Posts
Det finns anledning att fira en förhoppningsfull jul. För de allra flesta av oss, men alls inte alla, är Sverige ett land med mycket goda levnadsomständigheter. Tillvaron är hyggligt säker och hyggligt förutsägbar. Men långt ifrån alla på vår jord lever så.
För de allra flesta människor utgör Sverige och våra skandinaviska grannar en vision om hur livet skulle kunna gestalta sig. Här finns god social ordning, politisk stabilitet, skyddsnät för de som ramlar ut arbetsmarknaden, hygglig rättsäkerhet, hög bostads- och levnadsstandard. Vi lever den framtid som många drömmer om.
I de allra flesta internationella rankinglistor hamnar vårt land på någon av de allra främsta platserna. Det må vara konkurrenskraft eller mänskliga rättigheter. Vad vi
tar för givet, är en nåd att stilla be om för de flesta. Ty miljarder människor - i den framtid som vi själva fruktar allra mest – kaos, fattigdom och i en utarmad fysisk miljö utan tillgång till rent vatten, i ofrihet.
Ändå upplever vi själva Sverige som ett ofärdigt samhälle. Och visst, något som är mycket bra kan också bli mycket bättre. Sverige har sedan några år en ekonomisk tillväxt som ligger i topp i Europa. Det ger oss resurser för både konsumtion men också för samhällsutveckling i icke-materiella avseenden.
Människans starkaste drivkraft har alltid varit att leva sitt liv i frihet. Men friheten måste komma alla till del, inte bara de priviligerade få. Ett frihetligt samhälle manifesteras genom rättsäkerhet, respekt för mänskliga rättigheter, för kulturella och etniska olikheter. Alla måste ha tillgång till inflytande i medborgerliga och politiska processer. Ordets frihet är själva livsluften för det öppna samhället.
Det öppna samhället förutsätter förtroende. Det öppna samhället kan aldrig byggas på rädsla och fruktan. Men just nu stramas individens frihet åt i många västliga demokratier. Det är framför allt fruktan för terrorismen som motiverat intensifierad övervakning, telefonavlyssning, hårdare förhörsmetoder, lagring av medborgarnas telefonsamtal och e-mail, säkerhetskontroller, fingeravtryck och fotografering vid flygplatser, lagring av data om banktransaktioner, stramare asylprocedurer, undangömda fångläger, kodlås.
Låt oss använda våra resurser för att stärka det öppna samhället, där individens integritet står före statens intresse. Roosevelt sa ”Det enda vi skall frukta är fruktan själv”.
Låt oss fortsätta bygga ett samhälle som kan förkroppsliga många människors förhoppning för sin framtid.
Bo Ekman
Wednesday, December 21, 2005
Thursday, November 10, 2005
Reservat och Rötter
”Dalarna får inte bli nå’t reservat”, sa Marit Paulsen, denna civilkuragets förebild
för oss alla. – Så sant.
Men är Dalarna verkligen ett reservat? Många av de som reser hit vill gärna se
det så. Ofta får jag själv frågan från besökare om ”jag har rötter här”. Ingen dalkulla eller –karl skulle någonsin komma på idén att ställa en sådan fråga. De vet. Men besökarna söker det förment genuina i den bild hon bär av Dalarna som idyll och kulturell särskildhet, ja reservat. Och, förvisso, den bilden både omhuldar och säljer Dalarna gärna. Det riktigt farliga är om vi själva skulle börja tro på den.
För att inte göra de besvikna, som frågar mig om min ”äkthet”, så brukar jag dra till med att jag ändå bara var några veckor gammal när mina föräldrar tog mig på semester till Styrsjöbo. Förresten, ingen skulle nå’nsin komma på idén att fråga mig om jag har rötter i Stockholm, där jag också bor.
Men jag känner inte något värre utanförskap här än på andra platser där vi bott.
Men däremot kan förvisso samarbete emellan dalbor och byar ha sina trassligheter.
Gärdesgårdarna finns.
Men reservat? Det är det faktiskt inte. Jag vågar påstå att utan alla de inflyttade stannar Dalarna. Låt mig bara nämna några av alla de som fört nytt blod till Dalarna:
Förutom Marit själv, Ingrid Dahlberg, Bo Pettersson, Ann Beskow, Anders Ahlgren, Margaretha Dellefors, Johnny Gahnshag, Christer Wahlbeck, Karin Perers,
Maria Blom, Jocke Johansson, Göran Greider, Pär Fagerström, Astrid Asefa,
Karin Switz, Birgitta Sandström, Agneta Stark, alla A-lagspelarna i Leksands IF,
de flesta i Mora IK, Gert Kvarnberger, Sven-Erik Lobbens, Salka Börjesson Enyon,
Hans Frohm, Jonas Mareniusson, Börje Forsberg, Anders Werme, Ingemar Skogö, Per Haugland, Carl Johan Ingeström, Jan Raihle… Nej, nu får jag inte plats med fler namn.
Men bara dessa är faktiskt en ganska bra bit av det politiska, kulturella och ekonomiska ledarskapet i vårt landskap. Nya rötter som är på väg ner i dalamyllan.
Nästa gång någon frågar skall jag svara: ”Nej, jag har inga rötter just här, men de håller på att gro - lite varstans”.
Bo Ekman
för oss alla. – Så sant.
Men är Dalarna verkligen ett reservat? Många av de som reser hit vill gärna se
det så. Ofta får jag själv frågan från besökare om ”jag har rötter här”. Ingen dalkulla eller –karl skulle någonsin komma på idén att ställa en sådan fråga. De vet. Men besökarna söker det förment genuina i den bild hon bär av Dalarna som idyll och kulturell särskildhet, ja reservat. Och, förvisso, den bilden både omhuldar och säljer Dalarna gärna. Det riktigt farliga är om vi själva skulle börja tro på den.
För att inte göra de besvikna, som frågar mig om min ”äkthet”, så brukar jag dra till med att jag ändå bara var några veckor gammal när mina föräldrar tog mig på semester till Styrsjöbo. Förresten, ingen skulle nå’nsin komma på idén att fråga mig om jag har rötter i Stockholm, där jag också bor.
Men jag känner inte något värre utanförskap här än på andra platser där vi bott.
Men däremot kan förvisso samarbete emellan dalbor och byar ha sina trassligheter.
Gärdesgårdarna finns.
Men reservat? Det är det faktiskt inte. Jag vågar påstå att utan alla de inflyttade stannar Dalarna. Låt mig bara nämna några av alla de som fört nytt blod till Dalarna:
Förutom Marit själv, Ingrid Dahlberg, Bo Pettersson, Ann Beskow, Anders Ahlgren, Margaretha Dellefors, Johnny Gahnshag, Christer Wahlbeck, Karin Perers,
Maria Blom, Jocke Johansson, Göran Greider, Pär Fagerström, Astrid Asefa,
Karin Switz, Birgitta Sandström, Agneta Stark, alla A-lagspelarna i Leksands IF,
de flesta i Mora IK, Gert Kvarnberger, Sven-Erik Lobbens, Salka Börjesson Enyon,
Hans Frohm, Jonas Mareniusson, Börje Forsberg, Anders Werme, Ingemar Skogö, Per Haugland, Carl Johan Ingeström, Jan Raihle… Nej, nu får jag inte plats med fler namn.
Men bara dessa är faktiskt en ganska bra bit av det politiska, kulturella och ekonomiska ledarskapet i vårt landskap. Nya rötter som är på väg ner i dalamyllan.
Nästa gång någon frågar skall jag svara: ”Nej, jag har inga rötter just här, men de håller på att gro - lite varstans”.
Bo Ekman
Monday, October 31, 2005
Vintern vid Siljan
Dalarnas södraste fjäll är inte lägre kalt. Trädgränsen flyttar sig uppåt och norrut. Effekterna av att temperaturen stiger, att land och hav blir varmare ser vi nu överallt på jordklotet. Också i Dalarna.
I Romme Alpin är all snö konstsnö. Naturlig snö ät ”bonussnö”. Vasaloppet får i framtiden köras på konstsnö. Snökanonerna kommer att dundra i alla backar runt Siljan men också i Idre och Sälen. I Alperna räknar man med att fyrtio procent av investeringar i backar och anläggningar hamnar nedanför allt högre naturliga snögränser.
Konstsnö drar energi och genererar utsläpp. Priserna för liftkort och kostnader för anläggningarna kommer att höjas. Bensinpriserna för att ta sig dit kommer att öka. Allt detta är ödesfrågor att betänka för de som investerar i utbyggnader och nya skidanläggningar.
Här i Dalarna har 24 000 personer skrivit under en protest mot bensinskatterna. Ett kan de vara alldeles säkra på: att priset på fordonsbränsle och energi kommer att fortsätta att stiga. Detta måste vara en del av allas våra framtidskalkyler vare sig det handlar om Classic Car Week, Ejendals Arena, Tällberg Forum, Musik vid Siljan, Vasaloppet eller Orsa Grönklitt. Bensin och energin har hittills varit billig; så billig att alternativen till dagens bränslen inte finns framme.
Alla måste vi planera för att för det första göra våra evenemang – minst - utsläpps-neutrala. Att de inte bidrar med tillskott av koldioxidutsläpp och andra växthusgaser.
Vi måste också kalkylera med fortsatt ökande bil- och transportkostnader.
Miljöeffekterna blir viktigare är sysselsättningseffekterna. Det är faktiskt så att en beboelig miljö ger möjlighet till sysselsättning, medan sysselsättning inte alltid ger en beboelig miljö. Det går bra att fråga dem i Honduras, New Orleans, Niger, i Amazonas eller i södra Spanien.
Vi bor i en trakt som ser ut att bli behagligt varmare, men vintrarna blir inte som förr.
Bo Ekman
I Romme Alpin är all snö konstsnö. Naturlig snö ät ”bonussnö”. Vasaloppet får i framtiden köras på konstsnö. Snökanonerna kommer att dundra i alla backar runt Siljan men också i Idre och Sälen. I Alperna räknar man med att fyrtio procent av investeringar i backar och anläggningar hamnar nedanför allt högre naturliga snögränser.
Konstsnö drar energi och genererar utsläpp. Priserna för liftkort och kostnader för anläggningarna kommer att höjas. Bensinpriserna för att ta sig dit kommer att öka. Allt detta är ödesfrågor att betänka för de som investerar i utbyggnader och nya skidanläggningar.
Här i Dalarna har 24 000 personer skrivit under en protest mot bensinskatterna. Ett kan de vara alldeles säkra på: att priset på fordonsbränsle och energi kommer att fortsätta att stiga. Detta måste vara en del av allas våra framtidskalkyler vare sig det handlar om Classic Car Week, Ejendals Arena, Tällberg Forum, Musik vid Siljan, Vasaloppet eller Orsa Grönklitt. Bensin och energin har hittills varit billig; så billig att alternativen till dagens bränslen inte finns framme.
Alla måste vi planera för att för det första göra våra evenemang – minst - utsläpps-neutrala. Att de inte bidrar med tillskott av koldioxidutsläpp och andra växthusgaser.
Vi måste också kalkylera med fortsatt ökande bil- och transportkostnader.
Miljöeffekterna blir viktigare är sysselsättningseffekterna. Det är faktiskt så att en beboelig miljö ger möjlighet till sysselsättning, medan sysselsättning inte alltid ger en beboelig miljö. Det går bra att fråga dem i Honduras, New Orleans, Niger, i Amazonas eller i södra Spanien.
Vi bor i en trakt som ser ut att bli behagligt varmare, men vintrarna blir inte som förr.
Bo Ekman
Thursday, October 13, 2005
Bra måste bli bättre
Det finns en djup klyfta mellan omvärldens syn på Sverige och den bild som växer fram i den politiska debatten: att Sverige vore ett land i kris.
