Hatets draksådd

När Jared Lee Loughner skjuter ner kongressledamoten Gabrielle Giffords och dödar sex andra personer sker detta som en del av den våg av hat som under lång tid präglat stora delar av den amerikanska politiska retoriken på gräsrotsnivå. Svallvågorna av hat, förakt, kunskapsförnekelse, avhumanisering når sin logiska våldskonsekvens. Är det bara Loughner som är skyldig? Alls icke så. Det är alla de som valt att delta i omdömeslöst sladder, i ansvarslöst ryktes- och hatpropaganda.

Vi i Sverige är förvisso inte fria från sådana erfarenheter. När Harry Schein veckan efter mordet på Olof Palme med skärpa drog slutsatsen att det var hatkampanjerna som mördade statsministern, var jag benägen att ge honom rätt. Jag befann mig själv vid den tiden i näringslivet. Det fanns de som mötte mordet med tillfredsställelse. Palme var utsatt sedan lång tid för medveten innuendo, dvs påhittad ryktesspridning för att solka hans karaktär och intellektuella förmåga. Palmehatets styrka glöms dessvärre bort när debatten om hans gärning nu lyfts fram av en stor och mäktig biografi över hans liv.

Palmemordet var en terrorgärning. Syftet var att skada, inte bara en människa, utan själva legitimiteten i den svenska demokratin. Vem som höll i pistolen blev egentligen en sekundär fråga. Hotet mot det svenska samhällets demokratiska stabilitet prövades igen när Anna Lindh, denna ljusgestalt, också mördades på offentlig plats. Debatten och hatet mot makten tog tag i en dåre, precis som i USA och illviljan segrade på nytt.

Vi kan se på andra politiska mord som begåtts av perifera småfigurer, men som agerat i kraft av en tidsanda. Morden på Gandhi, på John Kennedy, Martin Luther King, Robert Kennedy och den libanesiske presidenten Hariri. Uppräkningen visar att kanske farligast för en politiker är att bära fram och stå för en samhällsförändring som leder till större rättvisa, bättre fördelning och större säkerhet för de många människorna.

Det är de med idéer som den galna massan skjuter. Vi har alla ett ansvar att hyfsa debatten på våra arbetsplatser, i våra familjer, i våra föreningar, i vårt politiska sammanhang, i våra kamratgäng och naturligtvis på nätet.

Nätet är för många en säker plats att anonymt sprida rykten, okunskap och förtal lika mycket som det är en fantastisk plats för samtal, ny kunskap och social utveckling.

Men när hatets och mobbningens kolportörer trycker på måste vi alla hjälpa till, ta ansvar för besinning, eftertanke och sans.

Det är när vi tar ansvar för att framföra vår kritik och vårt tvivel i civiliserade former som vi bygger samhälle, inte river ner det.

Publicerad i Dalarnas tidningar 2011-01-17