På rutinens brant

Understundom, eller snarare allt som oftast, blir det inte som det var lovat vare sig i äldrevården, i Telias kundservice, i SJ's snöröjning i växlarna längs banan, i SOS larmcentraler eller i IKEA's reklamationsköer, i föräldrars ansvarstagande för sina barns skolk eller i bankernas pensionsfondslöften. Ibland är löftesbryteriet satt i system. Genom vanvårdsbolaget Carema har det svenska språket tillförts en symbol och synonym för inhumanitet och ansvarslöshet.

När fel och brister får konsekvenser för människors väl och ve var det förr brukligt att i första hand skylla på ”någon annan”; inte mitt fel utan någon annans. Det var någon annan som inte hade lagt papper i kopieringsapparaten. Det var någon annan som inte hade sköljt ut kaffekopparna. Det var någon annan som hade struntat i att informera.

Idag är det annorlunda, idag skyller de ansvariga på ”något annat”. Nu är det fel på ”systemet”, det är fel i styrningen inne i systemet. Det är fel på systemets koder och funktion. De ansvarigas standardmantra: det har blivit fel i rutinerna. Den utlovade åtgärden blir alltså ”vi ska se över rutinerna”.

Detta innebär att företag och samhällsinstitutioner steg för steg lyfter över det personliga ansvaret från människor av kött och blod till ett neutrum, till ”systemet”. Och systemet det styrs, ja, av rutinerna, av programmeringen, av koderna. Detta är en bild av framtiden, där i allt högre och tätare grad våra liv och beteenden styrs av de rutiner som reglerar systemens funktion. Dessutom blir systemen alltmer integrerade och beroende av varandra. De bildar tillsammans en teknokratisk väv i vilken tillvaron äger rum.

Carema är en del av det globala finanssystemets eviga jakt på fiktiva värden som skapas av vinstförväntningar som är inbäddade i bonussystem och kostnadssänkningslöften som låg i det ursprungliga företagsförvärvets tillväxtkalkyl. Cheferna belånar sina bonusförväntningar och binder sig vid konsumtionsnivåer som kräver ständiga tillskott av ökade bonusar. Så fungerar systemet, så fungerar det också i bankerna. Bonusarna rättfärdigas genom att sägas vara en del av ett globalt system. Därför måste det föreligga jämlikhet mellan bankchefer i USA och bankchefer i Stockholm. Och förresten, Pacta sunt servanda: Avtal är till för att hållas. Åtminstone på toppen av banken, men inte nödvändigtvis för folket.

Jag ringde igår till Microsoft i Stockholm för att försöka nå dess verkställande direktör i en speciell fråga. Den programmerade robotrösten ledde mig vidare genom alternativvalens djungler. Jag tvingades till fjorton knapptryckningar innan en levande mänsklig röst nådde mitt öra. Jag satt fast i systemet.

Vid en viss punkt, omöjlig att i förväg vare sig definiera eller tidsbestämma, brister lögnen; brister tron på löften och ansvar som aldrig blev bejakade. Till slut infinner sig den punkt när den vitmenade och välmenande lögnen svärtas till svek.
Det farliga som händer är att personligt omdöme och ansvar neutraliseras till en mekanik eller elektronik. Det är rutinerna som visat dåligt omdöme, brist på ansvarskänsla, brist på empatisk förmåga. Inte jag, utan något annat.

Publicerad i DT 2011-12-04