Davos- det stora hotet är människan

Vid Världsekonomiskt Forum i Davos stack klimatfrågan iväg som en börsraket. Ingen ville missa tåget, bli omkörd i opinionsfrågan för dagen. De hade en god anledning: fem dagar senare offentliggjorde FN:s klimatpanel (IPCC) sin mest auktoritativa rapport hittills.

När makten pratar klimatförändring och koldioxidutsläpp kommer den i smattrande helikoptrar från flygplatsen i Zürich eller i tunga tyska svarta limousiner eller i amerikanska stadsjeepar. Det är inte att förundras över att Porche-chefen och nu senast Angela Merkel själv blåste till krig mot EU:s planer att sänka utsläppsnivåerna för personbilar. De skulle ”favorisera småbilstillverkarna i Italien och Frankrike”. Den fråga som Davosmötet egentligen formulerade var: kan vi lita till den fria marknadens egenintressen för lösningen av övergången till en i fortvarighet hållbar symbios mellan människa och ekologi? Jag tror inte det.

Enligt IPCC:s rapport är den globala uppvärmningen av klimatet ”otvetydig”. Prognoserna centreras mot en ökning av tätheten av växthusgaser i atmosfären från dagens 385 ppm till en nivå på 550 ppm inom överskådlig framtid. Vid + 3 °C, säger bland andra Jim Hansen, Goddard Institute, talar vi om ”en annan planet”.

Frågan är hur världens nationer skall kunna komma fram till bindande avtal om delat ansvar och utsläppstilldelning.

”Kan marknaderna rädda planeten?” var anslaget för en av sessionerna. I den lätt evangelistiska stämningen kändes det nästan som om klimathotet var en gudasänd möjlighet till ny tillväxt och innovation. Ny teknik måste bli en stor del av lösningen. Men vi vet att ny komplex teknik, särskilt när den snabbt skall skalas upp, skapar nya problem som aldrig fanns med i kalkylen. Energisystem som vi byggde dagens samhälle på har inte visat sig vara hållbara. Givetvis behövs ny teknik, men också förändrade värderingar och beteende.

Det är fundamentalt att komma till insikt om att det inte är naturen själv som är hotet och orsaken till klimat-, vatten-, och luftföroreningsproblemen, till ökenspriding eller avskogning. Det är människan. Hotet är de snart nio miljarderna av oss.

Människor kan förhandla och lösa problem sig själva sinsemellan. Men vi kan inte, ens med all den makt som människor byggt upp för att utöva makt över varandra, tvinga Grönlands och Himalayas glaciärer att sluta smälta eller Aralsjön ånyo bli ett innanhav.

Det är smalsyn att tro att klimatproblemet kan lösas isolerat från andra kriser som vår art och dess samhällsmodeller åsamkar naturen.

Det är naivt att tro att nationer och väljare, företag och konsumenter vore beredda att växla över från tillväxtprincipen till en försiktighetsprincip. Regeringar och företag överlever inte i dagens dominerande samhällslogik utan tillväxt, högre vinster och fler jobb. Det var precis den maktkoalitionen som träffades i Davos.

Vilka möjligheter har då världens nationer att komma överens i komplexa frågor, som berör oss alla samtidigt? Jämför med frihandelsförhandlingarna, den s.k. Doha-rundan som pågått sedan fem år framför allt i syfte att öppna utvecklingsländernas tillgång till marknaderna i EU och USA. Afrika har 12 procent av jordens befolkning, medan kontinentens andel av världshandeln har sjunkit till blott 2 procent.

EU:s kommissionär för handelsfrågor, Peter Mandelson, utbrister att han ”aldrig någonsin i min ministerkarriär mött ett mer komplicerat problem än jordbruksförhandlingarnas del i Doha-rundan”.

Om handelsfrågorna är svåra så blir klimat- och eko-frågorna en förhandlingsmardröm. Det nuvarande s.k. Kyotoprotokollet är ungefär lika kraftfullt som Chamberlains avtal med ”herr Hitler”: ”Fred i vår tid”. Kyoto skulle sänka utsläppen av koldioxid till 5 procent under 1990 års nivå. Men redan nu har utsläppen i världen ökat med mer än 25 procent över den nivån.

Vi kan bara föreställa oss vilka förhandlingssvårigheter som kommer att utvecklas när fördelningen av utsläppsrätter skall göras senast mellan de redan rika och utvecklingsländer. Tro inte annat än att Kina, Indien och Afrika kommer att kräva ett mycket större utrymme på de rika ländernas bekostnad.

Till den globala uppvärmningen kommer alla andra konfliktfrågor om utnyttjandet av ekosystem, vars kapacitet sätter gränser för tillväxt, främst färskvattenresurserna i Asien och Afrika. Fysikern och astronomen Martin Rees ledde i Davos en diskussion om livets uppkomst. Lågmält konstaterade han att livsformernas långsiktiga överlevnad på jorden avgörs nu, under det 21:a århundradet.

Har vi optimala samhällsorganisationer och ekonomiska modeller för att mäkta med att lösa de problem som vi skapat för oss själva? Uppgiften blir inte lättare av att den suveräna nationalstatens auktoritet urholkas inte minst av det virtuella nätverksamhällets närmast bakteriologiska expansion. Makt och information sprids till förmån för decentralisering och individualitet. Men denna i och för sig positiva utveckling försvårar nödvändiga, globalt kollektiva beslut till exempel om handelsvillkor, klimatfrågor och terrorism.

Nationalstaterna måste under överskådlig tid utveckla nödvändiga institutioner för ett globalt fungerande rättssamhälle. Detta måste byggas utifrån de snabbt hoptvinnade, ömsesidiga beroenden som globaliseringen medför.

Vi behöver något liknande WTO för globala förhandlingar och med makt och myndighet att utöva sanktioner i klimat- och energisäkerhetsfrågorna. Detta handlar om försvaret av gemensam global säkerhet och allas tillgång till rättvisa. I grunden inte särskilt ohemula krav.

Den republikanske presidentkandidaten John McCain sa vid ett av avslutningssamtalen i Davos att vi aldrig kan planera för ”naturens nyckfullhet”. Allra sist åkallade han sin gud. Denna mångas kvardröjande vision om människan som skapelsens krona och ”naturen” som nyckfull, hotfull - och därmed nödvändig att ensidigt kontrollera och utnyttja - är förmodligen en av de viktiga rötterna till det onda som vi dragit på oss.

Det behövs en ny vision om vad i all fortvarighet ett uthålligt samhälle faktiskt innebär. Hur ser den formel ut som gör att vi i varje läge och teknologiska miljö förmår förena ekvationen samhällsordning/ekonomisk utveckling/energiproduktion med de ekologiska systemens expanderande eller krympande kapaciteter och möjligheter? En sådan gemensam vision/referensram bör formuleras för att tjäna som en plattform för att lösa tidens stora frågor.

Detta är i första hand en existentiell/praktiskt filosofisk fråga, inte i första hand en marknadsfråga. Tjeckiens förre president Václav Havel sa vid avslutningen av Tällberg Forum 2006 att människan inte kommer att klara uppgiften om den inte förmår ”tygla sin arrogans mot naturen”. För att klara detta måste människan kollektivt handla med åtminstone ”ett minimum av moral”.

Så långt som till moralfrågorna kom inte diskussionerna i Davos.

Bo Ekman

för © SvD, 5 februari 2007

Länk till artikeln