Växthusgaser från Lappland en tidsinställd metanbomb

Tällbergstiftelsen utmanar FN:s klimatpanel och världens regeringar: Industriländerna måste reducera sina utsläpp av växthusgas till noll. FN:s klimatpanel IPCC bortser från några av de allvarligaste konsekvenserna av den globala uppvärmningen. Exempelvis kan utsläppen av växthusgas från Sibirien, Alaska, Lappland och frusna havsbottnar utvecklas till en tidsinställd metanbomb. Samtidigt har världens regeringar alldeles för låga ambitioner i klimatfrågan. Vad som krävs är att industriländerna helt eliminerar sina utsläpp av växthusgaser och redan till 2020 minskar dem med 70 procent. Det skriver Bo Ekman och Europaparlamentarikern Anders Wijkman, ordförande respektive vice ordförande i stiftelsen Tällberg Foundation, samt professor Johan Rockström, chef för Stockholm Environmental Institute och styrelseledamot i Tällbergstiftelsen. De presenterar i dag skriften "Grasping the climate crisis" vid FN:s stora klimatmöte i polska Poznan.

När klimatförhandlarna i dag möts vid FN:s stora klimatkonferens i Poznan är det precis ett år kvar tills ett nytt internationellt klimatavtal - en fortsättning på Kyotoprotokollet - förväntas vara färdigförhandlat. Mycket står på spel. Rapporterna från FN:s klimatpanel (IPCC) från år 2007 visar allvaret i situationen.

Raden av nya forskningsrön - till stor del ännu ej behandlade av IPCC - visar att klimatförändringen är både snabbare och mera allvarlig i sina konsekvenser än vad experterna var överens om för bara några år sedan. Det vi lärt av denna nya forskning är utgångspunkten till den nya skrift - "Grasping the climate crisis. A provocation from the Tällberg Foundation" - som vi i dag presenterar inför mötet i Poznan.

Förtroendet för hela förhandlingsarbetet måste grundas på att följande villkor uppfylls:

1) Bred enighet bland världens länder om kunskapsläget på klimatområdet. IPCC är en viktig utgångspunkt, men alls inte den enda.

2) Bred enighet om vad som behöver göras för att undvika "farlig klimatförändring" och hur minskningen av klimatpåverkan skall fördelas mellan länderna.

3) Bred enighet om vilka sanktioner som skall vidtas mot de länder som ej lever upp till sina åtaganden.

Utgångspunkten för förhandlingarna är att undvika att medeltemperaturen på jorden ökar med mer än 2 grader Celsius. Detta mål sattes upp för mer än tio år sedan och har ansetts vara en garant mot så kallad farlig klimatförändring ("dangerous climate change"). Ny forskning hävdar att 2-gradersmålet är för högt för att man ska vara på den säkra sidan . Om temperaturen ökar med 2 grader är risken stor, inte bara för att sommarisen i Arktis helt försvinner utan även för att glaciärerna i Himalaya smälter ned och att Grönlandsisens avsmältning stegras. Konsekvenserna blir ödesdigra. Havsvattennivån på 100 års sikt kan öka med 2-3 meter, och på längre sikt med 6-7 meter. Färskvattenförsörjningen för mer än en miljard människor runt Himalaya skulle påverkas katastrofalt. Slutsatsen som många forskare drar är att temperaturmålet borde sänkas till max 1,7 grader Celsius.

Lika viktiga är de forskningsrapporter som visar att möjligheterna att faktiskt uppnå 2-gradersmålet, givet nuvarande trend på utsläpp och planerade åtgärder, är föga troligt. Redan EU-kommissionen har i analyser antytt att chansen att klara 2-gradersmålet är mindre än 50 procent. Nya studier från Hadley Centre, ett av världens ledande forskningscentra inom klimatområdet visar att mycket talar för att utsläppen planar ut på en nivå som leder till en koncentration av växthusgaser på 650 ppm koldioxidekvivalenter, vilket skulle motsvara en temperaturökning på 3,4-4,0 grader.

Ytterligare en fråga som borde uppmärksammas långt mera i förhandlingarna är förekomsten av så kallade feedback-mekanismer. En sådan är den snabba reduktionen av sommarisens yta och massa i Arktis. Nära hälften av den normala sommarisen har redan förlorats.