Jag har haft anledning att under en tid runt om i Europa intervjua och samtala med politiker, företagsledare, ekonomer och samhällsvetare om framtid och sysselsätt-ning. Alla bär de på den för alla gemensamma frågan: Var ska de framtida jobben komma? Hur skall just vårt land klara övergången till den globala ekonomin?
Det första svar jag oftast får är vare sig man talar med engelsmän, tyskar, holländare, amerikanare eller fransmän. ”Varför går ni svenskar över ån efter vatten? Det är ju vi som skall komma till er för att lära om både sociala försäkringssystem, ekonomisk tillväxt och anpassning till globaliseringen.”
Sverige har sedan några år en tillväxt bland de främsta i Europa. Men samtidigt står kanske inemot en och en halv miljon människor utanför den ordinarie arbets-marknaden. Man kan ana vilken tillväxtnivå Sverige skulle kunna nå om ytterligare någon miljon hade jobb i den mätbara arbetsmarknaden!
Faktum är emellertid att alla europeiska länder har - om än under olika beteckningar - grupper utanför arbetsmarknaden i samma storleksordning som Sverige. Men Sverige är ändå, möjligen undantaget Danmark, långt bättre på att förena tillväxt, strukturell förändring med social trygghet.
I de internationella rakningslistorna kommer Sverige stadigt på någon av de allra främsta platserna. World Economic Forum placerade nyligen Sverige som det tredje mest konkurrenskraftiga landet i världen efter Finland och USA. Världsbanken hävdar att vi har ett av världens bättre företagsklimat. Vi har i långliga tider legat i topp vad gäller mänskliga rättigheter, låg korruption, rättsäkerhet och social ordning. Vårt utgångsläge är fortfarande gott.
Men bra måste givetvis bli bättre, mycket bättre.
Det gäller också att cementera den omistliga kombinationen av hög produktivitet och starka pålitliga sociala skyddsnät – den svenska modellen. Det ena får inte vinna över det andra.
När de båda fungerar kan både företagare och individer göra investeringar och våga ta de risker och skapa den förändring som skapar framtidens jobb. Ekvationen kompliceras också av att vi är piskade att förena vår ekonomisk tillväxt med radikalt sänkta utsläppsnivåer av växthusgaser för att söka mildra de framtida effekterna av den pågående globala uppvärmningen.
Bo Ekman
Jag har haft anledning att under en tid runt om i Europa intervjua och samtala med politiker, företagsledare, ekonomer och samhällsvetare om framtid och sysselsätt-ning. Alla bär de på den för alla gemensamma frågan: Var ska de framtida jobben komma? Hur skall just vårt land klara övergången till den globala ekonomin?
Det första svar jag oftast får är vare sig man talar med engelsmän, tyskar, holländare, amerikanare eller fransmän. ”Varför går ni svenskar över ån efter vatten? Det är ju vi som skall komma till er för att lära om både sociala försäkringssystem, ekonomisk tillväxt och anpassning till globaliseringen.”
Sverige har sedan några år en tillväxt bland de främsta i Europa. Men samtidigt står kanske inemot en och en halv miljon människor utanför den ordinarie arbets-marknaden. Man kan ana vilken tillväxtnivå Sverige skulle kunna nå om ytterligare någon miljon hade jobb i den mätbara arbetsmarknaden!
Faktum är emellertid att alla europeiska länder har - om än under olika beteckningar - grupper utanför arbetsmarknaden i samma storleksordning som Sverige. Men Sverige är ändå, möjligen undantaget Danmark, långt bättre på att förena tillväxt, strukturell förändring med social trygghet.
I de internationella rakningslistorna kommer Sverige stadigt på någon av de allra främsta platserna. World Economic Forum placerade nyligen Sverige som det tredje mest konkurrenskraftiga landet i världen efter Finland och USA. Världsbanken hävdar att vi har ett av världens bättre företagsklimat. Vi har i långliga tider legat i topp vad gäller mänskliga rättigheter, låg korruption, rättsäkerhet och social ordning. Vårt utgångsläge är fortfarande gott.
Men bra måste givetvis bli bättre, mycket bättre.
Det gäller också att cementera den omistliga kombinationen av hög produktivitet och starka pålitliga sociala skyddsnät – den svenska modellen. Det ena får inte vinna över det andra.
När de båda fungerar kan både företagare och individer göra investeringar och våga ta de risker och skapa den förändring som skapar framtidens jobb. Ekvationen kompliceras också av att vi är piskade att förena vår ekonomisk tillväxt med radikalt sänkta utsläppsnivåer av växthusgaser för att söka mildra de framtida effekterna av den pågående globala uppvärmningen.
Bo Ekman
Tuesday, September 27, 2005
Den Perfekta Stormen
När atomsfäriska jetströmmar producerar väldiga barometerfall och kolliderar,
skapas vad som kallas Den Perfekta Stormen. Så skedde 1991 över Nordatlanten. Vågor på 60 meter svepte dem, som inte hunnit undan, ned i djupen.
Just nu byggs i globaliseringens jetströmmar förutsättningar för Den Perfekta Stormen över den samhällsmodell som byggts upp under 150 år. Under några årtionden har faran känts komma krypande. Vi kan nu inte längre vänta på processen och tro att någon annan ska ta ansvar, omorganiserar vi oss inte och blir bättre på att leva tillsammans kommer stormen fortare än vad vi räknar med.
I somras samlades vid Tällberg Forum 450 deltagare från 73 länder till samtal om framtidens värld. Utgångspunkten för samtalen var paradoxen, att vi har fler väldefinierade hot mot livsstilar och existens, samtidigt som vi har allt svagare multilaterala institutioner och mekanismer för att lösa dem. Stormmolnen tornar upp sig: oljekris, klimatförändring, vattenbrist, arbetsbrist, demokratiunderskott, fattigdom, fundamentalism… Inget enskilt land kan lösa helheten. FN gick försvagat ur topp-mötet i september. EU är konstitutionellt försvagat. Världshandeln står inför sitt ödesmöte i Hong Kong i december.
Vid Tällberg Forum framstod det ännu tydligare att tiden runnit ut för möjligheten att utan störningar i den globala ekonomin övergå från energisystem baserade främst på billiga fossila bränslen (lagrad solenergi) till system baserade på andra, rena energikällor. Femtio procent av jordens oljeresurser är förbrukade inom fem
till tio år. Oljan kan inte annat än att komma att ransoneras.
De nya energikällorna kommer inte hinna fram till marknaden i tid. Oljepris och energiskatter har varit för låga för att i tid ha stimulerat fram tillräckliga satsningar
på det nya. Marknaden har inte fixat problemet.
Dessa frågor blev också centrala i diskussionerna vid det möte som förre presidenten Bill Clinton samlade till i New York i direkt anslutning till FNs toppmöte. Clinton själv, men också Tony Blair, Al Gore och företagsledare som Jeff Immelt, GE, Nick Butler, BP och George Soros lyfte med stor kraft fram den knipa som världsekonomin står inför. Vi behöver skapa jobb och tillväxt. Samtidigt måste vi byta energisystem och möta ökad energiefterfrågan. Tony Blair vädjade om en global kraftsamling av forsknings- och utvecklingsresurser för att stävja klimatförändringens skadeverkningar. Den amerikanska kluvenheten inför frågan tydliggjordes av Condoleezza Rice som överhuvudtaget inte ville kännas vid problemet.
Biosfären – den vi lever i och av – är ett komplext system. Vi har långt från full kunskap om dess funktionalitet och samband. Men vi vet så mycket att nio miljarder människor år 2050 inte kommer att kunna samsas med miljön med nuvarande livs- stilar och energibaser. Att våldföra sig på miljön straffar sig. Den biter tillbaka i form av smältande polaris och tundra, allt intensivare orkaner, monsuner och skyfall, torka, havens uppvärmning.
Förändring kommer. Den kommer antagligen genom förutseende och gemensam handling. Men den kan också komma i skepnad av Den Perfekta Stormen.
Globaliseringen är ett ekonomiskt projekt, inte politiskt. Den utmanar nationella konstitutioner och politiska institutioner. Den föder ny nationalism. Valrörelser handlar inte om FN- och EU-reformer eller klimatförändringen. De betraktas inte som ”våra” frågor av politiker eller väljare. Dessvärre är politiken mer reaktiv än proaktiv.
Den Perfekta Stormen är över oss om nationella och enskilda intressen inte förmår samla sig till multilaterala politiska processer som i form och innehåll motsvarar de systemberoenden – som vi faktiskt är en del av.
Vi är idag dessvärre bättre att leva isär än tillsammans.
Bo Ekman
skapas vad som kallas Den Perfekta Stormen. Så skedde 1991 över Nordatlanten. Vågor på 60 meter svepte dem, som inte hunnit undan, ned i djupen.
Just nu byggs i globaliseringens jetströmmar förutsättningar för Den Perfekta Stormen över den samhällsmodell som byggts upp under 150 år. Under några årtionden har faran känts komma krypande. Vi kan nu inte längre vänta på processen och tro att någon annan ska ta ansvar, omorganiserar vi oss inte och blir bättre på att leva tillsammans kommer stormen fortare än vad vi räknar med.
I somras samlades vid Tällberg Forum 450 deltagare från 73 länder till samtal om framtidens värld. Utgångspunkten för samtalen var paradoxen, att vi har fler väldefinierade hot mot livsstilar och existens, samtidigt som vi har allt svagare multilaterala institutioner och mekanismer för att lösa dem. Stormmolnen tornar upp sig: oljekris, klimatförändring, vattenbrist, arbetsbrist, demokratiunderskott, fattigdom, fundamentalism… Inget enskilt land kan lösa helheten. FN gick försvagat ur topp-mötet i september. EU är konstitutionellt försvagat. Världshandeln står inför sitt ödesmöte i Hong Kong i december.
Vid Tällberg Forum framstod det ännu tydligare att tiden runnit ut för möjligheten att utan störningar i den globala ekonomin övergå från energisystem baserade främst på billiga fossila bränslen (lagrad solenergi) till system baserade på andra, rena energikällor. Femtio procent av jordens oljeresurser är förbrukade inom fem
till tio år. Oljan kan inte annat än att komma att ransoneras.
De nya energikällorna kommer inte hinna fram till marknaden i tid. Oljepris och energiskatter har varit för låga för att i tid ha stimulerat fram tillräckliga satsningar
på det nya. Marknaden har inte fixat problemet.
Dessa frågor blev också centrala i diskussionerna vid det möte som förre presidenten Bill Clinton samlade till i New York i direkt anslutning till FNs toppmöte. Clinton själv, men också Tony Blair, Al Gore och företagsledare som Jeff Immelt, GE, Nick Butler, BP och George Soros lyfte med stor kraft fram den knipa som världsekonomin står inför. Vi behöver skapa jobb och tillväxt. Samtidigt måste vi byta energisystem och möta ökad energiefterfrågan. Tony Blair vädjade om en global kraftsamling av forsknings- och utvecklingsresurser för att stävja klimatförändringens skadeverkningar. Den amerikanska kluvenheten inför frågan tydliggjordes av Condoleezza Rice som överhuvudtaget inte ville kännas vid problemet.
Biosfären – den vi lever i och av – är ett komplext system. Vi har långt från full kunskap om dess funktionalitet och samband. Men vi vet så mycket att nio miljarder människor år 2050 inte kommer att kunna samsas med miljön med nuvarande livs- stilar och energibaser. Att våldföra sig på miljön straffar sig. Den biter tillbaka i form av smältande polaris och tundra, allt intensivare orkaner, monsuner och skyfall, torka, havens uppvärmning.
Förändring kommer. Den kommer antagligen genom förutseende och gemensam handling. Men den kan också komma i skepnad av Den Perfekta Stormen.
Globaliseringen är ett ekonomiskt projekt, inte politiskt. Den utmanar nationella konstitutioner och politiska institutioner. Den föder ny nationalism. Valrörelser handlar inte om FN- och EU-reformer eller klimatförändringen. De betraktas inte som ”våra” frågor av politiker eller väljare. Dessvärre är politiken mer reaktiv än proaktiv.
