Transportmedelsindustrins framtid

När ledarna för de tre amerikanska biltillverkarna GM, Ford och Chrysler stod inför skranket i den amerikanska kongressen i förra veckan uppträdde de alla som vore de chefer för företag med enbart nordamerikanska intressen. De borde ha fått en utskällning av politikerna för sin insularitet och nationalism! Vi bevittnade en katastrofal illojalitet mot 100.000-tals anställda – däribland Volvo PV och Saab Automotive – och miljoner kunder världen över.

I krisernas spår krakelerar den globala polityren. Vi bevittnade en nedbrytning av globala affärssystem till förmån för föråldrade nationella politiska intressen. Blod blir tjockare än vatten. Det behövs nya regler för både den politiska och för ägarnas ansvarstagande i den globaliserade verklighet de själva varit med om att skapa. Vi kan lika lite acceptera ägarprotektionism som handelsprotektionism.

Den finansiella krisen som nu med svindlande hastighet transporteras in i den reala ekonomin underblåser fruktan. Jag har i många år talat om en ”överlovad” framtid. Nu, när hoten tornar upp sig, drar alla i bromsen samtidigt. Vi är ju numera alla med i samma system, sitter i samma båt. Det är den centrala innebörden i begreppet globalisering. Men nu: Rädda sig den som räddas kan.

Detta är en förtrondekatastrof. Den började i det internationella politiska systemet; i misslyckade handels-, klimat- och säkerhetsförhandlingar. I konflikterna mellan Nord och Syd, rika och fattiga länder, mellan religiösa och etniska grupperingar.

När nu också världens finansiella förtroende punkteras, drar konsumenter och producenter öronen åt sig. Bara för någon vecka sedan förutspådde Svensk Handel att julhandeln i år skulle öka (!!) med 2,4%. Realistiska prognoser pekar mot minus 8 – 15 procent. I USA blir julhandeln en blodig prövning för detaljhandeln och dess leverantörer världen över.

Bland de värst och snabbast drabbade i Sverige är bilindustrin. Den har länge gått på kryckor och står nu i en ödesstund. Varsel och kostsnadsbesparingar håller symptomen borta – för en stund. Men för Sverige gives inget annat än att sätta likhetstecken mellan svenska intressen och globala intressen. Volvo, men också Saab är globalt sammanflätade system av djupa värdekedjor. Framåt och bakåt. Över fem miljoner kunder litar på att Volvos och Saabs värde varar … långt mer än en halv miljon människor och deras familjer är direkt och indirekt beroende av företagen i Sverige och länder runt om i världen. Svensk bilindustri är inte bara svensk. Dess olycka i krisens stund är att den inte har kompetenta ägare att lita på.

Svensk fordonsindustri är inte ersättlig i ett mellansiktigt perspektiv. Den står för alltför stor del av välfärd och samhällsstruktur. Det är alldeles rätt som lobbydevisen lyder. ”Utan bilen stannar Sverige”. Bilen blir heller aldrig en ”mogen” produkt. Fordonen och dessas produktion består av 1000-tals produkter – hårdvaror som mjukvaror – som ständigt utvecklas och förändras med ny forskning och kunskap. Bilen är en bärare av svenska idéer och innovation ut till ett 100-tal marknader, som ingen annan massprodukt.

Problemet är att produktkonceptet – stora bilar i lyxsegment – inte stämmer med dagens och framtidens marknad. Konceptet har fastnat.

Detta är inte bara industrins fel och ansvar. Under årtionden har bilindustrin, fack, regionala och nationella politiska intressen samverkat i att lägga till rätta produkt- , skattelagstiftning och tjänstebilsregler att passa ”just” de produkter som Volvo och Saab ”just nu” säljer eller har först i kön på ritbordet. Denna korporativistiska men ändå disharmoniska trekant har verkat försinkande och förslöande.

Signalerna om energipriser, klimatproblem och kommande marknadsförändringar har inte fått tillräckligt fäste. Framtidsseendet har fått stå tillbaka för kortsiktig konkurrenskraft. Bilindustrin har inte haft råd med framtiden.

Volvo PV och Saab har prövat många varianter av överlevnadsstrategier. Samarbeten, delägarskap, helägarskap. Många är bilföretagen som varit inblandade bland andra Daf, Renault, Volkswagen, Mitsubishi, Ford, GM. 1976 försökte Volvo och Saab-Scania fusionera. För en del år sedan försökte AB Volvo köpa Scania. Volvo PV söker köpare i öster, väster, norr och söder. Snart är de sista möjligheterna uttömda. Skall det till en räddare i nöden så måste det bli en ”stor stark”, en förnyare. Svårt att finna i dagens utförsbacke.

Jag tror att överlägset bäst i detta läge är svenskt och/eller nordiskt kapital med insikt i vårt sätt att skapa värde. Det gäller att skapa ett nytt och vitaliserande initiativ. Det är inte lätt när döden står för dörren. Ingen vill sitta med Svarte Petter.

Genombrytande visioner kommer sällan ur etablissemang och hierarkier. De kommer ur små grupper som fått frihet och mandat att bryta ny mark. Så kom konceptet för Kalmar-fabriken till under den unge Torgny Karlssons ledning i en utdömd brandstation på Hisingen, så skapade Bill Gates Microsoft i Albuquerque och Steve Jobs PC’n i ett garage i Cupertino.

Men det behövs alltså kapital och framför allt en urtydlig vision. Det behövs en ny ägarkompetens. Kapital, djärva idéer och viljestarka visionära ledare hittar snart de partners som kan behövas. Kan andra industrier förnya sig så kan bilindustrin göra detsamma. Så märkvärdigt är det inte. Det finns säkert okonventionella affärssnillen också i de nya generationerna. Se bara till att de gamla maktetablissemangen inte får bestämma.

Det är politikens roll att tänka längre än näsan och mandatperioden räcker. Det som har hänt i bilmarknaden är inte bara ett ”market failure” för att citera Nicholas Stern. Det är också ett ”failure of politics”.

Det blir dags – om inte marknaden kan skapa ett bra alternativ – för regeringen att ingripa med ett nytt och vitaliserande initiativ, i vilket många goda framtidskrafter kan delta. Köp Volvo och Saab för en krona eller två. Skapa utrymme för att skapa en tydlig vision och uppgift: att ta fram ett konkurrenskraftigt, lönsamt modellprogram som drar 0,2 l/mil i snitt, som släpper ut 0 g CO2/mil. Det måste samtidigt möta skärpta säkerhetsstandards, skänka körglädje och härlig komfort. Ge det nya företaget sju år. Inte mer.

Detta förslag har ingenting med gammeldags, ideologisk nationalisering eller förstatligande att göra. Kanske kan initiativet läggas i ett dotterbolag till en nybildad stiftelse för att hålla initiativet fritt från klåfingrighet och att hålla dörren öppen för framtida strukturaffärer. Det har heller intet att göra med stelbenta marknadsidealistiska principer eller EU-regler som idag utgör en karta för en terräng som inte längre finns. Förslaget är entreprenöriell pragmatism i omsorg om människor och de stora framtidsvärden som generationer av bilbyggare har skapat.

Bo Ekman
Göteborgs-Posten 2008-11-30