Ansvar och kunskap

I förra veckan tog regeringen beslutet att inte ge tillstånd för projektet Tre Toppar. Detta projekt har utretts, förhandlats och behandlats under tio år, i alla instanser ända upp i regeringen. Stora kostnader är nedlagda. Alternativen har lagts åt sidan.
Förutsättningarna för att överhuvudtaget få ett positivt beslut i frågan var redan från början dåliga. Tre Toppar ligger i ett av EU skyddat naturområde och i ett för samebefolkningen strategiskt viktigt betes- och vandringsområde.

Men ändå drevs frågan från instans till instans. Både Regionstyrelsen och Länsstyrelsen tillstyrkte projektet liksom givetvis Älvdalens kommun. Regionstyrelsen tydliggjorde att den för sin del enbart yttrade sig med utgångspunkt från sysselsättning och ekonomi. Länsstyrelsen yttrade sig främst med utgångspunkt i miljöfrågorna. Tre Topparprojektet förkroppsligar konflikten mellan ekonomi/sysselsättning och miljö/klimat.

Det visade sig att i detta viktiga ärende fungerade inte decentraliseringen av beslut till lokal och regional nivå. Här ville man inte gå emot starka lokala opinioner och påtryckare. Ärendet delegerades istället upp till regeringsnivå – till ”Stockholm” - som fick hålla i yxan. Detta rubbar tilltron till att de lokala och regionala politiska och myndighetsinstanserna har beslutskompetens - kunskap och mod - att fatta opinionsmässigt svåra beslut.

Med all säkerhet har den intensiva debatten om klimatfrågan under senare tid påverkat regeringens ställningstagande. Om Tre Toppar skulle ha handlagts av en regering, säg för tolv månader sedan, skulle sannolikt den socialdemokratiska regeringen ha tillstyrkt. Ulrica Messings uppseendeväckande inhopp i styrelsen för Idre fjäll, pekar entydigt på att den socialdemokratiska bedömningen skulle vägt över till fördel för ekonomi och sysselsättning. Men jag skulle heller inte hålla för otroligt att om Sverige hade haft en borgerlig regering vid den tidpunkten, så skulle också den ha givit sitt tillstånd till utbyggnad. Vad som möjliggjorde avslaget i mars 2007 var att den redan för något år sedan väl tillgängliga kunskapen om klimatfrågans allvar nu har trängt så djupt in i opinionen att en restriktivare tillståndsgivning för klimat- och miljökänsliga projekt blivit nödvändig. Tre Topparbeslutet ger en god fingervisning om vad vi har att vänta i framtiden.

Tre Topparprojektet lär oss att politiker och myndigheter måste ligga i den absoluta framkanten i fråga om kunskapsinhämtning, inte bara vad gäller den egna orten, kommunen eller regionen. Kunskapsuppbyggnaden måste också utveckla insikt om hur företeelser här i Dalarna fogas in i allt vidare och mer komplexa sammanhang. Den globala uppvärmningen är ett sådant. Andra exempel är energiförsörjning, kommunikationer, utbildning och arbetsmarknad. Vi tvingas allt mer att arbeta med ”helhetssyn”. Vår kunskap ”här” – i det lokala/regionala - måste vara minst lika hög och djup som deras kunskap ”där” – vare sig ”där” är i Stockholm, Bryssel eller Washington. Annars fungerar inte den viktiga decentraliseringen. Globaliseringen höjer kompetensribban för politiker och beslutsfattare.

Klimatfrågan är ett bra exempel på nödvändigheten att ligga i framkant inom kunskapsutvecklingen för att inte göra felbedömningar och felinvesteringar. Både politiken och den viktiga offentliga sektorn måste ligga steget före. Det är förutsättningen för självständiga och hållbara beslut. Det är förutsättningen för att hävda Dalarnas och regionens rådighet över de egna besluten. Det är denna rådighet som ytterst lägger grunden för omvärldens respekt och för tydlig identitet.

Omvärldens respekt är bra att ha som bagage när ansvarskommitténs förslag om nya regionstrukturer på allvar ska diskuteras.