbildning i just klimat- och miljöfrågorna leder till ett myller av lokala initiativ, inte minst i USA. Detta är ju själva förutsättningen för politiska och ekonomiska beslut och för innovation.

Så visar Naturvårdsverkets senaste undersökning att andelen svenskar som är beredda att minska sin egen klimatpåverkan har ökat markant under 2007. 8 av 10 (81 procent) anser att de själva kan göra något för att bromsa klimatförändringarna. Det är en tydlig ökning från förra året då andelen var 73 procent.

BBC publicerade för en tid sedan en global undersökning som visar att en majoritet är redo för ”gröna uppoffringar”. Denna undersökning visar att allmänheten är mer färdig för handling än politikerna. Undersökningen omfattar 22 000 individer i 21 länder. 70 procent sa sig vara redo att förändra sin livsstil – även i USA och Kina.

Givetvis är det så att IPCC är värt sitt Nobelpris. B/K reser också i sin artikel de synnerligen angelägna problem och scenarier som kan ligga framför oss. Uppgiften är nu faktiskt att göra kunskapen om dessa och de skiftande bedömningar som debatten föder fram, tillgängliga för bredast tänkbara allmänhet världen över. Kunskap och debatt är förutsättningen för demokratisk handling.

Nya fakta, nya teorier, ny teknik och nya politiska idéer kommer att flöda under åren framöver. Vare sig IPCC, Sternrapport eller ett nytt Kyotoprotokoll kommer att få sista ordet. Det finns också en fara i att IPCC skulle upphöjas till en slags global rikslikare ställd ovan vetenskaplig och politisk debatt.

Lika litet som jag har tilltro till B/Ks förmåga att sätta tömmar på debatten eller överpröva människors mognad att hantera svåra besked och komplex information har jag till deras ogarderade prognos att ”de politiska förutsättningarna kommer att radikalt ändras, då en ny amerikansk president tillträder i början av 2009”. Politiken - mänskligt maktbeteende – karaktäriseras liksom klimatsystemet av icke-linjära, dynamiska och därmed svårförutsägbara förlopp. En bra grundregel när man inte vet är att ta det osäkra före det säkra.

B/K avslutar med att säga att ”rädslan är en dålig rådgivare”. Så sant. Men en ännu sämre är provokativa påståenden om fakta, som inte är sanna.

Bert Bolin, som alltså avled den 30 december, skall i dessa dagar rättmätligen hyllas för en stor och unik livsgärning. Men detta placerar inte artikeln ovanför den debatt som han genom Bo Kjellén nu fört vidare i Svenska Dagbladet den 4 januari.

Bo Ekman