Den Perfekta Stormen är över oss om nationella och enskilda intressen inte förmår samla sig till multilaterala politiska processer som i form och innehåll motsvarar de systemberoenden – som vi faktiskt är en del av.
Vi är idag dessvärre bättre att leva isär än tillsammans.
Bo Ekman
Tuesday, September 13, 2005
It Takes a Village to Change the World
This week, the world’s leaders convene in New York to discuss the UN reform. The future of global governance may well depend upon this session. Do New Yorkers care at all? Should they?
In the rural Swedish village of Tällberg (pop. 217) a five-day meeting of 450 leaders from 73 countries recently took place on the theme: “How on earth can we live together? Exploring frameworks for sustainable global independence.” The region is far from perceived as open to global issues and voted no to membership for EU.
Heads of states, ministers, global corporate leaders, thought leaders, artists, clerics, civic and NGO leaders found themselves integrated in an open conversation infused with culture and nature. Learning was more important than speaking. Spending two hours at the Forum was as meaningless to a visiting deputy Prime Minister as it was to the participants. But such is the routine at international conferences. They are hierarchical, linear and pre-conceived. The Tällberg Forum’s aim was to innovate a new format.
The Forum was grounded in the local. Anchored in the trust of the village council, we gained the support of the municipality of Leksand, the region of Dalarna and its civil society. Later support came from the Swedish Government and the UN. The EU Commission was represented by its First Vice Chairperson. This was a global meeting of powerful people that for once was not perceived as a provocation.
Forum security was discreet, but effective. There were no helicopters, no barricades, no motorcades.
Participants and their families mingled among local fiddlers and world artists, joined a wolf tracker and Onondaga Chief on nature walks. Health statisticians, bankers, human rights champions and industrial designers learned about bio-mimicry. Royalty and activists found themselves on an informal common ground. Conversations opened up.
What did we learn? Two moods emerged: one was assertively against business as unresponsive to local need; the other increasingly angry at the slow pace of awareness and action in meeting the challenges.
“Time is running out.”
Gathering the local and global together revealed a two-tier world of speeds: business accelerates globalization through its dynamic management of change; constitutional, political and social developments lag far behind.
It is the lesson of Shakespeare that two sides in opposition have something to learn from each other. But all too often, the two do not hear each other. They are too busy talking.
Listening is a shared value, whether you are in the development business or the car business. Corporate understanding of speed (innovation, production, results) can contribute to a better understanding of the pace of change in governance and social change. Its optimism can infect the changemakers as they impact the direction of change by businesses.
We have short-term deadlines to resolve long-term challenges. The warnings are as obvious as the risks and opportunities.
The paradox that we are confronted by systemic borderless issues, from global warming to poverty, avian flu, energy and terrorism, at precisely the same time when multi-lateral systems of governance continue to weaken creates the prerequisites for a Perfect Storm. Imagine Katrina and the Asian tsunami at the same time. It would be a category 7.
At Tällberg, where the UN Global Compact was conceived, local realities help frame global issues in the concrete. Jan Eliasson, president of the UN General Assembly, summed up the Forum by holding up a glass of water. “A common sight for many of us. A luxury for 1.2 billion people.”
By changing our systems thinking in the local – the concrete - we can contribute to the change in the designs of the solutions to the global problems. The other way around will simply not work.
A Mongolian member of parliament said it best when asked what she would take away from the Forum, “I have to work much harder.” We all do. From UN reform to the village council.
Tällberg strives to foster the essential conversation that emerges from the insight that whether we are social changemakers or corporate executives or public officials, we are all the responsible leaders of our own lives, whether we quote Shakespeare, Confucius, Nordic Sagas or the Koran. No matter or manner of deliberation will amount to anything without empathy, trust, dignity and mutual respect.
If global meetings are not perceived as legitimate and useful to the people where they are held, suspicion and conflict will emerge. Whether you live in Greenwich Village or Tällberg.
It takes a village to change the world.
Bo Ekman
In the rural Swedish village of Tällberg (pop. 217) a five-day meeting of 450 leaders from 73 countries recently took place on the theme: “How on earth can we live together? Exploring frameworks for sustainable global independence.” The region is far from perceived as open to global issues and voted no to membership for EU.
Heads of states, ministers, global corporate leaders, thought leaders, artists, clerics, civic and NGO leaders found themselves integrated in an open conversation infused with culture and nature. Learning was more important than speaking. Spending two hours at the Forum was as meaningless to a visiting deputy Prime Minister as it was to the participants. But such is the routine at international conferences. They are hierarchical, linear and pre-conceived. The Tällberg Forum’s aim was to innovate a new format.
The Forum was grounded in the local. Anchored in the trust of the village council, we gained the support of the municipality of Leksand, the region of Dalarna and its civil society. Later support came from the Swedish Government and the UN. The EU Commission was represented by its First Vice Chairperson. This was a global meeting of powerful people that for once was not perceived as a provocation.
Forum security was discreet, but effective. There were no helicopters, no barricades, no motorcades.
Participants and their families mingled among local fiddlers and world artists, joined a wolf tracker and Onondaga Chief on nature walks. Health statisticians, bankers, human rights champions and industrial designers learned about bio-mimicry. Royalty and activists found themselves on an informal common ground. Conversations opened up.
What did we learn? Two moods emerged: one was assertively against business as unresponsive to local need; the other increasingly angry at the slow pace of awareness and action in meeting the challenges.
“Time is running out.”
Gathering the local and global together revealed a two-tier world of speeds: business accelerates globalization through its dynamic management of change; constitutional, political and social developments lag far behind.
It is the lesson of Shakespeare that two sides in opposition have something to learn from each other. But all too often, the two do not hear each other. They are too busy talking.
Listening is a shared value, whether you are in the development business or the car business. Corporate understanding of speed (innovation, production, results) can contribute to a better understanding of the pace of change in governance and social change. Its optimism can infect the changemakers as they impact the direction of change by businesses.
We have short-term deadlines to resolve long-term challenges. The warnings are as obvious as the risks and opportunities.
The paradox that we are confronted by systemic borderless issues, from global warming to poverty, avian flu, energy and terrorism, at precisely the same time when multi-lateral systems of governance continue to weaken creates the prerequisites for a Perfect Storm. Imagine Katrina and the Asian tsunami at the same time. It would be a category 7.
At Tällberg, where the UN Global Compact was conceived, local realities help frame global issues in the concrete. Jan Eliasson, president of the UN General Assembly, summed up the Forum by holding up a glass of water. “A common sight for many of us. A luxury for 1.2 billion people.”
By changing our systems thinking in the local – the concrete - we can contribute to the change in the designs of the solutions to the global problems. The other way around will simply not work.
A Mongolian member of parliament said it best when asked what she would take away from the Forum, “I have to work much harder.” We all do. From UN reform to the village council.
Tällberg strives to foster the essential conversation that emerges from the insight that whether we are social changemakers or corporate executives or public officials, we are all the responsible leaders of our own lives, whether we quote Shakespeare, Confucius, Nordic Sagas or the Koran. No matter or manner of deliberation will amount to anything without empathy, trust, dignity and mutual respect.
If global meetings are not perceived as legitimate and useful to the people where they are held, suspicion and conflict will emerge. Whether you live in Greenwich Village or Tällberg.
It takes a village to change the world.
Bo Ekman
Friday, September 9, 2005
Internationell solidaritet
När Napoleon kröntes till kejsare, valde han själv att sätta kronan på sitt huvud. Han var den ende värdige.
President Bush gör i princip samma sak när han i förra veckan lät kungöra att han själv – presidenten – skall leda och låta utföra utredningar om vem som handlat rätt eller fel i den politiska och operativa hanteringen av följderna av Katrinakatastrofen. Precis så sätter man den demokratiska processen ur spel.
Kejsaren själv sköter utvärderingen av kejsaren.
Bush lovar att gulfkusten skall byggas upp till något ”fantastiskt”, till en bild av hans eget USA. Löftena ges med glittrande ögon och brett leende.
Men ännu har inte de många tusentals omkomna fattiga plockats upp ur vattnet och ut ur husen. Trettio procent av New Orleans befolkning hade redan fallit igenom USAs allt grovmaskigare sociala skyddsnät. Det är inte för dem Bush bygger sitt USA. FN publicerade häromdagen en förödande rapport om de fattigas villkor i USA. Slutsatsen: USA är till del en del av tredje världen. Barndödligheten stiger. Bland svarta barn är den dubbelt så hög som bland vita.
Efter jordbävningen i Kobe i Japan för några år sedan dog 5 500. Där infångades tre plundrare i den sönderslagna staden. De var alla utlänningar. I New Orleans utbröt anarki. Plundring, våldtäkter, mord och mordbränder. Polisen skjuter för att döda.
Vi bevittnar ett samhälle där solidaritet och samhällsvärden till del har brustit.
Men också Bushadministrationens internationella solidaritet brister. Med arrogans attackeras FN och inte minst de multilaterala försöken att hejda de koldioxidutsläpp och den globala uppvärmning som med allra största sannolikhet bidragit till Katrinas våldsamma intensitet.
USA är en skadad nation.
Bo Ekman
President Bush gör i princip samma sak när han i förra veckan lät kungöra att han själv – presidenten – skall leda och låta utföra utredningar om vem som handlat rätt eller fel i den politiska och operativa hanteringen av följderna av Katrinakatastrofen. Precis så sätter man den demokratiska processen ur spel.
Kejsaren själv sköter utvärderingen av kejsaren.
Bush lovar att gulfkusten skall byggas upp till något ”fantastiskt”, till en bild av hans eget USA. Löftena ges med glittrande ögon och brett leende.
Men ännu har inte de många tusentals omkomna fattiga plockats upp ur vattnet och ut ur husen. Trettio procent av New Orleans befolkning hade redan fallit igenom USAs allt grovmaskigare sociala skyddsnät. Det är inte för dem Bush bygger sitt USA. FN publicerade häromdagen en förödande rapport om de fattigas villkor i USA. Slutsatsen: USA är till del en del av tredje världen. Barndödligheten stiger. Bland svarta barn är den dubbelt så hög som bland vita.
Efter jordbävningen i Kobe i Japan för några år sedan dog 5 500. Där infångades tre plundrare i den sönderslagna staden. De var alla utlänningar. I New Orleans utbröt anarki. Plundring, våldtäkter, mord och mordbränder. Polisen skjuter för att döda.
Vi bevittnar ett samhälle där solidaritet och samhällsvärden till del har brustit.
Men också Bushadministrationens internationella solidaritet brister. Med arrogans attackeras FN och inte minst de multilaterala försöken att hejda de koldioxidutsläpp och den globala uppvärmning som med allra största sannolikhet bidragit till Katrinas våldsamma intensitet.
USA är en skadad nation.
Bo Ekman
Samtalen i tällberg
För en dryg månad sedan reste 650 ledare från 73 nationer hem från Tällberg Forum och Siljan. De hade samlats för en knapp veckas samtal om ”Hur i hela världen ska vi kunna leva tillsammans?” De for hem med en stark positiv upplevelse i bagaget. De allra flesta menade att detta var den bästa konferens de någonsin bevistat, en djup och genuin upplevelse. Detta trots att frågeställningar och slutsatser var minst sagt mollstämda.
Den allra främsta attraktionen var faktiskt varandra, att informellt på en och samma plats kunna möta och tala med så många olika och kunniga människor om frågor som engagerar. Detta förlöste en oerhörd energi och kreativitet. Naturen, miljön, byns och hotellens personliga engagemang hade en avgörande betydelse. De gav en kombination av skönhet, småskalighet och gästvänlighet. De stora mötestälten uppe vid Holen gav en flexibilitet i mötes- och umgängesformer, överlägset en fast arena. Miljön inbjöd till improvisation och självorganiserande. Deltagarna fann sig inte vara infångade i på förhand alltför inrutade program och strukturer.
