Replik till Johan Norberg

Johan Norberg sparkar in dörrar och fönster som står öppna på vidaste gavel. Han argumenterar mot någon inbillad fiende till den process som vi kallar globalisering med den nitälskan som anstår en engagerad lobbyist.

Jag fick alldeles …?.... klart för mig denna föreställning om den inbillade fienden i ett samtal med Svenskt Näringslivs VD Urban Bäckström för något år sedan där jag ville uppmuntra organisationer till att ta ledarskap i frågorna om ekosystem- och klimatkriserna. Bäckströms reaktion var att ”de frågorna drivs av miljö- och antiglobaliseringsrörelse”. Det var ungefär lika klokt som när P O Edin och dåvarande LO-chefen Bertil Jonsson i början av 1990-talet i samtal sa att vi behöver inget funderande om olika framtidsscenarier ”för vi förfogar i alla fall över samhällsvåldet”.

Maktens självförblindande arrogans är sig alltså lik om än förpackningen finns på Storgatan än på Norra Bantorget. Men värre är om självaste regeringen städslar lobbyister för utredningar med vetenskaplig pretention.

Alla tider, alla regimer, alla saliggörande samhällsmodeller har sina besjungare, sina trosvissa hovpoeter. Så länge makt och privilegier förmerats har maktstycket hållits samman. Men sedan, kollaps.

För den för stunden framgångsrike finns inget annat vägval än tangentens riktning, det linjära, vägen vi valde. Den enda vägens politik har varit varje – i sin linda – framgångsrik revolutions. Historiens snirklande väg genom tiden är belamrad med de politiska experimentens vrak. För att använda tidens mest missförstådda modeord: hållbar utveckling har aldrig varit regimens kännemärke.
Låt oss ta bara de senaste 200 årens mest flagranta dikeskörningar: kejserliga envälden, socialsim, kommunism, fascism, laissez-faire, apartheid, kulturrevolution, Gaullism, Keynesianism, neoliberalism, etniska herrefolks drömmar, blandekonomi. De flesta regioner har klätt sig i demokratins fraseologi, men alltfler länder dynastier makten som i USA, Norge, Pakistan och Ryssland där Putin nu kommer att ersätta Putin. Regioner är ständigt obetänkliga.

Hur, i nådens år 2007, skall vi så äntligen nå fram till en mänsklig, konstitutionell och marknadsmässig mognad som bryter mönstret? Det är detta tillstånd Johan Norberg …?... i sin panegyrik över globaliseringen, ”den åt alla lycka bär”, eftersom tillväxt enligt Norberg ”blir 2-3 % per år i hundra år”. En period av stabilitet och lycka för alla, men allra mest för de chefer som tjänar 411 gånger mer än sina arbetare.

Företagande är samhällets viktigaste verktyg för att skapa materiella värden och välfärd. Ju bättre kapitalister förstår marknad och hur komplexa samhällssyner kan opereras, desto bättre förutsättningar för framgång och vinst. Men systemet måste arbeta under politiskt satta linjer och regelverk som ser till helhet och de svaga. Vinster och skatter skall komma alla till del, främst fattiga och svaga.

Vår tids mest mångbesjungna modell är nyliberalismens frigörande av hämningar på entreprenörernas och innovatörernas rörelsefrihet. Tillväxt är dagens evangelium.

Samtidigt som det inte går att backa de chockterapeutiska plundringarna i Sovjetunionen, Polen och Östtyskland representerar dessa länder starkt ökad orättvisa och social misär.

I väst privatiseras fängelser, bevakning, truppinsatser, skolor, intelligence, samtidigt som den illegala brottsligheten med våld obstruerar rättssystemen.

Den neoliberala tillväxtpolitiken har lett till en rasande snabb strukturomvandling och en pågående destabilisering av marknader, produkter, beteenden, processer. Det globala kapitalet jagar varje skärv av sina ”assets”. Detta skeende ligger långt långt ifrån ”sustainable development”.

Jag har aldrig varit futurolog. Om något så är jag presentolog. Om något annat än nuet vet jag inte. Detta präglas till dels av ett skeende som vi kallar globalisering. Det är den process genom vilken vi omstrukturerar de finansiella, produktiva, distribution- och transportsystemen i syfte att nå allt högre produktivitet. Effekten blir ökat, förtätat ekonomiskt, etniskt, kulturellt och socialt beroende. Denna process har pågått sedan människan stegat ut ur Afrika för en sisådär 60 000 år sedan. Globaliseringen genom Thatcher-Reagan-Milton – inspirerad politik ha rullat ut över världen. Det finns ingen politisk ledare av avd slag det måste som inte vunnit val och maktkamp på löften om jobb och tillväxt. Men de politiska ledarna måste gå i armkrok med företagen. Det är ju de som skall leverera, också till aktieägarna.
Förutsättningarna för en upprepning av de senaste 10 årens megatillväxt synes otrolig, för många regioner och länder utesluten.

Jag ser fem områden (system) som kommer att ställa till kriser, svårigheter och möjligheter:

Den allvarligaste globala krisen utgör de grava snedbalanser mänsklig ekonomisk aktivitet skapat i livsviktiga ekosystem som färskvatten ( 1,2 miljarder saknar säkert vatten), sanitet (2,6 miljarder). Fiskebestånd är utplundrade. 30 % av korallreven har dött. Havsisavsmältningen går i rekordfart, glaciärerna smälter över hela världen i snabbt ökande takt.