Klimatproblemen måste vi bemästra tillsammans

En dryga kvarts väg från Nairobis centrum ligger Kibera. Det är ett slumområde över 400 hektar. Där bor 1,1 miljoner människor. 400 hektar motsvarar ungefär Tällbergs by från Siljans strand i väster upp till järnvägsstationen i öster, från Hjortnäs-gränsen i söder till Laknäs i norr.

I Tällberg är ca 220 mantalsskrivna men ”byamännen”, vår förening för att sköta det gemensamma, har 400 hushåll som medlemmar. I hela Dalarna bor 277 000. Dalarna omfattar 2 800 000 hektar. För att motsvara 1,1 miljoner måste vi omfatta hela Sverige norr om Dalälven. Det motsvarar ungefär 30 miljoner hektar.

Något mer tättbefolkat än Kibera har jag aldrig upplevt. Där har varje människa fyra kvadratmeter att leva på. Gränderna är en till två meter breda, ”affärsgatorna” tre till fyra. Här finns knappt någon av den infrastruktur som vi tar för given: avlopp, rinnande vatten, värme och elektricitet. Kibera skiljs åt från Nairobis finaste golfbana av en hög, bevakad mur.

Fredrick Ouku, nyss fyllda 24, och hans vänner visar mig runt. Fred är handikappad och tar sig fram på kryckor. Han har skapat en liten organisation som hjälper de unga i Kibera, framförallt de som drabbats av fysiska handikapp. Fred är också sedan ett par år medlem i Tällberg Foundations Internationella råd. Hans leende lämnar aldrig för en sekund hans ansikte. Oförtröttlig.

I ett litet hus i utkanten av Kibera har han sitt kontor och sin verksamhet. På den trånga gården sätter en medarbetare samman solpaneler. De sågar till och spikar ihop ramar och monterar sladdar. En panel kan driva en radio eller en mobiltelefon. Hi-tech har kommit till Kibera.

I Kibera är brottsligheten lägre än i Nairobi i övrigt. För att överleva måste man hjälpa varandra. Barnen sätts i centrum. Många hjälporganisationer ser till att skolor hålls igång, men kampen för livet är hård. Nästan var tredje mamma är hivsmittad.

Nairobifloden, som en gång gav namn till denna stad, förvandlas på sin väg genom Kibera till en totalförorenad kloak. Några kilometer uppströms ligger FN:s miljöorgan UNEP som nu i november samlar världens miljöministrar till extramötet om det allra viktigaste miljöproblemet av alla: hur skall människan kunna minska den pågående globala uppvärmningen?

Människan kan påverka (och har påverkat) uppvärmningens intensitet, men har ingen kontroll över naturens dynamik. Vi kan inte förhandla med orkaner, havsströmmar eller smältande Grönlandsisar.

Här vid Siljan har vi några av världens vackraste och sundaste miljöer. Vi har lyckats hålla en hygglig balans mellan ekonomiska intressen och miljö. Grundskälet till detta är att vi är så få på så stor yta.

I Kibera – och på så många, många andra platser – förhåller det sig tvärtom: alltför många är beroende av alltför små arealer och begränsade naturresurser.

Men klimatproblemen måste vi leva med och försöka bemästra tillsammans. Hur skilda våra förutsättningar än har kommit att bli, finns i denna fråga ingen annan väg än den gemensamma. Att finna och bli överens om den är inte jordens, men väl mänsklighetens största utmaning.

Bo Ekman