På väg mot Köpenhamn

Det finns en underbart finurlig liten parafras på Evert Taubes visa Brevet från Lillan. Den lyder ”Pappa kom bort, i Köpenhamn. Här slutar brevet. Oläsligt namn”.

Så vill nog ingen på denna jord att den väg som nu är beträdd på Bali skall sluta.

Färdplanens innebörd är att steget ut ur ett klimatpolitiskt kaos tagits. Kan den bära ända fram? Givetvis! Men än är intet avtalat.

Baliprocessen behöver därför bredast tänkbara stöd. Avgörandets stund, om framtidens klimat -och ekosystem också skall fungera som de som vi byggde vårt samhälle för, är precis nu, under de kommande 24 månaderna. Sen har chansen runnit förbi att politiskt göra anpassningen i ordnade former och till rimliga kostnader.

Fram till december 2009 kommer ny kunskap att välla fram. IPCC kommer, likt Sternrapporten, att ännu en tid äga suveränt tolkningsföreträde. Men sannolikt kommer dispyterna om vad ”vetenskapen” verkligen säger att hårdna. Politikerna och förhandlarna måste ha kunskap och moraliskt mod att självständigt dra slutsatser och ta besluten. Forskarna är ”redovisningsavdelningen”, inte ”koncernledningen”.

Ett bra mått på hur snabbt debatten kommer att förflytta sig är den metamorfos den globala klimatmedvetenheten genomgått sedan ett drygt år.

All erfarenhet visar emellertid att färdplaner och förhandlingsresultat inte är några garantier för operativa resultat. Stockholm Environment Institute har visat att knappt något av de över 500 internationella avtal, överenskommelser, agendor, protokoll, mekanismer och deklarationer inom miljöområdet har uppfyllts. Den förestående förhandlingsrundan måste bryta mönstret. Då måste också det som blir sagt genomföras.

Låt oss kalla resultatet av de förestående förhandlingarna i Köpenhamn Plan A. Om Plan A kommer att uppfylla högt ställda krav på effektiva åtgärder och paras med en rigorös genomförandedisciplin är allt frid och fröjd. I så fall har ett invant internationellt beteendemönster brutits.

Men det må vara varje enskild nation förlåtet att ha sina tvivel och parallellt fundera över vad som skulle vara i just sitt intresse – det må vara ett USA, Kina eller Ryssland – om Plan A blir till pannkaka. Vad som då händer kan vi kalla utlösningen av en Plan B, en klimatprotektionistisk och en för alla förödande strategi.

Därför kräver ansvarstagande och ett realistiskt förhållningssätt en Plan C som utvecklas parallellt med Kyotoförhandlingarna, för den händelse att ett konkret alternativ skulle behövas till en process som inte skulle nå ända fram.

En Plan C kommer att utvecklas av det oberoende Tällberg Foundation tillsammans med SEI, i nära samarbete med många institutioner och företag och många andra goda krafter runtom i världen. Projektet kommer att gå under benämningen ”The Tällberg Consensus” och presenteras inför Köpenhamn 2009.

Plan C-arbetet skall inte uppfattas som någon konkurrent eller utmanare. Den kommer inte att behövas om Kyoto II-förhandlingarna blir en klockren framgång.

Men i en demokratisk och marknadsekonomisk värld krävs alltid alternativ och debatt. Detta vill vi bidra till.

Plan C kommer att utgå från det nödvändiga att vända på föreställningen att ”ekologin är till för ekonomin” till att en genomglobaliserad ekonomi och samhällsbygge måste och kan anpassas till biosfärens funktion och gränsvillkor.

Globaliseringen möjliggör globalt risktagande och nödvändiggör just därför globalt ansvarstagande. Tiden är förbi för de samhällsmodeller som maximerar delarnas intressen på bekostnad av helheten, det gemensamma – allmänningen.

Utgångspunkten för vårt arbete blir: Stöd Kyotoförhandlingarna, men gardera med Plan C.