Poznan

Vi landar mitt i natten på Poznans flygplats i en disktrasegrå dissoppa. Under färden i taxin in till det lilla hotellet vid det stora torget passerar vi en vägskylt, Katowice. Jag minns mitt besök där och i det närbelägna Auschwitz för fyrtiofem år sedan. Under resan hem passerade vi Poznan, också då mitt i natten. Tåget blev stående mitt ute på en oändlig rangerbangård. Tåget skulle pass- och tullbehandlas, innan vi skulle rulla vidare mot Östberlin.

Nattåget var överfullt. Själv låg jag på en hatthylla på en hoprullad matta som jag köpt i Warzawa. I mattan hade jag sytt in fem tusen dollar för att smuggla ut de medel som en ung polsk student, Gregory, behövde för att ta sig ut och hoppa av till USA för medicinstudier.

Nu kom jag till ett öppet och demokratiskt Polen och Poznan: samlingsplats för 11.000 delegater och tillresande till FN-s förberedande klimatkonferens på vägen mot COP15-mötet i Köpenhamn om precis ett år. Det är där och då det avgörande avtalet skall undertecknas.

Men jag måste ändå ställa mig frågan: Hur skall detta faktiskt gå till? Och hur skall ett avtal göras tvingande och respekterat? Spåren förskräcker.

Mötet i Poznan var oöverskådligt. Delegater från 190 länder samlades i 100-tals sessioner i enorma fönsterlösa rum. De påminde mig om verkstäder i kinesiska Guangdong, där arbetarna sitter i snörräta rader utan inbördes kommunikation. Utanför dessa förhandlingshav, i korridorerna marknadsförde 100-tals miljö- och forskningsorganisationer sina budskap. Överblick omöjlig.

Kontakten mellan de politiska ledarna och de processer som pågår är tunn som vatten. I Poznan härskade förvirring. Bristen på förutsättningar för meningsfull kommunikation förtunnar den demokratiska processen.

Den blir påtagligare på ett annat ställe i Europa, i Bryssel, där ett ministermötet syr ihop en kompromiss under den franske presidenten Sarkozys adrenalinstinna ledning. Europa skall satsa miljarder för att häva den ekonomiska krisen och sänka CO2 utsläppen med 20% senast år 2020. Men avtalet är ett grovmaskat såll. De stora industriella utsläpparna och kolberoende öststater såsom Polen men också Italien får generösa undantag. Och för den delen, om man vill flytta sina egna nationella CO2-reduktioner till något uland, så går det också bra. Vem skall kunna mäta och kontrollera detta? På direkt fråga till förhandlingschefen Yvo de Boers närmaste rådgivare om vilken makt som kan tillgripas mot dem som inte följer avtalet får jag svaret ”Gee, that’s a good question”.

Jag lämnar Poznan tidigt i dagbräckningen. Precis framför flygplatsen reser sig över slättlandet ett väldigt koleldat kraftverk. Röken bolmar och sprids mot himlen i den stilla vinden. Ett – av många – undantag.


Bo Ekman