Ett annat feedbackexempel är töande permafrost i Sibirien och Alaska. Nya forskarrapporter visar på metanutsläpp från dessa marker - ja, även från Lappland - som ligger upp emot hundra gånger normala förhållanden. Det finns motsvarande 10 gånger ett års totala utsläpp av växthusgaser bundna under permafrosten. Om töandet fortsätter har vi att göra med en tidsinställd metanbomb. Därtill kommer den metangas som är infrusen på havsbottnar i norra Atlanten och Ishavet.

Metanbomben skulle verka som en "tipping point" - en abrupt tröskeleffekt - precis som när Lehman Brothers konkurs rubbade hela finanssystemet. Det finns flera sådana "tipping points" utpekade inom forskningen. En har att göra med Golfströmmens styrka och riktning. En annan rör risken för att regnskogen i Amazonas torkar ut och övergår till savann. Vad som förvånar är att IPCC så föga behandlar dessa risker.
Huvudsyftet med den skrift vi ger ut är att utmana uppfattningen att världens regeringar tacklar klimatförändringen på ett effektivt sätt. I själva verket har mycket litet hänt. Ett bevis på detta är att utsläppen av växthusgaser ökat med mer än 35 procent sedan 1990.

Kyotoavtalet har inte haft effekt. Vi menar att de förhandlingar som nu förs har alltför låg ambitionsnivå. De påminner mer om ett skyttegravskrig, där många regeringar främst ser till sina intressen och söker kompromisser utifrån vad som är "politiskt möjligt". Men det går inte att förhandla med naturen. Vi kan inte få glaciärer att sluta smälta baserat på politiska kalkyler.

Inför Poznan vill vi rikta ett antal rekommendationer till världens regeringar, först och främst till den svenska. För att ha en rimlig chans att både stabilisera klimatet och bevara ekosystemens funktionalitet bör klimatförhandlingarna riktas in mot följande målsättningar:

1. Tackla klimatförändringen inom det vidare sammanhanget av att bevara och stärka de globala ekosystemen, inte minst dess förmåga att lagra koldioxid. Tillsätt en forskarpanel av typ IPCC och i nära samarbete med denna för att studera och rekommendera åtgärder för att rädda haven och ekosystemen.

2. Fastställ en högsta ökning av medeltemperaturen på jorden till 1,7 grader Celsius. Det i sin tur kräver att utsläppen planar ut på nivån max 400 ppm koldioxidekvivalenter (350 ppm koldioxid). Detta är för övrigt den nivå regeringens Vetenskapliga råd rekommenderat.

3. Fastställ planer för anpassningsåtgärder för främst fattiga länder för en temperaturökning på upp till 4 grader - för att vara på den säkra sidan.

4. Fastställ ett mål för reduktion av de globala växthusgasutsläppen till 2050 på
90 procent. Det skulle innebära att industriländerna går ned till noll.

5. Fastställ ett mål för en minskning av utsläppen på hemmaplan med 70-80 procent för industriländerna till 2035 och i tillägg en minskning med 40-50 procent genom investeringar i utvecklingsländerna.

6. Fastställ ett mål om en utsläppsminskning för industriländerna på hemmaplan om 40 procent till 2020 och i tillägg en minskning med 30 procent genom investeringar i utvecklingsländerna.

7. Fastställ ambitionen att ta bort all kolkraftseldad elproduktion i USA, Kina, Tyskland, Ryssland, Indien, Sydafrika före 2030 så vitt koldioxidutsläppen inte hundraprocentigt säkert kan lagras. Det ger den största och säkraste reduktionen av koldioxid på kort sikt.

Är krav som dessa möjliga mål? Det återstår att se. Vi kan bara påminna om den stora omställning som gjordes inom den amerikanska ekonomin när landet väl bestämt sig för att gå med in i andra världskriget. På några månader hade industrin gjorts om för krigsändamål.

Världen går just nu genom en finanskris och risken är stor för en stor recession. Orsakerna till finanskrisen är exakt desamma som för krisen för klimatet och ekosystemen: en djup kris i resursanvändningen. Kriser i ekonomin brukar vi kunna resa oss ifrån, om än efter stora umbäranden. Skillnaden med klimatet och ekosystemen är att vi där riskerar att hamna i lägen där vi inte längre kan reparera skadorna.

BO EKMAN
JOHAN ROCKSTRÖM
ANDERS WIJKMAN