Makthavare skvallrar alltid om varandra

INLÄGG | Fichtelius, Persson och drevet, SvD

Uppenbarligen har Erik Fichte­lius med sin originella tv-produktion berört något av det mest tabu­belagda; programmet gav miljoner tittare en bild av en makthavares reflektioner och kommentarer i realtid.

Känslor, synpunkter och ref­lek­tioner som yttras under själva ­skeendet fryses med kamerans hjälp för att sedan tinas upp i en annan tid och politiskt klimat.

Den vrede som riktas mot ­Göran Persson och Erik Fichtelius saknar proportion i förhållande till vad som egentligen sägs eller avslöjas.

Makthavares bedömningar och skvaller om varandra, det må vara om kolleger i en regering, i en företagsledning eller en styrelse, är inslag i en ­ständigt pågående maktkamp om initiativ och att vinna matchen. Makthavare skvallrar alltid om varandra.

Min långa erfarenhet av arbete
i näringslivet är att gränsen är lövtunn mellan saklig kritik, taktiska upplägg och intriger och vanärande skvaller – ja, till och med hat (glöm inte Palmehatet!) – i kampen om position och makt.

Det Persson avslöjar synes mig vara en västanfläkt, någon gång kuling, i förhållande till de diskussioner makthavare kan bestå varandra inom skål och vägg.

Detta vet journalister, akademiker, företagsledare och politiker. Det unika är att detta blir blottlagt i tv-dokumentären. Persson visar en befriande frimodighet när han på detta sätt bjuder på sig själv och låter kameran gå i känsliga frågor.

Jag är övertygad om att Persson är medveten om sin kontrover­siella personlighet. Karismatiska ledare har ofta narcissistiska drag och använder sin omvärld för att betjäna och förstärka dessa. De utnyttjar sina med­arbetare för sin sak.

Om man inte kan ställa upp på en chefs stil och personlighet är man ju fri att lämna, som till exempel Margot Wallström gjorde. I en öppen demokrati måste diskussionen om ledarskapets innehåll och metoder ständigt vara en del av debatten. Det är en förutsättning för sans och balans. Det är en del av dess friskhet.

Den hatiska och distanslösa fördömelsen av Persson får motsatt verkan. Den beslutsfattare som skulle vilja gå längre än Persson i att dela med sig och öppna upp för hur verklighetens diskussioner faktiskt förs finns knappast längre inom räckhåll.

Mediedrevets resultat blir ­större slutenhet. Det är beklagligt.

Bo ekman

för © SvD, 30 mars 2007

Länk till artikeln