Nilabborre i Victoriasjön och lax i Siljan

Mwanza är en liten stad i Tanzania vid Victoriasjöns södra strand. Där finns en fiskfabrik som filear och förpackar nilabborrar. Där finns en landningsbana för flyg. Uttjänta Iljusin-plan transporterar fisken till Europa. För några veckor sedan fick jag nilabborre till lunch på ett av hotellen i Tällberg.

Filmen ”Darwins mardröm” berättar historien om Mwanza och nilabborren. Denna dokumentär var en av fem nominerade för en Oscar förra söndagen. ”Darwins mardröm” berättar hur en oförtänksam inplantering av nilabborre – en hink med yngel för 50 år sedan – kom att förändra hela ekologin och näringskedjan i sjön. Det är en knivskarp berättelse om hur oförtänksamhet förändrar den fysiska miljön och därmed också den mänskliga och ekonomiska.

Nilabborren är en rovfisk som äter det mesta som kommer i dess väg. Den kan växa sig 110 kg tung. Den är en sportfiskares drömbyte, men sopar rent med all annan fisk.

I Mwanza är politik och demokratin svag. Det är i stort sett omöjligt att få rätsida och balans på samspelet mellan ekonomisk tillväxt, miljö och det mänskliga samhället utan stark demokrati, rättsäkerhet och mänskliga rättigheter.

Vid Siljans strand har vi också en debatt om hur tillväxt och miljö ska kunna förenas. Där, i Leksand, prövas nu i en intensiv konfrontation fiskeodlingens miljömässiga effekter mot ekonomiska och arbetsmarknadens önskemål. Tillväxt står mot miljö.

Utan vatten, mark, luft och eld/energi – de fyra elementen – kan människan inte producera någonting. De fyra elementen är lika mycket grundpelare i miljön som i ekonomin. Ekonomin är alltså en del av miljön. Sambandet är oupplösligt. Kortsiktig rovdrift på miljön urholkar obönhörligt försörjningsmöjligheterna på längre sikt. Det är inte barnen som är vår framtid, utan det är vi som skapar deras.

Det är detta varje miljödebatt ytterst handlar om, också den som pågår just nu i Leksand. Vem som vinner och vem som får rätt får den fortsatta demokratiska processen utvisa, men vi ska alla vara tacksamma att den förs med så mycket engagemang och med så mycket kunskap. På platser runt jorden där den demokratiska processen är svag, människors rättigheter åsidosatta och rättsamhället inte fungerar, där vinner ofelbart kortsiktighet över långsiktighet. Det är på sådana platser som vi också finner förödda miljöer eller i miljöer i dåligt skick. Skräckexempel är Haiti, delar av Amazonas, Guinea Papaya, delar av Ryssland, Afrika och Kina.

Tack och lov har vi inte sådana katastrofala missförhållanden i våra trakter. Det kan vi tacka framsynt opinionsbildning och starka politiska och myndighetsprocesser för.
Ofta har opinionsbildningen föregått nödvändiga lagstiftningar t ex om bly-föroreningar, avverknings- och skogsgödslingsmetoder och utsläpp i våra vattendrag.

Vid Yale-universitetet i USA har utarbetat en rankinglista över ländernas hantering av sin miljö. På första plats hamnar Nya Zeeland men på andra kommer faktiskt Sverige. Tanzania hamnar först på 83:e plats. Detta är i sig ett uttryck för maktlöshet och en förödande obalans mellan olika intressen i detta land.

Sverige har en modell för maktkamp och beslut som medverkar till att vi i sinom tid brukar hamna i väl underbyggda och förankrade kompromisser. Därför kommer Siljan aldrig att bli som Aralsjön, Victoriasjön eller Lake Taihu i Kina.

Men i den globaliserade världen är också deras problem våra, därför är det väl värt att gå och se ”Darwins mardröm”.

Bo Ekman