Miljöhotet tas på allvar i svenska styrelserum

Det är många som har ställt mig frågan om PO Erikssons uppfattning i klimatfrågan är typisk för hur det svenska näringslivet tänker och tycker i denna fråga. Jag tror inte det.

Jag möter istället ökande engagemang och kunskap i näringslivet. I främsta ledet går inte minst de unga entreprenörerna. Även de som redan blivit mycket framgångsrika. Detta beläggs i samtal, vid seminarier, konferenser, och naturligtvis genom handling. Men också det etablerade näringslivet är på väg även om insvängningen går långsammare i mer etablerade produkt- och kunskapsstrukturer. Klimatfrågan rubbar i invanda kalkyler och kunskapsmönster.

Näringslivets chefer handlar gärna i flock, särskilt i frågor som har politisk sprängkraft och kan ha kortsiktigt negativ effekt på konkurrenskraft och tillväxt. Detta är förståeligt. Men icke förty måste nu näringslivets ledare och ledande organisationer ta på sig en proaktiv roll i en så fundamentalt viktig fråga för sin egen framtid som den framväxande härvan av miljökriser. Det är viktigt att ge flocken en riktning och ett ledarskap.

PO Eriksson förnekar kunskap. För honom är jorden fortfarande platt. Till och med IPCC-rapporterna från 2007 får delvis betraktas som gårdagens vetenskapliga konsensus. Ny forskning väller fram. Vi får säkrare mark under fötterna för att ge en allt tuffare klimatpolitik vårt politiska stöd. Dagens politik bygger på gårdagens vetenskapliga konsensus. Vi måste finna mekanismer som gör att ny kunskap snabbt letar sig in i styrelserummen liksom i det politiska beslutsfattandet. Carlgrens järnvägsutspel är ett gott exempel.

Näringslivets uppgift är att ligga före politiken i att säkra sin långsiktiga tillgång till stabila marknader. Men det som en gång som varit stabilt och förutsägbart har nu blivit osäkert. Dagens kalkyler blir abstraktioner, och kommer inte att hålla. Riskerna ökar. Vi vet helt enkelt inte under vilka klimat- och energipolitiska förutsättningar vi kommer att leva under överskådlig tid.

Den globala uppvärmningen måste ovillkorligen reverseras. International Energy Agency prognostiserar (knappast någon konspiratorisk organisation, Sverker Martin Löf!) att detta kräver investeringar i storleksordningar 43 triljoner dollar fram till 2050, under förutsättningen att världens länder kommer att hantera frågan med förnuft, och rationellt. Räkna inte med att så blir fallet.

Jag tror därför att det är dags för näringslivets främsta ledare att förmedla till kunder, ägare, investerare, allmänhet och politiker frågans allvar och skärpa tonen i kraven på banbrytande politiska resultat i Köpenhamn 2009.

Klimat- och miljöfrågorna kan inte hanteras som frågor vid sidan om affärsmodell och strategi. Näringslivet gjorde misstaget i början av 1970-talet att inte göra frågorna till sina, att marginalisera dem. Gör dem nu till en integrerad del av affärsmodellen. Kostnaderna för den miljö som all produktion bygger på kommer ändå till sist att tvinga sig in i kalkyler och prisbildning.

PO Eriksson ordar om att elda på för att få mer av CO2, ”livets gas”. Jag tror hans predikan är lika sekteristisk som Ulf Ekmans ”livets ord”.

Bo Ekman
Ordförande, Tällberg Foundation
(publicerad i Dagens Industri 2008-06-11)