Breaking times

För någon vecka sedan tilldelades den Europeiska Unionen Nobels Fredspris i Oslo Rådhus. När priskommitténs ordförande Thorbjørn Jagland sammanfattade grundarnas vision och Europas och främst Tysklands episka förändring under 65 år brast fördämningarna i salen.

Applåderna växte till en orkan i insikten om att utvecklingen av ett politiskt, överstatligt ramverk har gjort krig otänkbart i Europa. Fredsprocessen – kärnan i EU-projektet - är irreversibel. Angela Merkel, den tyska förbundskanslern och den franske presidenten Francois Hollande satt bredvid varandra i Rådhuset. Jag har aldrig tidigare sett Merkel med tårar i ögonvrån. Belgaren von Rompuy, president i EU’s Ministerråd, slutade sitt anförande på tyska ”Ich bin ein Europäer”.

Fred är en komplex process. Vapenvila är blott ett frostigt eld-upphör, fyllt av rädsla och hat. Europa har fred. Inte vapenvila. Man kan jämföra situationen i Europa med situationen i Mellanöstern. Mellanöstern saknar idag en gemensam vision för områdets politiska och ekonomiska principer, därmed också ytterst för medborgarnas säkerhet.

Det är naturligtvis inget annat än ett konstitutionellt underverk att 27, snart 28 nationer samlats i en pragmatisk, överstatlig gemenskap, ytterst byggd på demokrati och mänskliga rättigheter. Många av dem också medlemmar i en monetär union med gemensam valuta.

I detta nu skakas några länder i EU – Grekland, Spanien, Portugal av mycket svåra finansiella kriser. Men kom ihåg att för blott 20 år sedan skakades Sverige av finansmarknadens misstro, 500 procents ränta och fiskal misskötsel. Banker som stod på näsan. Några fick nödlån. Nu samlas Euroländerna till att forma en ny tillsynsmyndighet, Bankunionen. Detta behövs för att stävja vanskötsel av offentliga finanser, men också att stävja privat finansiell rovdrift.

Det är bara demokratin – den alltid så komplexa och mödosamma – som kan skapa säker fred. Banker och finansmarknader kan bara fungera under demokratins villkor, alltså i solidaritet och med ömsesidigt ansvarstagande för varandra. Pengars värde vilar på en enda faktor: förtroende.

I en globaliserande värld måste demokratin nå längre än det egna landets gränser. De starka måste hjälpa de svaga. De starka kommer också bli svaga och de svaga kommer att bli de starka. Ingenting förblir vad det en gång var. Detta är varken gott eller ont. Vi behöver inte gå längre än till oss själva för att inse att 1960- och 70-talens svenska övermod blev 1990-talets fall. Men nu har vi repat oss igen.

EU är det allra främsta exemplet i världen på globaliseringens praktiska politiska möjligheter. Detta borde klimat-, handels-, och fattigdoms-förhandlingar lära sig mer av.


Publicerad i Dalarnas tidningar 2012-12-27