Olja, tyranner och demokrati

Energiproduktionen i världen har ökat ca 10 gånger under de senaste 60 åren. Den globala bruttonationalprodukten har ökat med ungefär lika mycket. Energiproduktionen förväntas fördubblas från den höga nivån inom 20 år. Det står politisk strid om alla energislag, möjligtvis med undantag för direktverkande solenergi. Västvärldens tillväxt har under denna period varit helt beroende av olje- och gastillförsel från diktaturstater, auktoritära, ofta starkt korrupta regimer i Afrika, Sydamerika och Sovjet/Ryssland. Väst har prioriterat sin egen energitillförsel före demokratisering i produktionsländer, egen säkerhet och vapenhandel/upprustning framför effektiva krav på utbildning, rättigheter, frihet, jämlikhet, partibildningar, och pålitliga rättssystem.

Mellanöstern har med något undantag – FNL i Algeriet på 1950 och 1960-talen – inte haft frihetsrörelser som i årtal - likt ANC i Sydafrika – byggt upp trovärdiga alternativ till envåldshärskare. Man kan inte med bästa vilja i världen påstå att USA och Europa har varit demokratins hedersvakt bland den arabiska och muslimska världens människor. Genom tv-apparaterna träder nu fram en annan bild av araber än den som pumpats ut under senare år: terrorister, fundamentalister och hedersmördare. Nu ser vi människor som vill precis samma sak som vi: framtid, frihet och demokrati. Kommer Sverige, Europa och USA att hjälpa till? Det ser inte ut så. Väst prioriterar kortsiktig stabilitet i oljetillförsel och energipriser framför det stöd till demokrati som ändå är den enda förutsättningen för långsiktig politisk stabilitet.

I Marocko, Jemen, Saudiarabien, Bahrain, Oman och Syrien dominerar tyranniskt styre. Kadaffi ser ut att med sina tunga vapen vinna över rebellerna inom någon vecka eller två. Därefter kommer massakrer att följa på rebellerna och deras familjer som ställt upp för frihet och demokrati. De ropar nu på vår hjälp. Skall revolutionen ha en chans måste Egypten, Frankrike, England och USA bomba sönder och samman Kadaffis flyg och tunga vapen. Nu.

Men så kommer inte att ske. Som så många gånger tidigare (Rwanda, Bosnien…) kommer bekvämlighet och kortsiktig egen oljeförsörjning gå före princip och rättvisa.
Det är lättare att ge stöd när naturen slår till med jordbävningar än när psykopatiska tyranner går bärsärkagång med den egna befolkningen.

Det behövs en radikal förnyelse av folkrätten.

Bo Ekman

Kartan ritas om

Den politiska geografin ritas ständigt om. Gränser flyttas. Intressen förändras. Detta sker lika mycket globalt som lokalt. 1950 hade Sverige 2 498 kommuner. Dalarna hade drygt 50, i dag 14. Nuvarande Leksand bestod av Insjön, Leksand och Siljansnäs. Kommunerna förgår men kulturerna består.

Förr fanns några få imperier och maktsfärer. I dag lever vi med paradoxen att människor blir mer och mer sinsemellan ömsesidigt beroende genom globaliseringen, samtidigt som nationer önskar vara varandra ännu mer oberoende.

För en tid sedan arrangerade Tällberg Foundation sitt allra första Vinterforum i Oslo, som en förberedelse för sommarens Tällberg Forum i Sigtuna och det påföljande Höstforumet i Tällberg i november. Årets tema handlar om hur i hela världen vi ska kunna förena globaliseringens ökande ömsesidiga beroenden och suveränitetens krav på oberoende.

Vi köper gärna fisk från Vietnam, frukter från Israel, biff från Brasilien och verktyg från Kina. Men vi ogillar att beslut om vår tillvaro och vardag fattas i Stockholm, i Bryssel eller på Wall Street. Tällberg Vinter Forum visade flera exempel på hur dessa motstridiga krafter är på väg att återigen rita om de politiska kartorna.

Uppe i Arktis har Norge och Ryssland kommit överens att efter 40 (!) år av förhandlingar definiera sin gemensamma gräns genom Barents hav. Gränsen förenar, paradoxalt nog, mer än den skiljer. Både hav och land blir nu åtkomliga både för nationell och gemensam exploatering. Arve Johnsen, tidigare chef för Statoil och en av förhandlarna, karaktäriserar det historiska avtalet som "delad suveränitet".

Colombianen Martin von Hildebrand redovisade en helt ny ekologisk, demografisk och ekonomisk kartbild över Amazonas. Denna möjliggör att denna för oss alla livsviktiga "världens lunga", kan skötas som en helhet, med delat ansvar mellan de nio nationer som har formell suveränitet i området.

Tunisiens och Egyptens folk integrerar sig med värderingar och tänkesätt som delas av allt fler folk och nationer. Insikten om värdet av det gemensamma kan rinna över isolering och "apartheid".

Så ritas kartorna om. Framtiden ligger i denna frambrytande insikt att jordens resurser förenar, inte skiljer oss människor från varandra och inte människan från naturen.


Publicerad: 2011-02-25 21:29