Från fruktan till hopp

I Insjön finns en alldeles speciell skola. Den ser inte ut som en skola. Lärarna ser inte ut som lärare. Klassrummet ser inte ut som ett klassrum. Skolan ligger faktiskt i en brandstation, som lades ned under stort ståhej och bulleribång för några år sedan.

I den här skolan arbetar ungefär elva elever. Deras studieresultat blev inte bra i den konventionella skolan. Där trivdes de inte. Då fick någon en snilleblixt och skapade ett nytt koncept med mycket praktisk verksamhet, men också med inslag av teori.

Engagemang, insikt och viljestyrka hos några lärare och föräldrar har skapat förutsättningar för nytt hopp, minskad fruktan och utanförskap. Ingen är hopplös, alla har en framtid.

Den största arbetsuppgiften som ungdomarna har tagit på sig är att med Siljansnäs flygentreprenör Carl Rönn, bygga en kopia av ett jaktplan av 1911 års (!) modell. Inte en modell, utan ett riktigt fullskaligt flygande plan med pilot och allt. I nosen sitter två Volkswagenmotorer.

Den här skolan har nu kontakt och växande utbyte och samarbete med en skola i Kapstaden. Den skolan heter Learn to live; lära att leva. Skolan i Kapstaden är öppen för barn som fallit utanför ”systemen” och den social gemenskapen. Många som kommer till skolan är gatubarn. Från Insjön har sänts gåvor att användas i undervisning och verkstäder. Skolan får nu sin första dator.

En tredje skola i Lima, Peru, är på väg in i samarbetet. Fler kan komma. Detta samarbete är också globalisering! Barn från olika delar av världen lär av varandra för att ta sig ur isoleringens kyla och in i gemenskapens värme. Vi kallar det här projektet – initierat av Tällberg Foundation – Learn to Live to Learn – inspirerade av skolan i Kapstaden.

I södra Afrika har AIDS-epidemin hittills lämnat efter sig tolv miljoner föräldralösa barn. De kommer att bli 20 miljoner när epidemin når sin topp. Konsekvenserna för barnen, de samhällen de lever i, men också för oss själva är lika svåröverskådliga som svårförståeliga. Men vi kan ana.

Vi kan ana vad som händer med barn som inte får kärlek, sagor, stimulans, kunskap och stöd. Detta som är själva grunden för civilisation, gemenskap och kultur.

Detta händer också i liten skala i våra samhällen. Men det händer i stor skala i andra delar av världen. I globaliseringens tid famnar vårt ansvar de båda.

Bo Ekman

Nya naturstigar

Ibland kan jag tycka att turismen runt Siljan blir alltför färdigpaketerad, alltför produktutvecklad, alltför nischad, alltför målgruppsanalyserad.

Besökarna möts av och de slussas in i ett stort och rikt utbud av iordningsställda ”upplevelser”, ibland i rent av industriell skala. De hålls vid den turistiska allfarvägen från Clas Ohlson i söder till Orsa Grönklitt i norr. Stråken.

Det är ett grundläggande mänskligt behov att samlas och göra saker tillsammans: att skida Vasaloppet tillsammans med 15.000 andra, att se Majstången resas tillsammans med 20.000 andra i Sammilsdal, att se Robert Wells tillsammans med 50.000 andra, att se hockey i fullsatta arenor, att göra cruising i Rättvik tillsammans med 4-5.000 andra V8-or, att åka go-kart på Sommarland med 1.000 andra barn.

Men den stora kollektiva, gemensamma upplevelsen måste paras med den unika och individuella. Att själv upptäcka och skapa – utan att ”verktygen” är tillrättalagda – sätter djupare spår. Stannar längre i sinne och minne.

Riksväg 70 mellan Leksand och Rättvik är i denna tid en kompakt orm av bilar. Om jag bryter av, in på en byväg mot Vargnäs, Bergsäng eller Plintsberg glesnar trafiken. Om jag sen ställer bilen och tar vandringsleden upp på Knytberget och sen bort mot Bastberg blir jag alldeles ensam med hallon, blåbärsris och utsikter över berg och Siljan. Var tog alla de människor vägen som for hit till Siljansbygden för att uppleva dess natur och skönhet?

