Gå ut i Skogen!

I sommar – som så många gånger – har jag gått i skogen, tillsammans med Elsa vår foxterrier. Jag har gått många, många mil runt om i Leksandsskogarna och Rättviksskogarna. Upp på berg och ut till fäbodar, längs sjöar och ned i dalar, längs vanskötta vandringsleder men också gamla kreatursstigar. Under alla dessa vandringar i syd, öst, väst och norr har jag i år som förr inte mött en enda människa, inte en enda turist. Bara någon som hamrat på sin fäbodstuga. Kerstin Ekman delar med sig av samma erfarenhet i sin bok ”Herrarna i Skogen.” Hon har fört bok över sina skogsvandringar sedan 1976. Sex personer har hon mött under alla dessa år.

Var finns alla människor, turister, friluftsmänniskor och fastboende? I konsumtionssvängen, på marknader, på Cruising, på Soliga Torsdagen, på campingplatser, på badplatser, på Sommarland? Naturen förblir för alltför många en abstraktion: en fin utsikt, ett vackert landskap. Något att åka skooter och skidor på, att lägga till rätta för att spela golf på, eller att stå på pass i under någon höstvecka i september/oktober. När bären är få som i år lockar inte skogen.

Vårt postmoderna liv skiljer oss från en levande relation med naturen in i en värld som domineras av en tillvaro i och genom teknologi och oupphörlig konsumtion.

Naturens funktion i vårt samhälle blir att förse denna livsstil och ekonomiska modell med den energi och de resurser den kräver. Ett idogt vandrande i skogen gör det också klart för mig att någon i ordets ursprungliga mening vild natur inte längre finns kvar; en natur som har friheten att sköta sig själv och sin egen evolution.

En myckenhet av nyskog är välskött, men mycket är också vanskött. Jag ser spår av lo och björn. Känner ingen rädsla. Jag får ta ansvar för min egen säkerhet. Det lilla vilda av ursprunglig fauna och flora måste få sitt utrymme. Det är vårt, inte björnens, ansvar att göra kollisionerna mellan det vilda och civilisation så få som möjligt.

Utan den vilda, ständigt föränderliga och självreglerande naturen rubbas evolutionens ständigt livsskapande processer. Människans största hot mot sig själv är hennes övermod att tro att hon kan kontrollera och forma den natur hon är en del av.

Att gå i skogen är ett bra sätt att fördjupa den insikten. Den anmäler sig inte alldeles självklart i shoppingcentret.