Naturen och inte minst den i programmet allestädes närvarande musiken, öppnade sinnena. När 100 spelmän från trakterna runt Siljan gav järnet blev gensvaret enormt.
Vårt lokala mötte den globala. En ny form för möte och samtal hade formats.
Samtalen i Tällberg ledde fram till slutsatsen att vi lever i en tid där vi har fler väl- definierade gemensamma hot mot våra livsstilar samtidigt som vi har starkt försvagade institutioner – som EU och FN – där vi kan möta hoten gemensamt och med kraft.
Den allra viktigaste slutsatsen var att energi, klimat och miljöekvationen inte går att foga samman. Dessvärre har nog tiden också runnit ut för att vi skall kunna genomföra en ordnad och väl planerad övergång från en världsekonomi byggd på billig olja till ett system som bygger på rena energikällor. Vi vet nu att oljekonsum-tionen (och av andra fossila bränslen) är en starkt bidragande orsak till klimat-förändringen.
Katrinaorkanens intensitet och ödeläggelse är säkert till dels en funktion av havens uppvärmning. Naturen biter tillbaka.
Men oljan är också ändlig, samtidigt som efterfrågan rusar i höjden. Räkna därför
med fortsatt ökade bensinpriser vid pumpen. Detta är alls icke helt av ondo, ty så småningom kommer detta att göra de dyrare men förnybara energikällorna lönsamma.
Bo Ekman
Den allra främsta attraktionen var faktiskt varandra, att informellt på en och samma plats kunna möta och tala med så många olika och kunniga människor om frågor som engagerar. Detta förlöste en oerhörd energi och kreativitet. Naturen, miljön, byns och hotellens personliga engagemang hade en avgörande betydelse. De gav en kombination av skönhet, småskalighet och gästvänlighet. De stora mötestälten uppe vid Holen gav en flexibilitet i mötes- och umgängesformer, överlägset en fast arena. Miljön inbjöd till improvisation och självorganiserande. Deltagarna fann sig inte vara infångade i på förhand alltför inrutade program och strukturer.
Naturen och inte minst den i programmet allestädes närvarande musiken, öppnade sinnena. När 100 spelmän från trakterna runt Siljan gav järnet blev gensvaret enormt.
Vårt lokala mötte den globala. En ny form för möte och samtal hade formats.
Samtalen i Tällberg ledde fram till slutsatsen att vi lever i en tid där vi har fler väl- definierade gemensamma hot mot våra livsstilar samtidigt som vi har starkt försvagade institutioner – som EU och FN – där vi kan möta hoten gemensamt och med kraft.
Den allra viktigaste slutsatsen var att energi, klimat och miljöekvationen inte går att foga samman. Dessvärre har nog tiden också runnit ut för att vi skall kunna genomföra en ordnad och väl planerad övergång från en världsekonomi byggd på billig olja till ett system som bygger på rena energikällor. Vi vet nu att oljekonsum-tionen (och av andra fossila bränslen) är en starkt bidragande orsak till klimat-förändringen.
Katrinaorkanens intensitet och ödeläggelse är säkert till dels en funktion av havens uppvärmning. Naturen biter tillbaka.
Men oljan är också ändlig, samtidigt som efterfrågan rusar i höjden. Räkna därför
med fortsatt ökade bensinpriser vid pumpen. Detta är alls icke helt av ondo, ty så småningom kommer detta att göra de dyrare men förnybara energikällorna lönsamma.
Bo Ekman
Tuesday, July 26, 2005
Siljan just då
Då. Detta tidsbegrepp kan betyda både då i förfluten tid och då i framtiden. Siljan just nu är extremt bunden till ”just nu”: vad som händer denna vecka, denna dag.
Utbudet är minst sagt imponerande, stimulerande, vibrerande. Kvalitet och kvantitet har radikalt utvecklats under de senaste 25 åren. Siljan då (i förfluten tid) är verkligen annorlunda än Siljan just nu. Men hur kommer det att vara runt Siljan just då, sisådär 25 år framåt i tiden? Lever hockeyn? Finns Dalhalla? Musik vid Siljan? Och Vasaloppet?
Tällberg Foundation drog igång sin verksamhet för exakt 25 år sedan. Har den sitt berättigande också ”just då”, där framme i framtiden? Dalarnas besöksnäring har visat stor kreativitet och växtkraft men ekonomin för de flesta arrangörerna är skraltig. Näsan ligger i vattenlinjen. Ekonomisk professionalism måste till utan att evenemangen förflackas till konventionell kommersialism.
”Lätta pengar” kan i sig vara ett hot. Kommuner, myndigheter och sponsorer som har kompetens och förmåga att ställa höga kvalitetskrav vore en ovärderlig tillgång. Landshövding Ingrid Dahlberg har just den kompetensen och har verksamt bidragit till utvecklingen av Dalarnas största bransch: besöksnäringen.
En annan viktig fråga är den om hur de stora summor som turisterna drar in till länet och Siljansområdet genom boende, camping, shopping, köp av tjänster mm, skall komma evenemangsarrangörerna till del. Vi ser ju tydliga samband mellan evenemang och beläggningsgrader på hotell, pensionat och campingplatser.
Vid Tällberg Forum 2005 prövar vi en ny modell. Varje gästnatt belastas med en särskild avgift på 10 kronor. Pengarna går tillbaka till byns olika organisationer.
Jag är övertygad om att producenterna av boende, handel, transporter också ekonomiskt måste engagera sig i produktionen av evenemang i vår bygd. Dessutom måste nytt ”extremt” kapital lockas till området.
På tjugofem års sikt är två frågor av särskild vikt. Den första är energipriset, den andra är klimatförändringen. Såsom oljepriserna med allra största sannolikhet kommer att utvecklas måste vi i tid se till att järnvägskommunikationerna i Dalarna effektiviseras med minst 50 procent i tidsperspektivet 25 år. Det ska inte ta mer än 1,5 timme mellan Stockholm och Siljan.
Vidare bör Dalarna och Siljansområdet kontinuerligt utveckla scenarier baserade på senaste forskningsrön om hur klimatförändringarna kommer att påverka just vår bygd. Vi måste ha bästa insikt i vad som kan komma att ske i syfte att utveckla egna och påverka andras insatser för att mota ”Olle i grind”. Detta är helt avgörande frågor också för Sälenområdet och för realismen i visionen ”Tre Toppar” –utbyggnaden av Städjanområdet.
Vi måste handla i tid om Siljan just då ska vara minst lika attraktivt som Siljan just nu
Bo Ekman
för Siljan just nu
Utbudet är minst sagt imponerande, stimulerande, vibrerande. Kvalitet och kvantitet har radikalt utvecklats under de senaste 25 åren. Siljan då (i förfluten tid) är verkligen annorlunda än Siljan just nu. Men hur kommer det att vara runt Siljan just då, sisådär 25 år framåt i tiden? Lever hockeyn? Finns Dalhalla? Musik vid Siljan? Och Vasaloppet?
Tällberg Foundation drog igång sin verksamhet för exakt 25 år sedan. Har den sitt berättigande också ”just då”, där framme i framtiden? Dalarnas besöksnäring har visat stor kreativitet och växtkraft men ekonomin för de flesta arrangörerna är skraltig. Näsan ligger i vattenlinjen. Ekonomisk professionalism måste till utan att evenemangen förflackas till konventionell kommersialism.
”Lätta pengar” kan i sig vara ett hot. Kommuner, myndigheter och sponsorer som har kompetens och förmåga att ställa höga kvalitetskrav vore en ovärderlig tillgång. Landshövding Ingrid Dahlberg har just den kompetensen och har verksamt bidragit till utvecklingen av Dalarnas största bransch: besöksnäringen.
En annan viktig fråga är den om hur de stora summor som turisterna drar in till länet och Siljansområdet genom boende, camping, shopping, köp av tjänster mm, skall komma evenemangsarrangörerna till del. Vi ser ju tydliga samband mellan evenemang och beläggningsgrader på hotell, pensionat och campingplatser.
Vid Tällberg Forum 2005 prövar vi en ny modell. Varje gästnatt belastas med en särskild avgift på 10 kronor. Pengarna går tillbaka till byns olika organisationer.
Jag är övertygad om att producenterna av boende, handel, transporter också ekonomiskt måste engagera sig i produktionen av evenemang i vår bygd. Dessutom måste nytt ”extremt” kapital lockas till området.
På tjugofem års sikt är två frågor av särskild vikt. Den första är energipriset, den andra är klimatförändringen. Såsom oljepriserna med allra största sannolikhet kommer att utvecklas måste vi i tid se till att järnvägskommunikationerna i Dalarna effektiviseras med minst 50 procent i tidsperspektivet 25 år. Det ska inte ta mer än 1,5 timme mellan Stockholm och Siljan.
Vidare bör Dalarna och Siljansområdet kontinuerligt utveckla scenarier baserade på senaste forskningsrön om hur klimatförändringarna kommer att påverka just vår bygd. Vi måste ha bästa insikt i vad som kan komma att ske i syfte att utveckla egna och påverka andras insatser för att mota ”Olle i grind”. Detta är helt avgörande frågor också för Sälenområdet och för realismen i visionen ”Tre Toppar” –utbyggnaden av Städjanområdet.
Vi måste handla i tid om Siljan just då ska vara minst lika attraktivt som Siljan just nu
Bo Ekman
för Siljan just nu
Wednesday, July 6, 2005
Kofi Annan kommer. Kommer Du?
Den 29 juli startar ett helt unikt evenemang för både Sverige och Dalarna, Tällberg Forum 2005. Sammanlagt kommer över 450 människor från 65 olika länder för att samtala om de stora frågorna som berör var och en av oss, var vi än bor och verkar - vid Siljan, vid Aralsjön, vid Tanganyikasjön eller vid Lake Michigan. Tällberg Forum kan inte ta emot fler deltagare. Det är ”utsålt”, röd lapp på luckan. Däremot finns ytterligare möjligheter för Dig att köpa biljett till någon av de stora öppna konserterna i Sammilsdal den 29 juli eller i Dalhalla den 3 augusti. Det finns också platser kvar för allmänheten vid de flesta öppna seminarierna. Invigningen med FNs general-sekreterare Kofi Annan är dock utsåld. Missa inte detta tillfälle att både lyssna till viktiga samtal som också söker sin inspiration i musiken och ger den ännu större mening.
Tällberg Forum blir ett viktigt komplement till diskussionerna i Almedalen. Där är den naturliga utgångspunkten Sverige och svenska förhållanden. Världen ses genom ett svenskt prisma. Men svenska förhållanden är förvisso inte tillräckliga för att försöka förstå och förklara vad framtiden bär i sitt sköte. Sverige står för 0,13 % av jordens befolkning! När jordens befolkning vuxit till 8 miljarder om några 10-tals år är vi mindre än en tiondels procent. Hittills har vi klarat oss synnerligen väl och njuter av en av världens högsta levnadsstandarder. Sverige ligger alltid i topp på listorna över länders rangordning. Självklart vill vi fortsätta med det!
Förr kunde vi förhålla oss neutrala, alliansfria och vid sidan av ekonomiska områden och unioner. Det går inte längre. Den ekonomiska globaliseringen har ändrat på allt detta. Globaliseringen drivs främst av marknadernas alla aktörer. Vi konsumenter vill ha billigare kläder, bilar, mat och energi. Investerarna vill ha högre avkastning på sitt kapital och det gäller inte minst oss pensionärer. Globaliseringen är därför inte ett politiskt projekt, men den får sannerligen viktiga politiska konsekvenser.