När vi arrangerar Tällberg Forum, som också är ett stort evenemang mot 430 deltagare, har vi funnit att just naturstigar i spännande terräng och övernattningar under bar himmel på Vaverön eller på Skinnaråsen blir de upplevelser av Siljanstrakten som blir starkast, sätter sig djupast.

Vår unika allemansrätt gör vår natur tillgänglig för alla och en var; en nedärvd demokratisk rättighet.

Det är förvisso viktigt att nya turistmål och produkter utvecklas. Besöksnäringen ger tillväxt och jobb. Turistjobben går inte att flytta till Kina. Men besöksnäringen får inte bara utvecklas mot de storskaliga och hårt stylade/standardiserade upplevelserna. Den måste också lägga tillrätta förutsättningarna för besökarna att söka den alldeles egna, unika erfarenheten av vad den fantastiska Siljansbygden kan ge.

Bo Ekman

Jag- En hemlös liberal

För ungefär ett år sedan skrev jag ett personligt brev till Lars Leijonborg om folkpartiets politiska väg. Jag framförde uppfattningen att hans och partiets kamp för liberala värderingar tunnats ut betydligt. Jag menade att partiet övergivit sin idéburna liberalism och gjort mig till en ”hemlös liberal”.

Det kom aldrig något svar från Leijonborg. Men så är jag varken politiker, parti-medlem eller journalist.

Folkpartiet har bytt fot från socialliberalism och försvarare av individens integritet, friheter och rättigheter till disciplin, ordning, buggning, prövning av medborgare och angiveri i skolan. I frontlinjen står inte visionen om ett humanistiskt och ekologiskt samhälle. Folkpartiet har smugit in stråk av främlingsfientlighet och kulturchauvinism i demokratins Sverige. En mycket oroande utveckling, som kan få långtgående konsekvenser om dessa strömningar vinner gehör.

Partisekreteraren Johan Jakobsson har stått för denna förändring av folkpartiets tradition och liberala, frisinnade varumärke. Jens Runnberg hade häromdagen en skarpsinnig analys om detta på Falukurirens kultursidor. Han skrev: ”Före Leijonborg var fp ett liberalt parti som slogs för kulturöverskridande fri- och rättigheter. Då var idealen mångkulturella. Nu driver partiet integration som profilfråga. Och därför talar man numera om att ”våga säga” att människor med hemvist i andra kulturer minsann ska förses med nycklar, litteraturkanon, till majoritetskulturen”.

Med Jakobssons lögner och fall faller också partiledningen. Kvar står, än så länge, en svag Leijonborg som åtog sig att gå i spetsen för politikförändringen, pådriven av Jan Björklund och Mauricio Rojas. Folkpartiet har nu blivit tvärsäkerhetens och nitälskarens parti, inte ifrågasättarens och det öppna samtalets parti.

Ändå kan det hända att partiet får ett nettotillflöde i valet: de istadiga liberalerna försvinner ut och de missnöjda främlingsfientliga kommer in. Hur kommer det att påverka liberalismens framtid i Sverige? Jag är oroad.

Alla politikskiften – från en värderingsgrund till en annan – är vanskliga. För att det skall bli hållbart måste, för att citera socialdemokraterna, alla vara med. De måste vara med av fri vilja och egen övertygelse. En ny politisk grund byggs inte av partistrateger på toppen eller av alla dessa kommunikationskonsulter. Vilka har varit engagerade av Folkpartiets partistrateger? Det vore förresten förtjänstfullt om sådana, när de intervjuas i TV-soffan, först finge redogöra för vilka herrar de tjänar.

Politikens autenticitet och gedigna förankring blir offret när partier beslutar sig för snabba ansiktslyftningar och modellbyten. Ett annat borgerligt parti, som också i denna mening kan vara ute på gungflyn, är ”de nya” moderaterna. Partiets långt gångna anpasslighet till motståndarsidans utspel och kortsiktiga strategier känns mer som produkter av en manövrerande, tätt sammanhållen partitopp än genuina, internt prövande demokratiska processer. Reinfeldt kan mycket väl få ett internt trovärdighetsproblem på halsen, vare sig han vinner eller förlorar valet.

