Människans arrogans måste tyglas

Swedish version

Efter att ha lyssnat till klimatsamtalen i FN:s generalförsamling och vid Clinton-mötet kan jag konstatera att världens ledare kommer att prioritera konventionell farlig tillväxt. Och de är inte överens om hur bördorna ska fördelas, skriver Bo Ekman vid Tällberg Foundation, som oroas över att den moraliska kompassen inte fungerar.

Det finns anledning att känna fruktan inför planetens fram¬växande ekologiska obalanser. Efter att ha lyssnat till en strid ström av statschefer och stats¬ministrar i FN:s generalförsamling för någon vecka sedan och till politiker, filantroper, vetenskapsmän och företagare vid Clinton-mötet i New York, kan jag inte annat än dra följande slutsatser:

•De börjar inse problemens allvar.

•De är hyggligt överens om de vetenskapliga bevisen.

•De kommer inte att komma överens om hur bördorna ska fördelas.

•De kommer fortsatt att prioritera konventionell tillväxt (Business as usual) före hållbarhet (Business as sustainable).

Begreppet hållbar utveckling har blivit ett Abrakadabra, en besvärjelse. Hur vi uppnår hållbarhet vet vi bevisligen inte.

Statscheferna från Mikronesien, Mauritius, Bangladesh och Inuiternas företrädare var tydliga: ”Vi står på tröskeln till ett Harmagedon”.

Enligt min mening borde begreppet betyda att all mänsklig verksamhet och ekonomisk aktivitet måste hållas inom de naturens gränsvillkor som bevarar en evolution i balans.

Vi lever i två oskiljaktiga ömse¬sidiga beroenden, det mellan natur och människa och det mellan människa och människa. Båda ¬relationerna fungerar dåligt.

Den 9 oktober läckte professor Tim Flannery från Australien att nästa ICCP-rapport, som publiceras i november, sensationellt fastslår att koldioxidhalten (CO2e) har överskridit gränsen för vad som definieras som farlig klimatförändring. CO2e uppmättes då till 455 ppm.

Konsekvenserna är, för att citera den nyss utnämnde Nobelfredspristagaren Al Gore vid Clinton-mötet, att jorden befinner sig i ett ”state of emergency”.

Naturen följer sina lagar, inte människans. Inte ens demokrati kan bestämma över naturen. Försök förhandla med smältande isar eller sjunkande grundvatten!

Människan måste, som Václav Havel säger, förmå sig att ”tygla sin arrogans”.

I FN-debatten pekade alla mot Bali. Där ska nästa förhandlingsomgång i uppmarschen mot en ny Kyotoöverenskommelse äga rum i december. Men FN-systemet är format för att lösa problem stater emellan.

FN bygger på principen om suveränitet. FN är till för att lösa intressekonflikter, inte gemensamma, gränsöverskridande systemberoenden.

Därför präglas debatten i FN av det allestädes närvarande maktspelet och de sedvanliga intressemotsättningarna mellan rik och fattig, nord och syd, öst och väst, skyldig och oskyldig, stormakt och småmakt.

Människans förökning som art, kombinerad med hennes tekniska förmåga att omvandla natur till materiell tillväxt, har destabiliserat kritiska ekosystem som kolcykeln, färskvattencykeln, skogar och våtmarker, oceaner, polar- och landisar, öknar och till och med insekters pollineringsförmåga.

Alla är de sinsemellan beroende, dynamiskt interaktiva. Rubbas balansen i det ena får det effekter i de andra.

FN:s utvärdering 2005 av ekosystemens bärkraft och leveransförmåga av ”tjänster” för männi¬skans fysiologiska och ekonomiska behov visade att nära 2/3 av ekosystemen är skadade.

Flaskhalsarna blir allt fler. Därför stiger priserna på vete, bröd, pasta, majs och energi. Konsumenterna pressas, blir förbannade vare sig de är munkar i Burma eller glesbygdsbor i Dalarna.

Men allvarligast är den pågående klimatförändringen.

Den nuvarande Kyotoprocessen – i FN:s regi – har än så länge misslyckats att politiskt mobilisera världens länder att solidariskt sänka utsläppen av växthusgaser. Svarte Petter-spelet pågår.

Sedan 1990 har utsläppen ökat med 35 procent. Forskarna vid Victoriauniversitetet i Kanada har förra veckan konstaterat att vi måste sänka med 100 procent före 2050 i förhållande till 1990 års nivåer, för att inte överträda tvågradersgränsen till ”en annorlunda planet”.

Drastiska åtgärder som att omedelbart stoppa all utbyggnad av kolkraft, där koldioxiden inte kan lagras säkert i berggrunden, bör genomföras. Men det kommer inte att ske. En nödvändig global koldioxidskatt är ännu avlägsen.

Dagens löften till väljare, investerare och konsumenter att än snabbare tillväxt och ny teknik simsalabim ska klara biffen är en förhoppning utan empirisk grund. Tillväxt och innovation är till sin natur risktagande och ¬destabiliserande.

Alla borde vara klara över att det är den teknik och tillväxt som vi alla i god tro bejakat som också genererat problemet. Energi och klimat är på väg att bli den stora säkerhetsfrågan.

Clinton-initiativets idé är att mobilisera socialt engagemang och privat kapital för att driva fram ny teknik i syfte att lösa klimatproblemet, men också fattigdom, och stödja utbildning.

Vi måste söka nya konkreta former för att ta det gemensamma ansvaret för gemensamma lösningar på gemensamma frågor. De legitima egenintressena måste operationellt länkas med det legitima helhetsintresset.

Det svåra är att ta steget från probleminsikt (den finns till dels) till lösningar (de finns inte) på superkomplexa system¬problem. Lösningar förutsätter ledarskap med osviklig inre ¬moralisk kompass.

Den kräver också betydande mått av ärlighet, solidaritet och ett förtroende som idag inte präglar det internationella systemet. Europeiska unionen är den mest hoppingivande konstitutionella innovationen.

Om vi inte lyckas lösa denna vår relation mellan människa och människa/nation och nation, så kommer vi heller inte att lösa relationen mellan människa och natur.

Bo Ekman