Den nationella politiken är främst inriktad på att lösa nationella frågor i sitt nationella sammanhang. Det är detta som diskuteras i Almedalen. Men den svenska verkligheten formas idag i minst lika hög grad av de förutsättningar som formas i den omvärld som vi är mer och mer inbäddade i. Den nationella politiken måste därför nå ut till besluts-organ som kan styra och ställa med de globala frågorna såsom klimat, miljö, oljepris, AIDS och konkurrenskraft. Dagens allra största bekymmer, enligt min mening, är dock den uppenbara svagheten i de överstatliga styrmekanismerna vare sig det gäller EU, FN eller ett G8-möte. Förr gick det att leva i isolering och skapa sin framtid för sig själv. Nu krävs en hel värld för att skapa en framtid.
Det är om detta samtalen i Tällberg ska handla.
Kofi Annan kommer. Kommer Du?
Bo Ekman
Tällberg Forum blir ett viktigt komplement till diskussionerna i Almedalen. Där är den naturliga utgångspunkten Sverige och svenska förhållanden. Världen ses genom ett svenskt prisma. Men svenska förhållanden är förvisso inte tillräckliga för att försöka förstå och förklara vad framtiden bär i sitt sköte. Sverige står för 0,13 % av jordens befolkning! När jordens befolkning vuxit till 8 miljarder om några 10-tals år är vi mindre än en tiondels procent. Hittills har vi klarat oss synnerligen väl och njuter av en av världens högsta levnadsstandarder. Sverige ligger alltid i topp på listorna över länders rangordning. Självklart vill vi fortsätta med det!
Förr kunde vi förhålla oss neutrala, alliansfria och vid sidan av ekonomiska områden och unioner. Det går inte längre. Den ekonomiska globaliseringen har ändrat på allt detta. Globaliseringen drivs främst av marknadernas alla aktörer. Vi konsumenter vill ha billigare kläder, bilar, mat och energi. Investerarna vill ha högre avkastning på sitt kapital och det gäller inte minst oss pensionärer. Globaliseringen är därför inte ett politiskt projekt, men den får sannerligen viktiga politiska konsekvenser.
Den nationella politiken är främst inriktad på att lösa nationella frågor i sitt nationella sammanhang. Det är detta som diskuteras i Almedalen. Men den svenska verkligheten formas idag i minst lika hög grad av de förutsättningar som formas i den omvärld som vi är mer och mer inbäddade i. Den nationella politiken måste därför nå ut till besluts-organ som kan styra och ställa med de globala frågorna såsom klimat, miljö, oljepris, AIDS och konkurrenskraft. Dagens allra största bekymmer, enligt min mening, är dock den uppenbara svagheten i de överstatliga styrmekanismerna vare sig det gäller EU, FN eller ett G8-möte. Förr gick det att leva i isolering och skapa sin framtid för sig själv. Nu krävs en hel värld för att skapa en framtid.
Det är om detta samtalen i Tällberg ska handla.
Kofi Annan kommer. Kommer Du?
Bo Ekman
Friday, July 1, 2005
Stormvarning!
Den stora paradoxen i vår tid, just nu, är att vi aldrig tidigare haft så många
trovärdiga hotbilder att ta på allvar i vår globaliserade värld, samtidigt
som de institutioner vi har skapat för att handla med förutseende och kraft aldrig
har varit så svaga.
EU är inne i djup konstitutionell kris, FN måste förändras och reformeras, Världsbanken, internationella valutafonden och världshandelsorganisationen, WTO är alla ifrågasatta, både av inre revisioner och yttre opinionsyttringar. I nästa vecka sammanträder de åtta rikaste industriländerna – G8-länderna – i Skottland. Denna informella sammanslutning saknar också djupare demokratisk förankring i folkdjupen.
Vi har akuta globala problem men inte matchande globala beslutmekanismer som är väl förankrade i lokala och nationella demokratiska processer.
Det är stora akuta problem och tillkommande hot som tornar upp sig vid horisonterna och i alla vädersträck. De skulle kunna samverka till vad som på meteorologispråk kallas Den Perfekta Stormen. Den inträffar när de stora atmosfäriska jetströmmarna samtidigt producerar väldiga barometerfall och kolliderar över samma område. En sådan ”perfekt storm” inträffade över nordatlanten i början av 1990-talet. Den svepte många med sig ner i djupen.
Nu byggs det i överförd mening upp för barometerfall i globaliseringens jetströmmar. Några exempel: klimatförändringen är bevisad bortom alla tvivel, isarna smälter i Arktis, permafrosten tinar i Sibirien och i Alaska förändras flora och fauna, levnadsvillkor för människor har förändrats i polartrakterna. Vädret blir allt nyckfullare. Ömsom torka, ömsom skyfall. Detta sker i alla delar av världen. Om golfströmmen viker av – som den har börjat – blir Sverige 5-8 grader kallare.
En annan ”jetström” är det nya sjukdomarna. Aids/HIV kommer att skörda mellan 50-100 miljoner människors liv. SARS är hyggligt under kontroll men den s.k. fågelinfluensan kan enligt senaste beräkningarna i ”Foreign Affairs” kan skörda mellan 180-360 miljoner människors liv. Det snabbt stigande oljepriset avspeglar att vi inom de närmaste åren kan komma att ha nått den punkt där hälften av all utvinningsbar olja (med tillgänglig teknik) redan har konsumerats. Samtidigt förändras konkurrensförhållanden mellan nationer och världsdelar. Just nu omlokaliseras industriproduktionen till Kina och Asien.
Ingen enskild nation har resurser och makt att bemästra denna problemanhopning. För att kunna vända problem till möjligheter måste vi samverka. Att bädda för effektiv samverkan är grundidén för Tällberg Forum 2005.
Bo Ekman
trovärdiga hotbilder att ta på allvar i vår globaliserade värld, samtidigt
som de institutioner vi har skapat för att handla med förutseende och kraft aldrig
har varit så svaga.
EU är inne i djup konstitutionell kris, FN måste förändras och reformeras, Världsbanken, internationella valutafonden och världshandelsorganisationen, WTO är alla ifrågasatta, både av inre revisioner och yttre opinionsyttringar. I nästa vecka sammanträder de åtta rikaste industriländerna – G8-länderna – i Skottland. Denna informella sammanslutning saknar också djupare demokratisk förankring i folkdjupen.
Vi har akuta globala problem men inte matchande globala beslutmekanismer som är väl förankrade i lokala och nationella demokratiska processer.
Det är stora akuta problem och tillkommande hot som tornar upp sig vid horisonterna och i alla vädersträck. De skulle kunna samverka till vad som på meteorologispråk kallas Den Perfekta Stormen. Den inträffar när de stora atmosfäriska jetströmmarna samtidigt producerar väldiga barometerfall och kolliderar över samma område. En sådan ”perfekt storm” inträffade över nordatlanten i början av 1990-talet. Den svepte många med sig ner i djupen.
Nu byggs det i överförd mening upp för barometerfall i globaliseringens jetströmmar. Några exempel: klimatförändringen är bevisad bortom alla tvivel, isarna smälter i Arktis, permafrosten tinar i Sibirien och i Alaska förändras flora och fauna, levnadsvillkor för människor har förändrats i polartrakterna. Vädret blir allt nyckfullare. Ömsom torka, ömsom skyfall. Detta sker i alla delar av världen. Om golfströmmen viker av – som den har börjat – blir Sverige 5-8 grader kallare.
En annan ”jetström” är det nya sjukdomarna. Aids/HIV kommer att skörda mellan 50-100 miljoner människors liv. SARS är hyggligt under kontroll men den s.k. fågelinfluensan kan enligt senaste beräkningarna i ”Foreign Affairs” kan skörda mellan 180-360 miljoner människors liv. Det snabbt stigande oljepriset avspeglar att vi inom de närmaste åren kan komma att ha nått den punkt där hälften av all utvinningsbar olja (med tillgänglig teknik) redan har konsumerats. Samtidigt förändras konkurrensförhållanden mellan nationer och världsdelar. Just nu omlokaliseras industriproduktionen till Kina och Asien.
Ingen enskild nation har resurser och makt att bemästra denna problemanhopning. För att kunna vända problem till möjligheter måste vi samverka. Att bädda för effektiv samverkan är grundidén för Tällberg Forum 2005.
Bo Ekman
Tuesday, May 31, 2005
Det globala samtalet
Häromdagen kom ytterligare en riktigt illavarslande rapport om den pågående klimat-förändringen. Det var ett engelskt forskarteam som via ärevördiga The Times kunde berätta att forskare från Cambridge nu kunnat konstatera - bortom allt tvivel - att Golfströmmen i sin allra nordligaste del börjat vika av. Styrkan i Golfströmmen avtar och pressar inte längre ner det kalla vattnet till djupen som tidigare. Forskarna anser att detta beror på den omfattande avsmältningen av både det arktiska istäcket och glaciärerna på Grönland.
Många rapporter har publicerats de senaste åren som påvisar effekterna av den globala uppvärmningen i polartrakterna. Permafrosten smälter, stränder eroderar, inuitbefolkningens livsvillkor har förändrats dramatiskt. Flora och fauna är hotade. De engelska forskarna talar till och med om att det arktiska istäcket under sommarhalvåret kan smälta ner i sin helhet någon gång mellan år 2020 och 2080. En Golfström som inte längre för varmt vatten till våra breddgrader kan sänka medeltemperaturen i nordvästra Europa mellan 5-8 grader.
I våras publicerade en rad amerikanska oceanografiska institut sina studier som visar att oceanernas uppvärmning inte kan ha någon annan förklaring än växthuseffekten. Utsläppen av koldioxid i atmosfären från 800 miljoner fordon och oräkneliga bostäder har stört balansen i vårt känsliga ekosystem. Den stora frågan blir om vi kan vända denna utveckling, som gradvis kommer att påverka allas våra liv.
Stig Hagström, professor vid Stanford University, menade i samtal för några veckor sedan att vi inte har mer än 10 år på oss att få fram energikällor och energiteknik, som i rasande fart kan ersätta jordens enorma beroende av fossila bränslen. Varningslamporna blinkar oss rakt i ansiktet.
Nyss kom också rapporten från Brasilien, som berättade att regnskog motsvarande Belgiens areal hade avverkats eller bränts av under 2004. Trots alla insatser och varningar för effekterna av att Amazonas – denna jordens lunga – måste bevaras för atmosfärisk balans.
I perspektiven av de illavarslande scenarier som nu formuleras vore det faktiskt inte helt ur vägen att energi- och miljöfrågorna, och då satta i sina globala sammanhang, finge den centralaste platsen i den politiska debatten. Sverige löser inte dessa frågor självt, vi behöver kraftfulla men demokratiskt grundade, internationella institutioner och processer.
Därför behövs det globala samtalet.
Därför behövs ett reformerat EU och ett FN, som kan representera oss alla.
Bo Ekman
Många rapporter har publicerats de senaste åren som påvisar effekterna av den globala uppvärmningen i polartrakterna. Permafrosten smälter, stränder eroderar, inuitbefolkningens livsvillkor har förändrats dramatiskt. Flora och fauna är hotade. De engelska forskarna talar till och med om att det arktiska istäcket under sommarhalvåret kan smälta ner i sin helhet någon gång mellan år 2020 och 2080. En Golfström som inte längre för varmt vatten till våra breddgrader kan sänka medeltemperaturen i nordvästra Europa mellan 5-8 grader.
I våras publicerade en rad amerikanska oceanografiska institut sina studier som visar att oceanernas uppvärmning inte kan ha någon annan förklaring än växthuseffekten. Utsläppen av koldioxid i atmosfären från 800 miljoner fordon och oräkneliga bostäder har stört balansen i vårt känsliga ekosystem. Den stora frågan blir om vi kan vända denna utveckling, som gradvis kommer att påverka allas våra liv.
Stig Hagström, professor vid Stanford University, menade i samtal för några veckor sedan att vi inte har mer än 10 år på oss att få fram energikällor och energiteknik, som i rasande fart kan ersätta jordens enorma beroende av fossila bränslen. Varningslamporna blinkar oss rakt i ansiktet.
