Växthuschocken är här för att stanna

Allmänheten har rätt att veta att klimatförnekelsen till stor del har sitt ursprung från oljeindustrikopplade särintressen i USA, att den bygger på slirig och manipulerad grund, och att den utgör en marginell företeelse. Ahlgren, Stilbs och Ortmark skjuter sig i foten. Deras starkaste argument är i själva verket det starkaste skälet till att klimatförändringen kan leda till katastrof. Just det faktum att temperaturen geologiskt ökade först och sedan knuffade gigantiska utsläpp av gaser från haven och markerna, är anledningen till att vi måste vara riktigt oroliga. Nu orsakar vi människor temperaturökningen själva. Det skriver i dag klimataktivisten Bianca Jagger, NASA-forskaren James Hansen och Tällbergordföranden Bo Ekman med flera.


”Vi slösar enorma resurser på ett hjärnspöke.” Så beskriver Göran Ahlgren, Peter Stilbs och Åke Ortmark (27/6) de ansträngningar som görs världen över att minska utsläppen av växthusgaser. Argumenten känns igen. Så brukar det låta från dem som förnekar klimatförändringen.

FN:s forskarpanel, där tusentals forskare ingått, reduceras i artikeln till ”ett hundratal politiskt tillsatta vetenskapsmän”. Intrycket ges att det finns rader av forskare som inte kommer till tals och att IPCC:s arbete är en manipulation. Påståenden som fullständigt saknar grund. Media har ett stort ansvar här. Allmänheten har rätt att veta att klimatförnekelsen till stor del har sitt ursprung från oljeindustrikopplade särintressen i USA, att den bygger på slirig och manipulerad grund, och att den utgör en marginell företeelse.

Det hävdas att ”jorden under det senaste decenniet blivit något kallare.” Detta är inte sant. Även om klimatet varierar från år till år är den långsiktiga trenden otvetydig. Luft temperaturen på jorden ökar. Dessutom, den viktigaste faktorn för klimatförändringen på jorden, havstemperaturen, ökar stadig och oroväckande snabbt.

Ett annat av förnekarnas resonemang, som skulle motbevisa att våra utsläpp av CO2-utsläpp påverkar klimatet, går ut på att temperaturökningen under tidigare perioder av uppvärmning kom något före ökningen av koldioxid (CO2) i atmosfären. Om detta argument är bara att säga att Ahlgren, Stilbs och Ortmark helt förbiser samspelet mellan klimatet och haven och ekosystemen.

Klimatförnekarna skjuter sig i foten. Deras starkaste argument är i själva verket det starkaste skälet till att klimatförändringen kan leda till katastrof. Just det faktum att temperaturen geologiskt ökade först och sedan knuffade gigantiska utsläpp av gaser från haven och markerna, är anledningen till att vi måste vara riktigt oroliga. Nu orsakar vi människor temperaturökningen själva. Hittills har vi inte upplevt den stora knuffen, när naturen plötsligt väljer att släppa ut gaser. Geologiskt har detta skett precis som förnekarna själva visar. Därför måste vi snabbt minska utsläppen ännu snabbare.

Vad som nu sker är att vi människor pumpar ut stora mängder CO2 i atmosfären. Detta ”triggar” en förändring från en istid till ett varmare klimat. Om det tillåts fortsätta kan resultatet bli katastrofalt.

Ahlgren, Stilbs och Ortmark uppmanar oss som deltar i Tällberg Forum att strunta i klimatfrågan och istället ägna oss åt frågor som rent vatten, utfiskningen och skövlingen av regnskogarna. Dom slår in öppna dörrar. Årets Forum har som utgångspunkt den mångdubbla kris som våra samhällen står inför – klimatförändringen och krisen för många viktiga ekosystem.

Bakgrunden är insikten att människan nu är den dominerande kraften bakom förändringarna av livsbetingelserna på planeten. Det tryck vi orsakar kan resultera i plötsliga och oväntade kast. Vi rusar mot gränser – s k tipping points – som, om de överskrids, kan leda till irreversibla katastrofer, såsom flera meters ökning av havsnivån detta århundrade, kollaps av jordbrukssystem i torra regioner, total förlust av korallrev och fiskeresurser eller en uttorkning av Amazonas.

Det är alls inte bara klimatsystemet som är i kris. Den globala krisen för många ekosystem – som skövlingen av tropiska skogar, utfiskningen, färskvattenbristen etc. – är minst lika allvarlig. Och problemen förstärker varandra. Ekosystemen har hittills agerat buffert för de ökande utsläppen. Ungefär hälften av människans utsläpp har absorberats av haven och vegetationen. Den förmågan är nu i avtagande. Haven suger åt sig mindre CO2 när de blir varmare och vissa ekosystem övergår från att vara sänkor till att ge ifrån sig CO2 istället. Detta kommer att påskynda uppvärmningen.

Klimatförändringen samt krisen för många ekosystem gör arbetet att minska fattigdomen långt svårare. Många fattiga länder drabbas redan hårt av det varmare klimatet – både i form av försämrade möjligheter för jordbruket men också genom en ökad frekvens av stora katastrofer. Att reducera utsläppen av växthusgaser blir därför en viktig komponent i fattigdomsarbetet. Påståendet i artikeln att de väderrelaterade katastroferna inte ökat under det senaste decenniet är f ö helt taget ur luften.

Bakgrunden till dagens kris är komplex, men den grundar sig i att vi blir allt fler som vill göra allt mer. Människan började för ca 10 000 år sedan med hjälp av naturen att skapa mervärden: mat, energi, trygghet, bostäder, kläder, kunskap, kultur. Detta system har förfinats genom årtusenden för att under de senaste 60 åren ha presterat en ekonomisk tillväxt på över 1 100% och en befolkningsökning på ca 250%.

All produktion kräver uttag ur naturen. Med dagens energikällor och teknik finns inte den energi och de naturresurser som behövs för en sådan tillväxt. U-länderna har naturligtvis rätt till sin utveckling, men den måste ske i andra former än industriländernas.

Köpenhamnsförhandlingarna om ett nytt klimatavtal borde ytterst handla om: att hitta formerna för att säkerställa att människans aktivitet harmonierar med naturens förutsättningar och funktion. Men Köpenhamnsprocessen utgår från en delvis annan problemställning: Hur skall olika nationers och regioners intressen bäst balanseras i ett avtal som inte stör ekonomisk tillväxt, sysselsättning och nationell suveränitet. Detta är i sig en hedervärd uppgift. Men den löser inte problemets kärna. Köpenhamn blir vad suveräna stater är beredda att släppa till, inte vad naturens system och processer faktiskt kräver.


Bo Ekman
Ordförande, Tällberg Foundation

Johan Rockström
Professor, chef Stockholm Resilience Centre vid Stockholms universitet och Stockholm Environment Institute

Anders Wijkman
EU-parlamentariker, vice ordförande Tällberg Foundation

Dr James Hansen
chef för NASA Goddard Institute of Space Studies, USA

KG Hammar
Ärkebiskop Emeritus, Svenska Kyrkan

Bianca Jagger
Ordförande, World Future Council, Storbritannien

Carl Mossfeldt
VD, Tällberg Advisors AB

Publicerad i Expressen 29 juni, 2008