Om lobbyister och bulvaner

Den svenska debatten har i långliga tider varit trång. Den är intressestyrd.
Jag formulerade det så här för många år sedan: Den första frågan som ställs när man läser en debattartikel på DN Debatt, SvD Brännpunkt eller liknande är vem var det som skrev? Den andra frågan man ställer sig är vem tillhör vederbörande? Och sist – när dessa grundläggande frågor har utsorterats – ställer man möjligen frågan vad var det som sades?
Kampen om det så kallade problemformuleringsinitiativet är stenhård. Väldiga resurser och ständigt nya grepp och idéer mobiliseras i denna kamp om makt över politikens värderingar och politikens innehåll.
Sedan lång tid räcker inte längre partikanslier och partimedlemmar till, anser man, för att föra debatten. Inte heller anser företagsledarna att de har tid eller intresse att själva föra fram sina frågor och åsikter. Debatten förs av ställföreträdare, av spökskribenter, av PR-företag, kommunikationsföretag och lobbyister, vars uppdrag och avsikter i så liten utsträckning som möjligt avslöjas för allmänheten.
Jag tror det är regel fast med många undantag, att debattartiklar signerade av statsråd, partiledare och direktörer inte är skrivna av dem själva. De skrivs av andra; kanslier, pressekreterare och särskilda talskrivare. Det finns därför också en naturlig cirkulation mellan kanslihusjobb, kommunikationsstrategiska poster i organisationsvärlden och PR- och kommunikationsbyråvärlden. Mellan pressekreterare i maktens olika boningar och PR-byråvärlden finns många och nära trådar.
När nu Niklas Nordström, tidigare SSU-ordförande, visar sig vara bulvan för näringslivsorganisationers politiska målsättningar in i det egna partiet, blottläggs sammanhang och samband som, som regel, är förborgade för allmänheten. Den obehagliga frågan som inställer sig är: Vem kan man lita på? Vad är sant och falskt? Vad gömmer sig bakom ”expertens” synpunkter? Jag anser att precis som politiker måste redovisa sina aktieinnehav och medlemskap i olika styrelser, bör så kallade ”expertkommentatorer” från PR-världen redovisa vilka uppdragsgivare de företräder i sin verksamhet.
Det är en ytterst svår och grannlaga uppgift, som tidnings- och TV-redaktioner har, att sortera ut de verkliga intentionerna bakom rykten, påverkan, uppgifts-lämnare och lobbyister.
Därtill kommer nätets och bloggvärldens oöverskådlighet och regellöshet. Med nätet har anonymiteten i åsiktsdebatten vuxit. Rykten, förtal, obekräftade uppgifter cirkulerar utan någon kontroll från en ansvarig utgivare. Detta ställer ökande krav på mottagarnas förmåga till källkritik, distans och att kunna sortera det falska från det sanna.
Det demokratiska och öppna samhället förutsätter att vi kan lita på journalistiken och de processer vi sammantaget kallar opinionsbildning. Om bulvaner, lobbyister och mullvadar tar över, om förtroendet rinner ur systemet, kommer det att behövas, inte ett, utan hundratals Wikileaks.

Publicerad i Dalarnas Tidningar: 2010-12-22