Nyss kom också rapporten från Brasilien, som berättade att regnskog motsvarande Belgiens areal hade avverkats eller bränts av under 2004. Trots alla insatser och varningar för effekterna av att Amazonas – denna jordens lunga – måste bevaras för atmosfärisk balans.
I perspektiven av de illavarslande scenarier som nu formuleras vore det faktiskt inte helt ur vägen att energi- och miljöfrågorna, och då satta i sina globala sammanhang, finge den centralaste platsen i den politiska debatten. Sverige löser inte dessa frågor självt, vi behöver kraftfulla men demokratiskt grundade, internationella institutioner och processer.
Därför behövs det globala samtalet.
Därför behövs ett reformerat EU och ett FN, som kan representera oss alla.
Bo Ekman
Monday, April 4, 2005
Ur en mångfald av rötter skall framtid spira
Nästan ofelbart får jag frågan från gäster, besökare och människor jag träffar på i umgänge eller arbete här i Siljansbygden om jag ”har rötter i bygden”? I Stockholm, där jag också bor och har en andra utgångspunkt för min verksamhet skulle aldrig någon komma på idén att ställa frågan ”har du rötter i Stockholm”?
Här uppe söker besökare en slags kulturell autencitet. Om man bor här uppe bör släktleden åtminstone sträcka sig ned in i 1500-tal, varför inte ända till medeltid. Helt ovanligt är det heller inte. De historiska rottrådarna tränger djupt ned i historien i samebyn norr om Idre. I Östnor i Mora. I Nittsjö i Rättvik, på Cajsgården i Tällberg, i Kopparberget i Falun.
Filmen Masjävlar synliggör identitetskrocken mellan byn och världen. Familj och människor med samma rötter går olika vägar, skapar sig helt olika framtider. Hon som bryter sig loss – ”den förlorade dottern” – och blir en del av den nya globaliserade världen. De som förblev trogna sina rötter stannade hemmavid.
De som flyttar ut blir aldrig mer på riktigt ”en av oss”. De som flyttar in blir heller aldrig på riktigt ”en av oss”. Vad det nu egentligen betyder?
Inte sällan blir det så att de senast inflyttade blir de som allra mest engagerar sig för bevarande av byars traditioner och strukturer. Att bebygga tidigare öppen mark vållar ofta strid mellan förnyare och traditionalister.
Men många är också de äldre stockholmare som idag ångrar sig att striden inte togs med Hjalmar Mehr och de som rev gamla Klara på 1950- och 60-talen. En av Stockholms viktigaste ”bykärnor” försvann och därmed länkar och bärare av minnen som format historia och identitet.
Att sakna rötter eller vara omedveten om sina kulturella utgångspunkter och värderingar är riskfyllt i en globaliserande värld. Men att vara instängd i en kultur som förhärligar det provinsiella och stänger ute influenser och förändringar kan vara minst lika illa.
Leksands och Moras hockey framgångar är intressanta exempel på betydelsen av lång tradition men också av förnyelse. Av spelare, tränare och ledare i de två lagen är det bara en handfull som har ”rötter” i Siljanskommunerna. Lagen köps ihop på en internationell marknad. Tillgången på kompetenta spelare har varit särskilt ymnig i år eftersom NHL har haft spelarbojkott. Leksand och Mora skulle aldrig nå elitserien med spelare enbart från trakten. De skulle inte vara tillräckligt lönsamma för investeringar i arenor och utrustning. Globalisering av idrotten höjer onekligen lagens kompetens och därmed deras lönsamhet.
Rent praktiskt kunde ju det lag som råkar spela i Leksandströja lika gärna bära Brynäs’, Moras eller Djurgårdens tröjor. Den lokala publiken hejar på tröjan, och de som just idag råkar vara kontrakterade för att spela och slåss för det lokala varumärket.
Frågan om spelaren har rötter i Leksand är underordnad hans förmåga att göra mål för Leksand eller om företagare kan starta företag i Leksand.
Den allra viktigaste kompetensen i framtiden är att komma ur en kultur men ha förmågan att göra nytta i och utveckla den kultur man av olika skäl kommer att bli verksam i.
Ur en mångfald av rötter skall framtid spira.
Bo Ekman
Här uppe söker besökare en slags kulturell autencitet. Om man bor här uppe bör släktleden åtminstone sträcka sig ned in i 1500-tal, varför inte ända till medeltid. Helt ovanligt är det heller inte. De historiska rottrådarna tränger djupt ned i historien i samebyn norr om Idre. I Östnor i Mora. I Nittsjö i Rättvik, på Cajsgården i Tällberg, i Kopparberget i Falun.
Filmen Masjävlar synliggör identitetskrocken mellan byn och världen. Familj och människor med samma rötter går olika vägar, skapar sig helt olika framtider. Hon som bryter sig loss – ”den förlorade dottern” – och blir en del av den nya globaliserade världen. De som förblev trogna sina rötter stannade hemmavid.
De som flyttar ut blir aldrig mer på riktigt ”en av oss”. De som flyttar in blir heller aldrig på riktigt ”en av oss”. Vad det nu egentligen betyder?
Inte sällan blir det så att de senast inflyttade blir de som allra mest engagerar sig för bevarande av byars traditioner och strukturer. Att bebygga tidigare öppen mark vållar ofta strid mellan förnyare och traditionalister.
Men många är också de äldre stockholmare som idag ångrar sig att striden inte togs med Hjalmar Mehr och de som rev gamla Klara på 1950- och 60-talen. En av Stockholms viktigaste ”bykärnor” försvann och därmed länkar och bärare av minnen som format historia och identitet.
Att sakna rötter eller vara omedveten om sina kulturella utgångspunkter och värderingar är riskfyllt i en globaliserande värld. Men att vara instängd i en kultur som förhärligar det provinsiella och stänger ute influenser och förändringar kan vara minst lika illa.
Leksands och Moras hockey framgångar är intressanta exempel på betydelsen av lång tradition men också av förnyelse. Av spelare, tränare och ledare i de två lagen är det bara en handfull som har ”rötter” i Siljanskommunerna. Lagen köps ihop på en internationell marknad. Tillgången på kompetenta spelare har varit särskilt ymnig i år eftersom NHL har haft spelarbojkott. Leksand och Mora skulle aldrig nå elitserien med spelare enbart från trakten. De skulle inte vara tillräckligt lönsamma för investeringar i arenor och utrustning. Globalisering av idrotten höjer onekligen lagens kompetens och därmed deras lönsamhet.
Rent praktiskt kunde ju det lag som råkar spela i Leksandströja lika gärna bära Brynäs’, Moras eller Djurgårdens tröjor. Den lokala publiken hejar på tröjan, och de som just idag råkar vara kontrakterade för att spela och slåss för det lokala varumärket.
Frågan om spelaren har rötter i Leksand är underordnad hans förmåga att göra mål för Leksand eller om företagare kan starta företag i Leksand.
Den allra viktigaste kompetensen i framtiden är att komma ur en kultur men ha förmågan att göra nytta i och utveckla den kultur man av olika skäl kommer att bli verksam i.
Ur en mångfald av rötter skall framtid spira.
Bo Ekman
Thursday, March 3, 2005
Vi får det vi vill?
Det är naturligtvis så att människor läser vad de vill läsa och ser på vad de vill se. Medierna blir bättre och bättre på att förstå vad det är vi efterfrågar och att slipa till utbuden. En tidnings val av anslag och innehåll är en bild av läsarna, men också av tidningen. Men det är inte tidningens ”fel” att läsarna vill ha det de vill. En tidning är affär. Aftonbladet är en bra affär. Expressen har blivit en bra affär. Båda blir allt duktigare på att tälja till innehållet så vasst att artiklarna skär in i läsekretsens behov av att känna fruktan, avsky, upprördhet, medlidande, hat. Skrattspegel och hatspegel. Inte minst har de blivit titthål in i andras olyckor, skräck, orgier, relationer, hjältedåd och misstag; när så passar i symbios med andra medier, framförallt TV. Människan har alltid varit ”tittare”: se avrättningar; se utstötningar (Robinson); se in i kidnappningslådorna; se liken i Pukhet…
Man kan inte moralisera över att kvällstidningarna tryckte rykten som ”100-tals svenskar vräkta i massgravar”. När 20 000 svenskar befinner sig i Thailand medför detta att minst 100 000 anhöriga nås av en ångeststöt. UDs växelfunktion bryter samman. En egenhändigt svenskt fixad telefontsunami. Ett sådant falskt rykte trycks inte för saklig information till de anhöriga, utan för de mångt fler människor för vilka katastrofer uppenbarligen inte kan bli stora nog. Rykten stimulerar upplagor och insamlingar. Persson spred ryktet över världen att 3 559 saknades. I realiteten dog färre än 600. Många nog.
Jag läser en fyra-fem tidningar om dagen och följer också ett par nätbaserade. Jag förfasar mig inte över medier. Men det är viktigt som mediekonsument att skilja mellan medier vars huvudsyfte är att finansiera och bära fram journalistiska budskap och medier vars huvudsyfte är att ta lönsamma marknadsandelar: i en ständigt hårdnande annonsmarknad. De förra blir färre, de senare fler. De förra söker någon slags ”sanning” utifrån en redaktionell plattform och uttalade värderingar. De senare innehåller de berättelser och budskap – falska eller sanna, det kvittar faktiskt – som människor efterfrågar. Men läsekretsens efterfrågan är själva förutsättningen för att det som avsändaren är beredd att sälja faktiskt går att sälja.
Aftonbladets och Expressens rubriker – vilken dag som helst – speglar en värld av hot, sex, kändisar, vinnare, förlorare, fusk, perversiteter. Den riktigt tryck- och läsvärda blir till när alla dessa ingredienser kommer samman i samma story. Eftersom verkligheten inte förser redaktionerna med sådana berättelser i tillräcklig takt får nya skapas som Robinson, Paradise Hotel och dokusåpornas långa rad. De får duga som vore de verkliga.
Utan att också följa sådana medier blir samhällsandan svår att förstå. För det måste ju ändå vara så att de mest lästa tidningarna och mest betittade programmen speglar vad vi faktiskt vill ha… eller?
Bo Ekman
Man kan inte moralisera över att kvällstidningarna tryckte rykten som ”100-tals svenskar vräkta i massgravar”. När 20 000 svenskar befinner sig i Thailand medför detta att minst 100 000 anhöriga nås av en ångeststöt. UDs växelfunktion bryter samman. En egenhändigt svenskt fixad telefontsunami. Ett sådant falskt rykte trycks inte för saklig information till de anhöriga, utan för de mångt fler människor för vilka katastrofer uppenbarligen inte kan bli stora nog. Rykten stimulerar upplagor och insamlingar. Persson spred ryktet över världen att 3 559 saknades. I realiteten dog färre än 600. Många nog.
Jag läser en fyra-fem tidningar om dagen och följer också ett par nätbaserade. Jag förfasar mig inte över medier. Men det är viktigt som mediekonsument att skilja mellan medier vars huvudsyfte är att finansiera och bära fram journalistiska budskap och medier vars huvudsyfte är att ta lönsamma marknadsandelar: i en ständigt hårdnande annonsmarknad. De förra blir färre, de senare fler. De förra söker någon slags ”sanning” utifrån en redaktionell plattform och uttalade värderingar. De senare innehåller de berättelser och budskap – falska eller sanna, det kvittar faktiskt – som människor efterfrågar. Men läsekretsens efterfrågan är själva förutsättningen för att det som avsändaren är beredd att sälja faktiskt går att sälja.
Aftonbladets och Expressens rubriker – vilken dag som helst – speglar en värld av hot, sex, kändisar, vinnare, förlorare, fusk, perversiteter. Den riktigt tryck- och läsvärda blir till när alla dessa ingredienser kommer samman i samma story. Eftersom verkligheten inte förser redaktionerna med sådana berättelser i tillräcklig takt får nya skapas som Robinson, Paradise Hotel och dokusåpornas långa rad. De får duga som vore de verkliga.
