Reflektion

Det finns all anledning att känna fruktan inför planetens framtida ekologiska obalanser. Efter att ha lyssnat till en strid ström av statschefer och statsministrar – inklusive Sveriges Fredrik Reinfeldt – i FN:s generalförsamling och till politiker, vetenskapsmän och företagare på Clinton-mötet i New York, kan jag inte annat än dra slutsatserna:

 De börjar inse problemens allvar
 De är överens om de vetenskapliga bevisen
 De kommer inte att komma överens om hur bördorna skall fördelas
 De kommer att prioritera tillväxt och jobb före hållbarhet

Begreppet hållbar utveckling har blivit ett Abrakadabra, en besvärjelse, som vackert garnerar regeringsdeklarationer och företagens marknadsföring.
Enligt min mening borde begreppet betyda att all mänsklig verksamhet och ekonomisk aktivitet måste hållas inom naturens gränsvillkor för att bevara en evolution i balans. Men hur vi uppnår detta har vi bevisligen inte grepp om. Stadscheferna från Mikronesien, Mauritius, Bangladesh och Innuitnationens företrädare var tydliga: ”Vi står på själva tröskeln till ett Armageddon”.

Naturen följer sina lagar, inte människans. Inte ens demokrati kan bestämma över naturen. Försök förhandla med smältande isar eller sjunkande grundvatten!

Vi leder i två manifest ömsesidiga beroenden mellan människa och natur, och mellan människa och människa.

Båda relationerna fungerar dåligt. Konsekvenserna är att vi, för att citera Al Gore, är på väg in i ”A State of Emergency”. Trots alla politiska löftesmattor och all teknikoptimism är det helt uppenbart att utvecklingen inte är hållbar.

I FN pekade alla mot Bali. Där skall nästa förhandlingsomgång i uppmarschen mot en ny Kyotoöverenskommelse äga rum i december.

Men FN-systemet är inte forumet för att lösa ekologiska systemproblem som inte känner människans principer som suveränitet och nationella gränser. FN är till för att lösa nationella intressekonflikter, inte gemensamma systemberoenden.
Därför blir debatten i FN en om motsättningar, de sedvanliga mellan rik och fattig, nord och syd, öst och väst, skyldig och oskyldig.

Människans förökning som art kombinerat med hennes tekniska förmåga till exponentiell tillväxt har destabiliserat kritiska ekologiska system som färskvattencykeln, skogar och våtmarker, oceaner, polar- och landisar, öknar, och insekters pollineringsförmåga. Alla är de sinsemellan beroende, dynamiskt interaktiva. Rubbas balansen i det ena får det omedelbart effekter i de andra. FN:s utvärdering 2005 av ekosystemens bärkraft och framtida leveransförmåga av ”tjänster” för människans fysiologiska och ekonomiska behov visade att 2/3 av ekosystemen är allvarligt skadade. Nu stiger också priserna på vete, bröd, pasta, majs och energi. Flaskhalsarna blir allt fler.

Men allvarligast är naturligtvis den pågående klimatförändringen. Den nuvarande Kyotoprocessen har än så länge misslyckats med att politiskt mobilisera världens länder för att sänka utsläppen av växthusgaser. Sedan 1990 har de ökat med 35 procent! De insiktsfulla forskarna vet att vi måste sänka med 80 % (!) före 2050 i förhållande till 1990 års nivåer för att vara hyggligt säkra på att inte vara på väg att skapa ”en annorlunda planet”. Drastiska åtgärder som att omedelbart stoppa all utbyggnad av kolkraft, där koldioxiden inte kan lagras säkert i berggrunden, bör genomföras.

Vi måste alltså röra vid den allra heligaste av myter i vår tid, den om tillväxt. Det finns inte en politiker som inte lovar tillväxt och jobb. Leverantören är marknad och företag. Därför går politik och företag i armkrok i praktiskt taget alla länder. Tillväxtens aptit på resurser ur naturen är på väg att pressa oss ut ur boet, men ändå är tillväxten receptet för att ta oss ur den kniptång vi försatt oss i!

Det svåraste är att hur vi än vänder oss blir det fel, vare sig vi fortsätter som nu - ”Business as Usual” - eller om vi skulle slå till tillväxtbromsen. Dagens löften till väljare, investerare och konsumenter att ny teknik fixar biffen är aningslösa. Alla måste vara klara över att det just var den teknik som vi alla bejakat och den nu globalt accepterade tillväxtmodellen som skapat problemet. Tillväxt och innovation är till sin natur destabiliserande. Kapitalism är kreativ destruktion, som nationalekonomen Schumpeter en gång formulerade saken.

Några kvarter från FN-huset pågick under resten av veckan Clinton Global Initiative. Detta liksom Club of Rome, Kofi Annans nystartade Global Humanitarian Initiative och Tällberg Forum är initiativ som utgår från problemens systemiska natur snarare än enskilda nationers ekonomiska eller hegemoniska intressen. De söker formulera det gemensamma ansvaret och lösningar för gemensamma ansvaret och lösningar gemensamma frågor av kritiskt viktig natur.

Dessa initiativ går in i ett vakuum. Vi kan vara säkra att denna trend kommer att förstärkas i takt med att ekosystemkrisen fördjupas och klimatkrisen blir alltmer akut.

Clinton-mötets idé är att mobilisera engagemang och kapital för att driva fram främst ny teknik för att lösa klimatproblemet, men också för att mildra fattigdom och stödja utbildning.

Club of Rome utgår i sitt arbete från ekologins möjligheter och begränsningar.

Tällberg Forum arbetar men en analys som omfattar både ekologi, ekonomiska och sociala system. Globaliseringen intensifierar samband och ömsesidiga beroenden.

Globaliseringen har gjort det nuvarande multilaterala styrsystemet alltmer ineffektivt.

Men det blir alltmer uppenbart att världen söker sig mot nya former för att lösa gemensamma systemproblem.

Bo Ekman