Därför har vi mycket att lära av Kinas förändringsbenägenhet

Det ser inte så ljust ut för Europa just nu. Den Europeiska Unionens lödighet och hållbarhet prövas under trycket av folkvandringar från Mellanöstern och från Afrika.
Också Amerikas Förenta Stater prövas hårt under tryck både utifrån och inifrån. Invandringen, eller snarare folkvandringen, från Sydamerika och Mellanamerika fortsätter. Donald Trump härjar fritt i valretorikens till intet förpliktande ord- och löftesflöden.
Men det är inte bara de förändrade demografierna som sätter press på tidigare givna politiska och kommersiella löften. Det är också i hög grad de stora förändringarna av råvarupriser, framför allt implosionen av priserna på olja och gas. Detta drabbar framför allt de länder som har byggt sin ekonomiska framtid utifrån de priser som en gång var – t ex länder som Ryssland, Saudi-Arabien och Venezuela. Men de är många fler.
Kina söker också sin anpassning till denna föränderlighetens politiska och ekonomiska verklighet, som återigen bevisar att ingenting, absolut ingenting, är hållbart vare sig i ekonomin, i politiken eller i råvarukonkurrensen. Nya upptäckter och ny teknik spelar hela tiden sina spratt, sätter käppar i hjulet på gamla prognoser och föreställningar om framtid.
Kina har lång erfarenhet av dessa skeenden, 5000 år. Den kinesiska filosofin har lärt sig att all utveckling sker i motsatsernas reflexer av varandra. Kina har lärt sig att rationalismen, det raka sambandet mellan orsak och verkan, har sina begränsningar. Det är naturligtvis inte så att kinesisk filosofi förnekar rationalitet och logik. Men man har faktiskt också förmågan att bejaka utvecklingens motsatser. Konfucianismen uttalar precis samma grundregel i sin etik som Jesus Kristus uttalade för sin del: ”Du ska göra gentemot andra så som du vill att de ska göra gentemot dig”.
Tao och taoismen, som förmodligen är äldre än Konfucianismen, talar om människans relation till den natur som hon är beroende av. Buddhismen omfattar ett fredsbudskap. Konfucianismen, Taoismen och Buddhismen är de tre grundpelarna för kinesisk filosofi, inte marxism och heller inte kapitalism. Kina är inte att betrakta som en aggressiv makt i det globala spelet. Kina skiljer sig starkt från Ryssland, delar av islam och de delar av den västliga världen som fortfarande omfattar imperialismen. Kina tänker annorlunda än vi. De har en mer komplex filosofi, de har en längre historia och inte minst djupare erfarenhet av den ohållbarhet som historien och dess evolution erbjuder. Vi har mycket att lära av Kina.

Publicerad i Dalarnas Tidningar 9 mars, 2016