Därför har vi mycket att lära av Kinas förändringsbenägenhet

Det ser inte så ljust ut för Europa just nu. Den Europeiska Unionens lödighet och hållbarhet prövas under trycket av folkvandringar från Mellanöstern och från Afrika.
Också Amerikas Förenta Stater prövas hårt under tryck både utifrån och inifrån. Invandringen, eller snarare folkvandringen, från Sydamerika och Mellanamerika fortsätter. Donald Trump härjar fritt i valretorikens till intet förpliktande ord- och löftesflöden.
Men det är inte bara de förändrade demografierna som sätter press på tidigare givna politiska och kommersiella löften. Det är också i hög grad de stora förändringarna av råvarupriser, framför allt implosionen av priserna på olja och gas. Detta drabbar framför allt de länder som har byggt sin ekonomiska framtid utifrån de priser som en gång var – t ex länder som Ryssland, Saudi-Arabien och Venezuela. Men de är många fler.
Kina söker också sin anpassning till denna föränderlighetens politiska och ekonomiska verklighet, som återigen bevisar att ingenting, absolut ingenting, är hållbart vare sig i ekonomin, i politiken eller i råvarukonkurrensen. Nya upptäckter och ny teknik spelar hela tiden sina spratt, sätter käppar i hjulet på gamla prognoser och föreställningar om framtid.
Kina har lång erfarenhet av dessa skeenden, 5000 år. Den kinesiska filosofin har lärt sig att all utveckling sker i motsatsernas reflexer av varandra. Kina har lärt sig att rationalismen, det raka sambandet mellan orsak och verkan, har sina begränsningar. Det är naturligtvis inte så att kinesisk filosofi förnekar rationalitet och logik. Men man har faktiskt också förmågan att bejaka utvecklingens motsatser. Konfucianismen uttalar precis samma grundregel i sin etik som Jesus Kristus uttalade för sin del: ”Du ska göra gentemot andra så som du vill att de ska göra gentemot dig”.
Tao och taoismen, som förmodligen är äldre än Konfucianismen, talar om människans relation till den natur som hon är beroende av. Buddhismen omfattar ett fredsbudskap. Konfucianismen, Taoismen och Buddhismen är de tre grundpelarna för kinesisk filosofi, inte marxism och heller inte kapitalism. Kina är inte att betrakta som en aggressiv makt i det globala spelet. Kina skiljer sig starkt från Ryssland, delar av islam och de delar av den västliga världen som fortfarande omfattar imperialismen. Kina tänker annorlunda än vi. De har en mer komplex filosofi, de har en längre historia och inte minst djupare erfarenhet av den ohållbarhet som historien och dess evolution erbjuder. Vi har mycket att lära av Kina.

Publicerad i Dalarnas Tidningar 9 mars, 2016

Musik vid Siljan - att begrava en legend

Musik vid Siljan – att begrava en legend

Så har då Musik vid Siljans långa dödskamp efter 46 år kommit till vägs ände. Förmodligen måste detta kännas som en lättnad för ansvariga arrangörer och finansiärer. Däremot måste det upplevas som en sorg för den mest hängivna kärntruppen, de 400 medlemmarna, i Musik vid Siljans Vänförening.

Det remarkabla är ju att Vänföreningen, som också är ansvariga aktieägare i festivalen, överlever sitt skötebarn. Vad Vänföreningen vill och förmår återstår att se. Den har ett betydande kapital i sina medlemmar.
Jag tog initiativ till att skapa en Vänförening 1979. Det kändes väldigt tydligt i de tiderna att musikfestivalen saknade styrsel och stadga. Den leddes av en oprofessionell och myndighetsutnämnd styrelse. Konkursen – både ekonomiskt och organisatoriskt - kom 1982. Nya grepp måste på nytt tas. Engagemang, konstnärliga idéer, kapital och ledarskap måste föras till. Musik vid Siljan måste till dels professionaliseras, men samtidigt behålla sin folkliga karaktär. Musik vid Siljan ombildades till ett aktiebolag. Margareta Jonth slet nästan livet ur sig som bolagets VD de första två åren. Därefter tillträdde Peter Waldemarsson som blev en stabiliserande faktor under många år.
Musik vid Siljan, sprungen ur lekfullheten i den för det mesta idealistiskt producerade lokala musiken i kyrkor, körer, spelmanslag och andra musikgrupper mötte en alltmer krävande marknad som yrkade på professionalitet, teknik, planering, finansiering och inte minst ledning. En nästan omöjlig kombination.
Musik vid Siljan har egentligen alltid varit ett samlande namn för musik producerad av byar och lokala organisationer. De musikproduktioner som Musik vid Siljan självt organiserat har varit relativt få.
Bingsjöstämman är ett bra exempel. Den uppstod på initiativ av Knis Karl Aronsson 1969. Jag var själv där första gången 1970 och upplevde en förtrollande musiknatt nere vid Danielsgården. Det föll sig naturligt för Knis Karl och Dalarnas Spelmansförbund att be Musik vid Siljan stå för arrangemangen: parkeringar, inträden, baja-major, salustånd mm, mm. Det kom mängder med besökare, som mest inemot 10 000. Där uppstod slitningar mellan bybornas spretande intressen i ekonomiska utbyten av kommersens olika delar. Till slut tog jag upp huvudmannafrågan för Bingsjö med ordföranden i Dalarnas Spelmansförbund, Lasse Jobs. Vi kom överens under en skogsvandring att det var dags för Bingsjö by och Spelmansförbundet att ta över ansvaret. En förutsättning för att huvudmannaskapet skulle kunna övergå till Bingsjö by och Spelmansförbundet var att det nyetablerade Folkmusikens Hus också gick in på arrangörssidan, vilket det gjorde.
Men publiken förblev trogen i många decennier även om musikutbudet i huvudsak stod kvar vid det traditionella. Men den massiva publikanstormning som skedde under 1970 och 80-talem upprepades aldrig.
Musik vid Siljan vilar på en bädd av nostalgi, att få återuppleva det man redan en gång upplevt av musik och av natur.
Musik vid Siljan har varit ett underbart stycke svensk kultur men kan inte så förbli i den värld som redan brutit fram.
Häromdagen hade vi mer än 300 asylsökande flyktingar på besök i Tällberg. Eftersom musiken förenar började vi med ringlekar runt granen. Och tror ni inte Kenneth Keys fick många gäster att hoppa ”Små grodorna”. Kenneth, irländare, klädd i Leksandsdräkt är i sig själv en institution i Musik vid Siljan. Sen plockade flera av våra gäster fram sin egen musik ur telefonerna och lät den strömma ut genom högtalarna. De formade spontant långdanser på sitt skick och vis. Sen gick ett mäktigt tåg med 400 facklor i novembernatten upp till Holen.
En av dem som deltog med sina erfarenheter var Jovica Merceta, en gång flykting från Jugoslavien, nu vid Leksands Kulturhus.
Kanske en idé vore att behålla det stolta varumärket Musik vid Siljan, för att öppna dörrarna för ”Den Nya Musiken” som obevekligen kommer att bana sin väg genom de kulturmöten som dagens folkomflyttningar och teknologisk globalisering medför.
I Sverige finns mig veterligt ingen festival med en sådan konstnärlig idé. Den bör inte bara omfatta musik utan också dans, poesi, det talade ordet och givetvis elektronisk musik.
Framtiden är ju redan här.

Publicerad i Dalarnas tidningar 23 dec 2015