Att vårda världen

Den allra första LP-skivan som vi fick i vår familj, det var Beethovens violinkonsert. Det var någon gång alldeles i början av 1950-talet. Solisten hette Ruggiero Ricci. Den allra, allra första symfonin jag hörde ”live” på Gävle teater, det var Beethovens Femte. Beethoven har sen dess blivit en ledsagare genom livet.

Åke Holmqvist – vår främste Beethovenkännare– har berättat för mig om vilken unikt fri konstnär Beethoven var. Han fick tidigt, av tre välgörare, en livränta livet ut. Den var fullkomligt villkorslös – ingen motprestation. Tänk er – inget Statens kulturråd, ingen välgörare, inget sponsrande företag, ingen kurfurste, ingen festival vars status, makt eller varumärke som skulle behöva förhärligas.

Beethovens musik är uttryck för fri visionär kraft.

Processen att formulera, att renodla, att synliggöra den verklighet han ville skulle omsluta människan, den måste ha varit ett aldrig sinande flöde av självprövningar: en kamp för att oupphörligen ta fram sanningen om sig själv; att ha modet, att inte vika från, att inte kompromissa med estetiska, filosofiska och, givetvis, musikaliska principer och ideal.

Hur skulle Beethovens musik ha gestaltats om han levt idag? Skulle den alls ha varit möjlig? Jag tror inte det. Hans musik bär fram tron på idealen om sanning, mod, skönhet, glädje: att det sublima skulle förverkligas. Hans musik bärs av en icke-religiös trosvisshet, att så vore möjligt.

Beethoven var nära naturen. Han trivdes bättre i skogarna, på landet än i Wien. Inför somrarna for han iväg till någon by med sitt pick och pack och sitt stora lass med alla sina anteckningar och partitur. Han sökte sin inspiration under vandringar; han förde sina inre samtal med naturen. 1803 gjorde han de första skisserna till pastoralsymfonin. 1808 skrev han den färdig i ett crescendo. Pastoralsymfonin är en bekännelse till människans samhörighet med naturen.

Om Beethoven hade varit med oss här idag är jag övertygad om att han skulle ha skällt ut oss. Arg. Vresig. Han skulle ha fräst ”Vad håller ni på med? Människa! Ni är komplett galna. När jag levde så var ppm-värdet – koncentrationen av koldioxid i atmosfären - inte mer än 260-270. Nu har ni dragit iväg till 387, snart 450. Miljön och klimatet är destabliliserat. När jag skrev pastoralsymfonin var vi bara nån miljard människor på jorden. Nu är ni snart sju. När jag skrev sexan, då kunde vi fortfarande lita på naturens förutsägbarhet och stabila regelbundenhet.

Ni har inte vårdat jorden väl. Jag skulle inte ha kunnat skriva den där natursymfonin idag. Den hade skorrat falskt. Idag hade den blivit atonal. Ett skri, likt Edvard Munchs. Han såg tider som skulle komma. På sätt och vis var det väl tur att sexan blev skriven så att ni som lever idag, för er själva kan levandegöra de visioner som var möjliga för 200 år sedan.”

”Och förresten ska jag bara säga dig, människa”, fortsätter Beethoven, ”framtiden blev heller inte på andra sätt som jag hade hoppats. Världen äger inte Åttonde symfonins glädje, harmoni och stadiga (tick tack, tick tack), pålitliga puls och rytm. Treans porträtt av det heroiska, osjälviska ledarskapet ser jag inte mycket av ute i verkligheten. Napoleons makthunger blev bara början. Mitt försök att i den Nionde symfonin ge en estetisk, poetisk och samtidigt magnifik vägledning för människans sökande efter sig själv har blivit till en politisk slagdänga för EU. Sjuans rastlöshet och himlastormande sekvenser var ett sätt för mig att göra mig fri från den ödesmättade fasa jag bekände i den Femte symfonins intro - som ni alldeles strax ska lyssna till. Men jag klarade av att avsluta Femman, säger Beethoven, med en triumfatorisk seger över mig själv.”


Beethovens tid var ingalunda enkel, men vår tid är svårare. Då var riskerna i samhällsliv, ekonomi, finans, miljö separata och lokala problem. Nu är de lokala riskerna tätt sammanflätade med varann. Lehman Brothers’ konkurs transporteras blixtsnabb till svensk kreditmarknad. GM’s kris blir också Saabs olycka. Riskerna har blivit globala.