Utan att också följa sådana medier blir samhällsandan svår att förstå. För det måste ju ändå vara så att de mest lästa tidningarna och mest betittade programmen speglar vad vi faktiskt vill ha… eller?
Bo Ekman
Friday, February 25, 2005
Vad valrörelsen 2006 borde handla om
Var står socialdemokratin? Vad stor den borgerliga alliansen – vilka är deras visioner och strategier för Sveriges roll i den nya världen? Om dessa frågor hålls utanför den politiska dagordningen förminskas nästa val till ett slags inåtvänt, nationellt kommunalval.
Nationell suveränitet är ett tillstånd vars tid rinner ut. Förr kunde nationalstater definiera sina intressen gentemot andra i ständigt böljande maktbalanser. Oftast gick de att finna på fredlig väg, ibland inte.
I vår tid går det inte längre att lösa nationers skiftande intressen i konflikt med varandra. Därtill har de blivit för tätt och ömsesidigt ekonomiskt, socialt och därmed politiskt beroende. Vi måste söka lösningarna ur de växande intressegemenskaper som globaliseringsprocessen bygger.
Robusta lösningar på relationer mellan nationer kan heller inte byggas på dominans över eller demonisering av andra. Relationer måste bygga på djup kunskap om andra etniciteters, kulturers och nationers villkor, sätt att fungera och insikter i deras intressen.
Men världens nationer – och FN – har inte heller förmått lösa inbördeskrig och folkmord i Bosnien, Kosovo, Rwanda, Irak, Tjetjenien, Darfur eller Palestinakonflikten på tillfredsställande sätt. Världssamfundet står med skammen i ögat. Ekonomisk och social stabilitet i den nära framtiden förutsätter en gemensam ansträngning för att ta världen ur de omedelbara risker som miljöförstöring, fattigdom, okunskap och ohälsa erbjuder. Förr kunde ”de fattiga barnen i Afrika” på bekvämt avstånd vara föremål för ideellt engagemang. Nu är deras villkor vårt och västvärldens egenintresse.
Denna snabba förtätning av ömsesidiga beroenden, har vi kommit att kalla globalisering. Globaliseringen är en process som ytterst drivs av allas strävan efter högre produktivitet och löner, billigare produkter, högre avkastning på investeringar och pensionskapital, bekvämare liv. Globaliseringen drivs på av teknologiska genombrott, innovationer och nya marknader.
Globaliseringen är inte några få kapitalägares konspiration. Den är förvisso heller inte proaktivt driven av nationer och regeringar. Den är inte formulerad som huvudfråga i någons valrörelse. Globaliseringen är i ordets egentliga mening herrelös. Den är evolutionär till sin natur, men dess konsekvenser är understundom förödande för enskilda och kollektiv, för jobben och miljön.
Nationalstaten Sverige får allt mindre makt över och i denna process. Suveräniteten urholkas i ekonomisk politik, utrikespolitik, miljöpolitik, energipolitik och lönebildning. Protektionism och alldeles egna modeller blir allt svårare att upprätthålla. Kontrollen är skenbar. Det positiva utbytet för svenska medborgare är billigare produkter och högre levnadsstandard. Full suveränitet är i dagens värld liktydigt med fattigdom.
Detta innebär att Sverige inte kan skötas på egna villkor. Ett stort steg bort från självständighet togs genom inträdet i EU 1995. Sverige hade under 1900-talet levt med ett socialt och politiskt tämligen isolationistiskt förhållningssätt, men parat med en hyggligt öppen ekonomi. Sverige är i dag den mest EU negativa medlemsnationen.
Men EU representerar ändå i dag den mest hoppingivande konstitutionella förnyelsen i världen. EU är en mekanism för att söka gemensamma lösningar på en grundval av gemensamma värderingar. EU bygger på principen om inkludering inte exkludering, på demokratiska värderingar. EU är vad diplomaten Robert Cooper vid Europarådet kallar en postmodern statsbildning. Ett viktigt steg i EUs konstitutionella utveckling skall nu godkännas av medlemsländerna.
I år står FN inför sin ödesstund. Behovet av reformer är övermoget. FN måste anpassas till den värld som utvecklats efter andra världskriget. Rapporter, analyser, förslag har duggat tätt. I september behandlas reformfrågorna upp vid ett avgörande toppmöte i New York.
De viktigaste globala frågorna är klimatförändringen, global säkerhet och säkerhetsrådets funktion och sammansättning, det multilaterala systemets demokratisering och effektivisering, kontrollen över massförstörelsevapen, Millenniemålens uppföljning och strategier – inte minst fattigdomsfrågorna, världshandelsfrågorna det framväxande globala civilsamhället för att nämna de viktigaste. Som Australiens förre utrikesminister Gareth Evans sa vid en konferens i Stockholm för en tid sedan ”2005 is the make or break year”.
De multilaterala organisationerna har inte anpassats för att hantera de beslutsprocesser som uppstår när nationalstaterna inte räcker till i en allt tätare ömsesidigt beroende värld. Därtill kommer att den enda kvarvarande supermakten motarbetar multilateralism och FN. USA vill se lösningar som så påfallande ensidigt tillvaratar amerikanska värderingar och intressen. Detta är ohållbart också i perspektivet av dess egna ekonomiska beroenden av inte minst Kina och Japan.
Framtiden för oss som bor och verkar på svenskt territorium bestäms av vår förmåga att passa in i dessa dynamiskt föränderliga globala mönster. De ger stora möjligheter men också väldiga hot:
En asiatisk ekonomisk tsunami rullar fram mot västvärldens välfärdsstrukturer. Vi skall möta prissänkningar på 20-40 procent. Nya jättemarknader skapas när ett par miljarder lämnar fattigdom och får växande köpkraft. Innovationstakten pressas upp. Integrationen i produktion och marknader tätnar. Kapitalanvändningen effektiviseras. Miljö- och klimatproblemen kan bli akuta.
Möjligheterna och hoten kommer inte att fördelas lika. Men det finns ändå skäl att tro att framtiden bjuder på robust ekonomisk tillväxt i världen. Globaliseringen kommer att driva fram behov av ännu snabbare struktur- och kompetensförändringar i svensk produktion, lönebildning och arbetsmarknad. Nästa årtionden tillhör Asien. Kina är nästa stormakt.
Politisk och ekonomisk protektionism är en omöjlighet som strategi. De länder som inte förmår förena det lokala med det globala blir förvisade till minus-summespelen. Där får man slåss om en krympande kaka. De som både behärskar de framväxande globala mekanismerna och lokal anpassning skapar plussummespelen. En nation kan knappast klara av detta utan politisk förankring – också i de breda folklager som inte arbetar i konkurrensutsatt verksamhet – för hur globalisering kan brytas från hot till möjlighet.
I 2006 års valrörelse borde därför tre huvudfrågor föras upp högst på dagordningen:
1. Sveriges roll och linjer i omstöpningen av de multilaterala systemen och i de centrala sakfrågorna för global utveckling.
2. Sveriges roll och linjer i den fortsatta Europaprocessen.
3. Sveriges konkurrenskraft, näringslivsstruktur och arbetsmarknad i ljuset av en fortsatt snabb globalisering.
Var står socialdemokratin, var står den borgerliga alliansen i dessa frågor? Vilka är deras visioner och strategier för Sveriges roll i den nya världen? Om dessa frågor hålls utanför den politiska dagordningen förminskas valet till ett slags inåtvänt, nationellt kommunalval.
Europafrågan har under årtionden politiskt fegt hållits utanför den normala politiska processen. Den har fått förbli udda. De viktigare besluten har förpassats till folkomröstningar. Partierna är formade för nationella frågor, inte de globala. Europapolitiken saknar idag djupare förankring bland väljarna. Blir det också så med globaliseringsfrågorna? De som behärskar den globala nivån, språket och mekanismerna äger makten i den nya tiden. De är de nya eliterna. Men om den makten inte solitt vilar på folkbildning, deltagande och demokratisk grund fortsätter klyftorna att växa mellan eliter och väljare. Eliterna kör sitt eget race.
Det är mot denna bakgrund som Tällberg Foundation under fyra dagar i sommar organiserar ett samtal – Tällberg Forum 2005 – på temat ”Hur i hela världen skall vi kunna leva tillsammans?” (www.tallbergforum2005.org). Samtalen kommer att handla om ramverk och mekanismer för att bättre hantera de framväxande ömsesidiga nationella beroendena i samspelen mellan lokala och globala verkligheter. De 400 deltagarna kommer från alla delar av världen. De kommer från Tällbergs by, från Leksands kommun, Dalarnas län, Sveriges regering, EU och FN. De kommer från ett 30-tal länder. De kommer från företag, politik, internationella organisationer, frivilligorganisationer, forskning och kultur. Några har stor makt, andra har liten.
De samlas inte i någon enskild nations, politiks eller företags intresse. De samlas inte för beslut och proklamationer. De samlas för att genom samtal vinna djupare insikter om de gemensamma intressen och ömsesidiga beroenden som vi måste finna former för att leva under i den ”glokala” verkligheten.
Som ett arv från tider som flyr är vi långt bättre organiserade för att leva isär än för att leva ihop. Detta måste vi ändra på.
Bo Ekman
Nationell suveränitet är ett tillstånd vars tid rinner ut. Förr kunde nationalstater definiera sina intressen gentemot andra i ständigt böljande maktbalanser. Oftast gick de att finna på fredlig väg, ibland inte.
I vår tid går det inte längre att lösa nationers skiftande intressen i konflikt med varandra. Därtill har de blivit för tätt och ömsesidigt ekonomiskt, socialt och därmed politiskt beroende. Vi måste söka lösningarna ur de växande intressegemenskaper som globaliseringsprocessen bygger.
Robusta lösningar på relationer mellan nationer kan heller inte byggas på dominans över eller demonisering av andra. Relationer måste bygga på djup kunskap om andra etniciteters, kulturers och nationers villkor, sätt att fungera och insikter i deras intressen.
Men världens nationer – och FN – har inte heller förmått lösa inbördeskrig och folkmord i Bosnien, Kosovo, Rwanda, Irak, Tjetjenien, Darfur eller Palestinakonflikten på tillfredsställande sätt. Världssamfundet står med skammen i ögat. Ekonomisk och social stabilitet i den nära framtiden förutsätter en gemensam ansträngning för att ta världen ur de omedelbara risker som miljöförstöring, fattigdom, okunskap och ohälsa erbjuder. Förr kunde ”de fattiga barnen i Afrika” på bekvämt avstånd vara föremål för ideellt engagemang. Nu är deras villkor vårt och västvärldens egenintresse.
Denna snabba förtätning av ömsesidiga beroenden, har vi kommit att kalla globalisering. Globaliseringen är en process som ytterst drivs av allas strävan efter högre produktivitet och löner, billigare produkter, högre avkastning på investeringar och pensionskapital, bekvämare liv. Globaliseringen drivs på av teknologiska genombrott, innovationer och nya marknader.
Globaliseringen är inte några få kapitalägares konspiration. Den är förvisso heller inte proaktivt driven av nationer och regeringar. Den är inte formulerad som huvudfråga i någons valrörelse. Globaliseringen är i ordets egentliga mening herrelös. Den är evolutionär till sin natur, men dess konsekvenser är understundom förödande för enskilda och kollektiv, för jobben och miljön.
Nationalstaten Sverige får allt mindre makt över och i denna process. Suveräniteten urholkas i ekonomisk politik, utrikespolitik, miljöpolitik, energipolitik och lönebildning. Protektionism och alldeles egna modeller blir allt svårare att upprätthålla. Kontrollen är skenbar. Det positiva utbytet för svenska medborgare är billigare produkter och högre levnadsstandard. Full suveränitet är i dagens värld liktydigt med fattigdom.