Politik måste bygga på värderingar och principer. För att tro på en politik, måste väljare känna igen sig i ett partis grundläggande värderingar och i det nödvändiga kompromissandet för att vinna terräng. I politiken får man ju aldrig precis som man vill. Det är den principfasta pragmatikern som vinner i längden, vare sig i medgång eller motgång.

För snart tjugofem år sedan utlöste Ola Ullstens fall en djup ideologisk och ledningskris i Folkpartiet. En haverikommission tillsattes. Ett nytt partiprogram såg dagens ljus. En ny partiledare trädde till. Valet 1986 bjöd på Westerbergeffekten. Nu är partiet i det svarta hålet igen.

De händelser som nu utspelas och den inre partikultur som öppnas för oss utanförstående väcker den största oro. Detta är en tragedi för Lars Leijonborg, tung att bära i detta valets slutskede. Men denna kris skulle kunna bli avstampet för att återupprätta den kämpande liberalism som behövs i en nutid där storebror, mer än någonsin tidigare, låter sina övervakningssystem svepa över oss.

Bo Ekman

för SvD

Här i dalarna

Under en kväll, i ett benådat ögonblick förenades tretusen människor – deltagande i Tällberg Forum från 65 länder och några tusen från runt Siljan – i en upplevelse av gemenskap i att vara människa i en hotad natur.

Inte någon som var där på Tällbergsstranden kommer att glömma de starka och djupa sinnesintrycken denna kväll. Den var formad som en ceremoni och tacksägelse till Moder Jord och de fyra elementen: marken, luften, vattnet och elden (energin). Utan dessa, alla ändliga tillgångar kan intet produceras. De är alla samhällens grundval. De är förutsättningarna för all ekonomi, arbete och välfärd. Ur intet kommer intet.

Detta var huvudskapet i Oren Lyons tacksägelse, framförd i full ornat. Han är överhuvud för Onandaganationen – indianstamma i nordöstra Amerika. Där fanns också samer från Sverige. De har, sade de, det gemensamt med alla ursprungsbefolkningar erfarenheter av den vite mannen och den moderna, västliga civilisationen som ”exploatör och tagare”.

Siljan låg stilla. Kvällssolen bröt genom molnstrecken vid horisonten. Tjugotvå kyrkbåtar rodde an från Laknäs. Skyldrade årorna. Tjugofem kom och horn och näverlurar ljöd över vattnet. 100 spelmän och trummor på stranden svarade. Pilbågsskyttar tände en kase på en pron ute på vattnet. Stranden kantades av eldar. Genom ett dimmoln kom vikingaskeppet Bjork från Sollerön. Agneta Stolpes kulning hördes vida över vattnet när hon förde i land budkavlen, som nu sprids över jorden. Kaveln går som i gamla tider när fara är på färde.

Sedan drogs kyrkbåtarna upp på Tällbergsstranden. Det dräktklädda folket intog scenen och en bild togs som skall minnas om denna kvällens magi.

Få var de som inte rördes i sin själ av naturens överväldigande storlek, historiens djup och människans förmåga till visdom. Denna kraft måste vi mobilisera för kampen att skapa en uthållig balans mellan tillväxt, energiproduktion och miljö för generationer framöver.

Om detta lyckas beror inte bara på alla er som var med på Tällbergsstranden den 28 juni. Det beror på alla er som läser den här texten och all de ni kan inspirera.

Forskarnas och deltagarnas vittnesbörd från runt jorden vid Tällberg Forum redovisar en entydig slutsats. Klimatförändringen har tagit fart. Det är allvar nu. Men vi kan fortfarande mildra, om än ej helt hejda effekterna. Men det krävs handling NU.

Det var med den insikten man for hem från Tällberg Forum.

Här i Dalarna har vi en av världens bästa samhällen. Vi hade starka budskap och bidrag att ge. Men vår framtid beror av andras handlande och vårt ledarskap.

Svensk politik måste ut ur Almedalen och in i den globala verkligheten.