Framtiden blev alls inte som vi tänkt oss i prognoser, kalkyler, löften till väljare, kunder och till samfunds¬medlemmar. Vi lovades vare sig finansiell härdsmälta eller destabilisering av miljö och klimat. Inte en enda av 1000-tals s k analytiker var i närheten att spå att 2008 skulle bli det sämsta börsåret på 100 år. Vi hade alldeles för få alarmister!

De risker som vi kollektivt har tagit överstiger vår förmåga att hantera, kontrollera och betala för dem. Regeringar kan inte förhandla och slå kompromisser med smältande isar, bara med varandra. Vi kan inte plötsligt omkonstruera statsfinanser för att klara 15% arbetslöshet och negativ tillväxt.

Finansministrar över hela världen söker rädda banker, konsumtion och tillväxt med att pumpa in biljoner. Vi är uppe i kanske hundra obudgeterade biljoner kronor i krispengar och garantier i förhoppningen om att dessa ska ta oss tillbaka till den utveckling som en gång var; att framtiden skall få fortsätta som det var tänkt. Men det blev ju uppenbarligen så alldeles fel. Misstag är inte till för att upprepas. Klockor är inte till för att vridas tillbaka. Uppenbarligen har vi – åtminstone kollektivt – gjort fel saker, om än med hög effektivitet. De blir inte bättre av att vi ökar effektiviteten. Det är faktiskt bättre att göra rätt saker fel än att göra fel saker rätt.

Vårt största problem är att vi inte vårdat det allra viktigaste av allt i ett samhälle: förtroendet. Alle Menschen werden Brüder. Riktigt så blev det inte. Några blev det, mer än andra. I geopolitiken har förtroendet ramlat ned på låg nivå: Det blev inget frihandelsavtal, Kyotoprotokollet blev ett misslyckande. Destabiliseringen av regionen från Palestina ända bort till Indien fortsätter.

Förtroendet försvann över natten ur det globala, finansiella systemet och kan brista i den reala ekonomin.

Att återskapa förtroendet – på alla nivåer – det blir allas vårt stora framtidsprojekt och gemensamma ansvar. Vårt hopp för det nya året – och de som kommer.

Att återskapa förtroendet kräver ett annat ledarskap – både politiskt och ekonomiskt - än det som medverkat till att bryta ned det. Tragiskt nog för det mesta i god tro. Vår tids visioner har präglats av naivitet och fatal brist på helhetssyn. Eller som Albert Schweitzer uttryckte saken: Människan har förlorat sin förmåga till förutseende och att handla i tid.

Sarkozy gjorde för ett par veckor sedan, inte mindre än tolv gånger bedömningen i sin sammanfattning av sistlidna ministermöte, att EU’s nya finans- och klimatavtal skulle vara historiskt. Det är nog säkrare att låta historien själv avgöra saken. Reinfeldt baissade häromdagen möjligheterna för ett starkt klimatavtal.

Barack Obama och hans tillträdande ministär och rådgivare har insett att de närmaste åren kommer att bli ett nålsöga. Vi måste ta oss igenom finanskris, recession, miljökris, sociala, etniska och nationella motsättningar. Förvandla en värld av alltmer divergerande intressen till en med konvergerande intressen. Förhoppningarna är enorma. Ingen har råd med att han misslyckas. Det nya ledarskapet måste leverera ett erbjudande som vi inte kan refusera, som skär genom fördomar, okunskap, maktintressenas kortsiktighet, destruktiv hopplöshet och naiv optimism. Ett erbjudande som förmår samla - nationer och fraktioner - för uppgiften att göra världen till en säker plats där ekologi och ekonomi kan utvecklas i harmoni: ”Rework the World”, som vi i all ödmjukhet har kallat ett av Tällberg Foundations centrala projekt.

Människans uppgift blir som störst när kris och förtvivlan är som djupast.
2009 måste bli omtänkandets år. De nya visionernas år. Inte tillbakasökandets; letandet efter den strand som vi för alltid har lämnat. 2009 blir Beethovens år. ”Seid umschlungen Millionen, diesen Kuss der ganzen Welt!”

Beethovens grymma ironi var att han uttryckte sanningen om sig själv och sin värld genom en musik som han inte själv kunde höra. Han förlitade sig på att andra skulle höra. Och det gör vi.

På samma sätt måste vi förändra våra sätt att leva på jorden och vårda världen för att säkra en framtid, bortom den vi själva kommer att kunna se och uppleva; men förlita oss på att andra skall kunna göra så. Blir det så? Svaret ligger inom oss själva.

Vi kan bara vårda världen genom att våga se sanningen om oss själva. Beethoven vågade.

Låt 2009 bli det år då vi förstod att det inte finns någon sanning utan skönhet. Och det inte finns någon skönhet utan sanning.