Jag- En hemlös liberal

För ungefär ett år sedan skrev jag ett personligt brev till Lars Leijonborg om folkpartiets politiska väg. Jag framförde uppfattningen att hans och partiets kamp för liberala värderingar tunnats ut betydligt. Jag menade att partiet övergivit sin idéburna liberalism och gjort mig till en ”hemlös liberal”.

Det kom aldrig något svar från Leijonborg. Men så är jag varken politiker, parti-medlem eller journalist.

Folkpartiet har bytt fot från socialliberalism och försvarare av individens integritet, friheter och rättigheter till disciplin, ordning, buggning, prövning av medborgare och angiveri i skolan. I frontlinjen står inte visionen om ett humanistiskt och ekologiskt samhälle. Folkpartiet har smugit in stråk av främlingsfientlighet och kulturchauvinism i demokratins Sverige. En mycket oroande utveckling, som kan få långtgående konsekvenser om dessa strömningar vinner gehör.

Partisekreteraren Johan Jakobsson har stått för denna förändring av folkpartiets tradition och liberala, frisinnade varumärke. Jens Runnberg hade häromdagen en skarpsinnig analys om detta på Falukurirens kultursidor. Han skrev: ”Före Leijonborg var fp ett liberalt parti som slogs för kulturöverskridande fri- och rättigheter. Då var idealen mångkulturella. Nu driver partiet integration som profilfråga. Och därför talar man numera om att ”våga säga” att människor med hemvist i andra kulturer minsann ska förses med nycklar, litteraturkanon, till majoritetskulturen”.

Med Jakobssons lögner och fall faller också partiledningen. Kvar står, än så länge, en svag Leijonborg som åtog sig att gå i spetsen för politikförändringen, pådriven av Jan Björklund och Mauricio Rojas. Folkpartiet har nu blivit tvärsäkerhetens och nitälskarens parti, inte ifrågasättarens och det öppna samtalets parti.

Ändå kan det hända att partiet får ett nettotillflöde i valet: de istadiga liberalerna försvinner ut och de missnöjda främlingsfientliga kommer in. Hur kommer det att påverka liberalismens framtid i Sverige? Jag är oroad.

Alla politikskiften – från en värderingsgrund till en annan – är vanskliga. För att det skall bli hållbart måste, för att citera socialdemokraterna, alla vara med. De måste vara med av fri vilja och egen övertygelse. En ny politisk grund byggs inte av partistrateger på toppen eller av alla dessa kommunikationskonsulter. Vilka har varit engagerade av Folkpartiets partistrateger? Det vore förresten förtjänstfullt om sådana, när de intervjuas i TV-soffan, först finge redogöra för vilka herrar de tjänar.

Politikens autenticitet och gedigna förankring blir offret när partier beslutar sig för snabba ansiktslyftningar och modellbyten. Ett annat borgerligt parti, som också i denna mening kan vara ute på gungflyn, är ”de nya” moderaterna. Partiets långt gångna anpasslighet till motståndarsidans utspel och kortsiktiga strategier känns mer som produkter av en manövrerande, tätt sammanhållen partitopp än genuina, internt prövande demokratiska processer. Reinfeldt kan mycket väl få ett internt trovärdighetsproblem på halsen, vare sig han vinner eller förlorar valet.

Politik måste bygga på värderingar och principer. För att tro på en politik, måste väljare känna igen sig i ett partis grundläggande värderingar och i det nödvändiga kompromissandet för att vinna terräng. I politiken får man ju aldrig precis som man vill. Det är den principfasta pragmatikern som vinner i längden, vare sig i medgång eller motgång.

För snart tjugofem år sedan utlöste Ola Ullstens fall en djup ideologisk och ledningskris i Folkpartiet. En haverikommission tillsattes. Ett nytt partiprogram såg dagens ljus. En ny partiledare trädde till. Valet 1986 bjöd på Westerbergeffekten. Nu är partiet i det svarta hålet igen.

De händelser som nu utspelas och den inre partikultur som öppnas för oss utanförstående väcker den största oro. Detta är en tragedi för Lars Leijonborg, tung att bära i detta valets slutskede. Men denna kris skulle kunna bli avstampet för att återupprätta den kämpande liberalism som behövs i en nutid där storebror, mer än någonsin tidigare, låter sina övervakningssystem svepa över oss.

Bo Ekman

för SvD