Bo Ekman

Det nära och kära, här och nu

Det är ett bekymmersamt men ovedersägligt faktum att våra valrörelser handlar om frågor av tämligen omedelbar och påtaglig betydelse för medborgarnas liv och arbete – inte de långsiktiga. Valrörelser begränsas också främst till att handla om frågor som kan avgöras i riksdag, i Rosenbad eller i kommunalhus. Det nära och kära, här och nu.

Men villkoren för oss medborgare i Sverige påverkas och bestäms i växande grad av de vidare sammanhang i vilka Sverige – liksom andra nationer – utgör en mindre del. Vi är en liten spelare.

Globaliseringen ökar snabbt detta vårt ömsesidiga beroende av vad andra gör och hittar på – men också vice versa. Sveriges ekonomi och handel är beroende av världsekonomi och världshandel. Doha-rundans sammanbrott är ett bakslag för frihandelns framtid, framför allt på jordbrukets område. Mellanösternkriget destabiliserar oljeförsörjning och driver nu oljepriserna mot USD 100 per fat. USAs katastrofala misslyckanden i Irak och Afghanistan har i grunden skadat tilltron till att västliga demokratiska modeller skulle stabilisera snarare än att – som nu - radikalisera den muslimska världen.

Samtidigt skiftar alltmer det ekonomiska initiativet över mot Kina och Indien, som ”runner-ups”. De står för 35 procent av jordens befolkning. Inom överskådlig tid kommer Kina ikapp den amerikanska ekonomin. Dess efterfrågan på mat, råvaror och energi håller priser och högkonjunktur igång. Den asiatiska tillväxten pressar de egna men också världens energi- och vattentillgångar.
Det är bara de okunniga eller de av kortsiktiga ekonomiska och politiska intressen förblindade som idag förnekar den pågående globala klimatförändringen. Den är ett barn av världens ekonomiska tillväxt och teknologiska struktur. Våra bilar och husuppvärmning är bland de ymnigare källorna av växthusgaser.

Sommaren 2006 kommer återigen att på många håll i världen bli den varmaste som uppmätts. Europa och USA är hårt drabbade. Elnäten förmår inte möta behoven av kraft för luftkonditionering. Det är inte bara i Gaza, Libanon och Irak som elförsörjningen till stora delar är utslagen. Också London, New York och San Fransisco har drabbats av ”black-outs” – svikt i elförsörjningen.

Den globala uppvärmningen hänger samman med våra livsstilar, teknologian-vändning, tillväxtambitioner, energiförsörjning, odlingsmetoder, produktions- och transportmetoder. Vi har lokalt låtit samhällena växa fram till en sammansatt global helhet: ett sammanhängande, sinsemellan beroende system av mänsklig aktivitet.
Detta låter sig inte förändras i en handvändning.

Klimatfrågan blir den alla kategorier viktigaste politiska frågan i vår livstid. Det är om denna, och med de därmed sammanhängande miljö-, sociala- och ekonomiska frågor som valrörelsen borde handla om för att bereda den politik som kan påverka i globala sammanhang i FN, WTO, EU, G8, Kyotoprocessen.

Det nära och kära – i Orsa, Leksand eller Söderbärke – påverkar vi bara till en del i kommunalhus och via dalabänken på Helgeandsholmen. Vi väljare måste nå långt längre ut i beslutsprocesserna med våra värderingar och kunskap.

I Dalarna har vi visat att vi kunnat bygga ett förhållandevis hållbart och anständigt samhälle. Vi har kunskap och erfarenheter att dela med oss för den stora omställning som förestår.

Professor James Hansen, The Goodard Institute vid NASA, gav oss vid Tällberg Forum en tidsfrist på tio år inom vilken vi måste gå till kraftfull handlingför att ha möjlighet att undvika att jordens medeltemperatur skulle öka med närmast katastrofala 2-3 grader.

Därför vill jag fråga de dalapolitiker som står som första namn på sina partiers listor:

1) Vad är Din personliga bedömning av klimatfrågans vikt och allvar?
2) Vad är Dina förslag till praktisk politik och åtgärder?

Bo Ekman