Detta innebär att Sverige inte kan skötas på egna villkor. Ett stort steg bort från självständighet togs genom inträdet i EU 1995. Sverige hade under 1900-talet levt med ett socialt och politiskt tämligen isolationistiskt förhållningssätt, men parat med en hyggligt öppen ekonomi. Sverige är i dag den mest EU negativa medlemsnationen.
Men EU representerar ändå i dag den mest hoppingivande konstitutionella förnyelsen i världen. EU är en mekanism för att söka gemensamma lösningar på en grundval av gemensamma värderingar. EU bygger på principen om inkludering inte exkludering, på demokratiska värderingar. EU är vad diplomaten Robert Cooper vid Europarådet kallar en postmodern statsbildning. Ett viktigt steg i EUs konstitutionella utveckling skall nu godkännas av medlemsländerna.
I år står FN inför sin ödesstund. Behovet av reformer är övermoget. FN måste anpassas till den värld som utvecklats efter andra världskriget. Rapporter, analyser, förslag har duggat tätt. I september behandlas reformfrågorna upp vid ett avgörande toppmöte i New York.
De viktigaste globala frågorna är klimatförändringen, global säkerhet och säkerhetsrådets funktion och sammansättning, det multilaterala systemets demokratisering och effektivisering, kontrollen över massförstörelsevapen, Millenniemålens uppföljning och strategier – inte minst fattigdomsfrågorna, världshandelsfrågorna det framväxande globala civilsamhället för att nämna de viktigaste. Som Australiens förre utrikesminister Gareth Evans sa vid en konferens i Stockholm för en tid sedan ”2005 is the make or break year”.
De multilaterala organisationerna har inte anpassats för att hantera de beslutsprocesser som uppstår när nationalstaterna inte räcker till i en allt tätare ömsesidigt beroende värld. Därtill kommer att den enda kvarvarande supermakten motarbetar multilateralism och FN. USA vill se lösningar som så påfallande ensidigt tillvaratar amerikanska värderingar och intressen. Detta är ohållbart också i perspektivet av dess egna ekonomiska beroenden av inte minst Kina och Japan.
Framtiden för oss som bor och verkar på svenskt territorium bestäms av vår förmåga att passa in i dessa dynamiskt föränderliga globala mönster. De ger stora möjligheter men också väldiga hot:
En asiatisk ekonomisk tsunami rullar fram mot västvärldens välfärdsstrukturer. Vi skall möta prissänkningar på 20-40 procent. Nya jättemarknader skapas när ett par miljarder lämnar fattigdom och får växande köpkraft. Innovationstakten pressas upp. Integrationen i produktion och marknader tätnar. Kapitalanvändningen effektiviseras. Miljö- och klimatproblemen kan bli akuta.
Möjligheterna och hoten kommer inte att fördelas lika. Men det finns ändå skäl att tro att framtiden bjuder på robust ekonomisk tillväxt i världen. Globaliseringen kommer att driva fram behov av ännu snabbare struktur- och kompetensförändringar i svensk produktion, lönebildning och arbetsmarknad. Nästa årtionden tillhör Asien. Kina är nästa stormakt.
Politisk och ekonomisk protektionism är en omöjlighet som strategi. De länder som inte förmår förena det lokala med det globala blir förvisade till minus-summespelen. Där får man slåss om en krympande kaka. De som både behärskar de framväxande globala mekanismerna och lokal anpassning skapar plussummespelen. En nation kan knappast klara av detta utan politisk förankring – också i de breda folklager som inte arbetar i konkurrensutsatt verksamhet – för hur globalisering kan brytas från hot till möjlighet.
I 2006 års valrörelse borde därför tre huvudfrågor föras upp högst på dagordningen:
1. Sveriges roll och linjer i omstöpningen av de multilaterala systemen och i de centrala sakfrågorna för global utveckling.
2. Sveriges roll och linjer i den fortsatta Europaprocessen.
3. Sveriges konkurrenskraft, näringslivsstruktur och arbetsmarknad i ljuset av en fortsatt snabb globalisering.
Var står socialdemokratin, var står den borgerliga alliansen i dessa frågor? Vilka är deras visioner och strategier för Sveriges roll i den nya världen? Om dessa frågor hålls utanför den politiska dagordningen förminskas valet till ett slags inåtvänt, nationellt kommunalval.
Europafrågan har under årtionden politiskt fegt hållits utanför den normala politiska processen. Den har fått förbli udda. De viktigare besluten har förpassats till folkomröstningar. Partierna är formade för nationella frågor, inte de globala. Europapolitiken saknar idag djupare förankring bland väljarna. Blir det också så med globaliseringsfrågorna? De som behärskar den globala nivån, språket och mekanismerna äger makten i den nya tiden. De är de nya eliterna. Men om den makten inte solitt vilar på folkbildning, deltagande och demokratisk grund fortsätter klyftorna att växa mellan eliter och väljare. Eliterna kör sitt eget race.
Det är mot denna bakgrund som Tällberg Foundation under fyra dagar i sommar organiserar ett samtal – Tällberg Forum 2005 – på temat ”Hur i hela världen skall vi kunna leva tillsammans?” (www.tallbergforum2005.org). Samtalen kommer att handla om ramverk och mekanismer för att bättre hantera de framväxande ömsesidiga nationella beroendena i samspelen mellan lokala och globala verkligheter. De 400 deltagarna kommer från alla delar av världen. De kommer från Tällbergs by, från Leksands kommun, Dalarnas län, Sveriges regering, EU och FN. De kommer från ett 30-tal länder. De kommer från företag, politik, internationella organisationer, frivilligorganisationer, forskning och kultur. Några har stor makt, andra har liten.
De samlas inte i någon enskild nations, politiks eller företags intresse. De samlas inte för beslut och proklamationer. De samlas för att genom samtal vinna djupare insikter om de gemensamma intressen och ömsesidiga beroenden som vi måste finna former för att leva under i den ”glokala” verkligheten.
Som ett arv från tider som flyr är vi långt bättre organiserade för att leva isär än för att leva ihop. Detta måste vi ändra på.
Bo Ekman
Thursday, February 24, 2005
Klimatförändringar i tällberg
Vi kommer, säkert som amen i kyrkan, att tala om vädret när Tällberg Forum 2005 samlar 400 deltagare från 40-50 länder i slutet av juli i år. Att prata väder, det gör vi alla när vi träffas. Vädret har vi gemensamt var än vi bor.
Vädret är gränslöst. Ett högtryck tillhör inte Sverige, eller ett lågtryck Island. Vädret är ett dynamiskt system. Det förändrar och varierar i någorlunda bestämda mönster beroende av ekologiska, geologiska och atmosfäriska faktorer. Årstider, regntider, torkperioder, orkansäsonger. Över längre tidsepoker har stora klimatförändringar inträffat: värmetider och istider. Sammilsdal i Leksand är en geologisk skapelse av en kvarbliven isklump när inlandsisen drog sig tillbaka för sisådär 12 000 år sedan.
Men samtalen i sommar kommer inte bara handla om sommarens, som vi får hoppas, ljuvligt varma och ljusa kvällar. De kommer också att handla om den dramatiska väderförändring som den globala uppvärmningen medfört.
Frågan är inte längre om jorden är varmare utan vilka, när, var och hur stora konsekvenserna kommer att bli? Också för oss som bor, verkar och besöker Siljansområdet.
En rad rapporter har nyligen publicerats, som nu slår fast bortom allt tvivel att jordens och havens uppvärmning är ett faktum. Ledande forskningsinstitut i USA konstaterar efter ett årtionde av studier av framförallt hur haven påverkas av varmare klimat att temperaturhöjningarna inte är skapade av naturen själv utan av utsläpp från främst förbrukning av fossila bränslen. Tim Barnett, professor vid Scripps Oceanografiska Institution i Kalifornien konstaterar att boven är växthusgaserna, framförallt koldioxid. 90 % av atmosfärens uppvärmning sugs upp av haven.
I vår närhet, i Arktis, har under de senaste 40 åren 20 000 kubikkilometer sötvatten frigjorts genom den allt snabbare avsmältningen av Arktis och Grönlands isar. Isarna har halverats på 30 år. Jag såg med egna ögon förra sommaren den dramatiska effekten på Spetsbergens glaciärer. Detta betyder i klartext att salthalten i havet rubbas på ett sådant sätt att Golfströmmen – denna havens transportband av varmare vatten upp mot polartrakterna – kan komma att rubbas. I så fall hotas inte Vasaloppet av snöbrist. Det hotas av is och bitande kyla.
Forskarna konstaterar, med udden mot Bushadministrationens halsstarriga förnekelse av problemet, att klimatförändringen är ett faktum. Debatten är över. Nu gäller det att handla är deras alltmer samstämmiga budskap. Vi måste raskt övergå till andra energikällor än kol, olja och gas.
Därför kommer man med all säkerhet tala om väder, klimat och livsvillkoren i sommar i Tällberg. Klimatförändringen blir faktiskt ett alldeles avgörande förhållande för Tällberg Forums grundläggande frågeställning Hur i hela världen skall vi leva ihop?
Bo Ekman
Vädret är gränslöst. Ett högtryck tillhör inte Sverige, eller ett lågtryck Island. Vädret är ett dynamiskt system. Det förändrar och varierar i någorlunda bestämda mönster beroende av ekologiska, geologiska och atmosfäriska faktorer. Årstider, regntider, torkperioder, orkansäsonger. Över längre tidsepoker har stora klimatförändringar inträffat: värmetider och istider. Sammilsdal i Leksand är en geologisk skapelse av en kvarbliven isklump när inlandsisen drog sig tillbaka för sisådär 12 000 år sedan.
Men samtalen i sommar kommer inte bara handla om sommarens, som vi får hoppas, ljuvligt varma och ljusa kvällar. De kommer också att handla om den dramatiska väderförändring som den globala uppvärmningen medfört.
Frågan är inte längre om jorden är varmare utan vilka, när, var och hur stora konsekvenserna kommer att bli? Också för oss som bor, verkar och besöker Siljansområdet.
En rad rapporter har nyligen publicerats, som nu slår fast bortom allt tvivel att jordens och havens uppvärmning är ett faktum. Ledande forskningsinstitut i USA konstaterar efter ett årtionde av studier av framförallt hur haven påverkas av varmare klimat att temperaturhöjningarna inte är skapade av naturen själv utan av utsläpp från främst förbrukning av fossila bränslen. Tim Barnett, professor vid Scripps Oceanografiska Institution i Kalifornien konstaterar att boven är växthusgaserna, framförallt koldioxid. 90 % av atmosfärens uppvärmning sugs upp av haven.
I vår närhet, i Arktis, har under de senaste 40 åren 20 000 kubikkilometer sötvatten frigjorts genom den allt snabbare avsmältningen av Arktis och Grönlands isar. Isarna har halverats på 30 år. Jag såg med egna ögon förra sommaren den dramatiska effekten på Spetsbergens glaciärer. Detta betyder i klartext att salthalten i havet rubbas på ett sådant sätt att Golfströmmen – denna havens transportband av varmare vatten upp mot polartrakterna – kan komma att rubbas. I så fall hotas inte Vasaloppet av snöbrist. Det hotas av is och bitande kyla.
Forskarna konstaterar, med udden mot Bushadministrationens halsstarriga förnekelse av problemet, att klimatförändringen är ett faktum. Debatten är över. Nu gäller det att handla är deras alltmer samstämmiga budskap. Vi måste raskt övergå till andra energikällor än kol, olja och gas.
Därför kommer man med all säkerhet tala om väder, klimat och livsvillkoren i sommar i Tällberg. Klimatförändringen blir faktiskt ett alldeles avgörande förhållande för Tällberg Forums grundläggande frågeställning Hur i hela världen skall vi leva ihop?
Bo Ekman
Subscribe to:
Posts (Atom)
